FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

17.

Uppställning av frågor till jury i tryckfrihetsmål. — Verkan därav att svaranden vid visst rättegångstillfälle icke inställt sig personligen.

Jfr ang. förra frågan NAUMANN: Sveriges statsförfattningsrätt s. 401 och där åberopade rättsfall, RYDIN: Om yttrandefrihet och tryckfrihet s. 326, ALEXANDERSON: Den svenska tryckfrihetsprocessen s. 176, samt ang. senare frågan N. J. A. 1881: 403 och ALEXANDERSON a. a. s. 142.

    A. Rudeberg åtalade vid Stockholms R.R. ansvarige utgivaren av Stockholms Dagblad N. S. Lundström för innehållet av fyra i särskilda nummer av tidningen intagna artiklar, däribland en med rubriken »Det Rudebergska okynnesåtalet». För innehållet i sistnämnda artikel yrkade Rudeberg ansvar jämlikt § 3 mom. 11 tryckfrihetsförordningen, jämfört med 16 kap. 7 eller 8 eller 9 eller 11 § strafflagen.
    Vid ett av rättegångstillfällena, nämligen d. 11 nov. 1915, inställde sig Lundström icke personligen utan genom ombud. Vid detta tillfälle anställdes kompletteringsval av ledamöter i juryn i stället för förut av såväl Rudeberg som Lundström utsedda ledamöter, som anmält förhinder.
    Till juryns besvarande framställde R.R:n följande frågor beträffande artikeln »Det Rudebergska okynnesåtalet»:
    1) Är artikeln brottslig jämlikt 3 § 11 mom. T. F. O., jämfört med 16 kap. 7 § strafflagen?
    Om denna fråga besvaras nekande,
    2) Är artikeln brottslig jämlikt 3 § 11 mom. T. F. O., jämfört med 16 kap. 8 § strafflagen?
    Om även denna fråga besvaras nekande,
    3) Är artikeln brottslig jämlikt 3 § 11 mom. T. F. O., jämfört med 16 kap. 9 § strafflagen?
    Om även denna fråga besvaras nekande,
    4) Är artikeln brottslig jämlikt 3 § 11 mom. T. F. O., jämfört med 16 kap. 11 § strafflagen?
    R.R:n utlät sig genom utslag d. 23 dec. 1915, att enär den jury, som varit utsedd att pröva lagligheten av innehållet i de i målet åtalade artiklarna, med nej besvarat samtliga till juryn framställda frågor, huruvida artiklarna vore brottsliga enligt uppgivna lagrum, ogillades den av Rudeberg mot Lundström i målet förda talan.

    Målet underställdes Svea HovR:s prövning. HovR:n (hrr von Heijne, friherre Stael von Holstein och Aschan) utlät sig genom utslag d. 3 mars 1916: Enär vid målets handläggning d. 11 nov. 1915, därvid val av jurymän ägt rum, Lundström icke, på sätt i 5 § 6 mom. tryckfrihetsförordningen föreskreves, varit personligen tillstädes, alltså och då i anledning av Rudebergs ansvarsyrkanden beträffande artikeln med rubrik »Det Rudebergska okynnesåtalet» R.R:n bort till juryns besvarande framställa följande frågor, nämligen huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. T. F. O. jämfört med 16 kap. 7 § 1 mom. strafflagen, och, om denna fråga besvarades med nej, huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. T. F. O. jämfört med 16 kap. 7 § 2 mom. strafflagen, och, om denna fråga besvarades med nej, huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom.T. F. O. jämfört med 16 kap. 7 § 3 mom. strafflagen, och, om denna fråga besvarades med nej, huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. T. F. O. jämfört med 16 kap. 8 § strafflagen, och, om denna fråga besvarades med nej, huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. T. F. O. jämfört med 16 kap. 9 § strafflagen, samt, om jämväl denna fråga besvarades med nej, huruvida artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. T. F. O. jämfört med 16 kap. 11 § strafflagen, men R.R:n icke sålunda uppställt frågorna, bleve, med undanröjande av ej mindre de i målet d. 11 nov. 1915 samt därefter vidtagna åtgärder och meddelade beslut än även juryns utlåtande och R.R:ns utslag, målet visat åter till R.R:n, som hade att detsamma på anmälan åter företaga och därmed vidare lagligen förfara.

    Hovrättsrådet Appelberg yttrade: »Enär Lundström vid målets handläggning d. 11 nov. 1915 varit vid R.R:n tillstädes allenast genom ombud, men jämlikt § 5 mom. 6 T. F. O. Lundström varit skyldig att personligen tillstädeskomma, instämmer jag i det slut, vartill HovR:nsövriga ledamöter i målet kommit.»

 

18.

Avhandling, varigenom arvtagare sålt sin andel i kvarlåtenskap, har ansetts giltig, oaktat i kvarlåtenskapen ingått fast egendom och avhandlingen icke varit bevittnad.

Jfr N. J. A. 1909: 306 samt WINROTH: Civilrätt II s. 114—117.

