Orsakssambandsbedömningens struktur i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar

 

 

Av jur.dr Heli Korkka

 

Föreliggande artikel presenterar en skiss för en tudelad orsakssambandstruktur i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar. I artikeln påvisas att medverkan genom en handling eller underlåtenhet måste anses tillräcklig för att ett faktiskt kausalsamband ska anses föreligga. För en närmare analys av den faktiska kausalitetens juridiska relevans är det emellertid väsentligt att granska den överträdda normens kärnändamål samt hur nära kärnändamålet den uppkomna skadan ligger. 

 

1  Inledning

I denna artikel presenteras ett förslag till gestaltande av det skadeståndsrättsliga orsakssambandets struktur. Syftet med artikeln är att erbjuda en praktisk modell för analys av konkreta kausalitetsproblem. Modellens teoretiska funktionsduglighet och praktiska användbarhet påvisas genom att tillämpa modellen på revisors och aktiebolagsledningens[1] skadeståndsansvar.[2]

Teoretiska frågor om orsakssamband har i finsk skadeståndsrättslig doktrin — till skillnad från i den svenska doktrinen — mera sällan varit föremål för forskning, varför den finska doktrinen kan uppfattas jämförelsevis omogen eller ostrukturerad. En teoretisk analys behövs, eftersom det möjliggör att påvisa gemensamma nämnare för olika orsakssambandssituationer, vilket därmed förenklar doktrinen. En enhetlig orsakssambandsdoktrin ökar inte bara rättskipningens förutsebarhet, utan underlättar även hanteringen av enskilda praktiska kausalitetproblem.

Artikelns kausalitetsmodell motsvarar huvudsakligen de ståndpunkter som traditionellt framförts i Finland och Sverige, dock systematiserade i en teoretiskt motiverad form. Eftersom skadeståndsrättens kausalitetsdoktrin i huvudsak är enhetlig i Sverige och Finland och eftersom regelverket för bolagledningens och revisors ansvar även essentiellt är mot­sva­ran­de i länderna kan denna artikel ses som ett inspel i bägge juris­dik­tioner.

Bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar är ett sakkunnigansvar som regleras genom specialbestämmelser,[3] vilka till stor del motsvarar varandra i den finska och svenska lagstiftningen.[4] Enligt 22 kap. 1 § i den finska aktiebolagslagen (624/2006, ABL) ansvarar ledningen, och på motsvarande sätt enligt 10 kap 3 § i den finska revisionslagen (1141/2015) revisor, för ekonomisk skada som förorsakats genom brott mot aktörernas lagstadgade skyldigheter.[5] Orsakssambandsfrågor är särskilt relevanta för denna ansvarstyp, eftersom skada som påstås vara orsakad av ledning eller revisor sällan beror omedelbart på ett enskilt beslut eller en särskild underlåtelse, utan istället på en samverkan mellan flera åtgärder, omständigheter, händelser eller underlåtenheter.[6]

En klar och tydlig orsakssambandsmodell underlättar upprätthållandet av gränserna för ledningens och revisors ansvar. Detta förtydligande av gällande rätt bidrar därmed framför allt till att skapa förutsägbarhet i ansvarsfördelningen mellan aktörer, vilket minskar de implicita kostnader allokering av den riskpremie en otydlig och oförutsägbar orsakssambandsmodell medför.[7] På motsvarande sätt bidrar en ökad förutsägbarhet i ansvarsmodellen till att öka incitamenten för styrelsearbete, vilket omvänt får antas vara mindre attraktivt om ansvarsriskens sannolikhet är svårbedömd. Samtidigt skönjs en viss utveckling mot att rättstvister avseende sakkunnigas ansvar blir allt vanligare i nordisk rättspraxis, vilket ytterligare påvisar behovet för en tydlig orsakssambandsmodell vid den rättsliga hanteringen av ansvarsproblemställningar.[8]

 

Den grundläggande tanken med artikelns kausalitetsmodell är att förtydliga separationen mellan faktisk kausalitet och juridisk kausalitet.[9] Först granskas den faktiska kausaliteten, vilken beskriver sambandet mellan konkreta händelser och omständighet som ingår i det förlopp där en eventuell skada uppstår.[10] Därefter granskas till vilka delar den ovan konstaterade faktiska kausaliteten är juridiskt relevant, det vill säga till vilka delar den förorsakade skadan kan anses vara relevant, betraktat ur den överträdda normens perspektiv.[11]

     I ett komparativt nordiskt perspektiv är det intressant att konstatera att finsk doktrin ter sig något mera onyanserad än den svenska motsvarigheten vad gäller tudelningen i kausalitetsgranskningen, eftersom gängse finsk modell inte öppet spaltar upp kausalitetsgranskningen i de ovan identifierade två leden, men ändå opererar med samma tudelade tankekonstruktion,[12] förborgad under terminologiska täckmantlar som normens skyddsändamål och skadans förutsebarhet.[13] Den finska (och möjligen delvis också den svenska) doktrinen är ytterligare i viss mån oenhetlig till den del som gäller kriteriernas förhållande till orsakssambandsgranskningen.[14] Den kausalitetsmodell som här åsyftas klargör kriteriernas roll och interna systematik i den skadeståndsrättsliga ansvarsstrukturen. 

Kausalitetsmodellens struktur kan sammanfattas i följande frågeställning, där en analys av delfaktorerna följer nedan:

 

 

 

 

 

Faktisk kausalitet

 

  1. Vilka faktorer har orsakat skadan, det vill säga vilken helhet av faktorer har varit tillräcklig för att åstadkomma skadan? Föreligger det flera enheter som förklarar skadans uppkomst?
  2. Vilken betydelse har ledningens eller revisors handling eller underlåtenhet inom ramen för nämnda helhet? Skulle ifrågavarande faktorer ha räckt till för att åstadkomma skadan också utan ledningens eller revisors handling eller underlåtenhet?
  3. Om svaret är jakande, uppfylls inte den faktiska kausaliteten. Om svaret är nekande, måste det faktiska kausalförhållandets juridiska relevans undersökas ytterligare. 

 

Den faktiska kausalitetens juridiska relevans — kärnändamålsläran

 

  1. Vad är det som primärt ska skyddas genom ifrågavarande norm som överträtts (normens kärnändamål)? Ligger den uppkomna skadan tillräckligt nära kärnändamålet? Eller tillhör den uppkomna skadan möjligen kretsen av någon annans (t.ex. skadelidandes eller tredje parts) handlingsplikt?

 

Artikeln är strukturerad enligt följande. I kapitel 2 granskas grunderna för orsakssambandsmodellens tudelning. I kapitel 3 analyseras först den faktiska kausalitetens teoretiska innehåll (kapitel 3.1), vilket därefter tillämpas på ledningens och revisors skadeståndsansvar (kapitel 3.2). I kapitel 4 granskas kausalitetsmodellens senare skede, det vill säga den juridiska relevansavvägningen, först teoretiskt (kapitel 4.1) och sedan konkret (kapitel 4.2). Artikeln avslutas med slutsatser (kapitel 5).

 

2  Orsakssambandsgranskningens tudelning — separationen av de faktiska förhållandena och den juridiska relevansbedömningen

Den tudelade kausalitetsmodellens syfte är att separera granskningen av det faktiska händelseförloppet från bedömningar om det granskade händelseförloppets juridiska relevans.[15] En förutsättning för ställningstaganden gällande juridiskt ansvar är att ett förlopp av konkreta händelser föregått den tentativa skadan analyseras. I detta led av granskningen frågas vad det är som har hänt eller rättare sagt hur följden uppstått.[16] I det senare ledet av bedömningen frågas om juridiskt ansvar kan kopplas till följden. Kausalitetsbedömningens första led granskar således de faktiska händelsernas samband (faktisk kausalitet[17]). I det senare ledet bedöms huruvida det faktiska händelseförloppet även har juridisk relevans (den faktiska kausalitetens juridiska relevans[18]). Innehållet i den juridiska relevansbedömningen bestäms i enlighet med de ansvarsnormer som är tillämpliga. Ett faktiskt orsakssamband mellan handlingen/underlåtenheten och den relevanta följden är inte nödvändigtvis relevant rent juridiskt, varför skadeståndsansvar inte automatiskt kan aktualiseras i samtliga fall där det faktiska orsakssambandet kan konstateras. Följaktligen utgör frågan om juridisk relevans alltid ett rättsligt tilläggskriterium.

I den orsakssambandsmodell som här omfattas separeras de två leden i granskningen, men det oaktat råder en koppling mellan den faktiska kausaliteten och dess juridiska relevans. Tudelningen av kausaliteten är dels motiverad av pedagogiska skäl, men viktigare än så är att tudelningen tillför precision och tydlighet i det resonemang som underbygger ansvarsbedömningen.[19] Genom en gemensam granskning av nivåerna framhålls förutom deras samband, även deras skillnader. Den faktiska kausalitetens juridiska relevans förutsätter redan terminologiskt att det faktiska händelseförloppet utreds innan den juridiska relevansen bedöms. Om man vid granskningen av de faktiska händelserna eftersträvar att direkt påvisa var ansvaret för följden ligger, eller rent av att kvantifiera magnituden av följden, uppstår lätt oändamålsenliga och sinsemellan oenhetliga avgöranden. Den juridiska relevansbedömningen baserar sig alltid på den skade­stånds­grundande normen, men den faktiska bedömningen av förhållandet mellan en konkret gärning och dess följd kan inte träffas med utgångs­punkt i den skadeståndsgrundande normen. Även om vissa skadeståndsgrundande normhelheter kan innefatta ord eller uttryck som kan associeras beskriva ett förorsakande, för det ändå till ett kasuistisk ersättningssystem om dessa tolkades definiera den faktiska kausaliteten. Tanken är att läran om faktisk kausalitet ska erbjuda en allmänt tillämplig modell angående hur relationen mellan två faktorer bör gestaltas inom skadeståndsrätten. Detta ska syfta till att knyta ersättningsansvaret till endast skador, som är en faktisk kon­sekvens av en specifik handling eller underlåtelse.

