DISPENSMÅL I HÖGSTA DOMSTOLENOKTOBER 1915—MARS 1916.

 

Under första halvåret av den nya fullföljdslagens giltighetstid hava till högsta domstolen ingivits 66 ansökningar om tillstånd till talans fullföljande mot av hovrätterna meddelade domar och utslag. Ansökningarnas fördelning å halvårets månader och å de olika hovrätterna samt utgången i de under halvåret avgjorda visas i efterföljande tabell:

 

 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18

 

Inkomna

Ansökningar enligt 

Avgjorda i. okt. i nov. i dec. i jan. i febr. i mars

Av de inkomna äro från:

Svea hovr.

Göta hovr.

Skånska hovr.

Krigshovr.

 

SummaEj upptagna Avslagna Därav difforma Bifallna Därav difforma SummaR.B.30:20 1 2 13 13 6 13 48 25 16 6 2 5 18 3 1 1 24R.B.30:13 eller 17 — 2 2 4 6 4 18 5 5 5 2 — 11 4 1 1 12Summa 1 4 15 17 12 17 66 30 21 11 4 5 29 7 2 2 36
    

Kol. 15 och 17 (difforma mål) utmärka, i huru många fall de prövade dispensansökningarna avsett mål, däri underrättens utslag av hovrätten ändrats till nackdel för dispenssökanden.
    Av de fem ej till prövning upptagna ansökningarna om dispens enligt RB. 30: 20 (fattigdispens) voro fyra deserta. Med den femte förhöll det sig på följande sätt. En part, som ej kunnat nedsätta stadgad fullföljdsavgift eller kostnadsersättning och som vid sin missnöjesanmälan fogat vederbörligt fattigdomsintyg, hade av hovrätten erhållit vanlig fullföljdshänvisning, alltså utan angivande därav, att jämlikt R.B. 30:20 erfordrades K. M:ts tillstånd tilltalans fullföljande. Parten ingav icke desto mindre sådan ansökan. Vid ansökningens föredragande å H. D:s dispensavdelning den 17 mars 1916 resolverades, att som hovrätten i sitt med anledning av gjord missnöjesanmälan givna utslag lämnat hänvisning till talans fullföljande utan meddelande av föreskrift, att tillstånd därtill skulle sökas, ansökningen ej föranledde annat yttrande, än att handlingarna i målet skulle överlämnas till nedre revisionenför målets vidare behandling.
    Av de 19 till prövning upptagna ansökningarna om fattigdispens avsågo 9 civila mål och 10 brottmål. Av de civila målen angingo

1 frågor i sammanhang med skillnad till säng och säte,

1 återgång av fastighetsköp,

1 ersättning för mistad arrenderätt,

4 ersättning för olycksfall i arbete,

2 sökandens försättande i konkurs.

Svensk Juristtidning 1916. 12

    I två av brottmålen söktes dispens av målsägande. Dessa mål avsågo, det ena ansvar för misshandel och det andra ansvar för frihetsbrott. I övriga åtta brottmål söktes dispens av den tilltalade. Dessa senare mål angingo

