Om den s.k. ungdomsreduktionen

Av doktoranden Axel Holmgren

Artikeln behandlar den s.k. ungdomsreduktionen vid straffmätningen enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken och de ideologiska skäl som kan anses ligga bakom bestämmelsen. Särskilt diskuteras intresset av straffrättslig proportionalitet som ett sådant skäl. Vidare berörs viss empirisk forskning som kan anses ge indikationer om till vilken ålder särbehandlingen bör bestå. I viss utsträckning kommenteras även direktiven till den utredning som regeringen tillsatte i december 2017 och som rör ett avskaffande av ungdomsreduktionen såvitt avser lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år.

Inledning

Följande artikel handlar om betydelsen av lagöverträdarens ålder vid straffmätningen enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken, den s.k. ungdomsreduktionen eller ”ungdomsrabatten”.[1] Avsikten är att strukturera de bakomliggande ideologiska skälen till regleringen och även att i någon mån komplettera det verklighetsunderlag utifrån vilket dessa skäl formuleras.

Artikeln föranleds av ett ökat intresse från politiskt håll för nämnda inslag i påföljdsbestämningen, närmare bestämt den del av reduktionen som avser lagöverträdare i ålderskategorin 18–20 år. Regeringen tillsatte i december 2017 en utredning med uppdraget att bl.a. ”överväga och föreslå hur en ordning bör utformas som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga lagöverträdare”.[2] Dessförinnan har även ett antal riksdagspartier uttryckt uppfattningen att denna del av reduktionen ska ses över eller avskaffas.[3] Det kan även nämnas att frågan om en översyn av ungdomsreduktionen avseende lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år aktualiserades redan i direktiven till Påföljdsutredningen år 2009.[4]

Denna text ska emellertid inte förstås som ett rättspolitiskt inlägg eller ett ställningstagande när det gäller hur lagstiftningen bör vara utformad. Snarare är det fråga om ett försök till en objektiv beskrivning av skälen till att gällande rätt ser ut som den gör. En sådan strukturering av bakomliggande skäl kan anses behövlig i samband med allehanda överväganden om förändringar av lagregler. I stora delar gör de resonemang som förs i artikeln anspråk på att ha stöd i rättskällor, dels eftersom resonemangen utgår från regleringens utseende de lege lata, dels eftersom de kan anses förankrade i en s.k. allmän rättsprincip: den straffrättsliga proportionalitetsprincipen.

Artikeln behandlar ungdomsreduktionen som helhet, dvs. för hela åldersspannet 15–20 år. Det finns två anledningar till detta. För det första torde — som närmare utvecklas nedan — ett avskaffande av reduktionen såvitt avser lagöverträdare i ålderskategorin 18–20 år på ett väsentligt sätt påverka reduktionen också avseende lagöverträdare i gruppen 15–17 år. För det andra är de ideologiska skälen för särbehandling i princip desamma vad gäller respektive åldersgrupp. Den främsta skillnaden är att skälen gör sig starkare gällande när man har att göra med lagöverträdare som är 15–17 år.[5] Man kan för övrigt hävda att det är samma skäl som motiverar varför lagstiftaren sätter en nedre gräns i form av straffbarhetsåldern enligt 1 kap. 6 § brottsbalken. Med mindre att man har åsikten att barn oavsett ålder borde kunna straffas torde man följaktligen tycka att skälen kan vara relevanta. Frågan är inte huruvida särbehandling bör ske överhuvudtaget utan vid vilken ålder särbehandlingen bör upphöra.

Gällande rätt och en kort tillbakablick

Enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken ska den tilltalades ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen, om brottet begåtts innan vederbörande fyllt 21 år. Av andra stycket samma lagrum följer att rätten när den tilltalade var under 21 år vid gärningstillfället får döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet och att det inte får dömas till svårare straff än fängelse i tio år. Om fängelse på längre tid eller på livstid är föreskrivet för brottet eller om fängelse utgör gemensamt straff för flera brott får emellertid fängelse i högst 14 år dömas ut.[6] Vidare följer av 30 kap. 5 § brottsbalken att en lagöverträdare under 21 år ska särbehandlas vid valet av påföljd. Den som har begått brott innan 18 års ålder kan inte dömas till fängelse utan att det föreligger synnerliga skäl. Vad gäller lagöverträdare som fyllt 18 men inte 21 år krävs — med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars — särskilda skäl för att fängelse ska kunna väljas som påföljd. I sammanhanget kan även nämnas bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken enligt vilken straffvärdet ska påverkas i mildrande riktning om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Till skillnad från 29 kap. 7 § brottsbalken är denna bestämmelse inte generellt tillämplig på alla unga lagöverträdare utan förutsätter en avvikelse från vad som är normalt för med den tilltalade jämförbara personer.[7]

Lydelsen av 30 kap. 5 § brottsbalken ger intryck av att det vid påföljdsvalet görs åtskillnad mellan två skilda kategorier: 15–17-åringar respektive 18–20-åringar. Det finns emellertid ett påtagligt samband mellan 29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § brottsbalken. Det straffmätningsvärde som blir resultatet när straffvärdet reduceras med hänsyn till den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken har direkt betydelse för valet av påföljd. För att undvika s.k. tröskeleffekter är det angeläget att räkneoperationen görs på ett differentierat sätt. I såväl straffmätnings- som påföljdsvalshänseende är det därför fråga om en sammanhängande skala från 15 till 21 års ålder där skälen mot att döma till fängelse blir svagare ju äldre lagöverträdaren är.[8] Av praxis följer att reduktionens storlek inte endast ska påverkas av åldern vid gärningstillfället utan även i viss mån av brottslighetens straffvärde, på det sättet att höga straffvärden kan föranleda ett större procentuellt avdrag än lägre straffvärden.[9]

Enligt praxis innebär ungdomsreduktionen att påföljden för en lagöverträdare som nyss fyllt 18 år bestäms med utgångspunkt i ett straffmätningsvärde som i regel svarar mot hälften av brottslighetens straffvärde. Straffmätningsvärdet för en lagöverträdare som nyss fyllt 20 år utgör omkring tre fjärdedelar av straffvärdet. Till exempel skulle alltså brottslighet som för en lagöverträdare över 21 år föranleder ett fängelsestraff på fyra år rendera ett fängelsestraff på två år för 18-åringen och tre år för 20-åringen.[10]