    Genom utslag d. 15 maj 1914 förpliktade K. B. i Jämtlands län B. Dillner att till Maria Andersson utgiva 3,027 kr. 50 öre jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnader. För verkställighet av detta utslag förrättades d. 29 maj 1914 utmätning hos Dillner, därvid, sedan upplysts, att Dillner hos C. J. von Essen såsom utredningsman i boet efter Dillners avlidne

morbroder Olof Andersson hade innestående arv efter denne till ett värde av omkring 5,000 kr., togs i mät så stor del av arvet, som motsvarade utslagets innehåll jämte kostnaderna förutmätningen, varjämte förbud meddelades von Essen att utlämna vad sålunda utmätts till förfång för den, till vilken iföljd av utmätningen gäldenärens rätt övergått.
    Över utmätningen anförde Gustaf Andersson besvär hos K. B. och yrkade utmätningens upphävande under åberopande av end. 12 jan. 1914 dagtecknad avhandling, varigenom Dillner mot viss angiven köpeskilling till Gustaf Andersson försålt sin i arv bekomna en tjugondel av såväl lös som fast egendom i kvarlåtenskapen efter Olof Andersson. Genom utslag d. 26 aug. 1914 hänvisade K. B., med stöd av 69 § utsökningslagen, Gustaf Andersson att efter stämning vid domstol utföra sin talan om bättre rätt till den utmätta arvsandelen.
    Gustaf Andersson instämde därefter Maria Andersson ochDillner till Revsunds, Brunflo och Näs tingslags H.R. med yrkande, att Gustaf Andersson måtte förklaras till den i mät tagna arvsandelen äga bättre rätt än sina motparter samt att ifrågavarande utmätning och förbud måtte upphävas.
    Maria Andersson bestred Gustaf Anderssons talan med förmälan, bland annat, att då i Olof Anderssons kvarlåtenskap inginge fast egendom, men åberopade avhandlingen icke blivit med vittnen styrkt, Gustaf Andersson på avhandlingen icke kunde grunda någon rätt till Olof Anderssons efterlämnade fasta egendom.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Flodman) yttrade i utslag d. 30 juni 1915: Enär Gustaf Andersson mot Maria Anderssons bestridande ej förmått ådaga lägga dels beträffande den fasta egendomen, att den företedda fångeshandlingen vore i laga ordning upprättad, dels rörande den lösa egendomen, att tradition av densamma ägt rum, ty och som Gustaf Andersson således icke kunde anses vara ägare varken till den fasta eller till den lösa egendomen, prövade H.R:n rättvist ogilla Gustaf Anderssons imålet förda talan.

    Gustaf Andersson sökte efter vad ändring.
    Svea HovR. (hrr Hörstadius, Strömman, Ström och Aschan, referent) utlät sig i dom d. 22 okt. 1915: Enär, även om i dödsboet efter Olof Andersson ingått fast egendom, Dillners arvslott i oskiftade boet icke till någon del varit att anse såsom fast egendom, samt arvslotten förty kunnat av Dillner med laga verkan överlåtas utan iakttagande av föreskrifterna i 1 kap.2 § Jordabalken, ty och som Maria Andersson ej heller eljest ådagalagt någon omständighet av beskaffenhet att förringa giltigheten av den utav Gustaf Andersson åberopade köpeavhandlingen, alltså och då K. Förordningen d. 20 nov. 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva, icke kunde anses vara å ifrågavarande köp tilllämplig, samt den sålda egendomen förty, oavsett huruvida densamma kommit i köparens besittning, vore fredad mot säljarens borgenärer, prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag, förklara, att berörda arvsandel icke bort för gäldande av Dillners skuld tagas i mät, samt att Gustaf Andersson till arvsandelen ägde bättre rätt än Maria Andersson och Dillner.

 

19.

Fråga om ansvarighet på grund av borgensförbindelse, som till långivare avlämnats efter det lånet uppsagts.

    Å ett av T. Swedmark till direktionen över Malmö sparbank eller order d. 23 dec. 1912 utfärdat skuldebrev å 10,000 kr. jämte ränta, ställt att betalas tre månader efter uppsägning, hade N. Walén, E. Hörstedt och firman P. Ståhle & Son samma dagtecknat borgen en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Efter det nämnda firma under hösten 1913 försatts i konkurs, uppsade sparbanken d. 30 jan. 1914 lånet till betalning. Sedermera utfärdades emellertid av B. Gruggel d. 14 maj 1914 en borgensförbindelse, som till sparbanken överlämnades, däri Gruggel förklarade, att han, sedan firman dåmera blivit försatt i konkurs, jämte förutvarande löftesmännen Walén och Hörstedt ginge i borgen såsom för egen skuld för å lånet återstående kapitalskuld med ränta.
    Walén instämde Gruggel till R.R:n i Malmö under yrkande att, enär Walén d. 15 sept. 1914 på grund av sin borgen nödgats å lånet till sparbanken utbetala 4,976 kr. 25 öre, Gruggel såsom medborgensman måtte förpliktas att till Walén utgiva nämnda belopp efter avdrag av å Walén belöpande 1/3 därav eller 3,317 kr. 50 öre jämte ränta.
    R.R:n (hrr Johansson och Walter Ahlström) yttrade i utslag d. 12 maj 1915: Enär Gruggels ifrågavarande borgensförbindelse innefattade förpliktelse för Gruggel att gemensamt med Walén och annan borgensman ansvara såsom för egen skuld för Swedmarks i målet avsedda gäld till sparbanken eller order enligt skuldebrev d. 23 dec. 1912,
    samt Walén ostridigt på grund av sin borgen för gälden fått d. 15 sept. 1914 till sparbanken utgiva ett kontant belopp av 4,976 kr. 25 öre,
    men Gruggels förbindelse med hänsyn till dess lydelse icke kunde anses innebära skyldighet för honom att ansvara för mera av nämnda belopp än som efter huvudtalet belöpte å Gruggel eller en tredjedel,
    alltså och då Gruggel icke visat någon omständighet, som gent emot Walén befriade honom från fullgörande av denna skyldighet,

prövade R.R:n lagligt sålunda bifalla Waléns talan, att R.R:n förpliktade Gruggel att mot kvitto samt avskrivning å skuldebrevet i huvudskrift till Walén genast utgiva 1,658 kr. 75 öre med 6 % ränta därå från d. 15 sept. 1914 tills betalningskedde.
    Rådmannen Rhodin yttrade: »Som Gruggel tecknat sin ifrågavarande borgen efter det Walén d. 23 dec. 1912 iklätt sig den borgensansvarighet, på grund varav han måst till sparbanken infria lånet ifråga,
    samt Gruggel, vilken icke heller annorledes i förhållande till Walén förbundit sig till gemensam ansvarighet med denne, följaktligen icke genom samma borgen är förpliktad att till Walén gälda något av vad denne tilI sparbanken sålunda erlagt,
    varder Waléns talan av mig ogillad.»