Modellen som bygger på en tudelad kausalitet kan illustreras genom det goda exempel som det s.k. Prosolviamålet erbjuder. Prosolvia var ett börsnoterat programmeringsföretag som stötte på svårigheter då media började ifrågasätta tillförlitligheten av de ekonomiska uppgifter som Prosolvia lämnat. Påståendena gällde transaktioner som Prosolvia gjort år 1997, vilka hade behandlats som licens-överlåtelser i bokföringen med en s.k. framtung intäktsföring. I verkligheten gällde transaktionerna emellertid systemleveranser, varvid intäktsföringen borde ha varit baktung vid tiden för när systemet levererats i sin helhet. Investerarna reagerade på den negativa medieuppmärksamheten och bolagets kurs sjönk kraftigt. Bolagets finansiärer hade dock vägrat att bevilja Prosolvia ny finansiering redan innan mediestormen, eftersom Prosolvia inte klarade av att lämna tillräcklig säkerhet. Prosolvias konkursbo krävde ersättning av revisorn och revisionssammanslutningen för skadan som berodde på Prosolvias senare konkurs. Konkursboet menade att konkursen kunde ha förhindrats om revisorn hade handlat med omsorg och markerat den felaktiga bokningen av licensöverlåtelserna.[20]

Domen har kritiserats för domskälens resonemang kring orsakssambandet i fallet. I avgörandet tillämpade hovrätten den s.k. differensläran, där de faktiska händelserna ersätts med ett hypotetiskt händelseförlopp, vilket man sedan utgår från när man försöker reda ut omfattningen av den skada en försummad handlingsplikt förorsakat. I målet bestod det hypotetiska händelseförloppet av flera på varandra efterföljande fiktiva händelser, det vill säga av en kedja av antaganden. Med denna metod kom domstolen fram till att Prosolvia inte skulle ha försatts i konkurs om revisorn hade handlat i enlighet med det som förutsätts i lag.[21]

Ett alternativt tillvägagångssätt för bedömningen, förutsatt att man tydligare omfattat en tudelad kausalitetsmodell, hade varit att analysera vilken betydelse revisorns underlåtenhet hade för skadans inträffande, vilket lämpligen hade kunnat göras genom att granska revisorns underlåtenhet som en komponent i den helhet av andra konkreta omständigheter, som enligt det faktiska (och därmed inte det fiktiva) kausalitetsförloppet kommit att föra fram till konkurs.[22] I de senare leden hade då den granskade komponentens relativa vikt juridiskt kunnat betraktas.[23]

 

3  Faktisk kausalitet

3.1  Har handlingen eller underlåtenheten bidragit till skadans uppkomst?

I de flesta fall föranleder utredandet av den faktiska kausaliteten inga större svårigheter, eftersom det ofta står klart vilket händelseförlopp som har föranlett en viss följd. Om det finns flera omständigheter som har påverkat följdens uppkomst, kan det dock vara svårt att avgöra vilken eller vilka av dessa som har påverkat uppkomsten av följden starkast, så att det är befogat att anse nämnda omständighet vara den relevanta orsaken som skadeståndsansvaret förutsätter.[24]

Det traditionella sättet att utreda förekomsten av orsakssamband är att bedöma om följden hade uppkommit trots att handlingen inte hade utförts eller den underlåtna handlingen hade utförts. Metoden testar om gärningen (handlingen eller underlåtenheten) varit en nödvändig förutsättning för följden (conditio sine qua non).[25] Hypotesen kompletteras ofta med fiktiva antaganden om hur händelseförloppet hade förändrats om inte handlingen genomförts eller underlåtenheten uppstått.[26] Om den faktiska följden kunde anses ha uteblivit till följd av att gärningen retroaktivt och följaktligen hypotetiskt elimineras, konstateras kausalsambandet. Sine qua non-teorins klassiska utmaning beror emellertid på att tankeexperimentet kommer att förutsätta stark nödvändighet[27] för att den gärningen ska kunna anses stå i ett kausalsamband till följden,[28] eftersom orsakssamband föreligger endast när förevarande gärning har varit nödvändig för uppkomsten av följden. Den aktuella handlingen eller underlåtenheten anses således inte vara orsak till följden, om följden skulle ha uppkommit även på grund av någon annan omständighet.[29]

I det traditionella exemplet skjuter A och B samtidigt C, med den följden att C avlider. C skulle också ha dött av effekten av någondera kulan ensam. C skulle med andra ord ha avlidit, fastän A inte hade skjutit. På motsvarande sätt skulle C ha avlidit, fastän B inte hade skjutit. Således är varken A:s eller B:s skott nödvändiga för C:s död, eftersom döden i varje fall skulle ha inträffat till följd av det andra skottet.[30]

Så som det klassiska kritiska exemplet visar kan, då juridiska kausalitetsproblem granskas, den starka nödvändighet som sine qua non-teorin förutsätter komma att rimma illa med gängse rättskänsla.[31] Därför är det motiverat att utarbeta en kausalitetsmodell, i vilken orsakssambandskravet lättare uppfylls och framför allt att utveckla en modell som förmår greppa händelseförlopp, i vilka flera samtidiga faktorer kan anses vara orsaker till följden.[32] Modellen bör inte förutsätta nödvändighet av orsaken i förhållande till följden, utan det bör vara tillräckligt att en faktor är en nödvändig del i en villkorssammansättning, vilken är tillräcklig för följdens uppkomst.[33] Utformningen baserar sig på det s.k. NESS-testet (Necessary Element of a Sufficient Set), där idén är att utforma den minimisammansättning av villkor som är tillräcklig för följden.[34] NESS-testet baserar sig på tanken om orsakens nödvändighet, vilken ändå kvalificeras av ett krav på dess tillräcklighet.[35] NESS-testet erbjuder en förklaring till varför medverkande faktorer i t.ex. polykausala situationer kan anses vara tillräckligt för att beskriva faktisk kausalitet inom juridiken. Vidare erbjuder NESS-testet ett verktyg för att granska händelseförloppet genom att bedöma konkret inträffade faktorer, varvid det är möjligt att undvika de problem och den osäkerhet som följer av att rent hypotetiska faktorer inkluderas i ekvationen.

Varje delfaktor i minimisammansättningen enligt NESS-testet kunde i princip anses utgöra orsak till följden, då var och en av dem är nödvändig för sammansättningens tillräcklighet. Ifall någon av delfaktorerna uteslöts ur sammansättningen skulle den kvarvarande minimisammansättningen inte vara tillräcklig för att åstadkomma följden. Modellen fungerar väl i bedömningen av de kausalitetsproblem som uppkommer inom juridiken, eftersom man med hjälp av de juridiska normerna kan identifiera en eller flera delfaktorer, vilka möjligen är betydelsefulla också juridiskt, såsom revisors eller ledningens gärningar. Villkorssammansättningen innehåller också andra faktorer som är nödvändiga för tillräckligheten (såsom till exempel en allmänt svag ekonomisk situation), men med hjälp av juridiska normer kan de utelämnas ur ansvarsbedömningen, eftersom juridiskt ansvar inte som sådant kan anknytas till sådana utomjuridiska förhållanden.[36]

I den amerikanska skadeståndsrättsdoktrinen har NESS-testet blivit den mest tillämpade metoden för att fastställa den faktiska kausalitetens existens, och det hänvisas även i stor utsträckning till testet utanför USA.[37] Till exempel i svensk rättspraxis får NESS-testets grundidé stöd av Högsta domstolens praxis.[38] Också i den finska rättslitteraturen är NESS-testet förhållandevis väletablerat, fastän testet inte utnyttjas i omfattande mån i praktiken.[39] Detta torde sannolikt bero på att NESS-testets teoretiska utformning inte i sig ger tillräcklig vägledning för dess praktiska tillämpning.[40] I det följande avses därför konkretisera NESS-testet för att försöka bidra till att skapa en mera användbar form av testet, genom att tillämpa det på en typisk ansvarssituation där multipla handlingar och/eller underlåtenheter påverkar följdens uppkomst, vilket ofta är fallet vid juridiska frågeställningar om revisors och ledningens ansvar inom aktiebolag.

 

3.2  Bedömningen av faktisk kausalitet i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar

I de kausalitetssituationer som är mest relevanta för bolagsledningens och revisors ansvar förklaras skadans uppkomst av en helhet som består av flera faktorer i en händelsekedja. Det är ofta problematiskt att i denna helhet identifiera den eller de faktorer som ska anses utgöra orsaken till skadan. Bedömningen av flera faktorers ömsesidiga inverkan på en följd kan illustreras genom följande enkla exempel.

Bolag A säger upp ett samarbetsavtal med bolag B efter att det har fått vetskap om att B:s revisor har förfarit oaktsamt. Revisorn har avgett en s.k. ren revisionsberättelse,[41] fastän denne borde ha märkt att bolagets verkställande direktör förskingrat B:s medel redan under flera års tid. Samtidigt förlorar bolag B en rättegång som är viktig för dess affärsverksamhet, till följd av vilket B:s aktiekurs sjunker märkbart. Man kan presumera att vilken som helst av faktorerna (revisors oaktsamhet eller förlusten i rättegången) skulle ha lett till att A sagt upp avtalet. Efter att A sagt upp avtalet lider B skada i form av utebliven affärsvinst. B kräver att revisorn ersätter skadan.

Står revisors oaktsamma granskning i bolag B i ett faktiskt kausalförhållande till den inträffade skadan? Svaret är jakande. I exemplet kan två minimisammansättningar av faktorer urskiljas, vilka är tillräckliga för skadans inträffande. Den ena innehåller revisors oaktsamhet men inte den förlorade rättegången, medan den andra innehåller på motsvarande sätt den förlorade rättegången men inte revisors oaktsamhet. Båda minimisammansättningar är tillräckliga för att förorsaka uppsägningen av avtalet och därmed tillräckliga för att skadan ska inträffa. Därmed kan således båda faktorerna anses utgöra orsaker till följden. Detta beror på att orsakerna inte åsidosätter varandra utan snarare fördubblar orsaken i NESS-testet.[42] I kausalitetsbedömningens senare del bör därför avgöras om revisors underlåtenhet är juridiskt relevant i förhållande till den skada som inträffat, i detta fall om underlåtenheten, som i sig står i ett faktiskt kausalförhållande till skadan, ger upphov till skadeståndsansvar.[43]

Det svenska avgörandet NJA 2012 s. 597 från Högsta domstolen handlade om en kausalitetssituation som påminner om det föregående exemplet. Avgörandet gällde inte ledningens eller revisors ansvar, men grundtanken i avgörandet är tillämplig oberoende av ansvarsgrunden i fråga.[44] I målet var det fråga om en avtalsparts skyldighet att betala ett avtalsvite i en situation där ett avtalsvite skulle utfalla till betalning på grund av två separata omständigheter, varav den ena tillhörde kärandens, den andra svarandens ansvarsområde (konkurrerande skadeorsaker). Enligt entreprenadavtalet som parterna slutit hade käranden rätt till ett avtalsvite på 300 000 kronor för varje påbörjad vecka som anläggningens ibruktagande försenades. Prejudikatfrågan gällde huruvida en sidoentreprenörs dröjsmål, som käranden ansvarade för, var ett hinder för svarandens skyldighet att betala avtalsvitet.

 

15. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan.

 

[– – –]

 

17. Vid faktisk orsakskonkurrens mellan två skadeståndsgrundande avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd [– –] är således utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skade­stånds­skyldiga. För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan.

 

Enligt Högsta domstolen råder det i Norden, i fråga om utomobligatoriska förhållanden, i stort sett konsensus om att båda faktorerna som kan anses utgöra orsak till följden (faktisk orsakskonkurrens) leder till skadeståndsansvar[45] och skadevållarna ansvarar för skadan solidariskt. Samma analys av orsakssambandet skulle enligt Högsta domstolen också iakttas när det kommer till kontraktsrättsliga förhållanden.[46] Ett avtalsbrott kan således leda till skadeståndsansvar, fastän avtalsbrottet inte har varit nödvändigt för skadans inträffande i sig och skadan därmed skulle ha inträffat också utan brottet.[47]

Tolkningen är i harmoni med den faktiska kausalitetsmodell som rekommenderats i denna artikel, enligt vilken en handling eller underlåtenhet utgör orsak (eller delorsak) till skadan om handlingen eller underlåtenheten har varit en nödvändig del av en villkorssammansättning som är tillräcklig för att följden ska inträffa. I avgörandet NJA 2012 s. 597 har svarandens avtalsbrott ansetts utgöra en relevant omständighet för uppkomsten av skyldigheten att betala avtalsvitet, eftersom det tillsammans med de andra rådande omständigheterna i fallet var tillräckligt för att avtalsvitet skulle komma att betalas. Ifall svarandens avtalsbrott inte hade förekommit, skulle ifrågavarande villkorssammansättning inte ha varit tillräcklig för att orsaka följden. Således har svarandens avtalsbrott varit nödvändigt i förhållande till förevarande villkorssammansättnings tillräcklighet, oberoende av om skyldigheten att betala avtalsvitet skulle ha uppstått även av en annan orsak.