29 kap. 7 § brottsbalken tillkom år 1989 som en följd av de lagändringar som sammanfattande brukar kallas 1988 års påföljdsreform. Uttryckligt lagstöd för att beakta den tilltalades ålder vid straffmätningen till 21-årsdagen har emellertid funnits från år 1980. Sedan brottsbalkens ikraftträdande 1965 fanns en bestämmelse i 33 kap. 4 § som bl.a. föreskrev en möjlighet att underskrida straffskaleminimum när det var fråga om lagöverträdare under 18 år.[11] Bestämmelsen åberopades även som grund för en straffreduktion i likhet med den som idag sker med stöd av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken.[12] År 1980 avskaffades den avseende 18–21-åringar tillämpliga påföljden ungdomsfängelse. I samband med detta utvidgades tillämpningsområdet för dåvarande 33 kap. 4 § brottsbalken till att omfatta lagöverträdare under 21 år. Lagrummet 30 kap. 5 § brottsbalken, som föreskriver synnerliga eller särskilda skäl för att döma unga lagöverträdare till fängelse, hade även det en motsvarighet före 1989 års lagändringar. Dessförinnan fanns en bestämmelse, 26 kap. 4 § brottsbalken, med ett innehåll som i stora drag överensstämde med dagens 30 kap. 5 §.[13]

Allmänt om skälen för en reduktion

På ett generellt plan kan man skilja mellan två typer av idéer om det institutionaliserade straffet: dels föreställningen att den straffrättsliga reaktionen är ett instrument för att uppnå ett syfte, dels idén att ett straff ska vara rättvist i förhållande till det brott som föregår det. En distinktion kan här göras mellan framåtblickande och bakåtblickande hänsyn, i den meningen att de faktorer som verkar bestämmande för hur straffet yttrar sig kan ligga i framtiden, i form av syftet att förhindra brott som kan komma att begås, eller i det förflutna, i form av svårheten av brott som har begåtts.

Det svenska straffsystemet brukar beskrivas som indelat i tre nivåer med olika aktörer som handlar efter olika former av rationalitet.[14] Det övergripande målet med straffsystemet och skälet till att lagstiftaren belägger oönskat beteende med straff beskrivs som framåtblickande och instrumentellt. Rationaliteten är allmänpreventiv, dvs. den syftar till att förhindra alla potentiella brottslingar från att begå brott. När domstolen däremot dömer ut straff i det enskilda fallet sker detta huvudsakligen enligt en princip om rättvis bestraffning som är tillbakablickande; man talar om straffrättslig proportionalitet. När det gäller verkställigheten av det utdömda straffet ges slutligen visst utrymme för framåtblickande hänsyn. Här handlar det om att — inom de ramar som det på domsnivån utmätta straffet sätter — utforma verkställigheten så att den enskilde lagöverträdaren avhålls från framtida brottslighet, s.k. individualprevention. Utöver prevention och proportionalitet förekommer det att man talar om ett tredje intresse som på olika sätt gör sig gällande på alla tre nivåerna — det som brukar kallas humanitet.[15]

Den princip som reglerar fördelningen av straff på domsnivån anses alltså vara intresset av straffrättslig proportionalitet — dvs. en norm som säger att straffets ingripandegrad ska svara mot vad som är förtjänt med anledning av brottet. Det främsta uttrycket för detta är straffvärdet som enligt 29 kap. 1 § brottsbalken bildar utgångspunkten för påföljdsbestämningen.[16] Systemet tillåter emellertid flera avsteg från proportionalitetstänkandet även på domsnivån. Framförallt är sådana avsteg individualpreventivt motiverade. Man kan uttrycka det så att i dessa fall accepteras att de faktorer som bestämmer hur påföljden gestaltar sig inte endast grundar sig i förtjänst utan även i behov. Lite sammanfattande är det möjligt att göra sådana undantag framförallt när det gäller tre kategorier av lagöverträdare — missbrukare, allvarligt psykiskt störda och lagöverträdare under 21 år.[17]

Hanteringen av unga lagöverträdare på domsnivån ger alltså utrymme för såväl bakåtblickande proportionalitetsskäl som framåtblickande individualpreventiva överväganden. Med andra ord har både förtjänst och behov betydelse för slutresultatet av påföljdsbestämningen. De individualpreventiva inslagen kommer framförallt till uttryck i form av de särskilda påföljdsalternativen i 32 kap. brottsbalken. De kan även anses yttra sig genom de ovan nämnda reglerna i 29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § brottsbalken — dels eftersom reduktionen leder till en mindre sträng reaktion generellt (vilket kan anses lämpligt från individualpreventiv synpunkt), dels eftersom förutsättningarna att i stället för en frihetsberövande påföljd döma till den individualpreventivt orienterade påföljden ungdomsvård blir större om straffvärdet reduceras till ett lägre straffmätningsvärde.

Ett genomgående tema för de reformer som sedan brottsbalkens ikraftträdande har rört regleringen av unga lagöverträdare har varit en angelägenhet att så långt som möjligt undvika att unga döms till frihetsberövande påföljder.[18] År 1999 genomfördes vissa lagändringar på området som bl.a. innebar att påföljden sluten ungdomsvård infördes. Vidare modifierades rekvisiten för att döma till den numera avskaffade påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten (dåvarande 31 kap. 1 § brottsbalken) med kravet att påföljden skulle anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt tidigare brottslighet (rekvisitet har behållits avseende den nuvarande påföljden ungdomsvård, se 32 kap. 1 § andra stycket brottsbalken). I förarbetena till reformen framhöll lagstiftaren att samhället när det gäller unga lagöverträdare har ”dubbla uppgifter”. Det handlar om att tillgodose dels ”intresset av att stödja och hjälpa de ungdomar som begår brottsliga gärningar”, dels intresset av att ”reagera på och motverka brott”.[19] Lagstiftaren betonade vidare angelägenheten av att påföljdssystemet när det gäller unga lagöverträdare präglas av förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens.[20] Regeringen är inne på samma linje i direktiven till den i december 2017 tillsatta utredningen när den framhåller att ”[u]nga lagöverträdares särskilda behov måste ställas mot straffsystemets krav på tydliga och tillräckligt ingripande påföljder”.[21]