    Gruggel sökte ändring.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Bruzelins, Ljungman, frih. Hummerhielm och Larson, referent) yttrade i dom d. 11 febr.1916: Enär ifrågavarande lån vid den tid, då Gruggels borgensförbindelse avlämnades till sparbanken, varit av sparbanken uppsagt till betalning, samt det förty måste anses hava varit för sparbanken uppenbart, att förbindelsen tecknats under förutsättning att sparbanken godtoge densamma och återkallade sin uppsägning,
    men så icke skett utan sparbanken fortsatt indrivningen av lånet,
    funne HovR:n sparbanken icke hava varit berättigad att göra borgensförbindelsen gällande mot Gruggel.
    På grund härav och då Walén icke kunde å Gruggels borgensförbindelse grunda bättre rätt än sparbanken, prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag, ogilla Waléns talan i målet.

 

20.

Fråga om ansvar å den, som, efter det han försålt sin fasta egendom, låtit inteckna densamma.

Jfr N. J. A. 1887:492 och 1893 A. 370.

    Karl Gustafsson instämde handlanden W. A. Kardell till Kinds H.R. och anförde: Genom byteskontrakt d. 25 juli 1911 hade Kardell till C. J. Sandgren bortbytt den Kardell tillhöriga lägenheten Fågelsången n:r 1, varefter Gustafsson genom köpekontrakt d. 8 aug. 1911 tillhandlat sig lägenheten av Sandgren. Sedermera, men innan med dessa fång ännu lagfarits, hade Kardell utan rätt, under falsk uppgift att han vore ägare av lägenheten, förskaffat sig inteckning i denna till säkerhet för ett av honom d. 4 sept. 1911 till innehavaren utfärdat skuldebrev å 1,000 kr. jämte ränta. Detta skuldebrev hade Kardell

därefter överlämnat till K. G. Olsson, som på grund av detsamma hos K. B. i Älvsborgs län lagsökt Gustafsson såsom ägare av lägenheten och, sedan målet såsom tvistigt förvisats till domstol, vid H.R:n fullföljt sin nämnda talan. I anledning av vad Kardell sålunda låtit komma sig till last yrkade Gustafsson ansvar å Kardell enligt 22 kap. 1 § strafflagen eller annat tillämpligt lagrum.
    Kardell invände bl. a., att han jämlikt särskild överenskommelse, som han vid ingåendet av förutnämnda byte träffat med Sandgren, låtit inteckna skuldebrevet såsom säkerhet för Sandgrens förbindelser enligt byteskontraktet, samt att, då Sandgren icke uppfyllt nämnda förbindelser, Kardell ägt förfoga över skuldebrevet, i synnerhet som han saknat kännedom om lägenhetens försäljning till Gustafsson.
    Å ömse sidor hördes vittnen och förebragtes annan bevisning.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien de Verdier) meddelade utslagd. 10 maj 1915, däri H.R:n upptog, hurusom i målet vore utrett, att sedan Kardell d. 25 juli 1911 bortbytt ifrågavarande lägenhet till Sandgren, som genom köpekontrakt d. 8 aug. sagda år sålt densamma till Gustafsson, Kardell d. 4 sept. samma år utfärdat ett till innehavaren ställt skuldebrev å 1,000 kr. med 6 % ränta, som Kardell låtit inteckna vid H.R:ns sammanträde d. 8 sept. 1911 i lägenheten, å vilken då varken Sandgren eller Gustafsson ännu sökt lagfart; att Kardell därefter i maj 1912 överlämnat skuldebrevet till Olsson såsom säkerhet för vissa dennes fordringar hos Kardell; att Olsson under åberopande av skuldebrevet hos K. B. i Älvsborgs län sökt genom lägenhetens exekutiva försäljning utbekomma 1,000 kr. jämte ränta och lagsökningskostnader; att detta mål av sistnämnda myndighet genom utslag d. 31 maj 1913 såsom tvistigt förvisats till domstol, i anledning varav Olsson instämt detsamma till H.R:n, som i utslag d. 11 maj 1914 förklarat, att lägenheten skulle gå i betalning för 1,000 kr. jämte 6 % ränta från d. 4 sept. 1911, tills betalning komme att ske; samt attGustafsson hos Göta HovR. anfört besvär över H.R:ns d. 8 sept. 1911 meddelade beslut i fråga om fastställande av inteckning till säkerhet för innehållet av förut anmärkta skuldebrev, utan att dock HovR:n funnit skäl hava förekommit, ledande till ändring i berörda beslut; och fann H.R:n Kardells ovan angivna förfarande ej vara i lag med straff belagt, i följd varav ansvarsyrkandet lämnades utan bifall.

    Gustafsson besvärade sig.
    Göta HovR. (hrr Leijonmarck, Romberg, Kellgren och Hjertén) yttrade i utslag d. 28 jan. 1916: Enär Kardell genom vad mot honom i målet förekommit icke vore lagligen förvunnen att gent emot Gustafsson hava gjort sig skyldig till bedrägeri eller

annat förfarande, som kunde till ansvar för Kardell föranleda, prövade HovR:n lagligt fastställa överklagade utslaget, såvitt därigenom Gustafssons ansvarsyrkande mot Kardell lämnats utan bifall.
    Assessorn Lawski förklarade sig fastställa H.R:ns utslag.