Ledningens eller revisors oaktsamma handling behöver i enlighet med finsk rättspraxis inte heller vara den enda faktorn som lett till skadan. I det finska avgörandet HD 2001:36, som handlar om styrelses och revisors skadeståndsskyldighet, har Finlands högsta domstol ansett det vara tillräckligt att en styrelsemedlem och revisor genom sitt oaktsamma handlande har bidragit till att skadan inträffat.[48]

I avgörandet var det fråga om styrelsens och revisors skadeståndsansvar i en situation där bolagets aktiekapital hade höjts genom en nyemission på så sätt att aktiernas teckningspris delvis hade betalats genom apport. En del av den egendom som överlåtits såsom apport hade ställts som säkerhet för aktietecknarens skulder, och såldes sedermera för betalning av dessa. Enligt den gamla aktiebolagslagen (687/1983 GABL) skulle styrelsemedlemmarna, verkställande direktören och revisorerna vid registreringen av höjningen av aktiekapitalet och dess betalning avge den anmälan, den försäkran och det intyg som avses i GABL 4 kap 12 § om att bestämmelserna i GABL har iakttagits vid höjningen av aktiekapitalet, och att det belopp som inbetalats för den höjning som ska registreras är i bolagets ägo och besittning. Styrelsen och revisor hade inte beaktat pantsättningens inverkan på värdet av de aktier som överlåtits som apportegendom i försäkran och intyget. Styrelsemedlemmarna och revisor, som hade försäkrat och intygat att höjningen hade blivit inbetald i sin helhet vid höjningen av aktiekapitalet och vid registreringen av den, ålades att ersätta den skada som bolaget lidit på grund av att apportegendomen var värdelös. 

Finlands högsta domstol konstaterade i domsskälen att styrelsemedlemmarna och den verkställande direktören hade avgett den i GABL förutsatta försäkran utan att säkerställa att informationen i försäkran stämde (gällande bl.a. värderingen av apporten). Därmed hade de enligt finska Högsta domstolen av oaktsamhet medverkat till att skadan förorsakats bolaget. På samma sätt ansågs revisorerna ha medverkat till att förorsaka bolaget skada, då de hade underlåtit att utreda om aktierna hade överlåtits till bolaget på ett sätt som säkrar bolagets rättigheter. I avgörandet utgjorde styrelsens försäkran och revisorernas intyg tillsammans med vissa andra konkreta omständigheter en tillräcklig faktauppsättning i förhållande till skadans inträffande. Styrelsens försäkran och revisorernas intyg var på motsvarande vis båda nödvändiga för faktauppsättningens tillräcklighet.[49] Det konkreta händelseförloppet som föregick följden (tillräcklig faktauppsättning) skulle inte ha orsakat skadan, om inte försäkran och intyget hade avgetts. Om styrelsen och revisorerna hade förfarit omsorgsfullt, skulle apportegendomen värderats korrekt, eller åtminstone närmare dess verkliga värde.[50]

Enligt min mening innebär finska Högsta domstolens uttryck medverka att den underlåtenhet som utgör orsak till skadan inte behöver vara följdens enda orsak.[51] Det är däremot tillräckligt att underlåtenheten är nödvändig i den helhet av omständigheter som har lett till skadan. Bolagsledningens eller revisors handling eller underlåtenhet behöver således inte ens vara följdens viktigaste eller s.k. huvudsakliga orsak, utan medverkan måste anses tillräcklig för konstaterandet av ett faktiskt kausalsamband.[52]

 

4  Den faktiska kausalitetens juridiska relevans

4.1  Är den skada handlingen eller underlåtenheten orsakat juridiskt relevant?

Den ovan presenterade konstruktionen om faktisk kausalitet underlättar processen genom vilken betraktaren kan identifiera om en orsak förorsakar en följd. Att orsaken kan påvisas leder dock inte ännu till skadeståndsansvar, eftersom förhållandet mellan orsak och följd enligt den faktiska kausaliteten kan vara för avlägsen i tid eller rum för att betinga ansvar. Även på andra sätt kan orsaken till följden vara juridiskt irrelevant. När så är fallet, saknas skäl att ge kausalsambandet juridisk relevans. Bolagsledningen eller revisorn bör inte åläggas skadeståndsansvar för en skada som inte är juridiskt relevant i förhållande till deras gärning, fastän den ekonomiska förlusten skulle vara en faktisk följd av deras handlande eller underlåtenhet.[53]

Inom finsk skadeståndsrättslig doktrin har skadeståndsskyldigheten traditionellt begränsats genom en förutsägbarhetslära som förutsatt att skadan ska vara förutsägbar för den som orsakat skadan. Därtill har som begränsningskriterium använts läran om normens skyddsändamål.[54] Kriterierna om förutsägbarhet och skyddsändamål är till sina innehåll juridiska bedömningsnormer, med hjälp av vilka man eftersträvar att nyansera området för ett ändamålsenligt skadeståndsansvar.[55]

Den skadeståndsrättsliga förutsägbarheten har utvecklats ur kravet på adekvat kausalitet,[56] efter vilket gärningen (handlingen eller underlåtenheten) enligt allmän livserfarenhet på ett icke-obetydligt sätt bör höja sannolikheten för att följden inträffar.[57] Adekvansläran och förutsägbarheten används i Finland rätt långt som varandras synonymer[58] fastän man med adekvat kausalitet i vissa samband också avser en mer utvidgad, juridiskt relevant kausalitet än förutsägbarheten erbjuder.[59] Enligt förutsägbarhetskravets allmänna utformning är en skada inte ersättningsgill om den varit oförutsebar för den som orsakat skadan.[60] Skadans förutsebarhet kan grunda sig på antingen allmän kännedom om orsaksförhållandet eller specialkunskap om den skadelidande, som skadevållaren har haft eller borde ha haft.[61] Själva detaljerna kring hur skadan förorsakats behöver dock inte vara förutsägbara, förutsatt att skadans art och storleksklass är det.[62] Skadeståndsrättens förutsägbarhetskrav tillstår emellertid inte ett tillräckligt nyanserat avgränsningskriterium för sådana frågor om sakkunnig-ansvar som avhandlas i denna artikel. I huvudsak beror detta på att förutsägbarhetsläran inte i sig ännu tar fasta på skadans relevans med utgångspunkt i den norm som kränkts.

Enligt läran om normens skyddsändamål kan ersättningsansvar endast bli aktuellt då man med normen, som senare blivit överträdd, har eftersträvat att undvika sådana följder som liknar den som inträffade. Skadan och den överträdda normens skyddsändamål bör således stämma överens med varandra för att skadan ska komma att ersättas till följd av normbrottet.[63] Skyddsändamålslärans problem är att det inte alltid är möjligt att fastställa skyddsändamålet eller för att det ibland går att påvisa flera olika och åtminstone delvis divergerande skyddsändamål.[64] Detta gör läran om skyddsändamål oförutsägbar i praktiken och tär på lärans funktionsduglighet, eftersom den möjliggör att laganvändarens subjektiva preferenser retroaktivt dikterar utgången av den juridiska relevansavvägningen.

På grund av detta problem bör man, enligt min förmening, i avvägningen av den faktiska kausalitetens juridiska relevans istället utnyttja normens centrala skyddsändamål, alltså den allmänna skadetypen som hör till normens kärnområde, samt de handlingsplikter som normen ger upphov till för skadevållaren och å andra sidan för skadelidanden. Ju närmare en skadetyp som hör till kärnområdet en konkret skada kan placeras, desto större är sannolikheten för att det faktiska kausalförhållandet mellan skadan och gärningen är juridiskt relevant.[65] Den s.k. kärnändamålsläran möjliggör att den överträdda normens olika skyddsobjekt värderas sinsemellan och att den orsakade skadan jämförs med dessa. Läran om kärnändamål betonar relativiteten i den juridiska relevansavvägningen — den juridiska relevansen inom kausalitet kan inte grundas på ett lösryckt påstående om att skadan är relevant utgående från (ett helt subjektivt valt) skyddsändamål. Det relevanta är att kontextualiserat gestalta normens centrala skyddsändamål, och dess förhållande till eventuella andra aktörers skyldigheter, för att sedan positionera den konkreta skadan i relation till den helhet alla juridiska normer skapar

Det är möjligt att anse att förutsägbarhetskriteriet ingår i kärnändamålsläran. Den som av oaktsamhet överträder en norm kan ofta förutse (förutsägbarhet) vad överträdelsen förorsakar (den överträdda normens kärnändamål). Den som t.ex. kör berusad kan anses ta en risk för att en trafikolycka med därtill ofta hörande person- och sakskador inträffar.[66] Den konkreta skada som orsakas av rattfylleriet bör höra till den skadetyp som normen (rattfylleri) eftersträvar förhindra. Däremot är inte t.ex. en hjärtattack för en åldring, som chockad följer med rattfylleristens framfart, en juridiskt relevant följd av rattfylleriet, även om hjärtattacken inom ramen för den faktiska kausaliteten får konstateras vara en följd av den rattonyktra chaufförens aktivitet.[67]

I sakkunnigansvaret, precis som vid ledningens respektive revisors ansvar, begränsar skadans förutsägbarhet ex ante i praktiken oftast inte den ersättningsgilla skadan.[68] Skyldigheten att förstå och därmed förutse följderna av det åstundande normbrottet är förhållandevis omfattande för den standardperson som sätts i gärningsmannens ställe. Som utgångspunkt kan man anta att en sakkunnig är medveten om och därmed kan förutse mycket långtgående följder av att denne handlar normvidrigt eller underlåter sina förpliktelser. Det är dock inte ändamålsenligt att en sakkunnig blir skadeståndsskyldig för alla de ekonomiska förluster som står i ett förutsägbart faktiskt orsakssamband till den sakkunniges gärning. Skadeståndsansvaret bör därför begränsas till skador som är betydelsefulla för den skyldighet som försummats. Av denna orsak bör relevansavvägningen i ledningens och revisors skadeståndsansvar genomföras genom att man vid sidan om förutsägbarhetskriteriet i ett ex post-perspektiv bedömer den orsakade skadans förhållande till kärnändamålet i den norm som bröts genom handlingen eller underlåtenheten.[69] Av alla följder som står i ett faktiskt kausalitetsförhållande till gärningen är endast de relevanta som till sin typ är förutsägbara ex ante (vilket i praktiken är de flesta) och till sin proximitet står tillräckligt nära kärnändamålen i den tillämpliga normen ex post.[70]

 

4.2  Den faktiska kausalitetens relevansbedömning i bolagsledningens och revisors ansvar

I ledningens och revisors skadeståndsansvar är den juridiska relevansavvägningens utgångspunkt den överträdda normen samt den relaterade analysen av kärnändamålet,[71] som även hjälper till att definiera skadelidandens och skadevållarens rättsliga riskpositioner.[72] Ur den skadelidande partens perspektiv är det väsentliga att dennes berättigade rättsskyddsförväntning[73] skyddas, varför man måste ta i beaktande bland annat vilka möjligheter den skadelidande parten potentiellt har haft att vidta åtgärder för att undvika eller minska skadan. Rättskyddsförväntningen kan vara berättigad endast då den överträdda normen skyddar den som lidit skada. Parternas riskpositioner kan användas som ett slags ”kalibreringsredskap” vid bedömningen av om den konkreta skadan står tillräckligt nära den skadetyp som hör till den överträdda normens kärnområde.[74] Analysen bör även beakta eventuella tredje parters skyldigheter, eftersom skadan tydligt kan tillhöra skyldigheter som åvilat tredje part, med andra ord ligga nära kärnändamålet för den norm en tredje part överträtt.