Påföljdssystemets förhållande till unga lagöverträdare präglas alltså av en form av dualism där framåt- och bakåtblickande hänsyn uppträder tillsammans. Till stor del är det fråga om en avvägning mellan motstridiga intressen eller olika paradigm. Dikotomin behov och förtjänst har redan nämnts. Andra sätt att beskriva samma sak skulle kunna vara att tala om en motsättning mellan en behandlingsprincip och en straffvärdesprincip[22] eller en konflikt mellan socialt arbete och rättvisa.[23] Den utvecklingslinje som kan skönjas i lagstiftarens förhållningssätt till unga lagöverträdare kan — med viss eftersläpning — anses följa samma mönster som de senaste decenniernas kriminalpolitiska utveckling när det gäller påföljdsbestämning och straffrätt i allmänhet. Det vill säga en rörelse som i sammanfattande ordalag kan beskrivas som en omorientering ”från behandling till förtjänst” och som fick sitt tydligaste uttryck i den stora påföljdsreformen 1988.[24]

Om särbehandlingen av unga lagöverträdare enbart uppfattas i termer av ett avsteg från kravet på proportionalitet och en eftergift åt individualpreventiva skäl kan det tilltagande politiska stödet för ett avskaffande av ungdomsreduktionen avseende lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år ses som ett naturligt utvecklingssteg. När det specifikt gäller betydelsen av lagöverträdarens ungdom vid straffmätningen borde emellertid denna också kunna förstås som ett självklart utflöde av intresset av proportionalitet. Lagöverträdarens ålder kan nämligen anses spela in när det gäller uppfattningen hur mycket straff vederbörande ”förtjänar”. Ett sådant betraktelsesätt uppträder inte på bekostnad av de individualpreventiva skälen. Snarare kan individualprevention och proportionalitet anses fungera sida vid sida som skäl för en straffreduktion. Eftersom båda verkar i samma riktning — i den meningen att unga bör bemötas med ett mindre mått av repression — uppstår här ingen konflikt mellan framåtblickande preventionstänkande och bakåtblickande proportionalitetstänkande.

De skäl som kan anföras för att den tilltalades ungdom ska beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen torde alltså kunna delas in i två artskilda kategorier. Egentligen motsvarar dessa kategorier den tidigare nämnda distinktion som kan göras mellan olika förväntningar på bestraffningen generellt, dvs. å ena sidan skäl som har att göra med syftet med en straffrättslig reaktion och å andra sidan skäl som tar sikte på att reaktionen ska vara rättvis. Man kan benämna dessa två typer av argument (1) preventionsskälet och (2) proportionalitetsskälet. I korthet kan skälen formuleras: (1) att straff som riktar sig mot unga lagöverträdare i regel är ett ineffektivt eller rent av kontraproduktivt sätt att motverka brottslighet och (2) att unga lagöverträdare förtjänar mindre stränga straff än äldre lagöverträdare. Därutöver kan man tänka sig en tredje självständig kategori skäl som även de talar för att unga lagöverträdare bör bemötas med ett mindre mått straff. Vi kan kalla kategorin (3) humanitetsskälet — sammanfattningsvis av innebörden att frihetsberövande påföljder på olika sätt är särskilt skadliga när det gäller unga personer (och att detta är angeläget att beakta alldeles oberoende av skäl (1) och (2)).

En skillnad mellan de olika typerna av skäl är att (1) och (3) har att göra med ”det faktiska” så till vida att de vilar på påståenden om hur verkligheten är beskaffad, medan (2) befattar sig med ”det normativa” i den meningen att skälet utgår från en uppfattning om vad som anses rättvist. En självklar men också viktig sak är att även uppfattningar i normativa frågor är beroende av ett faktiskt underlag. Vilka värderingar man har hänger ihop med vad man vet eller tror sig veta om verkligheten.

I det följande kommer mest utrymme att ägnas åt proportionalitetsskälet. Humanitetsskälet kommer inte att beröras särskilt. Innan proportionalitetsskälet behandlas ska emellertid något sägas om preventionsskälet.[25]

Närmare bestämt handlar preventionsskälet om effektiv resursanvändning. Att straffa kostar naturligtvis pengar och om straffet inte tycks göra någon nytta — eller rent av mer skada än nytta — kan man anse att dessa pengar borde användas på något annat sätt. Av direktiven till den i december 2017 tillsatta utredningen att döma tycks emellertid regeringen inte ha bilden att straffrättsliga reaktioner som riktar sig mot unga är ett ineffektivt verktyg för att motverka brottslighet — i vart fall inte när det gäller lagöverträdare som har fyllt 18 år. Tvärtom tycks en motsatt uppfattning vara själva anledningen till den reform som efterfrågas. Regeringen framhåller att ”det krävs insatser mot organiserad brottslighet” och ”organiserad brottslighet i gängmiljö förekommer även bland yngre lagöverträdare”. Ett slopande av reduktionen avseende lagöverträdare som har fyllt 18 men inte 21 år beskrivs som ett led i åtgärderna för att möta denna problematik.[26] Det anges inte närmare på vilket sätt den generella straffskärpning som en sådan reform skulle innebära är tänkt att verka; om tanken t.ex. är att genom inlåsning oskadliggöra brottslingar som riskerar att återfalla eller om man ser framför sig en avskräckande effekt. Syftet med denna artikel är inte att söka vederlägga den verklighetsbeskrivning som målas upp i direktiven. I korthet kan bara framhållas att undersökningar som har gjorts pekar på att frihetsberövande påföljder som riktar sig mot unga — såväl som kontakter med rättssystemet överlag — innebär en ökad sannolikhet för återfall i brott.[27] Eftersom unga personer befinner sig i utvecklingsprocess torde straffrättsliga reaktioner medföra en större risk för stämpling och stigmatisering än när det gäller äldre personer. Det ligger också nära till hands att anta att denna risk ökar ju mer ingripande en reaktion är. Vidare talar forskning för att marginella justeringar av straffnivåer i allmänhet ofta inte har någon påverkan på brottsfrekvenser överhuvudtaget.[28] Något som däremot tycks påverka beteendet hos potentiella brottslingar är risken för upptäckt och lagföring. Ett mer ändamålsenligt sätt att inom rättskedjan använda de resurser som längre verkställighetstider skulle kräva förefaller m.a.o. vara att lägga dessa på polisens arbete.