 

21.

För förseelse mot 11 § i lagen om rätt till jakt d. 8 nov. 1912 har den, som sårat villebrådet, ådömts ansvar. De, som jämte honom deltagit i villebrådets tillvaratagande, hava ansetts icke kunna fällas till straff.

    Länsmannen C. G. Berg ställde å tjänstens vägnar A. G. Johanson, G. Uhlfelt, W. Eriksson och F. Vallman under tilltal vid Ölme, Visnums och Väse tingslags H.R. för det de d. 15 okt.1914 skulle hava idkat olovlig jakt å Vassgårda kronopark och därunder skjutit en älg.
    Under målets handläggning blev utrett, att Johanson den angivna dagen skjutit en älg, att denna fallit å kronoparkens mark inom 100 meter från gränsen till ett område, där Johanson ägt jakträtt, och att därefter samtliga fyra tilltalade gemensamt tillvaratagit och hemforslat älgen.
    Sedan H.R:n (ordf. e. o. notarien Adelborg) genom utslag d. 17 juli 1915 ogillat Bergs ansvarsyrkande, anförde Berg besvär och yrkade därvid att, om det icke kunde anses styrkt, att älgen blivit påskjuten på kronoparkens mark, de fyra tilltalade måtte fällas till ansvar för det de bemäktigat sig och bortfört älgen utan att vidtaga sådana åtgärder, som föreskreves i 11 § jaktlagen.
    Svea HovR. (hrr greve von Rosen, friherre Bennet, Eklund och Mörner) yttrade i utslag d. 24 dec. 1915: Enär annat förhållande icke blivit i målet ådagalagt än Johanson uppgivit eller att ifrågavarande älg blivit av Johanson skjuten å hemmanet Backatorps mark med påföljd att älgen fallit å kronoparken inom 100 meter från gränsen, funne HovR:n lika med H.R:n den mot Johanson och hans medparter förda talan om ansvar för det älgen skjutits å kronoparken icke kunna bifallas.
    Vidkommande åtalet i övrigt, så enär i målet vore utrett, att  Johanson låtit från kronoparken bortföra den skjutna älgen utan att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 11 § av lagend. 8 nov. 1912 om rätt till jakt, samt Johanson vid sådant förhållande vore att anse såsom den där olovligen jagat å annans jaktområde, men vad mot Uhlfelt, Eriksson och Vallman i sådant hänseende förekommit icke vore av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar, prövade HovR:n lagligt att i så måtto ändra överklagade utslaget i denna del, att Johanson jämlikt 24 kap. 13 § strafflagen dömdes att böta 100 kr.

22.

Yrkande om åläggande för inteckningshavare, som vid exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten låtit genom annan bevaka de honom tillhöriga inteckningarna, att till efterföljande inteckningshavare återbära utdelning, som vid köpeskillingslikviden tillagts bevakanden. Verkan därav att köpeskillingslikviden vunnit laga kraft?

    Efter stämning å P. C. Iversen till R.R:n i Malmö anförde Skandinaviska Kreditaktiebolaget: Vid exekutiv auktion inför överexekutor i Malmö den 28 aug. 1913 å F. Svärd tillhöriga fastigheterna nr IX a och nr X a i kvarteret nr 19 Laxen i Malmö lät Iversen genom Aktiebolaget Skånska Handelsbanken bevaka i fastigheterna intecknade löpande skuldebrev å 60,000 kr. jämte tre års ränta, ehuru Iversen i verkligheten icke haft att fordra ränta för längre tid tillbaka än från och med d. 1 okt. 1912. Vid därefter av överexekutor d. 9 okt. 1913 verkställd fördelning av köpeskillingen för fastigheterna utdelades å dessa inteckningar, förutom kapitalet 60,000 kr., tre års ränta med 10,800 kr. Härigenom hade Iversen orättmätigt bekommit 7,120 kr., ehuru han varit fullt medveten om att han icke haft ringaste rätt till detta belopp. Skandinaviska Kreditaktiebolaget, som innehade inteckningar med sämre förmånsrätt än de för Iversen bevakade, hade på grund av Iversens förfarande ej fått sina inteckningar till fullo guldna och yrkade förty åläggande för Iversen att ersätta bolaget dess förlust med 7,120 kr. jämte ränta.
    Svärds konkursbo förenade sig i bolagets stämnings påståenden.
    Iversen bestred, att motparternas talan finge upptagas tillprövning, enär densamma innebure ett klander av den av överexekutor verkställda fördelningen av köpeskillingen för fastigheterna, vilken fördelning vunnit laga kraft.
    R.R:n (hrr H. F. Ahlström, Tillström och Ryding) yttrade i utslagd. 11 febr. 1915:
    Enär vid den av överexekutor d. 9 okt. 1913 verkställda fördelning av köpeskillingen för fastigheterna Iversens genom Aktiebolaget Skånska Handelsbanken framställda anspråk att därur utbekomma ifrågavarande räntebelopp icke förklarats tvistigt utan bifallits och beslutet härom icke överklagats, funne R.R:n sig vara förhindrad att upptaga kärandenas talan till prövning.
    R.R:n (hrr Tillström och Ryding) meddelade vadehänvisning. Rådmannen Ahlström ansåg att besvärshänvisning borde meddelas.