Preciseringen av normens kärnändamål kan genomföras med hjälp av en tankebana som erkänner en distinktion mellan kärnändamålets materiella skadetyp och den part som avses skyddas genom normen. I kärnändamålsläran kan således urskiljas dimensioner som dels avser skadetypen (den materiella dimensionen), dels den skadelidande (den personliga dimensionen). I den förstnämnda dimensionen kan en skada som står i ett faktiskt kausalförhållande till en handling eller underlåtenhet trots allt avgränsas och förbli icke ersättningsbar, om skadan är för avlägsen eller på annat sätt irrelevant vad dess typ eller uppkomstsätt anbelangar, jämfört med det relevanta kärnändamålet. I den senare dimensionen motiverar man den uteblivna ersättningen med att den skadelidande inte hör till den grupp rättssubjekt som normen skyddar.[75] I det finska avgörandet HD 2012:65 ansågs orsakssamband saknas på den senare grunden.[76]

I målet hade A, som var styrelsemedlem och enda aktieägare i ett aktiebolag, inte vidtagit sådana åtgärder för att försätta bolaget i likvidation som avses i GABL 13:2, fastän bolagets eget kapital hade gått förlorat. Bolagets konkursbo yrkade att A skulle ersätta den skada som bolaget hade orsakats av att bolagets förmögenhetsställning hade försvagats när bolaget fortsatte den förlustbringande affärsverksamheten. Eftersom A:s underlåtenhet var en försummelse av en sådan skyldighet som i lagen hade föreskrivits till skydd för bolagets borgenärer men inte för bolaget självt, förkastades skadeståndsyrkandet.[77]

Enligt Finlands högsta domstol var det väsentliga i målet huruvida den skada som påstods vara orsakad av A hade uppkommit på grund av A:s underlåtenhet att följa en handlingsplikt, vars avsikt var att förhindra uppkomsten av sådana skador som käranden yrkade på.[78] Enligt domskälen ansågs bestämmelserna om tvångslikvidation i GABL vara en del av aktiebolagslagens reglering om bevarandet av aktiekapitalet och annat bundet eget kapital, vars syfte var att skydda borgenärerna.[79] När skyddsändamålet inte täckte den skada som uppkom för bolaget förkastades skadeståndsyrkandet, trots att bolagets skada hade haft ett faktiskt orsakssamband med A:s verksamhet.[80]

Den juridiska relevansavvägningen är typiskt sett mer komplicerad i den första dimensionen som gäller skadetypen, och särskilt i situa­tioner där det är fråga om ledningens eller revisors ansvar i förhållande till någon annan än bolaget. En sådan situation var det frågan om i avgörandet NJA 2014 s. 272 (det s.k. BDO-fallet). I målet hade revisor underlåtit att göra anmärkningar i revisionsberättelsen om faktorer som enligt svenska Högsta domstolen, ifall sakligt gjorda, skulle ha påverkat bolagets aktiekurs. I ärendet granskade Högsta domstolen bland annat om det faktiska kausalförhållandet mellan revisors underlåtenhet och skadan var juridiskt relevant i det hänseendet att revisor kunde dömas till skadeståndsansvar.  

Bakgrunden till kärandens skadeståndsyrkande var det aktiebyte som hade utförts genom att bolag B:s aktier gavs som vederlag i förvärvet av det listade bolaget A:s aktier. Aktiebytet grundade sig på ett samarbetsavtal, enligt vilket aktiernas bytesförhållande var bundet till bolag A:s aktiekurs. Käranden, som hade överlåtit bolaget B:s aktier till A som apport, krävde skadestånd av revisionssammanslutningen BDO och revisor BO, vilka hade fungerat som bolaget A:s revisorer. Enligt käranden skulle de anmärkningar i revisionsberättelsen som revisorn underlåtit att göra ha påverkat A:s börskurs, vilket i sin tur skulle ha påverkat aktiebytets bytesförhållande. BO och BDO borde därför ersätta skadan i form av felvärderingen som påverkade bytesförhållandet till kärandens nackdel.[81]

Högsta domstolen godtog argumentet vad gäller den faktiska kausaliteten. Högsta domstolen ansåg att revisorns underlåtenhet hade påverkat A:s börskurs och därmed samtidigt också det kritiska bytesförhållandet. Högsta domstolen ansåg dock att skadeståndsansvar därtill förutsätter att den skadelidandes tillit till bokslutsinformationen var befogad. Enligt Högsta domstolen är tilliten till revisionen befogad när revisionen typiskt sett utgör en väsentlig delfaktor då affärsbeslut fattas.[82] Fastän käranden i målet, enligt Högsta domstolen, hade rätt att lita på bokslutets riktighet[83] följde det trots allt inte av detta att den befogade tilliten kunde utsträckas till bolag A:s börskurs, även om kursen visserligen antogs återspegla bokslutets felaktighet.[84] Högsta domstolen motiverade sin slutsats med det s.k. floodgate-argumentet genom att konstatera att ett vidsträckt skadeståndsansvar som tillskrev investerare befogad tillit till börskursen, skulle föra för långt vis-a-vis skadans förutsägbarhet och vore även oskäligt med beaktande av innehållet i den omsorgsplikt som revisor brutit mot. Högsta domstolen konstaterade också att omfattningen av skador som grundar sig på kursförändringar i praktiken skulle vara mycket svår att fastställa. På dessa grunder kom Högsta domstolen fram till att tillit till uppgifterna i bokslutet som transmitteras via börskursen inte som sådan är tillräcklig för att åstadkomma revisorns skadeståndsansvar.[85]

Relevansavvägningens nyckelfråga var huruvida den skada som uppkommit till följd av kursrörelsen skulle anses för avlägsen i förhållande till revisors underlåtenhet för att skadeståndsansvar skulle ha kunnat följa av underlåtenheten. I målet bedömde Högsta domstolen den faktiska kausalitetens juridiska relevans med hjälp av den s.k. tillitsteorin, som enligt min uppfattning användes som verktyg för att fastställa det aktuella kärnändamålet i den norm revisor brutit mot.[86] Enligt Högsta domstolen var den överträdda normens skyddsändamål det relevanta vid bedömningen av ersättningsskyldigheten för skada som inträffat på grund av överträdelse av aktiebolagslagen, revisionslagen eller bolagsordningen.[87] Enligt domskälen var revisionens främ­sta externa syfte i ett börsnoterat bolag att säkerställa att information som bolaget offentliggjorde var riktig.[88] I målet ansågs dock ersättningsgilla skador i skenet av det externa skyddsändamålet inte så omfattande att de skulle ha utsträckts längre än till skador som följde av omedelbar tillit till bokslutsinformationen.

Floodgate-argumentet verkar vara det tyngsta argumentet för den slutsats som nåddes i avgörandet. Floodgate-argumentet kan betecknas vara ett realargument som, liksom antyddes av Högsta domstolen, anknyter till ansvarets praktiska genomförbarhet.[89] Man kan ifrågasätta begränsningen av ansvar enbart på grund av att ansvaret utan begränsningen skulle vara för omfattande. Fastän reella argument kan användas och har sin egen roll i tolkningen, borde utnyttjandet av dessa inte åsidosätta tolkningsargument som väger tyngre i rättskällehierarkin. I relevansavvägningen bör man sträva efter att, med hjälp av auktoritativa rättskällor, utreda vilken typ av skador man har ämnat förhindra med hjälp av den skyldighet som försummats, och på så sätt bedöma om den inträffade skadan är tillräckligt nära skyddsobjektet.[90]

Den lagstadgade revisionsskyldighetens syfte är att säkerställa riktigheten av ett bolags ekonomiska uppgifter, dvs. att bokslutet och verksamhetsberättelsen ger en rättvisande bild (3 kap. 5 § i den finska revisionslagen). Revisor ansvarar för uppgifternas riktighet i förhållande till en på förhand obestämd krets, som kan basera sitt beslutsfattande på de reviderade uppgifterna.[91] Fastän revisor vid utförandet av revisionen kan beakta att bokslutsinformationen har en inverkan på ett börsbolags aktiekurs, är det åtminstone i mål likt BDO-fallet motiverat att ifrågasätta utsträckandet av revisorns ansvar till skador som kan följa av kursändringar. Det bör beaktas att ansvaret för felaktig information som ett börsbolag lämnar enligt den finska värdepappersmarknadslagen (746/2012 VML) tillfaller bolaget i förhållande till investerarna. Bolaget har enligt VML 7 kap. 5 § en skyldighet att offentliggöra sitt bokslut och sin verksamhetsberättelse, vilka enligt 7 kap. 6 § ska ge en rättvisande bild av emittentens (börsbolagets) verksamhetsresultat och finansiella ställning.

Enligt min uppfattning borde revisors skyldigheter jämte skyddsändamålen enligt revisionslagen och ABL ha separerats från aktiebolagets (börsbolagets) skyldigheter enligt värdepappersmarknadslagen genom en juridisk-systematisk argumentation. Den juridiska relevansavvägningen bör grundas i den överträdda normens kärnändamål på ett sätt som beaktar andra aktörers ansvar och skyldigheter. De ansvarsnormer som berör olika aktörer och dessas inbördes samband bör bedömas som en helhet, så att en enskild aktörs ansvar inte utsträcks på ett sätt som inte motsvarar ändamålet med dennes lagbaserade skyldigheter.

I BDO-målet var den underlåtna skyldigheten den lagstadgade revisionen av bokslutet, vars kärnändamål analyserats ovan. Fastän BO och BDO vid uppsättandet av revisionsberättelsen hade kunnat förutse att möjliga felaktigheter har en effekt på bolagets börskurs, följer skadeståndsansvar inte som sådant av den förutsägbarheten. Den skada som konkret inträffat, alltså den ekonomiska förlust som orsakades av det förvridna bytesförhållande i aktiebytet och sättet på vilket det förorsakats, bör jämföras med kärnändamålet i den skyldighet som revisorn konkret försummat, dvs. säkerställandet av bokslutets riktighet. I bedömningen bör uppmärksammas hur denna skyldighet står i relation till andra aktörers skyldigheter. I BDO-målet får felet i bokslutet som påverkade aktiekursen, och därmed även bytesförhållandet, primärt anses höra till området för bolagets skyldigheter. Frågeställningen i BDO-målet avviker således tydligt från den situation, där investerare yrkar på skadestånd för tapp till följd av aktieaffärer i börsbolagets aktie under en tid där bolaget underlåtit sina informa­tionsplikter så att börskursen avvikit från vad den varit om plikten följts vid de tidpunkter då investerare genomfört sina aktieaffärer. Således skulle skadan som den förvridna kursen lett till mer sannolikt kunna anses vara juridiskt relevant då bolaget underlåtit sin informationsplikt, eftersom bolagets informationsplikt enligt VML uttryckligen skyddar den marknadsmekanism som resulterar i bolagets kurs.