Framställningen koncentrerar sig alltså i det följande på proportionalitetsskälet. Syftet är sammanfattningsvis att försöka strukturera de beståndsdelar som argumentet ”att unga förtjänar mindre stränga straff” består av och att komplettera det verklighetsunderlag som samma argument vilar på. I det senare sammanhanget kommer viss empirisk forskning att beröras.

Allmänt om proportionalitetsskälet

Intresset av straffrättslig proportionalitet utgör ett materiellt kriterium för rättvisa — dvs. idén att en rättvis tilldelning av straff står i överensstämmelse med vad som är förtjänt med hänsyn till brottets svårhet. Det brukar sägas att uppfattningen att det ska råda överensstämmelse mellan brottets svårhet och straffets stränghet sammanhänger med att straffet definitionsmässigt fyller funktionen att från den straffandes sida uttrycka sitt ogillande i förhållande till brottet — vilket brukar beskrivas så att straffet har en egenskap av ”klander”.[29] Som tidigare har berörts utgör straffvärdet påföljdsregleringens främsta uttryck för intresset av straffrättslig proportionalitet. Intresset kan emellertid anses göra sig gällande även i andra hänseenden. Närmare bestämt kan ett antal olika faktorer som, vid sidan av straffvärdet, påverkar påföljdsbestämningens slutresultat anses grunda sig i en uppfattning om vad den tilltalade från rättvisesynpunkt ”förtjänar”. Till exempel är det möjligt att förklara flertalet av de s.k. billighetsskälen enligt 29 kap. 5 § brottsbalken utifrån proportionalitetsresonemang. Vidare torde, trots att den ursprungliga tanken bakom institutet är allmänprevention, vissa av de omständigheter som kan medföra att brottslighetens art utgör skäl för fängelse enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken kunna härledas till intresset av proportionalitet.[30] Som redan har framhållits kan alltså även särbehandlingen av unga lagöverträdare vid straffmätningen motiveras utifrån en idé om proportionalitet.[31]

Intresset av proportionalitet beskrivs inte sällan i termer av en allmän rättsprincip — ”proportionalitetsprincipen”.[32] Det normativa innehållet av denna princip kan alltså formuleras med följande grundsats:

lika svåra brott ska ge lika stränga straff.

Vi har följaktligen att göra med två entiteter, varav den ena är bestämmande och den andra beroende. Om man vill kan man tala om ett rättsfaktum — ett brott av en viss svårhet — som om man tillämpar principen ger anledning till en rättsföljd — ett straff vars ingripandegrad svarar mot denna svårhet. Givetvis kan brott vara olika svåra och straff olika stränga. De två företeelserna brottets svårhet och straffets stränghet är båda föremål för värdering. Den värdering som rör brottets svårhet handlar om hur klandervärt, moraliskt fel eller förkastligt ett visst kriminaliserat handlande bedöms vara. Den värdering som avser straffets stränghet har att göra med hur stort det lidande eller obehag som häftar vid ett visst straff anses vara. Omständigheten att en person som blir föremål för en bestraffning som bestäms i enlighet med proportionalitetsprincipen är ung kan anses ha bäring på båda dessa värderingar. De förtjänar därför att behandlas var för sig.

Proportionalitetsskälet med avseende på brottets svårhet

De omständigheter som konstituerar brottets svårhet kan vara av objektiv respektive subjektiv natur.[33] Mer preciserat är frågan hur klandervärt ett beteende bedöms vara beroende av två parametrar: graden av skada (eller fara respektive riskerad fara) och graden av skuld.[34] Hur mycket skada brottet ger upphov till är förstås en väsentlig omständighet. När det gäller reglerna för påföljdsbestämningen spelar måttet av skada stor roll t.ex. när det kommer till gradindelning av brott och bestämmande av straffvärden. Graden av skuld å sin sida kan emellertid anses ha en avgörande betydelse för om ett handlande ska anses klandervärt. Det finns ett nära samband mellan proportionalitetsprincipen och den s.k. skuldprincipen. Den norm som säger att bristande skuldtäckning utesluter straffansvar kan beskrivas som ett uttryck för proportionalitet. Ibland räcker det rentav med enbart skuld för att en person ska anses klandervärd. En icke realiserad vilja att åstadkomma skada kan anses klandervärd i sig. Detsamma kan sägas om en oaktsamhet som innebär en risk för skada eller fara. Den som tvärtom orsakar skada helt utan skuld (dvs. utan något mått av uppsåt eller oaktsamhet) kan knappast anses förtjäna klander (många skulle nog tycka att vederbörande snarare förtjänade medlidande). Det är t.ex. inte främmande att rikta klander mot en person som drömmer om att skada en annan människa men som är för feg för att göra det. Däremot förefaller det orättvist att klandra en person som, utan en sådan vilja, till följd av ett oförutsett epileptiskt anfall faktiskt skadar en annan människa.

Om man är av uppfattningen att brottets svårhet påverkas av den omständigheten att en lagöverträdare är ung beror detta naturligtvis på aspekten skuld (storleken av en skada påverkas ju inte av åldern hos den som orsakar den). I förarbeten och doktrin anges sådant som unga personers brist på mognad, begränsade erfarenhet och outvecklade ansvarsförmåga som skäl för särbehandling.[35] Man kan även beskriva det så att unga personer skiljer sig från äldre personer vad gäller insikt och vilja; de är sämre på att överblicka konsekvenserna av sitt handlande och de har en bristande impulskontroll.[36] Begränsningar i dessa hänseenden kan naturligtvis yttra sig på flera olika sätt, t.ex. i det avseendet att unga personer är mer påverkbara och lättare faller för grupptryck. En annan konsekvens tycks vara att unga personer förefaller generellt sett mer böjda att ta risker, dvs. de är med straffrättslig terminologi mer oaktsamma än äldre personer. Ett mått på ansvarsförmågans utveckling skulle därför kunna vara hur benägen en individ är att ta risker.