 

    Bolaget och konkursboet sökte ändring.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Bruzelius, Schartau, referent, Ehrenborg och Gamstorp) yttrade i dom d. 29 okt. 1915: Som den omständigheten, att överexekutor genom laga kraftvunnen köpe-

skillingslikvid d. 9 okt. 1913 tillagt Aktiebolaget Skånska Handelsbanken, som enligt vad i förevarande mål upplysts då var ombud för Iversen, ränta å av sistnämnda bolag bevakade inteckningar med nu fordrade belopp 7,120 kr., icke utgjort laglig anledning för R.R:n att förklara, det kärandenas i förevarande mål mot Iversen förda talan icke kunde till prövning upptagas,
    prövade HovR:n rättvist att, med undanröjande av R.R:ns utslag, visa målet åter till R.R:n, som hade att det samma på anmälan ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.

 

23.

Sedan fastighet dömts i mät till gäldande av intecknad fordran och exekutiv auktion utlysts, har syssloman, som tillsatts att uppbära hyror av fastigheten, före auktionen redovisat en behållen hyresavkastning, överstigande omförmälda fordran jämte ränta å fordran med bättre rätt än denna och kostnaderna för förfarandet. Må i anledning härav auktionen inställas?

Tillika fråga om rätt till fullföljd mot HovR:ns utslag.

Jfr http://svjt.se/svjt/1916/91 .

    På ansökan av Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag såsom innehavare av åtskilliga inteckningar i fastigheten nr 15 i kvarteret Bulten i Stockholm fastställde Ö.Ä:t genom utslagd. 12 aug. 1914 till betalning ur fastigheten 1,637 kr. 29 öre, utgörande ränta å nämnda inteckningar, ävensom lagsökningskostnad. Ö.Ä:t förordnade tillika tredje stadsfogden att uppbära hyresavkastningen från fastigheten.
    Lagfart å fastigheten hade senast meddelats för B. W. Badin.
    På begäran av nämnda bolag utsatte Ö.Ä:t exekutiv auktion å fastigheten att hållas d. 11 maj 1915.
    Före auktionsdagen redovisade stadsfogden en behållen hyresavkastning av 2,473 kr.
    Före och å auktionsdagen hade fordringar anmälts:
    av Stockholms stads brandförsäkringskontor premielån å 3,724 kronor jämte ränta 71 kr. 17 öre,
    av Stockholms stad på grund av inteckningar, som lågo delsföre, dels mellan bolagets inteckningar,
    av Badin och av A. Berg på grund av inteckningar med sämre rätt än bolagets.
    Vid auktionstillfället bestred Berg, att fastigheten finge försäljas, då de av stadsfogden inlevererade hyresmedlen förslogo till gäldande av den fordran, som fastställts till betalning urfastigheten, jämte de fordringar, som enligt borgenärsförteckningen skulle framför denna fordran kontant betalas.
    Badin förklarade sig däremot i sin egenskap av »senast lagfarne ägaren» av fastigheten yrka, att fastigheten måtte exeku-

tivt försäljas, ehuru hyresbehållningen försloge till gäldande av den fordran, varför fastigheten dömts i mät. Bolagets ombud fordrade ränta till likviddagen å bolagets inteckningar med tillhopa 10,670 kr. 48 öre.
    ÖÄ:t (underståthållaren Hintze) avkunnade följande beslut: Som tredje stadsfogden, vilken förordnats att uppbära fastighetens hyresavkastning, före auktionen inlevererat en behålleninkomst av 2,473 kr., samt dessa medel vore tillräckliga att gälda den fordran, varför fastigheten dömts i mät, ävensom den av Stockholms stads brandförsäkringskontor bevakade ränta nå premielånet samt Ö.Ä:ts kostnader i ärendet, funne Ö.Ä:t skäligt inställa den å fastigheten utlysta auktionen.
    Det antecknades i protokollet, att av hyresmedlen utbetalades till bolagets ombud 1,637 kr. 29 öre samt innehöllos för ränta å premielån 71 kr. 17 öre, för kostnaderna 108 kr. 60 öre ochför vederbörande ägare av fastigheten 655 kr. 94 öre.
    T. f. föredraganden Grafström antecknade till protokollet följande skiljaktiga mening: »Den omständighet, att de av stadsfogden till Ö.Ä:t inlevererade hyresmedlen förslå till gäldande av såväl den fordran, varför fastigheten dömts i mät, som ränta å premielånet samt Ö.Ä:ts kostnader i ärendet, finner jag icke hava bort föranleda inställande av den utlysta auktionen, vilken följaktligen enligt mitt förmenande bort äga rum.»

    Bolaget och Badin anförde besvär över Ö.Ä:ts beslut. I besvären framhölls, att Ö.Ä:t ej haft laglig rätt inställa auktionon. De influtna hyresmedlen hade bort redovisas vid auktionen och fördelas jämte köpeskillingen. Någon rätt att före auktionen verkställa likvid med dessa medel omtalades ej i utsökningslagen. Auktionens inställande hade nödgat bolaget att omedelbart ånyo söka fastigheten i mät för de oguldna räntor, som förfallit efter d. 12 aug. 1914. Fastigheten vore därför fortfarande i avsaknad av ordentlig vård, och intet åtgjordes för dess underhåll.
    I avgiven förklaring yttrade Ö.Ä:t bland annat: Enligt gällande utsökningslag ägde ingen annan påkalla en fastighets exekutiva försäljning än den, för vars fordran egendomen blivit dömd i mät. Om samme borgenär utöver denna fordran hade ytterligare sådan, kunde detta ej tagas i betraktande för egendomens försäljning, därest fastigheten icke blivit för denna fordran dömd i mät. Då de för fastigheten uppburna hyror försloge till betäckande av borgenärens till betalning ur fastigheten fastställda fordran, bleve han med hyresmedlen betäckt för sin fordran och syntes ej hava rätt till vidare anspråk. Här förelåge egentligen samma förhållande, som i stor utsträckning förekomme under annan form, eller att borgenär, som för sin fordran jämte dess fastställande till betalning ur fastigheten erhållit kvarstad å hyror, sedan syssloman uppburit sådana till det belopp fordringen uppginge, med ägarens medgivande utbekomme betalning för fordringen och därefter