 

5  Konklusion

I artikeln har det presenterats en skadeståndsrättslig orsakssambands­modell som tillhandahåller ett praktiskt hjälpmedel för konkreta orsakssambandsproblem. Kausalitetsmodellen som avser två olika skeden särskiljer faktorer som kan observeras empiriskt från dessas juridiska bedömning. I artikeln har strävats efter att fördjupa orsakssambandets teoretiska motivering. Orsaken till den teoretiska analysen är praktisk. Den teoretiska grunden hjälper till att förstå varför en viss orsakssambandsmodell är bättre än en annan. Den modell som rekommenderats i artikeln erbjuder en teoretisk förklaring till t.ex. varför det bör anses tillräckligt för uppfyllelsen av den faktiska kausaliteten att en styrelsemedlems försummelse av skyldigheterna enligt ABL enbart har medverkat till skadans inträffande, fastän skadans inträffande i sig också förklaras av andra faktorer.

Kausalitetsmodellen klargör också sättet på vilket läran om normens skyddsändamål och läran om skadans förutsebarhet förhåller sig till granskningen av kausalitet. I artikeln har påvisats att man med hjälp av den faktiska kausalitetens juridiska relevansbedömning på ett ändamålsenligt sätt förmår rikta in orsakssambandet till skador som är relevanta för den överträdda normen. För revisorns ansvar innebär detta en analys av orsakssambandets omfattning ur perspektivet av kärnändamålet hos den norm som revisorn överträtt. Ju längre bort från skyldigheten som hör till normens kärnområde (t.ex. säkerställandet av riktigheten hos ekonomiska uppgifter) skadan (t.ex. skador som följer av kursreaktioner) är, desto mindre sannolikt är skadan i ett juridiskt relevant orsakssamband med revisorns oaktsamma handlande.

Grundidén i den kausalitetsmodell som gestaltats i artikeln är tillämplig oberoende av innehållet i den norm som grundar skadeståndsansvaret. Vad den juridiska relevansavvägningen anbelangar är det nog möjligt att olika ansvarssituationer förutsätter avvägningsmekanismer med olika innehåll. Det är således möjligt, t.ex. gällande personskador, att kravet på förutsebarhet eller betydelsen av skadevållarens och skadelidandens riskpositioner betonas på ett annat sätt i den juridiska relevansbedömningen än vid bedömningar om bolagsledningens och revisorns ansvar.

En kausalitetsbedömning kan inte grunda sig på känsla eller intui­tion om motiveringens riktighet. I värsta fall leder en osammanhängande kausalitetsdoktrin till att orsakssambandet används som fasadargument. En oklar doktrin möjliggör en subjektiv definition av begreppet orsakssambands innehåll, varvid i praktiken vilken växelverkan som helst kan vara tillräcklig för orsakssambandskravets uppfyllelse. En teoretiskt motiverad modell främjar enhetligheten av rättspraxis och därmed förutsebarhet.

 


[1]  I artikeln avses med bolagsledning ledningen enligt 22 kap. 1 § i den finska aktiebolagslagen.

[2]  Kausalitetsmodellen som utformats i denna artikel är i princip tillämplig oberoende av vilken norm som grundar skadeståndsansvaret, fastän artikeln illustrerar modellens funktionssätt i kontexten bolagsledningens och revisors ansvar.

[3]  Specialbestämmelser är nödvändiga, eftersom s.k. ren förmögenhetsskada med stöd av den finska skadeståndslagen (412/1997) enbart ersätts på särskilda grunder (5 kap. 1 §). Se t.ex. Lena Sisula-Tulokas: Ren ekonomisk skada. Helsinki 2012.

[4]  Någon omfattande rättsjämförelse mellan de finska och svenska normerna har dock inte bedrivits utan artikeln motsvarar till stor del den finska versionen som publicerats tidigare (se Korkka 2016).

[5]  Utanför artikeln lämnas bolagsledningens och revisorns försummelser av de lagstadgade handlingsskyldigheterna och bedömningen av omsorgsplikten, det vill säga problematiken som gäller skadeståndsansvarets grund. Detta är en separat fråga från granskningen av orsakssamband, fastän den senare naturligtvis förutsätter viss information om vilken skyldighet eller plikt som har försummats och hur detta har gått till.

[6]  ABL:s skadeståndsreglering skiljer på situationer där den som lider skada å ena sidan är bolaget (ABL 22:1.1) å andra sidan aktieägaren eller någon annan (ABL 22:1.2). Uppdelningen har även betydelse för granskningen av orsakssamband. I situationer där bolaget lidit skada kan man tänka sig att skadan har en närmare anknytning till de plikter som stadgas i ABL, varför också orsakssamband i viss mån är lättare att konstatera. Se också fotnot 77 nedan.

[7]  Se Christopher W. Koch Daniel Schunk: Limiting Auditor Liability? — Experimental Evidence on Risk and Ambiguity Attitudes under Real Losses. Social Science Research Network 2009; S. F. O’Malley: Legal liability is having a chilling effect on the auditor’s role. Accounting Horizons 7(2) 1993 s. 82–87; Bernard Black — Brian Cheffins — Michale Klausner: Outside Director Liability. Stanford Law Review 2005–2006 s. 1055–1062, s. 1059; Brian Cheffins: Auditors’ Liability in the House of Lords: A Signal Canadian Courts Should Follow. Canadian Business Law Journal 1991 s. 118–134, s. 125–128.

[8]  I det s.k. Prosolviamålet, som väckt mycket diskussion i Sverige, dömde hovrätten en revisor och en revisionssammanslutning till sammanlagt ca 2 miljarder kronor i skadestånd (Hovrätten för Västra Sverige T 4207–10). Målet kritiserades särskilt för domskälen som gällde kausalitet. (Se för Prosolviadomen Torkel Gregow: Prosolviadomen, SvJT 2013 s. 1032–1038; Bo Svensson: Prosolvia: Normskyddsläran och den adekvata kausaliteten. Ny Juridik 2014 s. 7–22; Peter Jennegren: Hovrättens Prosolviadom: En ekonomisk betraktelse. JT 2014–15 s. 28–57; Bo Svensson: Jämkning av revisorns skadeståndsansvar. Ny Juridik 2014/2015 s. 7–19; Bo Svensson: Prosolvia och normskyddsläran. Balans fördjupning 2014 s. 24–25.) Efter Prosolviamålet avgjorde Sveriges högsta domstol det s.k. BDO-målet (NJA 2014 s. 272), som har tolkats som en strävan efter att återställa rättsläget efter Prosolvia. (Se Pontus Etéus: Revisorns skadeståndsansvar efter BDO-målet — ordningen återställd. JT 2014–15, s. 780–789, s. 783–784 (Etéus 2014a). Se för Prosolviamålet kapitel 2 nedan och för BDO-målet kapitel 4.2 nedan.

[9]  Orsakssambandsgranskningen inom finsk rätt innefattar ofta både juridiska och icke-juridiska faktorer, utan att det uttryckligen eftersträvas att hålla dessa isär eller att en distinktion mellan dem skulle anses vara nödvändig. Många skribenter specificerar olika orsakssambandstyper, såsom naturvetenskaplig och juridisk kausalitet, och relaterar därmed den juridiska kausalitetsanalysens specialbehov till kausalitetsanalyser som används inom andra vetenskapsområden. (se t.ex. Mika Hemmo: Vahingonkorvausoikeus. Helsinki 2005 s. 109–112, Pertti Virtanen: Vahingon­kor­vaus, laki ja käytännöt. Porvoo 2011 s. 355–369; Pauli Ståhlberg – Juha Karhu: Suomen vahingonkorvausoikeus. Kuudes, uudistettu painos. Helsinki 2013 s. 335 ff.). I den finska rättslitteraturen hänvisas allmänt till det kausalitetstest som granskas nedan, men man har inte brukat analysera skillnaderna mellan dem och valet av test på den konkreta nivån. 

[10]  Den faktiska naturen av de omständigheter som granskas inom juridiken tål att ifrågasättas, eftersom granskningen och tillvägagångssättet alltid sker ur ett juridiskt perspektiv. En ofta framförd kritisk observation riktar sig mot att juridiskt betydelsefulla situationer, och således orsakandet av skador som ska ersättas, inte kan granskas via händelser som faktiskt eller empiriskt går att observera, eftersom t.ex. en ren förmögenhetsskada kommer till genom juridiska koncept. Enligt min uppfattning kan dock även juridiska termer dekonstrueras till en nivå som består av konkreta faktorer (se närmare Korkka 2015 s. 100–101). Valen som görs inom juridiken är oundvikligen juridiska, eftersom de genomgående tjänar ett juridiskt syfte. Det juridiska perspektivet medför emellertid inte att den faktiska kausalitetens materiella innehåll blir juridiskt. Vår bedömning av en viss faktors inverkan på en annan är inte en juridisk fråga, men bedömningen av denna inverkans betydelse kan i sin tur vara det. Gränsdragningen mellan det faktiska respektive juridiska är självklart inte alltid helt problemfri, men eventuella problem eliminerar inte behovet av att försöka gestalta denna gräns. Se sammanfattat om kritiken som framförts mot kausalitetsbedömningens faktiskhet Mårten Schultz: Kausalitet. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm 2007 s. 347–369.  Enligt en av de mest centrala kritikerna, Max Malone, är den första kausalitetsfasen inte genuint faktisk, eftersom en analytisk granskning av empiriska omständigheter förutsätter normativa val. Enligt Malones uppfattning kan personers olika bakgrund påverka hur de olika omständigheterna som påverkat uppkomsten av följden bedöms och vilken av dem som anses vara orsak. (Se Max Malone: Ruminations on Cause-in-Fact. Stanford Law Review 1956–1957 s. 60–99, s. 60 ff.). Även enligt Christian von Bar är det oundvikligen alltid frågan om en juridisk bedömning vid granskningen av kausalitet (Se Christian von Bar: The Common European Law of Torts. Vol 2. Oxford 2000 s. 440). Enligt min mening är kritiken inte fullständigt berättigad. Fastän den faktiska kausalitetsbedömningen förutsätter ett val av vilken orsak som främst har påverkat att en viss följd uppkommit, blir kausalitetsbedömningen inte enbart på grund av detta icke-faktisk och bunden till värderingar liksom Malone påstår. Detta beror framför allt på att en potentiell orsak inom juridiken inte är beroende av subjektiva uppfattningar, utan av en juridisk norm. (Se för kritik mot Malones kritik Richard W. Wright: Causation in Tort Law. California Law Review 1985 s. 1743–1745).

[11]  Den beskrivna modellen har också använts i min doktorsavhandling, där en kausalitetsmodell som är tillämplig på förverkande av brottsvinning (10 kap. 2 § i den finska strafflagen, 39/1889) utformats (se Heli Korkka: Liiketoimintarikoksen tuottaman hyödyn mittaaminen. Helsinki 2015 s. 85–149) fast det naturligtvis finns vissa skillnader mellan modellerna. I artikeln påvisas att modellen i stora drag också fungerar som ett verktyg för att ta sig an problematiken kring det skadeståndsrättsliga orsakssambandet. Skiljandet av den juridiska ansvarsbedömningen från bedömningen av de faktiska händelserna möjliggör en tillämpning av orsakssambandsmodellen inom både straff- och skadeståndsrätten, eftersom det normativa stoft som skiljer sig mellan rättsområdena i fråga kan tas i beaktande i modellens senare del på ett ändamålsenligt sätt. Se närmare Korkka 2015 s. 98–102.