1 misshandel (sökanden ådömd fängelse i tre månader),

2 ärekränkning (resp. 100 och 200 kr. böter),

1 delaktighet i förfalskning (fängelse i två månader),

1 bedrägeri (fängelse i fem månader),

1 trolöshet mot huvudman (fängelse i en månad),

1 horsbrott (fängelse i ett år),

1 otukt med minderårig (fängelse i tre månader).
    Ansökningarna om fattigdispens hava, såsom synes av tabellen, alla utom en avslagits. Den bifallna avsåg ett mål om ersättning för olycksfall i arbete.
    Vad härefter beträffar ansökningarna om dispens enligt R. B. 30: 13 och 17 (prejudikat-, intresse- och fullföljdsdispenser¹), så torde, ehuru skäl för deras refererande icke ur juridisk synpunkt föreligger, en kortfattad översikt av de mål, vari sådana ansökningar gjorts, kunna erbjuda ett visst intresse såsom ägnad att belysa, huru tillämpningen av dessa stadganden hittills gestaltat sig.
    1. (Prejudikatdispens.) En dansk köpman instämde en svensk lantbrukare med yrkande om återgång av ett hästköp, som i Lund slutits dem emellan. Köpmannen påstod, att lantbrukaren garanterat hästen felfri och att hästen, som samma dag sänts till Köpenhamn, vid framkomsten befunnits behäftad med fel. Lantbrukaren påstod, att han sålt hästen till annan person, en angiven hästhandlare. Denne hördes på begäran av den danske köpmannen som vittne och uppgav därvid bl. a., att han förmedlat köpet mot provision av fem kronor. Underrätten fann hästhandlaren jävig att vittna och ogillade käromålet. Hovrätten däremot fann hästhandlaren ej vara jävig samt förpliktade lantbrukaren att mot det att hästen hölles honom till handa i Köpenhamn till köparen återbetala köpeskillingen och gälda viss ersättning. — I dispensansökningen anförde lantbrukaren, att enhetlig lagtolkning och rättstillämpning vore i fara såväl genom beslutet i jävsfrågan som ock genom den i utslagetgivna föreskriften, att säljaren skulle vara skyldig att på en plats utrikes återtaga en häst, därom köpeavtalet slutits i Sverige utan att därvid varit tal om hästens användning utrikes eller om skyldighet för säljaren att levereraden dit. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 8 mars 1916.
    2 (Prejudikatdispens.) I ett certeparti stadgades, att lasten skulle tagas fritt från bord. Vid ankomsten till lossningsorten visade det sig, att fartygetsreling låg flera fot lägre än kajen. Med anledning av kaptenens vägran att lämna lasten högre än å fartygets reling uppkommo överligge dagar. Genom underrättens utslag förpliktades lastemottagaren att utgiva ersättning härför, enär kaptenen ej hade skyldighet att annorstädes än vid relingen avlämnalasten. Hovrätten däremot ogillade ersättningsyrkandet, enär, jämlikt 136 § jämförd med 116 § sjölagen, kaptenen varit skyldig upphissa lasten så, att den kunnat mottagas å kajen. — I dispensansökningen anförde kaptenen: Av hovrätten åberopade §§ talade om befälhavares skyldighet att avlämna lasten vidfartygets sida. Med fartygets sida förstodes vid eller på relingen. Därtill komme bestämmelsen i certepartiet om att lasten skulle »tagas» fritt frånbord. »Taga» ägde motsatt betydelse mot »leverera». Hovrättens dom stred emot praxis. Målet rörde en för sjöfarten så viktig fråga som lossningsför-

¹ Se angående dessa beteckningar SCHLYTER: Summa revisibilis s. 6.

hållandenas ordnande. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 7 mars 1916.
    3. (Prejudikatdispens.) En predikant tilltalades för obehörig utövning av läkaryrket. Det upplystes, att predikanten i stor utsträckning tagit emot sjuka å ett sitt sjukhem samt att behandlingen av de sjuka bestått allenast däri, att predikanten under bön med de sjuka smort dem med olja och lagt sina händer på dem. Underrätten ogillade åtalet, medan hovrätten, enär predikanten, utan att vara berättigad till läkarkonstens utövning, i stor utsträckning behandlat personer för sjukdomar, dömde honom att böta. — I dispensansökningen anförde predikanten, att det för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning vore av synnerlig vikt, att förevarande talan prövades av K. M:t, emedan någoto behörigt utövande av läkarkonsten icke förelåge genom den behandling av personer predikanten begagnat. — I en efter besvärstidens utgång ingiven skrift åberopade predikanten såsom ytterligare skäl för bifall till sin ansökan, att talans fullföljande hade för honom en synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga vore. K. M:t ansåg detta nya skäl ej mot stadgandet i R. B. 30: 37 kunna komma under bedömande. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 14 dec. 1915.
    4. (Prejudikatdispens.) E. tilltalades för olovlig jakt i okt. 1913 å Hamra kronopark. Det upplystes, att E. hade uppsikt över ett vägarbete å kronoparken, och uppgav E., att vägen anlades å en markremsa, som för sådant ändamål vid storskifte inom socknen undantagits för gemensamt behov. En kronojägare vittnade, att han en dag i okt. 1913 anträffat E. å kronoparken i närheten av vägen, rustad med jaktgevär och med drivande hund. Underrätten fann det styrkt, att E. idkat jakt å kronoparken samt dömde honom att böta. Hovrätten fastställde detta utslag. — I dispensansökningen anförde E. till utveckling av sin mening, att det för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning vore av synnerlig vikt, att hans talan bleve av K. M:t prövad: klart prejudikat erfordrades angående dels huruvida 4 § i nya jaktlagen kunde tillämpas å den undantagna markremsan, innan vägen vore färdig, (E. ville nämligen påstå, att han endast gått å denna markremsa) dels ock — därest E. skulle anses hava passerat över annans jaktområde — huruvida 24:13 strafflagen vore härå tillämplig efter tillkomsten av bestämmelserna i 17 och 25 §§ i nya jaktlagen. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 5 febr. 1916.
    5. (Intressedispens.) Järnvägsstyrelsen yrkade, att som av godemän, tillsatta enligt 41 § i trafikreglementet, meddelat beslut, därigenom godsemottagare tillerkänts ersättning för skadat gods, stode i uppenbar strid mot bestämmelserna i gällande trafikreglemente, vilket godemännen varit skyldiga ställa sig till efterrättelse, godemännen måtte förpliktas ersätta järnvägsstyrelsen den styrelsen genom beslutet tillskyndade förlust. Underrätten ogillade yrkandet och hovrätten fastställde domslutet, enär järnvägsstyrelsen icke förebragt något förhållande, som kunde för godemännen medföra ersättningsskyldighet i omstämda hänseendet. — I dispensansökningen anförde järnvägsstyrelsen: Hovrättensyntes hava grundat sitt domslut på den uppfattning, att enbart den omständighet, att godemän dömt i strid mot reglementets föreskrift, icke kunde medföra ersättningsskyldighet. Då det ofta förekomme, att skadeståndsanspråk från trafikanter måste hänskjutas till dylik kompromiss, vore det av synnerligen stor betydelse för järnvägsstyrelsen att erhålla prejudikat, därav kunde