återkallade alla vidare exekutiva åtgärder rörande fastigheten. Principiellt torde det ej vara överensstämmande med nya utsökningslagens föreskrifter, enligt vilka fastighetsägarens rätt skyddats så mycket som möjligt, om en fordringsägare, då han av den beslagtagna avkastningen kunde erhålla full gottgörelse för sin fordran, ändå ägde rätt att påkalla egendomens försäljning. Föreskriften, att uppburen hyresavkastning skulle fördelas jämte köpeskillingen, gällde endast för det fall, att egendomen försåldes, men lämnade icke något stöd för nödvändigheten av egendomens försäljning.
    Svea Hov.R. (hrr Hansson och Zetterstrand) utlät sig genom utslag d. 21 jan. 1916: Enär omförmälda behållna avkomstbelopp från fastigheten först sedan sig visat, att försäljning av fastigheten ej kunnat komma till stånd, fått ensamt för sig användas till betalning av fordringar, vilka skulle ur fastigheten utgå, samt handlingarna för övrigt gåve vid handen, att nämnda belopp, därest detsamma skolat ensamt för sig fördelas, icke förslagit till betalning av fordringsbelopp, vilka jämliktstadgandena i 143 § utsökningslagen jämförd med 172 och 174 §§ samma lag bort med avkomstbeloppet gäldas, alltså och då Ö.Ä:t följaktligen saknat fog för sin åtgärd att inställa auktionen och på sätt som skett fördela berörda avkomstbelopp, bleve med undanröjande av överklagade beslutet, ärendet visat åter till Ö.Ä:t, som hade att på anmälan utsätta ny tid för auktionen och med ärendet vidare lagligen förfara.
    Assessorn Vitell, referent, anförde: »Enär omförmälda behållning av fastighetens hyresavkastning icke bort i förevarande ordning användas till betalning av fordran, som skolat ur fastigheten utgå, utan auktionsförrättningen skolat i laga ordning fortgå, prövar jag lagligt undanröja Ö.Ä:ts beslut, till följd varav Ö.Ä:t har att utsätta ny tid för auktion och med ärendet vidare lagligen förfara.»
    Hovrättsrådet Renström yttrade: »Enär fastighetens behållna avkastning icke mot framställt bestridande bort i förevarande ordning användas till gäldande av fordran, som skolat ur fastigheten utgå, utan den utsatta auktionsförrättningen skolat i laga ordning fortgå, instämmer jag i det slut, vartill e. o. assessorn Zetterstrand kommit.»

    Hov.R.n förklarade i utslaget, att jämlikt 230 § utsökningslagen, jämförd med 211 § samma lag, talan mot Hov.R:ns utslag icke finge fullföljas.
    Assessor Vitell förklarade, att han ansåge klagan över utslaget vara tillåten samt besvärshänvisning följaktligen böra meddelas.

 

Svensk Juristtidning 1916. 11

24.

Mot bolag, som för abonnent å elektrisk belysning avstängt ledningen, har handräckning enligt 191 § utsökningslagen ansetts icke kunna meddelas.

Jfr N. J. A. 1893:465 samt år 1915 avlämnat lagförslag ang. rätt till elektriskkraft m. m. 35 §.

    Enligt kontrakt d. 1 jan. 1912 förband sig Nynäshamns elektriska aktiebolag att till C. Biilow leverera elektrisk ström förbelysning å en villatomt i Nynäs villastad mot i kontraktet angiven avgift. I kontraktet stadgades, att Biilow vore skyldig att efter varje kvartals slut eller, om så av bolaget påfordrades, månatligen, efter det i huset uppsatt mätare blivit avläst, vid anfordran betala förbrukad ström eller, om han därutinnan bruste, förskottsvis betala en mot den antagliga förbrukningen svarande summa, vid äventyr att bolaget eljest upphörde att till Bülow leverera ström.
    Till K. B. i Stockholms län inkom Bülow d. 25 sept. 1915 med ansökning, vari han anförde: Av anledning att Bülow icke velat godkänna en honom av bolaget tillställd räkning å kostnad för anordnande av elektrisk belysning, hade bolaget avbrutit leveransen av ström till Bülow. Då underlåtenhet att betala dylik kostnad icke enligt ifrågavarande kontrakt medförde rätt för bolaget att avbryta strömleveransen, samt Bülow ej häftade för betalning av förbrukad ström, yrkade Bülow, att K. B.måtte förordna, att elektrisk ström skulle av bolaget genast tillhandahållas Biilow.
    I avgiven förklaring uppgav bolaget, att Bülow icke i rätt tid erlagt i kontraktet stadgade avgifter, vadan bolaget varit berättigad avbryta strömleveransen. Bolaget ansåge sig ej pliktigt ånyo tillhandahålla Bülow elektrisk ström, innan han erlagt i kontraktet föreskriven förskottsbetalning. Ehuru Bülow icke erlagt installationskostnaderna, ville bolaget ej uppställa inbetalningen av dessa såsom villkor för påsläppande ånyo av elektrisk ström.
    Bülow avgav påminnelser. Han bestred att hava gjort sigskyldig till försummelse beträffande inbetalning av avgifter samtåberopade till stöd härför åtskilliga handlingar.
    K. B. utlät sig genom utslag d. 31 dec. 1915: Enär sådana omständigheter, som förutsattes för tillämpning av 191 § utsökningslagen, icke kunde anses föreligga, fann K. B. den begärda handräckningen icke kunna meddelas.