[12]  Särskilt i den anglosaxiska rättslitteraturen är indelningen i två skeden ett traditionellt och vedertaget sätt att uppfatta orsakssambandsfrågan (se samlat Schultz 2007 s. 283 och närmare HartHonoré 1985 s. 110–111 och Wright 1988 s. 1012–1014). I fråga om Sverige är den uttryckliga utgångspunkten i Schultz kausalitetsundersökning en indelning i två skeden (se Schultz 2007 s. 265 och 371), vilket enligt Schultz är en ostridig uppfattning också mera allmänt i svensk doktrin (Schultz 2007 s. 371). Se i samma riktning om tudelningens status i svensk doktrin Andersson 1993 s. 305 ff. Också i tysk skadeståndsrätt följs en modell som består av två skeden (Markesinis 1997 s. 95). Jfr distinktionen mellan naturlig (faktisk) och juridisk kausalitet som används av Hemmo, vilken används på ett annat sätt än i denna undersökning. För Hemmo är faktisk respektive juridisk kausalitet två separata fenomen där den faktiska kausaliteten inte är utgångspunkt för den juridiska kausalitetsgranskningen. (Hemmo 2005 s. 109–110). För den straffrättsliga kausalitetsdoktrinens del se samlat Korkka 2015 s. 98–101 och 129–134.

[13]  Se t.ex. Hemmo 2005 s. 135 och StåhlbergKarhu 2013 s. 339.

[14]  Det är fråga om ifall normens skyddsändamål och/eller normens förutsebarhet bör betraktas som självständiga kriterier för skadeståndsansvar eller om de anknyter till konstaterandet av orsakssamband mellan skadan och följden. Se samlat för avvikande åsikter Patrik Nyström: Yhtiöoikeudellinen vahingonkorvausvastuu ja oppi normin suojatarkoituksesta. Oikeustieto 5/2012 s. 7–12, s. 9.

[15]  Se om betydelsen av att separera nivåerna H.L.A HartTony Honoré: Causation in the Law. Second Edition. Oxford 1985 s. 110–111; Wright 1985 s. 1737–1741; Richard W. Wright: Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Puning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts. Iowa Law Review 1988 s. 1001–1077, s. 1011–1014 och Schultz 2007 s. 383–395.

[16]  Wright 1985 s. 1803.

[17]  Begreppet förekommer också hos Andersson (Håkan Andersson: Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. Uppsala 1993 s. 292). Även Schultz använder sig av termen faktiskt orsakssamband (Schultz 2007 s. 371). Carlsson använder begreppsparet faktisk och juridisk kausalitet i sin doktorsavhandling som gäller arbetsbetingade skador (Mia Carlsson: Arbetsskada — Samspelet mellan skadestånd och andra ersättningsordningar. Stockholm 2008). Carlsson konstaterar på motsvarande sätt som i denna undersökning att faktisk kausalitet tar sikte på faktiska händelser, det vill säga det som konkret har hänt (Carlsson 2008 s. 273, jfr dock s. 382 ff.).

[18]  Schultz konstaterar att den senare delen är en juridisk bedömning av den faktiska kausaliteten, varför han använder benämningen kausalitetsvärderande bedömning. Han hänvisar även till tysk doktrin, där den senare delen benämns kausalität im rechtlichen sinne (Schultz 2007 s. 46–47 och 286–287 och Basil Markesinis: The German Law of Obligations. Vol II. The Law of Torts. A Comparative Introduction. Oxford 1997 s. 95). Carlsson använder benämningen juridisk kausalitet om det senare kausalitetsskedet. Hon konstaterar att termen har kritiserats, eftersom det är frågan om en normativ bedömning av den faktiska kausaliteten. Hon anser dock att termen juridisk innefattar den nyss konstaterade normativiteten. Se Carlsson 2008 s. 272 fotnot 1206. Fastän betydelsen av terminologiska val inte bör överdrivas, anser jag att bedömning av den faktiska kausalitetens juridiska relevans är en mera precis benämning än juridisk kausalitet.

[19] Metodens klarhet har att göra med logiken i de språkliga valen. Jag har valt att kalla de faktorer som begränsar den faktiska kausaliteten för juridisk relevansbedömning, även om detta i princip till sin funktion motsvarar de faktorer som inom den finska skadeståndsrätten kallas kriterier för ansvarets begränsning. Termen ”ansvarets begränsning” kan i detta samband vara missvisande, då skadeståndsansvar också förutsätter att andra kriterier utöver orsakssamband uppfylls. Orsakssamband räcker inte ensamt för ansvar, utan ansvaret kan i ett konkret fall också begränsas av att till exempel förverkandepåföljden jämkas.

[20] Se sammanfattat om händelseförloppet Svensson 2014 s. 11–15.

[21]  Se s. 97–104 i avgörandet. Som en följd av tillämpningen av differensläran utsträcktes ansvaret rätt så långt från revisorns underlåtenhet. Använd på rätt sätt kan differensläran vara ett meningsfullt hjälpmedel vid bedömningen av faktisk kausalitet. Differenslärans problem anknyter dock till lärans hypotetiska natur, till vilket man som utgångspunkt bör förhålla sig återhållsamt till. Se Korkka 2015 s. 118–123. Se även Pasi Horsmanheimo — Timo Kaisanlahti — Maj-Lis Steiner: Tilintarkastuslaki — kommentaari. Helsinki 2007 s. 375–376.

[22]  Den intressanta frågan är hur stor grad av osäkerhet som kan godtas av uppfyllelsen av orsakssamband, dvs. hur sannolikt det bör vara att en viss omständighet har medverkat till uppkomsten av följden, lämnas utanför denna artikel. Därtill lämnas frågorna om beviströskel och bevisbörda utanför artikeln. I Prosolvia-målet var det också frågan om dessa vid sidan om orsakssambandsbedömningen. Se till denna del Carl Svernlöv: Parallella världar — Prosolviadomen och det aktie­bolagsrättsliga skadeståndsansvaret. Balans 22.3.2013 och Savela 2015 s. 308.

[23]  Det största problemet i målet anknyter till den juridiska relevansbedömningen, vilken hovrätten i praktiken åsidosatte helt och hållet med att konstatera att ”[e]ffekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsägbar” (avgörandets s. 104). Genom att analysera omsorgsnormens relevans kunde man ha slutit sig till att revisorns underlåtenhet inte var relevant för konkursen och den mycket omfattande skada som följde därav, eftersom en sådan skada är alltför avlägsen i förhållande till skyddsändamålen som bör definiera vidden i revisorns skyldigheter. Se i samma riktning Svensson 2014 s. 20–22. Se även Etéus 2014a s. 783–784.

[24]  Se Schultz 2007 s. 257 och Wright 1988 s. 1012–1014.

[25]  För den finska rättslitteraturens del, se Hemmo 2005 s. 112–113; Olli Norros: Vahingonkorvaus arvopaperimarkkinoilla. Helsinki 2009 s. 200; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 448 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341 ff; Ari-Matti Nuutila: Rikosoikeudellinen huolimattomuus. Helsinki 1996 s. 204–207; Kimmo Nuotio: Teko, vaara, seuraus. Rikosvastuun filosofisista, kriminaalipoliittisista ja lainopillisista perusteista. Helsinki 1998 s. 275–286; Jussi Tapani: Petos liikesuhteessa. Talousrikosoikeudellinen tutkimus. Helsinki 2004 s. 120–121. För utländsk litteraturs del se Hart – Honoré 1985 s. 15–16, 69 och 110; Schultz 2007 s. 265–346; Wright 1985 s. 1775 ff.; Wright 1988 s. 2012 ff.; John Leslie Mackie: The Cement of the Universe: A Study of Causation. Second Edition. Oxford 1980 s. 51–53.

[26]  Tankegången är därmed att det vore omöjligt att eliminera en faktor i händelseförloppet utan att samtidigt ersätta den eliminerade faktorn med något fiktivt som ”tänks till”. Problemet i tankeexperimentet är emellertid att det inte alltid existerar någon juridisk grund för just den faktor som ”tänks till”.

[27] Hemmo benämner testet för läran om nödvändig orsak (oppi välttämättömästä syystä) (Hemmo 2005 s. 112).

[28]  Se för sine qua non-testets problem samlat t.ex. Schultz 2007 s. 333 ff. och Wright 1985, s. 1776 ff.

[29]  Se Korkka 2015 s. 110–116.

[30]  Se t.ex. Ståhlberg Karhu 2013 s. 341–342 och Hemmo 2005 s. 113–114. Se sammanfattat om motsvarande klassiska kausalitetsproblem Korkka 2015 s. 105–108 och Hemmo 2005 s. 114–123.

[31]  Likaså t.ex. Schultz 2007 s. 326.

[32]  Man kan till och med påstå att en sådan kausalitetsmodell bättre motsvarar en s.k. standardpersons intuitiva uppfattning om händelsers orsaker och följder. I empiriska undersökningar har resultat som stöder denna hypotes uppnåtts (Schultz 2007 s. 344, fotnot 781). Det har likaså visat sig att domare kommer fram till intuitivt övertygande slutsatser om faktisk kausalitet om de inte vilseleds med felaktiga kausalitetsteorier (Wright 1985 s. 1766–1774).

[33]  Med benämningen en nödvändig förutsättning avses en faktor, utan vilken följden inte skulle ha inträffat. En förutsättning är tillräcklig när den kan hindra följden. Om tillräckliga förutsättningar konstateras kan följden inte utebli. En nödvändig förutsättning kan däremot vara för handen utan att en viss följd inträffar. Det är frågan om förutsättningens orsakande förmåga, dvs. om den har varit tillräckligt effektiv för att orsaka den aktuella följden. Se t.ex. Hart — Honoré 1985 s. 111–113 och Schultz 2007 s. 268–269. Jfr Nuotio 1998 s. 276–277 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342.

[34]  NESS-testet har utvecklats av amerikanen John Wright. Wrights utformning baserar sig på den modell som lanserats i Harts och Honorés klassiska verk Causation in the Law. Wrights NESS-test anger att ”[a] particular condition was a cause of (condition contributing to) a specific result if and only if it was a necessary element of a set of antecedent actual conditions that was sufficient for the occurrence of the result” (t.ex. Wright 1988 s. 1019). Wright betonar att uttrycket ”a set” möjliggör existensen av flera tillräckliga sammansättningar villkor. (Wright 1985 s. 1790). NESS-testets grundidé om att kombinera tillräckliga och nödvändiga villkor framkom redan hos Hume (David Hume: A Treatise of Human Nature, 1738 bok I, del III, 14–15 §). Se även Hart — Honoré 1959 s. 10–11, 14–15 och 44–49; Mackie 1980 s. 5–15, 25–27, 54–57 och 59–75 samt Wright 1988, s. 1019. NESS-testets grundidé baserar sig på Humes teori om regelbundenheter, vilken sedermera utvecklades av John Stuart Mill. (Wright 1985 s. 1789–1790; Wright 1988, s. 1019 och Wrights hänvisningar till primärverken Hume 1738 och John Stuart Mill: A System of Logic, London 1872).

[35]  Wright 1985 s. 1788.

[36]  Se i samma riktning Hemmo 2005 s. 114–115 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–344.

[37]  Se samlat om hur allmänt NESS-testet tillämpas Schultz 2007, s. 406–407.

[38]  Se NJA 2012 s. 597, som behandlas nedan.

[39]  I den finska skadeståndsrätten hänvisas det åtminstone till NESS-testet hos Hemmo 2005 s. 114 ff.; Norros 2009 s. 200–201; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 449 och Matti Turtiainen: Markkinakuri, sijoittajansuoja ja sijoitusrahastot. Helsinki 2004, s. 189. Därtill hänvisar Saarnilehto till NESS-testets utformning i ord, utan att dock använda NESS-benämningen (Ari Saarinlehto: Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari. Helsinki 2007 s. 39). Se även Ståhlberg – Karhu 2013 s. 341–342.