Man kan tänka sig två kompletterande förklaringsgrunder till att unga personer skiljer sig från äldre personer i detta avseende. För det första kan man åberopa betydelsen av den sociala miljön och att unga individer inte har kommit lika långt i socialiseringsprocessen som äldre individer. För det andra kan man peka på ett samband med biologiska faktorer, dvs. att hjärnan och nervsystemet ser annorlunda ut hos unga personer jämfört med äldre personer. Man kan tycka att ungdomars bristande mognad är notorisk kunskap och att orsakssambandet med miljö och biologi följer av sunt förnuft. Vi behöver s.a.s. inte rådfråga expertis för att konstatera att unga individer har levt kortare tid än äldre individer och att deras kroppar är under utveckling samt att dessa omständigheter påverkar deras beteende. Samtidigt har man att göra med påståenden om en observerbar verklighet som kan göras till föremål för empirisk forskning. Framförallt torde sådan forskning anses relevant när det gäller överväganden var man bör ”dra gränsen”, dvs. frågan hur länge bristen på mognad typiskt sett är för handen och vid vilken ålder en individ ska anses ”vuxen” i detta avseende.

En teoretisk modell som har använts inom psykologisk och beteendevetenskaplig forskning för att förklara den större riskbenägenhet som man ser hos unga personer beskriver två olika system. Det första systemet utgörs av benägenheten att söka spänning (”sensation seeking”) medan det andra systemet består av förmågan till självkontroll (”self regulation”). Ungdomar och unga vuxna utmärker sig genom att hjärnans belöningssystem är känsligare och därmed aktiveras lättare — vilket innebär ett större behov av att söka nya och starka upplevelser. Samtidigt är förmågan att kontrollera sina impulser inte fullt utvecklad. En naturlig konsekvens av detta är att unga individer är mer benägna att ta risker än äldre individer. Undersökningar som har gjorts visar att det första och andra systemet följer två olika utvecklingskurvor som alltså inte är fullt ut synkroniserade. Benägenheten att söka spänning följer en kurva som liknar ett uppochnedvänt U, där denna benägenhet ökar från barndomen och är som störst vid omkring 19 års ålder, för att sedan avta. Förmågan till självkontroll däremot ökar linjärt och planar ut först mellan 23 och 25 års ålder.[37] Resultaten av den psykologiska forskningen ligger också i linje med neurologiska studier av hjärnan som visar att denna i regel fortsätter att utvecklas upp i 20-årsåldern. Bland de sista delarna av hjärnan att mogna är frontalloberna; de områden i hjärnan som hanterar bl.a. planering, arbetsminne och impulskontroll.[38]

Det tycks med andra ord finnas visst forskningsmässigt stöd för att unga i allmänhet har en nedsatt förmåga att ta ansvar och att orsakerna till detta i vart fall delvis är biologiska. Forskningen visar också att denna nedsatta förmåga successivt avtar men generellt sett består upp i 20-årsåldern. Om man ser ungdomsreduktionen enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken som ett uttryck för kravet på straffrättslig proportionalitet — i den meningen att unga personer som begår brott förtjänar mindre klander på grund av ett mindre mått av skuld — framstår därmed den gränsdragning som görs vid 21-årsdagen som välvald, om inte rent av snålt tilltagen.[39]

Proportionalitetsskälet med avseende på straffets stränghet

Idén om straffrättslig proportionalitet kan utifrån vad som tidigare har sagts anses vila på två antaganden: att det är möjligt att skilja på olika svåra brott och att det är möjligt att skilja på olika stränga straff. Som nämnts handlar ”stränghet” om hur påtagligt det lidande eller obehag som följer med straffet yttrar sig. Även om man kan enas om en någotsånär gemensam uppfattning om vad stränghet innebär är det ytterst fråga om en subjektiv upplevelse. Det kan också konstateras att individer som har vissa egenskaper eller befinner sig i vissa situationer typiskt sett uppfattar straff som från objektiv synpunkt framstår som lika stränga som olika stränga. Exempelvis kan man anta att — allt annat lika — en klaustrofobisk villaägare skulle uppfatta en frihetsberövande påföljd som mer obehaglig än vad en agorafobisk bostadslös person skulle göra.

Av nämnda skäl framstår det som rimligt att, när ett straff gör anspråk på att vara proportionellt, bedömningen görs inte enbart utifrån faktorn brottets svårhet, utan även att viss uppmärksamhet ägnas den upplevda strängheten av straffet. Reglerna rörande påföljdsbestämning tar åtminstone inte uttryckligen hänsyn till faktorer som fobiska tillstånd eller bostadssituation.[40] Däremot beaktas ett antal andra situationer och individuella egenskaper som typiskt sett påverkar den upplevda ingripandegraden av en påföljd och som därmed kan sägas handla om proportionalitet. Ett exempel på en sådan egenskap är ekonomisk levnadsnivå när det gäller påföljden dagsböter. Som följer av 25 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ska dagsbotsbeloppet fastställas till ett belopp efter vad som bedöms som skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Vidare finns, inom ramen för billighetsskälen, utrymme att beakta egenskaper som hög ålder och dålig hälsa respektive situationer innebärande s.k. sanktionskumulation som medför att straffet framstår som oskäligt strängt, jfr 29 kap. 5 § första stycket 2 och 6–8 brottsbalken.

Ytterligare en egenskap som typiskt sett torde påverka den upplevda ingripandegraden av en bestraffning är låg ålder hos den som straffas. Det brukar uttryckas så att unga personer har en större ”sanktionskänslighet” än vad äldre personer har.[41] De flesta skulle nog ställa sig bakom påståendet att unga individer i regel är mer otåliga och har en annan tidsuppfattning än äldre individer. Ett yttrande som har gjorts så många gånger att det närmast framstår som en truism är att ”tiden går fortare ju äldre man blir”. En ung person torde alltså uppfatta en frihetsberövande påföljd som mer ingripande än vad en äldre person gör, trots att varaktigheten är densamma. Det är inte ett långsökt antagande att detta fenomen i viss mån kan kopplas till resultaten av den psykologiska och neurologiska forskning som har berörts ovan. Hur böjd en individ är att söka nya och starka upplevelser och hur stor förmåga till självbehärskning vederbörande har påverkar rimligen upplevelsen av straffet. Rörelseinskränkningar, t.ex. i form av verkställighet av en frihetsberövande påföljd, framstår som mer oangenäma och det är mer påfrestande att behöva vänta på något, t.ex. frigivning från samma typ av påföljd.