    Bülow anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr Appelberg, friherre Staël von Holstein och Aschan) fann enligt utslag d. 17 mars 1916 skäl icke vara anfört, som föranledde ändring i K. B:s utslag.
    Hovrättsrådet von Heijne ansåg besvären böra utställas till delgivning med bolaget.

25.

Fråga huruvida växel, ställd att betalas till trassenten eller order och betalbar å annan ort än acceptantens boningsort hos en av trassenten innehavd inkasseringsbyrå, måste för växelrättens bevarande mot acceptanten protesteras hos trassenten. 43 § växellagen.

Jfr N. J. A. 1893: 534, 1895: 368, 1898: 7 och 1904: 384 samt AUBEBT: Dennordiske Vexelret s. 219.

    A. Th. Berger i Stockholm instämde Hj. Blom i Uppsala tillR.R:n i Uppsala med yrkande att utfå 310 kr. på grund avföljande växel:
    »Stockholm den 5 juni 1915. För kr. 310: —. Den 30 juni behagade Ni emot denna sola växel betala till A. Th. Berger eller order kronor trehundratio, som i räkning gälla i omsättning.
    Herr Hj. Blom, Uppsala. A. Th. Berger Betalbar i Stockholm hos Stockholms Inkasseringsbyrå.
    Tvärsöver: Accepteras Hj. Blom.»
    Blom invände, att växeln, vilken vore betalbar å annan ort än den, där Blom vore boende, icke å betalningsorten uppvisats hos den, av vilken betalningen skolat erläggas.
    Berger bestred avseende å denna invändning såsom ej inverkande å målets utgång.
    R.R:n utlät sig i dom d. 12 juli 1915: Ehuru i målet vore ostridigt, att den till stöd för kravet åberopade växeln blivit av Blom accepterad,
    likväl och som växeln enligt å densamma gjord anteckning varit ställd att betalas hos Stockholms Inkasseringsbyrå i Stockholm och således å annan ort än den, där Blom vore boende, samt Berger ej ens uppgivit, att han låtit hos nämnda inkasseringsbyrå i Stockholm protestera för utebliven betalningav växeln,
    alltså och då Berger följaktligen jämlikt 43 § växellagen förlorat växelrätten mot Blom såsom godkännare av växeln, funne R.R:n Bergers talan icke kunna bifallas.
    Berger sökte ändring. Han bifogade intyg från Ö.Ä:t, utvisande att Berger vore innehavare av firman Stockholms Inkasseringsbyrå; varjämte Berger för att visa, att Blom ägde kännedom härom, åberopade en del brev. Berger tillade, att Blom, som skulle inlösa växeln i Stockholm, vid växelns accepterande tillfogat orden »hos Stockholms Inkasseringsbyrå», antagligen i avsikt att söka förhindra växelns överlåtande. Berger bestred, att växeln innehölle anvisning på annan än Blom såsom för densamma betalningsskyldig.
    Svea HovR. (hrr greve von Rosen, friherre Staël von Holsteinoch Bendz) utlät sig i dom d. 22 okt. 1915: Enär, såsom R.R:nyttrat, Blom ostridigt accepterat ifrågavarande växel,

 

ty och som växeln varit ställd att betalas till Berger eller order,
    samt i HovR:n blivit upplyst, att Berger innehade Stockholms Inkasseringsbyrå, varom Blom på grund av vad i målet förekommit måste antagas hava ägt vetskap,
    vid vilka förhållanden den å växeln förekommande anteckning, att densamma vore betalbar i Stockholm hos Stockholms Inkasseringsbyrå, icke kunde anses innefatta anvisning å annan person än acceptanten såsom den, av vilken betalning för växeln skulle erläggas,
    vadan Berger såsom växelns innehavare jämlikt 44 § växellagen, jämförd med 43 § samma lag, icke varit pliktig att för växelrättens bevarande mot Blom protestera för utebliven betalning av växeln,
    prövade HovR:n jämlikt 36, 38 och 39 §§ nämnda lag rättvist att, med ändring av R.Rrns dom, förplikta Blom att till Berger mot återbekommande av växeln med påtecknat kvitto utgivna växelbeloppet 310 kronor jämte 6 % ränta därå frånstämningsdagen d. 8 juli 1915 tills betalning skedde.

    E. o. assessorn Rönqvist, referent, yttrade:
    »Enär ifrågavarande av Berger å Blom dragna växel enligt å densamma gjord anteckning varit ställd att betalas i Stockholm och således å annan ort än godkännarens boningsort,
    samt berörda anteckning jämväl innefattat anvisning å Stockholms Inkasseringsbyrå såsom den, av vilken betalning skulle erläggas å betalningsorten ;
    ty och som det vid sådant förhållande jämlikt 43 § växellagen ålegat Berger, vilken, enligt vad i HovR:n blivit upplyst, är innehavare avnämnda byrå, att för växelrättens bevarande mot Blom hos sig protestera för utebliven betalning av växeln,
    men Berger sådant underlåtit,
    prövar jag lagligt fastställa det slut, R.R:ns dom innehåller.»

 

26.

I mål ang. växelfordran hos omyndig förklarad person har R.R. i stad, där stämningen i målet delgivits förmyndarna, ansetts vara behörig domstol.

Jfr N. J. A. 1887: 212 samt ASK : De allm. underrätternas inbördes behörighet s. 48.