[40]  Även NESS-testets skapare Richard W. Wright har erkänt att dess tillämpning kan vara komplicerad (Richard W. Wright: Ince More Into the Bramble Busch: Duty, Causal Contribution and the Extent of Legal Responsibility. Vanderbilt Law Review 2001 s. 1107). Se i anknytning till detta även Schultz 2007 s. 433–445.

[41]  Revisionsberättelsen kan lämnas utan reservation när revisionen har utförts i enlighet med internationella revisionsstandarder och god revisionssed och om det inte har framkommit någonting sådant som skulle ge orsak till att avvika från att lämna berättelsen utan reservation. Se 3 kap. 5 § i den finska revisionslagen.

[42]  Wright 1988 s. 1022–1026.

[43]  Det kan finnas fler än två villkorssammansättningar som är tillräckliga för följdens uppkomst. Vi kan tänka oss en situation där styrelsemedlem A, som förhållit sig mycket återhållsamt till godkännandet av ett beslutsförslag, men som efter påtryckning till slut understött det, i efterhand som en faktor som begränsar ansvaret hänvisar till att dennes röst inte har varit nödvändig för omröstningens resultat. Vi antar att styrelsen består av medlemmarna A, B, C, D och E. Därmed förutsätter ett majoritetsbeslut att tre av medlemmarna röstar för förslaget. Vi antar att A, B, C och D röstar för. Enligt sine qua non-testet skulle ingen av dessa röster vara nödvändig, eftersom de tre andra rösterna för förslaget alltid kvarstår, vilket räcker till för ett majoritetsbeslut. Slutresultatet blir dock ett annat i NESS-testet. Vi kan urskilja fyra olika slags röstningskombinationer, vilka alla är tillräckliga för att säkerställa att förslaget röstas igenom: ABC, ACD, BCD och ABD. Varje medlems röst för förslaget är en nödvändig del i åtminstone en av röstningskombinationerna, av vilka alla är tillräckliga för att åstadkomma följden. Exemplet härstammar från Wright (Wright 1985, s. 1775)

[44]  Se Schultz som har hänvisat till avgörandet som ett exempel på teoretiseringen av Högsta domstolens praxis (Mårten Schultz: Sambandsbedömningar och expertkunskap. SvJT 2015 s. 465–478, s. 468).

[45]  Se Högsta domstolens hänvisningar till Jan Hellner — Marcus Radetzki: Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan. Stockholm 2010 s. 214 ff., Marcus Radetzki: Skadeståndsberäkning vid sakskada. Andra upplagan. Stockholm 2012 s. 148 ff. och Ulf Persson: Skada och värde. Lund 1953 s. 95 ff. och s. 234 ff.

[46] Punkterna 16–17 i avgörandet.

[47] Se om avgörandet även hos Andersson, som dock tolkar avgörandets betydelse för doktrinen annorlunda (Håkan Andersson: Gränsproblem i skadeståndsrätten. Uppsala 2013 s. 127–134).

[48] Se om avgörandet även Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 s. 376–379 och Savela 2006 s. 172.

[49]  Styrelsens och revisorernas åtgärder kan i detta fall dock granskas som nödvändiga faktorer också i förhållande till skadans inträffande, eftersom höjningen av aktiekapitalet inte skulle ha inträffat utan dessa. Se i samma riktning Pekka Timonen: Oikeustapauskommentti KKO 2001:36. I verket Pekka Timonen (red.): KKO:n ratkaisut kommentein 2001:II. Jyväskylä 2001 s. 244 och Horsmanheimo — Kaisanlahti – Steiner 2007 s. 378.

[50]  Målet avgjordes genom omröstning. De skiljaktiga ledamöterna godkände föredragandes betänkande, enligt vilket den uteblivna betalningen för höjningen av aktiekapitalet inte som sådant hade följt av den oriktiga försäkran eller intyget eller den felaktiga handelsregistersanteckningen som följde av dem. Enligt betänkandet kunde erhållandet av betalning till bolaget däremot bero på styrelsens åtgärder för indrivning av betalningen eller tecknarens betalningsförmåga. I betänkandet verkar det ha skett en sammanblandning av tidpunkten för uppkomsten av skadegrunden och tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att erlägga skadestånd. Orsaken till skadan uppkommer redan då höjningen av bolagets aktiekapital antecknas i handelsregistret, en höjning som bolaget inte faktiskt har fått i sin besittning. En villkorssammansättning som är tillräcklig för uppkomsten av skadan innefattar inte bolagsstyrelsens indrivningsåtgärder eller faktorer som hänför sig till tecknarens insolvens, utan för att skadan ska förorsakas är det tillräckligt att styrelsen och revisorerna underlåter att iaktta sin skyldighet och att höjningen av aktiekapitalet antecknas för registrering. Se kritiskt om minoritetens ståndpunkt Timonen 2001 s. 244.

[51]  Samma uttryck används också i orsakssambandsgranskningen i avgörandet HD 1991:25, som gällde revisorns skadeståndsskyldighet. Se även HD 1997:110, som gällde kreditförluster som orsakats av vårdslös kreditgivning hos direktionen i en affärsbank. I målet fastställde Högsta domstolen en enskild direktionsmedlems ansvar bestå i att denne med sitt förfarande hade varit med och påverkat beredningen av de utfärdade krediterna, fastän förevarande persons medverkan inte var den enda omständigheten som lett till skadan.

[52]  Jfr möjligen för en annan åsikt Dotevall, som anser att ledningens gärning eller underlåtenhet borde utgöra skadans huvudsakliga orsak för att skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt (se Rolf Dotevall 2008 s. 242–245). Dotevalls ståndpunkt påverkas måhända av att han inte aktivt särskiljer den faktiska kausaliteten från den juridiska avvägningen av den, varvid man med en (faktisk) kausalitetsavvägning på enbart en nivå borde kunna fastställa en juridiskt betydelsefull orsak. Se kritiskt Mårten Schultz: Kränkning. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm 2008 s. 305–306 jämte nämnda källor. Se även Schultz 2015 s. 465–467.

[53]  I samma riktning Savela 2006 s. 274.

[54]  Se Hemmo 2005 s. 135–142; StåhlbergKarhu 2013 s. 357–363; Saarnilehto 2007 s. 39; Turtiainen 2004 s. 187–189 och Sampo Mielityinen: Vahingonkorvausoikeuden periaatteet. Helsinki 2006 s. 341–346. I Högsta domstolens praxis uttrycks inte alltid tydligt vilket begränsningskriterium som tillämpas och hur begränsningskriteriet förhåller sig till orsakssambandsbedömningen. Se dock t.ex. HD 1997:49, 2005:14 och 2012:65 (normens skyddsändamål) samt 1991:123, 1996:47 och 2009:24 (förutsebarhet).

[55]  Savela verkar anknyta skyddsändamålet till orsakssambandsbedömningen som ett begränsande kriterium, medan förutsebarheten skulle utgöra en egen helhet som är separat från orsakssambandet. Se Savela 2006 s. 280–284.  

[56]  Se omfattande om adekvanslärans olika utformningar i skadeståndsrätten Andersson 1993, s. 87 ff. Se även Carlsson 2008 s. 311.

[57]  Andersson 1993 s. 87. Adekvansläran är med andra ord ett slags kombination av en objektiv sannolikhetsbedömning och en objektiv-subjektiv förutsebarhetsbedömning. Se sammanfattat för adekvansdoktrinen ur ett nordiskt perspektiv Schultz 2010.

[58]  Se åtminstone Hemmo 2005 s 135; Sakari Wuolijoki: Luottolaitoksen johdon korvausvastuu. Lakimies 2011 s. 1428–1447 s. 1432 och Mielityinen 2006 s. 341 fotnot 65, 345 och 462. Flera olika utformningar av adekvansteorin har framställts och dess innehåll kan i viss mån anses oenhetligt. T.ex. Hahto konstaterar att hon undviker att använda termen på grund av dess innehållsmässiga oklarhet (Vilja Hahto: Tuottamus vahingonkorvausoikeudessa. Helsinki 2008 s. 10). Se även Sisula-Tulokas 2012 s. 157 ff. Inom straffrätten anser Nuutila att adekvansteorin och förutsebarheten motsvarar varandra, men han använder förutsägbarheten i sin avhandling om straffrättslig oaktsamhet, eftersom han anser det vara terminologiskt mera precist än adekvanskravet (Nuutila 1996 s. 222). Även för den svenska straffrättens del motsvarar Jareborgs konstaterande om adekvansteorins innehåll till stor del förutsebarheten: ”Det brukar sägas, att följden måste vara en typisk följd, en principiellt förutsägbar följd, den skall ligga i ”farans riktning” osv.” (Jareborg 2001 s. 235). Se för adekvansteorins ursprungliga form och dess utveckling till ett förutsebarhetskrav Nuutila 1996 s. 225–227 och Nuotio 1998 s. 164–172. Se även Andersson, som kritiserar adekvansläran (som enligt Anderssons terminologi innehåller ett förutsebarhetskrav), men som å andra sidan hänvisar till att man i stället för dess olika utformningar i ord bör fästa uppmärksamheten på adekvansens grundläggande syfte, alltså behovet att begränsa kausaliteten samt förutsebarhet i fråga om vilka skador som ska ersättas (Andersson 1993 s. 106).

[59]  Ståhlberg Karhu 2013 s. 11 och Savela 2006 s. 274.

[60]  Se t.ex. Hemmo 2005 s. 135 och Mielityinen 2006 s. 341.

[61]  Hemmo 2005 s. 136; Mielityinen 2006 s. 342–343; Savela 2006 s. 283 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 351 och 360. Enligt Andersson är den vanligaste lösningen i Norden att situationen granskas ur perspektivet av en särskilt insiktsfull person eller en person som besitter den bästa möjliga kunskapen. Enligt honom har också en s.k. normalpersons perspektiv fått stöd. (Andersson 1993 s. 101–102.)

[62]  Hemmo 2005 s. 136. Hemmo konstaterar också att skadans art påverkar förutsebarhetsgranskningen såtillvida att den ersättningsskyldiges ansvar i fråga om personskador ofta utsträcks förhållandevis längre än i fråga om andra skadearter. (Hemmo 2005 s. 137. Se även Mielityinen 2006 s. 343). Min uppfattning är att detta beror på förhållandet mellan hur allvarlig följden är och hur sannolikt följden inträffar. Ju allvarligare följden är till sin natur, desto lägre behöver sannolikheten att följden inträffar vara för att juridiskt ansvar ska kunna utsträckas till följden. Jareborg hänvisar till samma växelverkan då han granskar gärningsculpans första skede, det vill säga risktagandets otillåtna eller tillåtna karaktär (se Jareborg 2001 s. 213).

[63]  Hemmo 2005 s. 140–143; Ståhlberg — Karhu 2013 s. 357–359; Mika Hemmo: Sopimus ja delikti. Tutkimus vahingonkorvausoikeuden vastuumuodoista. Helsinki 1998 s. 160–163; Mielityinen 2006 s. 329–331 och Savela 2006 s. 280–281. Enligt Hemmo behöver skadan dock inte höra till den överträdda ansvarsnormens kärnområde, utan det är tillräckligt att något av normens ändamål motsvarar den inträffade skadan. (Hemmo 2005 s. 140).

[64]  Skyddsändamålsläran har av samma orsak kritiserats inom straffrätten, även om man inom straffrätten inte brukar använda skyddsändamålskriteriet i samband med orsakssambandsbedömningen. Se samlat Korkka 2015 s. 65–68. 