Det går också att resonera i termer av sanktionskänslighet utan att hänvisa till den omedelbara upplevelsen av att sitta frihetsberövad. I stället kan man — mot bakgrund av var i livet den dömde befinner sig — göra en uppskattning av värdet av den tid som en frihetsberövande påföljd tar i anspråk. Det ligger i sakens natur att barndomen och ungdomstiden är en formativ och intensiv period. Händelser och erfarenheter under dessa år får ofta betydelse för hur resten av livet gestaltar sig. Här kan man naturligtvis ha olika uppfattningar, men många som har levt ett tag skulle nog tillskriva tiden som barn och ungdom en slags kvalitativ dimension som inte är lika påtaglig när man är äldre. Om två frihetsberövande påföljder av samma varaktighet ådöms t.ex. en 18-åring respektive en 40-åring kan man alltså hävda att det finns en kvalitativ skillnad med avseende på strängheten. Det som genom påföljden tas ifrån 18-åringen kan s.a.s. anses ha ett högre värde än det som tas ifrån 40-åringen.[42]

Mot denna bakgrund kan ungdomsreduktionen delvis förstås som ett sätt att ta hänsyn till proportionalitet när det gäller proportionalitetsprincipens beroende variabel — strängheten av straff. Man kan också uttrycka det så att grundsatsen att lika brott ska ge lika straff måste modifieras i ljuset av att ”lika straff” för en ung person är något annat än ”lika straff” för en äldre person. Vidare kan den under föregående rubrik berörda forskningen anses ge visst stöd för att unga personer fortsätter att uppvisa en större sanktionskänslighet upp i 20-årsåldern, varför den nuvarande gränsdragningen vid 21-årsdagen framstår som passande även ur detta perspektiv.[43]

Tröskeleffekter eller följdverkningar

En synpunkt som kan anses vara av närmast teknisk natur men som inte desto mindre i hög grad relaterar till såväl proportionalitetsskälet som de ovan nämnda preventions- och humanitetsskälen är att ett slopande av reduktionen avseende lagöverträdare i åldersspannet 18–21 år rimligen bör få konsekvenser också när det gäller reduktionen avseende lagöverträdare som är barn. Som tidigare nämnts görs reduktionen med stöd av 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken enligt rådande straffmätningspraxis gradvis från 15 år till 21 års ålder. Som vi har sett innebär detta att straffmätningsvärdet för en lagöverträdare som vid brottstillfället just har fyllt 18 år i regel motsvarar hälften av brottslighetens straffvärde. Om 18–20-åriga lagöverträdare undantogs från reduktionen, utan att detta medförde några ytterligare ändringar av tillämpningen, skulle detta alltså få till följd att lagöverträdare som just har fyllt 18 år behandlades på ett påtagligt annorlunda sätt än lagöverträdare som står i begrepp att fylla 18 år — dvs. vad som i dessa sammanhang brukar benämnas en ”tröskeleffekt”. Det enda sättet att undvika detta förefaller vara att den procentuella reduktion som enligt nuvarande rättsläge görs gradvis mellan 15 och 21 års ålder i stället spreds ut i det snävare spannet mellan 15 och 18 års ålder. Detta skulle förstås inte bara få konsekvenser för straffmätningen utan även för valet av påföljd. De synnerliga skäl som enligt 30 kap. 5 § första stycket brottsbalken krävs för att döma lagöverträdare under 18 år till fängelse skulle s.a.s. behöva bli betydligt ”mindre synnerliga”. Väsentligt fler lagöverträdare som är barn skulle komma att dömas till sluten ungdomsvård eller fängelse än vad som är fallet i dag. Det är svårt att tänka sig alternativa modeller för straffmätning eller andra regeländringar ägnade att förhindra denna bieffekt som inte samtidigt skulle medföra tröskeleffekter.[44]

Sammanfattning och avslutande anmärkningar

Denna text har syftat till att strukturera och utveckla de ideologiska skäl som ligger till grund för innehållet i 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken — dvs. att lagöverträdarens ålder ska beaktas i mildrande riktning vid straffmätningen. I allmänhet präglas hanteringen av unga lagöverträdare vid påföljdsbestämningen av en form av dualism som innebär påtagliga avsteg från intresset av proportionalitet. Särbehandlingen kan sammanfattningsvis beskrivas så att den ger utrymme för att beakta behov (individualprevention) på bekostnad av förtjänst (proportionalitet). När det särskilt gäller den aspekt av särbehandlingen som innebär att en tilltalads ungdom tillmäts betydelse vid straffmätningen behöver denna dock inte konstrueras utifrån en konflikt mellan motstridiga intressen. Här är det möjligt att hävda att ett krav på särbehandling snarare följer av intresset av proportionalitet — dvs. att behov och förtjänst går hand i hand.

En distinktion kan göras mellan tre kategorier skäl som motiverar varför unga lagöverträdare bör särbehandlas i straffmätningshänseende:

preventionsskälet som sammanfattningsvis betyder att straff är ett ineffektivt sätt att förebygga brottslighet när det gäller unga personer,
proportionalitetsskälet som kortfattat innebär att unga lagöverträdare förtjänar mindre stränga straff och
humanitetsskälet som i korthet tar sikte på att straff på olika sätt är särskilt skadligt för unga personer.

I det föregående har ägnats särskild uppmärksamhet åt det s.k. proportionalitetsskälet. Här kan konstateras att idén om proportionell bestraffning — att lika brott ska ge lika straff — vilar på två värderingar: å ena sidan hur svårt ett brott är, å andra sidan hur strängt ett straff är. Den omständigheten att en lagöverträdare är ung kan anses påverka både värderingen av brottets svårhet och straffets stränghet. I det förra fallet kan man anse att skulden hos en ung person som begår brott är mindre på grund av en outvecklad ansvarsförmåga och i det senare fallet att ett frihetsberövande upplevs som mer ingripande för unga personer bl.a. på grund av en annan tidsuppfattning och större otålighet. Visst stöd för den verklighetsbeskrivning som dessa värderingar vilar på kan sökas i forskning som bl.a. visar att unga personer, i jämförelse med äldre personer, generellt sett är mer spänningssökande och har en begränsad förmåga till självkontroll. Samma forskning talar också för att unga personer i allmänhet utmärker sig på detta sätt upp i 20-årsåldern.

