Advokatsamfundets Stockholmsavdelning hade den 10 mars 1916 sammanträde å Café Riche, därvid till överläggning förekom den rättsfråga, som behandlas i de i N. J. A. för 1915 intagna referaten n:r 121 (sid. 359) och 130 (sid. 387): Borgenär yrkar gäldenärens försättande i konkurs under åberopande av protokoll över utmätningsförrättning,

enligt vilket gäldenären befunnits sakna tillgång till skuldens gäldande. Fråga nu om verkan därav, att gäldenären i konkursärendet visar sig hava vid tiden för förrättningen ägt och fortfarande äga fastighet.
    Inledaren, advokaten J. Tjerneld, framhöll till en början, att den i juridisktavseende tveksamma situationen vore att hänföra till den nya lydelsen av 63 § U. L., enligt vilken utmätning av fastighet endast får ske på uttrycklig begäran av borgenären.
    I rättsfallet n:r 121 förekom en preliminär omröstning angående av Just. -R. von Seth framställt yrkande, att förhör skulle anordnas för att i konkursmålet skaffa utredning om värde och gravationer å gäldenärens fastighet. Utan någon motivering förklarade övriga fem justitieråd sådan åtgärd icke böra äga rum. Grunden för deras uppfattning ansåg inledaren icke kunna ur referatet utläsas, och uttalades den förmodan, att de fem justitieråden grundat sitt votum därpå, att utmätningsmannens bevis ansetts böra tolkas efter ordalagen utan hänsyn till ändringen i 63 § U. L., samt att intet avseende borde fästas därvid, att gäldenären kunde vara ägare till en fastighet, om vilken utmätningsmannen, såvitt dennes protokoll utvisade, saknat kännedom.
    Frågan om förhållandet mellan 63 § U. L. och 3 § K. L. ansågs synnerligen svårlöst, och någon vägledning syntes ej vara vunnen genom H. D:s behandling av spörsmålet i fallen 121 och 130. Av det senare fallet ville inledaren draga den slutsatsen, att i regel det faktum, att gäldenären äger fast egendom, skulle vara tillräckligt att förhindra bifall till konkursansökan enligt 3 § K. L. I samma riktning syntes ett nyligen i Svea hovrätt förekommet fallhava avgjorts, där hovrätten syntes hava nära anslutit sig till tankegången i Just.-R. Hederstiernas votum i fallet 121. (Det ifrågavarande hovrättsmålet är refererat i denna tidskrift sid. 48 ovan.)
    Hovrättens beslut i nämnda mäl ansåg inledaren stå i bestämd motsats till majoritetens votum i fallet 121. Det vore anmärkningsvärt, att hovrätten icke fäst något avseende vid att utmätningen vunnit laga kraft. Tal. förmenade, att sakens oklarhet innebure en våda för rättssäkerheten, då en borgenär givetvis ej kunde vara vid utmätningsförrättningen tillstädes för att skaffa utredning, att gäldenären icke ägde utmätningsbar tillgång. Den rättsståndpunkt, som representerades av minoriteten i fallet 121, ansågs, även om den skulle stå i överensstämmelse med formell rätt, innebära en obillighet mot borgenären, som dock har domfast fordran. Det borde under alla omständigheter åligga gäldenären att visa, att han hade tillgång och att denna tillgång försloge till skuldens betalande. Att på borgenären kasta över skyldigheten att skaffa värdering och gravationsbevis å gäldenärens fastighet ansåg tal. betänkligt ur den synpunkten, att det är gäldenären, som är i besittning av fastigheten och som därför bör anskaffa utredningen.
    Från annat håll sökte man förklara den olika utgången av det av hovrätten i sista instans avdömda fallet därmed, att i detta fall fastigheten redan vid utmätningstillfället hade anvisats för utmätning, och förmenade, att utgången antagligen skulle blivit en annan, om sökanden lyckats göra sannolikt, att någon betalning ej skulle kunnat erhållas genom den av gäldenären anvisade fastighetsdelens utmätande. Allmänt ansågs emellertid önskvärt, att den nuvarande oklarheten rörande sättet för förebringande av utredning om gäldenären tillhörig fast egendom måtte, eventuellt genom ny lagstiftning, undanröjas.