[65]  Tanken har ett visst samband med det s.k. teleologiska tolkningssättet, för vars traditionella utgångspunkt man i rättslitteraturen brukar hänvisa till Ekelöfs tolkningsmodell, vars grundidé är att gestalta en viss bestämmelses kärntillämpningsområde samt mera avlägsna tillämpningsområden (se Per-Olof Ekelöf: Rättegång. Häfte 1. Stockholm 2002 s. 79–95). Se komprimerat om Ekelöfs modell t.ex. Jussi Tapani: Tuomari ja rikosoikeuden yleiset opit. Oikeustiede–Jurisprudentia 2006 s. 345–348 och Tatu Leppänen: Riita-asian valmistelu todistusaineiston osalta. Helsinki 1998 s. 20–22. I min doktorsavhandling har jag granskat den teleologiska modellens betydelse i förhållande till den tolkningsbegränsande verkan som normens skyddsändamål har, och nått slutsatsen att förorda en tillämpning av den s.k. kärnändamålsmodellen. Modellens syfte är att flytta uppmärksamheten från normens yttre tillämpningsområden till normens mittpunkt och bedöma hur långt ifrån mittpunkten man kan gå i tolkningen. Fastän modellen som antagits i doktorsavhandlingen är straffrättslig, kan den användas som utgångspunkt också inom skadeståndsrätten, åtminstone för jämförelsens skull.

[66]  Inom straffrätten analyseras den faktiska kausalitetens juridiska relevans under läran om gärningsculpa. I lärans första skede granskas gärningens natur i förhållande till en viss klass följder, vilka man måste anta att en standardperson som sätts i gärningsmannens ställe bör ta i betraktande vid gärningstidpunkten. Målet är att avgöra om gärningsmannen har tagit en otillåten risk i förhållande till den allmänna följdtypen i fråga då gärningsmannen handlar på förhandenvarande sätt. I den senare delen avgör man ur ett ex post-perspektiv om följden som orsakats i det konkreta fallet hör till den ovannämnda klassen följder, alltså om den konkreta följden är relevant i förhållande till gärningsmannens otillåtna risktagande. Se samlat Korkka 2015 s. 129–134 och källorna som där hänvisas till.

[67]  Jareborg 2001 s. 228.

[68]  Se på motsvarande vis Pontus Etéus: Skadeståndsansvar vid vårdslös revision — särskilt om adekvat kausalitet. Examensarbete. Göteborgs universitet 2014 s. 48–49. I äldre finsk rättslitteratur har framförts att skadans förutsebarhetsförutsättning inte skulle förutsättas i ett skadeståndsansvar enligt GABL. Se till denna del Savelas hänvisningar till Pauli Koski — Gerhard af Schultén: Osakeyhtiölaki selityksin II. Helsinki 1991 s. 364–365 (Savela 2006 s. 282 fotnot 18). Enligt min uppfattning bör man inte överge förutsebarhetskravet, men det bör behandlas som enbart en delfaktor i relevansavvägningen. Även Savela har ansett att förutsebarhetskravet bör tillämpas också i fråga om skadeståndsansvaret enligt ABL (Savela 2006 s. 282).

[69]  Skyddsändamålsläran har ansetts spela en viktig roll just i fråga om s.k. rena förmögenhetsskador, eftersom läran erbjuder ett mera analytiskt redskap för begränsningen av skadeståndsansvar än adekvanskravet (Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart. Stockholm 1987 s. 288). Se mera kritiskt Schultz 2010 s. 56. Se även Sisula-Tulokas 2012 s. 309–310.

[70]  Den modell för juridisk relevans som här utformats står enligt min uppfattning nära Anderssons modell, där avsikten har varit att konstruera en sammansättning av kriterier som begränsar skadeståndsansvaret med utgångspunkt i skyddsändamålsläran, på ett sätt som skiljer sig från lärans traditionella innehåll. Begreppet skyddsändamål används som en samlingsbeteckning för alla de värderingar och uttryck för målsättningar som påverkar begränsningen av skadeståndsansvaret. Se Andersson 1993 s. 19. Se för en presentation av metoden Andersson 1993 s. 159 ff. och för dess relation till adekvansteorin s. 357–361 och s. 466–468.

[71]  Det har framförts synpunkter både för och emot skyddsändamålslärans tillämplighet på bolagsledningens ansvar. Nyström är för tillämpningen av skyddsändamålsläran på grund av rättsystematiska orsaker. Skadeståndsrättens allmänna principer bör gälla inom hela skadeståndsrätten, såvida det inte finns motiverade orsaker till att någon viss skadeståndstyp lämnas utanför tillämpningsområdet (Nyström 2012 s. 9). Nyströms ståndpunkt är mycket motiverad också ur ett mera omfattande dogmatiskt perspektiv. Man borde inte utan grund utforma egna allmänna läror för något visst understående rättsområde och åtminstone inte differentiera dessa från rättsområdets allmänna läror, såvida det inte finns ett särskilt behov för detta (se Korkka 2015 s. 3–5).

[72]  Riskpositionerna anknyter till en förnuftig riskfördelning mellan parterna, vilket på ett allmänt plan kan anses vara hela skadeståndssystemets syfte. (Om begreppet riskposition på ett teoretiskt plan, se Juha Pöyhönen: Uusi varallisuusoikeus. Helsinki 2000 s. 177–184). Man kan också tala om en samordning av handlingsfriheter och skyddet av grundrättigheter (se Mielityinen 2006 s. 227–230).

[73]  Rättsskyddsförväntningen omfattar här förutom att erhålla rättsskydd i domstol också materiell rättvisa, dvs. en vid rättsskyddsförväntning enligt Aarnios begreppsapparatur (Aulis Aarnio: The Rational as Reasonable. A Treatise on Legal Justifica­tion. Dordrecht 1986 s. 3–5).

[74]  Enligt min förståelse är grundidén i Anderssons skyddsändamållära att lokalisera ansvarets gränser genom att studera skyddsändamålet ur både skadevållarens och den skadelidandes perspektiv. Det är således egentligen frågan om en riskfördelning mellan parterna. Skadevållarens perspektiv analyserar ansvarsnormens målsättningar och risker förknippade med handlandet. Den skadelidandes perspektiv bedöms å sin sida på basis av alla sådana faktorer som talar för den skadelidande, vilka är av betydelse vid mätningen av ersättningsansvar. Se Andersson 1993 s. 160 ff., 176 ff. och 210 ff. Även Mielityinen kopplar skyddsändamålsläran till principen om riskfördelning (Mielityinen 2006 s. 330). Se om en ändamålsenlig riskfördelning som allmän målsättning i skadeståndssystemet Juha Pöyhönen – Petteri Korhonen: Kolmannelle aiheutuneiden vahinkojen korvaaminen osana vahingonkorvausoikeuden yleisiä oppeja. Oikeustiede–Jurisprudentia 1996 s. 207–295, s. 213 och Juha Häyhä: Ankara vastuu ja vahingonkorvausoikeuden järjestelmä. Oikeustiede–Jurisprudentia 1999 s. 81–149, s. 119–121.

[75]  I den Nordiska aktiebolagsrätten och litteraturen om revisorns ansvar klassificeras ansvarssituationerna allmänt i ansvar som riktar sig mot bolaget och tredje man (se t.ex. Savela 2015, Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 och Dotevall 2008). Indelningen har ett samband också med klassifikationen som här framställts samt den ansvarsgranskning som anknyter till den.

[76]  Se om avgörandet även Nyström 2012.

[77]  Se också Savelas exempel, där ett aktiebolag i strid med likställighetsprincipen hade delat ut olika stora andelar vinst åt aktieägarna med begränsningen att vinstens sammanlagda mängd var inom ramen för ABL:s gränser. Savela anser att skyddsändamålsläran leder till att de allmänna borgenärerna inte orsakas någon skada av det nämnda förfarandet. Detta beror på att likställighetsprincipen inte skyddar de allmänna borgenärerna. (Savela 2006 s. 280–281.)

[78]  Punkt 7 i domen.

[79]  Punkt 9 i domen.

[80]  Se punkt 10 i domen, där det anges att försummelsen av reglerna om tvångslikvidation i den gamla aktiebolagslagen i sig har kunnat leda till ersättningsskyldighet för de skador som underlåtenheten har orsakat.

[81]  Punkt 9 i avgörandet.

[82]  ”Ett allmänt riktmärke bör vara att ett affärsbeslut ska anses vara grundat på befogad tillit till en viss årsredovisnings riktighet om årsredovisningen typiskt sett utgör en väsentlig del av det konkreta beslutsunderlag som läggs till grund för ett sådant beslut och beslutet angår en affärsförbindelse med bolaget eller en transaktion avseende aktier eller andra instrument som bolaget emitterar.” (Punkt 27 i avgörandet.)

[83]  Punkterna 29–34 i avgörandet.

[84]  En helt annan fråga är däremot situationer som gäller investerares rätt att lita på börskursen och riktigheten av prisbildningen som den påvisar. Denna problematik behandlas i den amerikanska rättslitteraturen under den s.k. läran om fraud on the market. Se samlat om den omfattande diskussionen t.ex. Norros 2009 s. 253–257 och Mårten Knuts: Information på värdepappersmarknader i USA. Vad kan den gamla världen lära sig av exkursioner i den nya världens historia? I verket Waselius & Wist: With Wisdom. Helsingfors 2007 s 55–60. Se även Korkka 2015 s. 228–229 fotnot 18.

[85]  Punkterna 61–66 i avgörandet.

[86]  I svensk doktrin utnyttjas läran om befogad tillit någorlunda vedertaget i situationer som gäller skada som orsakats till följd av felaktig information (se t.ex. NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878). Se allmänt om begreppet befogad tillit Kleineman 1987 och Schultz 2010 s. 56–60. Se även Dotevall 2008 s. 243–244.

[87]  Punkt 67 i avgörandet.

[88]  Punkt 65 i avgörandet.

[89]  Floodgate-problemet i fråga om sakkunnigansvar innebär att en sakkunnig inte direkt kan påverka hur vidsträckt information som lämnats i rollen av sakkunnig sprider sig. Som motargument kan å andra sidan konstateras, åtminstone ifråga om BDO-målet, att ett börsbolags revisor kan förutse att ett reviderat bokslut kommer att påverka bolagets börskurs. Det är likaledes förutsebart att felaktig information potentiellt leder till omfattande skador. Se allmänt om floodgate-argumentet Olli Norros: Asiantuntijan vastuu sivullista kohtaan. Defensor Legis 2007 s. 699–719, s. 708–709 och Hemmo 1998 s. 276–278. Se mer omfattande i värdepappersmarknadens kontext Norros 2009 s. 84–91.

[90]  Enligt min uppfattning i samma riktning uttalar sig Kleineman i det sakkunnigutlåtande han avgett i BDO-målet (Kleineman 2012 s. 18).

[91] I och för sig kan man argumentera för att bokslutsinformationen uttryckligen är riktad mot börsbolagets aktieägare, investerare och andra borgenär i syfte att bedöma ägandets och investeringens lönsamhet. Följaktligen kunde påstås att revisorns skadeståndsansvar uttryckligen skyddar aktieägarna. (Kleineman 1987 s. 317 och Elif Härkönen: Aktiemarknadsbolagets informationsgivning — särskilt om amerikansk och svensk reglering av selektiv information på sekundärmarknaden för värdepapper. Jure 2013 s. 318. Jfr Dotevall 2008 s. 243.)