Om man ställer upp på dels att ungdomsreduktionen enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken i någon mån är ett uttryck för intresset av proportionalitet, dels att detta intresse är angeläget att värna, borde de redovisade forskningsrönen påverka ställningstagandet vid vilken ålder den generella särbehandlingen bör upphöra. Det framstår i sådant fall som rimligare att särbehandlingen, som nu, upphör när lagöverträdaren vid gärningstillfället hade fyllt 21 år snarare än när denne hade fyllt 18 år. Om man dessutom skulle acceptera att de argument som ovan kallats preventionsskälet och humanitetsskälet i någon utsträckning kan vara giltiga även när det gäller lagöverträdare som har fyllt 18 år föreligger ytterligare grunder för den nämnda ståndpunkten. Något som också måste tas med i beräkningen är att ett avskaffande av reduktionen avseende lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år måste få påtagliga följdverkningar även när det gäller straffmätning och påföljdsval avseende lagöverträdare som är barn.

Mot de argument som ovan sammanfattande har benämnts proportionalitetsskälet kan man invända att vilka anspråk intresset av proportionalitet ställer alltid är en bedömningsfråga. Det går att tänka sig åtskilliga omständigheter som påverkar hur klandervärda lagöverträdare ska anses — t.ex. uppväxtförhållanden, social situation och individuella variationer när det gäller olika psykiska funktionsnedsättningar — men som det saknas utrymme för att beakta inom ramen för påföljdsbestämningen. När det gäller flertalet sådana omständigheter talar mycket för att det heller inte bör finnas ett sådant utrymme. Straffrätten förutsätter en idé om individens autonomi som bara kan kringskäras till en viss gräns. Vidare måste vad som uppfattas som rättvist ibland vägas mot vad man kan — eller tror sig kunna — uppnå i instrumentellt hänseende (t.ex. motverkande av organiserad brottslighet) om man bortser från sådana aspekter. Vill man vara lite krass kan man också hävda att i en politisk verklighet behöver ibland sådana lösningar som ytligt betraktat framstår som rättvisa eller effektiva vinna företräde framför sådana lösningar som närmare betraktat framstår som rättvisa eller effektiva. Hur stort inflytande olika typer av rättviseaspekter ska ges är alltså ständigt en fråga om gränsdragning. Innan man ritar upp gränser är det emellertid bra med detaljerad kunskap om hur landskapet ser ut. Ambitionen med denna artikel har varit att bidra med lite sådan kunskap.

[1] För värdefulla synpunkter vill författaren tacka Petter Asp, Rasmus Faber, Ivar Lavett, Claes Lernestedt, Andrew Michaels, Erik Sinander, Henrik Tham, Håkan Westin, Josef Zila och Jack Ågren.

[2] Se dir 2017:122 s. 7. Direktiven får i denna del betraktas som utpräglat riktade och det är inte helt tydligt vad regeringen vill ska utredas. Vill man vara elak kan man hävda att beskrivningen av utredarens uppdrag på samma gång rymmer en fråga och ett uttömmande svar. En ordning som innebär att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga lagöverträdare kan ju svårligen vara ”utformad” på annat sätt än just så som den ordning som gäller för andra myndiga lagöverträdare.

[3] Riksdagsmajoriteten uppmanade under våren 2017 genom s.k. tillkännagivanden regeringen att se över denna del av reduktionen ”i syfte att slopa eller minska denna”. (Se justitieutskottets betänkande 2016/17:juU21, s. 21.) Därefter har Moderaterna i sitt kriminalpolitiska program uttalat att partiets ståndpunkt är att ”den generella straffrabatten för gruppen 18–21 år ska tas bort helt”. (Kriminalpolitiskt program, 2017-09-05, s. 8. Tillgängligt på: http://cdn.moderat.se/caa7af5f-d184-4272-93a4-7601c3334819/Documents/kri....)

[4] Se dir. 2009:60 s. 16. Utredningen föreslog att ungdomsreduktionen skulle finnas kvar för lagöverträdare i åldersgruppen med den modifieringen att den inte ska tillämpas i fall då straffvärdet ligger på bötesnivå. (Se SOU 2012:34 s. 800 ff.) Förslaget har inte lett till lagstiftning.

[5] En viktig legal distinktion är förstås att den senare gruppen utgör barn. Detta torde innebära att vissa rättsliga krav på särbehandling aktualiseras (jfr FN:s konvention om barnets rättigheter art. 3, 6 och 40.4.) som inte närmare kommer att beröras här.

[6] En ordning innebärande att lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år behandlas som andra myndiga lagöverträdare skulle naturligtvis medföra att dessa absoluta maxima slopades. Implikationerna av detta, dvs. att lagöverträdare från och med 18-årsdagen skulle kunna dömas till livstids fängelse, behandlas inte närmare i denna artikel.

[7] Se prop. 2009/10:147 s. 45.

[8] Se Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 2016, s. 260. Det ska emellertid sägas att förutsättningarna vad gäller tillämpliga påföljder blir annorlunda beroende på vilken av kategorierna 15–17 år eller 18–20 år lagöverträdaren tillhör. Var den tilltalade under 18 år när brottet begicks och rätten finner att påföljden ska bestämmas till fängelse ska den — med mindre att det föreligger särskilda skäl — välja sluten ungdomsvård som påföljd. (Se 32 kap. 5 § första stycket brottsbalken.) Vidare finns det, om den tilltalade är under 18 år vid domstillfället större förutsättningar att döma till ungdomstjänst, i den meningen att det inte krävs särskilda skäl. (Se 32 kap. 2 § första stycket brottsbalken.) Inom en nära framtid kommer sannolikt nya påföljdsalternativ att introduceras i form av s.k. ungdomsövervakning och ungdomstillsyn. Tillämpningsområdet för de nya påföljderna föreslås bli detsamma som vad gäller ungdomstjänst, i det avseendet att påföljderna huvudsakligen ska vara ämnade för 15–17-åringar och det ska krävas särskilda skäl för att ålderskategorin 18–20-åringar ska komma i fråga. (Jfr Ds 2017:25.)