    Sedan G. Celsing d. 21 juni 1915 förklarats omyndig och till hans förmyndare förordnats W. Hjelmqvist och E. Lilliehöök, har S. Ihrén instämt Hjelmqvist och Lilliehöök, vilka båda äro mantalsskrivna i Örebro, till R.R:n i Örebro med yrkande, att de i sin egenskap av förmyndare för Celsing måtte förpliktas att till Ihrén erlägga betalning för två av Celsing accep-

terade växlar å tillhopa 1,600 kr., vilka utställts d. 15 och d.23 april 1915 och sedermera överlåtits in blanco.
    Stämningen delgavs Hjelmqvist och Lilliehöök i Örebro.
    Hjelmqvist och Lilliehöök invände att, då Celsing vore mantalsskriven i Karlskrona och boende i nämnda stad, R.R:n i Örebro icke vore behörig att upptaga målet till prövning.
    R.R:n yttrade i utslag d. 18 okt. 1915: Enär Hjelmqvist och Lilliehöök, vilka förordnats till förmyndare för Celsing, vore boende i Örebro, lämnades den mot R.R:ns behörighet framställda invändning utan avseende; och ålades Hjelmqvist och Lilliehöök av anförd orsak att i deras egenskap av förmyndare för Celsing betala växlarnas belopp.

    Hjelmqvist och Lilliehöök sökte ändring samt uppgåvo, att Celsing numera vore boende i Stockholm, i följd varav antingen R.R:n i Karlskrona eller Stockholms R.R. vore rätt forum i målet, förstnämnda domstol därför att Celsing vore mantalsskriven i Karlskrona och Stockholms R.R. på den grund att han anträffades i Stockholm. —
    Svea HovR. (hrr Lagerbielke, frih. von Rosen, af Geijerstam, referent, och Ström) utlät sig i dom d. 10 mars 1916: Som stämningen i målet delgivits Hjelmqvist och Lilliehöök i Örebro och följaktligen, oavsett deras boningsort, R.R:n jämlikt 5 §första punkten promulgationslagen till växellagen varit behörig att upptaga målet till prövning, alltså och på det av R.R:n beträffande själva målet anförda skäl fastställdes R.R:ns domslut.

27.

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan från hovrätt.

A. Uppskattning av motgångsvärdet.
Jfr ang. fallet b SCHLYTER : Summa revisibilis s. 40 ff.

    a. M. och A. yrkade vid R.R:n i Jönköping ansvar å makarna P. bl. a. för det de falskeligen angivit M. och A. till åtalför olovligt tillgrepp, som skulle hava begåtts av desse i förening; därjämte fordrade M. och A. skadestånd. R.R:n biföll på visst sätt M:s och A:s talan. Parterna anförde å ömse sidor besvär, M. och A. bl. a. i fråga om storleken av dem tillerkänt skadestånd. Det belopp, som envar av dem fordrade utöver det honom av R.R:n tillerkända, uppgick ej till 1,500 kr., varemot de av dem båda ytterligare äskade beloppen sammanlagda överstego nämnda summa. Göta HovR. (hrr Leijonmarck, Romberg,Hjertén, Grönhagen och Bellinder), som enligt utslag d. 31 mars 1916 icke gjorde ändring i R.R:ns utslag i nämnda del, förklarade, att M. och A. jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken icke ägde fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

    b. Göta HovR. (hrr Romberg, Kellgren, Hjertén, Lawski och Bellinder) lämnade i dom d. 25 febr. 1916, varigenom talan om klander av testamente ogillats, revisionshänvisning för arvingarna, oaktat de arvslotter, som genom testamentet frånkänts dem, var för sig ej uppgingo till 1,500 kr., men väl sammanlagda överstego nämnda belopp.

B. Fråga om tillämpning av 230 § 1 st. 2 p. utsökningslagen.

Se beslut av Svea HovR. d. 21 jan. 1916 i referat nr 23 här ovan.

C. Part, som tappat i vädjat mål, vari han tillika dömts till ansvar, har förklarats skyldig att i händelse av missnöjesanmälan nedsätta fullföljdsavgift.

    L. yrkade efter stämning vid R.R:n i Malmö förpliktande för M. att till L. utgiva 288 kr. 96 öre såsom ersättning för L:s kostnader och besvär i vissa mål, däri L. enligt M:s bemyndigande fört dennes talan.
    M. instämde härefter L. med yrkande, att L. måtte med anledning av det sätt, varpå han skött ett av förberörda mål, dömas till ansvar för trolöshet mot huvudman samt förpliktas till M.utgiva vissa ersättningsbelopp (20,116 kr. 47 öre + 1,843 rm 88 pf.).
    L. påstod ansvar å M. för falskt åtal. M. yrkade ansvar å L. för smädligt skrivsätt.
    Efter det M. slutligen återkallat sitt yrkande om ansvar å L. för trolöshet mot huvudman, meddelade R.R:n utslag d. 10 juni 1915, därigenom L:s fordringsanspråk godkändes och M:s ersättningsyrkande liksom hans yrkande om ansvar å L. försmädligt skrivsätt ogillades samt M. i anledning av yrkandet om ansvar för trolöshet mot huvudman dömdes jämlikt 16 kap. 7 § strafflagen att böta 300 kr. R.R:n föreskrev, att talan mot dess utslag skulle fullföljas efter vad, dock att, däresttalan fördes endast i vad målet rörde ansvar, sådan talan skulle fullföljas genom besvär.
    Sedan M. efter vad fullföljt talan i Hov.R:n över Skåne och Blekinge, meddelade HovR:n (hrr Kallenberg, Stenberg, Beskow,referent, och Gamstorp) dom d. 10 mars 1916, varigenom R.R:ns utslag fastställdes. HovR:n förordnade, att talan mot domen finge av M. fullföljas genom revisionsansökning, men att, om M. ville klaga över domen allenast i ansvarsfrågorna, talan härutinnan skulle fullföljas genom besvär. Härvid föreskrevs bl. a. i fråga om talans fullföljande genom revisionsansökning, att det ålåge M. att vid anmälan av missnöje ingiva bevis om nedsättning av fullföljdsavgift.