»Riktlinjerna för en straffrättsreform» var ämnet för det föredrag, den frejdade tyske straffrättsläraren professor Franz v. Liszt på inbjudan av Stockholms förenade studentkårer höll i Stockholm den 15 mars 1916.
    Efter att inledningsvis såsom motiv för sitt ämnesval hava angivit bl. a. ämnets aktualitet tack vare det Thyrénska strafflagsutkastet, av tal. omnämnt i synnerligen erkännsamma ordalag, övergick tal. till en översiktlig framställning av de straffrättsliga principer, som under de senaste århundradena gjort sig gällande. Särskilt betonade tal. det avgörande inflytande, som straffrätten visat sig röna av de växlande politiska åskådningarna om individens förhållande till staten. Upplysningstidevarvets kamp för den individuella friheten förde på det politiska området till rättsstatens uppkomst. Endast till beivrande av skedda rättskränkningar ansågs ett statsmaktens ingripande emot samhällsmedlemmarna vara befogat. Vedergällningstanken behärskade straffrätten, frihetsstraffet dominerade bland straffarterna, och vid straffets bestämmande fästes avseende endast vid rättskränkningens beskaffenhet, ej vid brottslingens individualitet.
    Den politiska utvecklingen under det sista kvartseklet av 1800-talet, då den gammalliberala rättsstaten ombildades till den moderna förvaltningsstaten — den organiserade och centraliserade demokratien — hade medfört en omkastning i de straffrättsliga åskådningarna. Liksom sociologien betraktade staten ur i viss mån biologisk synpunkt, så uppfattade den moderna straffrättsvetenskapen brottet såsom en social företeelse och straffet såsom en social funktion. Straffet borde vara icke ett vedergällningsstraff, utan »eine Zweckstrafe». För den moderna åskådningen vore förbrytaren, ej brottet huvudsaken. I överensstämmelse härmed hade som ledande reform krav uppstäilts, dels att varje »besserungsfähiger Verbrecher» borde vare sig genom straff eller andra åtgärder förbättras, dels att de oförbätterliga förbrytarna borde från samhället avskiljas. »Anpassung an die Gesellschaft» och »Ausscheidung aus der Gesellschaft» vore straffrättsreformens huvudsyften.
    Tal. redogjorde därpå i huvuddrag för den partiella strafflagstiftning i skildaländer, varigenom dessa straffrättsidéer införlivats med de gällande straffsystemen, särskilt omnämnande det banbrytande arbete, som i detta avseendeutförts i England. Endast i ett land — Norge — hade, genom den Getz'ska

FÖRENINGSMEDDELANDEN. 101strafflagen från 1902, straffsystemet mera enhetligt byggts på dessa nya principer. Eljest förelåge endast förslag till nya strafflagar eller påginge förarbeten härtill, såsom i Tyskland, Österrike, Schweiz, Danmark och Sverige. Karakteristiskt för de nya lagförslagen vore, att de vid sidan av respektive äldre straffsystem ställde ett parallellsystem av »sichernde Massnahmen». Såsom exempel härpå anfördes tredje samt tolfte och trettonde kapitlen i det Thyrénska utkastet. Tal. erinrade särskilt om instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning, sådana de utformats i de moderna straffsystemen, samt om lagstiftningen angående minderåriga förbrytare, alkoholister och lösdrivare, för att härefter övergå till samhällets skyddsåtgärder mot allmänfarliga brottslingar: de sinnessjuka, förminskat tillräkneliga — de s. k. halvabnorma (Thyrén) — och de oförbätterliga.
    Tal. slutade sitt föredrag med en varm vädjan till de neutrala ländernas, enkannerligen Sveriges, studenter att endräktigt verka för ett återställande av den brustna kulturgemenskapen de stridande nationerna emellan samt sammanfattade sin förhoppning om det samfällda kulturarbetets fortgång i lösensordet: »Aufwärts! excelsior!».
    Utöver detta föredrag har prof. v. Liszt under en veckas uppehåll i Sverige hållit föredrag över närbesläktade ämnen i svensk-tyska föreningen i Stockholm (om »Verbrechen und Verbrecher»), i juridiska föreningen i Uppsala (om »Die Aufgabe des Strafrichters der Zukunft»), i Göteborg och Lund (om »Die Psychologie des Verbrechers»).