[9] Se NJA 2000 s. 421.

[10] Se Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 2016, s. 257 ff. och Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2017, s. 93 ff.

[11] Se prop. 1962:10 s. A 77.

[12] Se t.ex. NJA 1981 s. 523 och SOU 1977:83 s. 169 ff.

[13] Liksom avseende nuvarande 30 kap. 5 § brottsbalken angavs synnerliga skäl som förutsättning för att döma kategorin 15–18-åringar till fängelse. En skillnad mot dagens ordning bestod i att bestämmelsen tog sikte på åldern vid domstillfället och inte vid gärningstillfället. Av naturliga skäl angavs heller inte — det vid tiden ännu inte introducerade — straffvärdet som ett särskilt skäl för att döma den som fyllt 18 men inte 21 år till fängelse. För denna grupp hette det att fängelse kunde komma i fråga ”allenast när frihetsberövande [var] påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest [befanns] lämpligare än annan påföljd”. Efter en lagändring år 1980 formulerades kravet i stället så att fängelse kunde väljas som påföljd ”allenast när det av hänsyn till allmän laglydnad [förelåg] särskilda skäl för frihetsberövande”. (Se prop. 1978/79:212 s. 2 f.)

[14] Se t.ex. SOU 1986:14 s. 67 ff., Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, s. 135 och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2013, s. 30 ff. Jfr även Roxin, Strafrechtliche Grundlagenprobleme, 1973, s. 1 ff.

[15] Se t.ex. Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2017, s. 93 ff.

[16] Jfr prop. 1987/88:120 77 f.

[17] Jfr 31 och 32 kap. brottsbalken.

[18] Se t.ex. prop. 1978/79:212, s. 44 ff., prop. 1997/98:96 s. 161 och prop. 2005/06:165 s. 48.

[19] Se prop. 1997/98:96 s. 147.

[20] Se prop. 1997/98:96 s. 149 ff.

[21] Se dir 2017:122 s. 5.

[22] Se von Hofer, Brott och straff i Sverige, 2011, s. 191.

[23] Se Persson, Caught in the middle? Young offenders in the Swedish and German juvenile criminal justice systems, 2017.

[24] Se Asp, SvJT 2016 s. 139 ff.

[25] Det förhållandet att mest utrymme ägnas åt det s.k. proportionalitetsskälet medan preventionsskälet och humanitetsskälet endast berörs översiktligt ska inte uppfattas som någon form av ställningstagande hur de olika typerna av skäl bör rangordnas efter betydelse. Frågan vilket av skälen som bör väga tyngst lämnas öppen i denna text (om den överhuvudtaget låter sig besvaras).

[26] Se dir 2017:122 s. 5.

[27] Se t.ex. Brå, Särbehandling av lagöverträdare 18–20 år. En kunskapssammanställning, 2012, och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitets remissyttrande över promemorian ”Nya ungdomspåföljder” (Ds 2017:25), dnr Ju2017/05546/L5, s. 2 med hänvisningar.

[28] Se t.ex. SOU 2014:18 s. 136 f.

[29] Se t.ex. Ulväng, Påföljdskonkurrens, 2005, s. 91 f.

[30] Jfr t.ex. SOU 2012:34 702 ff.

[31] T.ex. beskriver Jareborg den generellt mindre utvecklade ansvarsförmåga som ungdomar uppvisar och som beaktas med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken som ”egentligen en straffvärdefaktor”. (Se Jareborg, Ungdomsrabatt och dagsböter, Josefs resa: vänbok till Josef Zila, 2007, s. 112.)

[32] Se t.ex. prop. 2008/09:118 s. 25.

[33] T.ex. följer av 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken att straffvärdet ska bestämmas med beaktande av ”den skada, fara och kränkning som gärningen inneburit” samt ”vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv han eller hon haft”.

[34] Jfr von Hirsch & Asp, SvJT 1999 s. 163.

[35] Se t.ex. prop. 2005/06:165 s. 42 f., SOU 2012:34 s. 360, prop. 2014/15:25 s. 20, Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, Stockholm, 2017, s. 155 och Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 2016, s. 252.

[36] Se Ashworth & von Hirsch, Proportionate sentencing, 2005, s. 36.

[37] Se Steinberg m.fl., Around the world, adolescence is a time of heightened sensation seeking and immature self-regulation, Developmental Science, 2017, DOI: 10.1111/desc.12532.

[38] Se Johnson m.fl., Adolescent maturity and the brain: the promise and pitfalls of Neuroscience research in adolescent health policy, The Journal of Adolescent Health, 2009, DOI: 10.1016/j.jadohealth.2009.05.016.

[39] En inte oväsentlig fråga är förstås hur stor skillnaden mellan äldre och yngre individer är i detta avseende och om den reduktion som görs enligt nuvarande praxis — med beaktande av övriga skäl för särbehandling — kan anses svara mot storleken av skillnaden. Här nöjer vi oss med att konstatera att det upp till en viss ålder tycks finnas en observerbar skillnad.

[40] Det vore dock åtminstone teoretiskt möjligt att beakta sådana omständigheter inom ramen för 29 kap. 5 § första stycket 9 brottsbalken.

[41] Se t.ex. SOU 2012:34 s. 798.

[42] En sådan skillnad kan anses särskilt påtaglig när det gäller påföljden livstids fängelse.

[43] Här bör man påminna sig om att reduktionen görs med avseende på den tilltalades ålder vid gärningstillfället och inte vid domstillfället. Sanktionskänslighetens betydelse som ett skäl för reduktionen är därför beroende av hur lång tid som har förflutit sedan brottet begicks.

[44] Regeringen förutser denna bieffekt i direktiven till den tillsatta utredningen. Utredaren ges i uppdrag bl.a. att ”analysera konsekvenserna av en sådan ordning för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år och mot den bakgrunden överväga olika modeller för hur straffmätningen för lagöverträdare i åldersgruppen 15–17 år skulle kunna ske samt bedöma behovet av följdändringar”. (Se dir 2017:122 s. 7.)