framgå, att ledamöterna icke finge utan att bliva ersättningsskyldiga döma i strid mot trafikstadgans bestämmelser. Dispensansökningen avslogs genom K.M:ts utslag d. 24 febr. 1916.
    6. (Intressedispens.) En sjös avlopp delar sig i två grenar. I den södra ligger ett vattenverk och i den norra en cirka 50 m. lång hålldamm, somursprungligen anlagts för vattenverket, men senare ombyggts av ett bolag försjöns sänkning. Detta bolag, som efter ombyggnaden skött hålldammen, instämde vattenverksägaren med yrkande, att som skyldighet att underhålla hålldammen och genom densamma verkställa föreskriven reglering av vattenståndet ålåge honom, han måtte förpliktas ersätta bolaget dess utgifter för hålldammens skötsel och underhåll för åren 1908—1912. Underrätten ogillade yrkandet, medan hovrätten fann, att skyldighet att ombesörja vattenregleringen vid hålldammen och verkställa erforderliga reparationer å densamma måste anses åligga vattenverksägaren, samt förpliktade denne att ersätta bolaget i omstämda avseendet med 393 kronor 41 öre. — I dispensansökningen anförde vattenverksägaren: En laga kraftvunnen dom i detta mål komme säkerligen att bliva prejudicerande för frågan om dammens skötsel och underhåll för framtiden. Vid den utgång målet fått i hovrätten torde kostnaden för eventuell ombyggnad av dammen, vilken från början blivit av bolaget på ett otillfredsställande sätt uppförd, komma att drabba vattenverksägaren. Slutligen torde denne, om han förklarades pliktig svara för dammens underhåll och skötsel, komma att indragas i rättegångar för vinnande av ändring i själva reglerna för avtappning avsjön, vilken reglering huvudsakligen berodde på skötseln av ifrågavarande damm. På grund av nämnda orsaker måste hovrättens nu givna dom anses vara av synnerligen stor betydelse utöver det mål, varom fråga vore. I utslagd. 7 mars 1916 biföll K. M:t ansökningen.
    7. (Prejudikat- och intressedispens.) Mellan en flottningsförening och samtliga delägare i en by upprättades ett på 15 år från och med 1912 gällande kontrakt om årlig ersättning för framflottning av skogseffekter i en älv genom byn. Ersättningen skulle beräknas efter antalet flottade timmerstockar. För 1912 utbetalades till byamännen 1,689 kronor 94 öre. För fördelning härav upprättades ett förslag, enligt vilket en tredjedel skulle avsättas till bykassan för gemensamt behov och återstoden mellan strandägarna fördelas i förhållande till envar av dem under året tillskyndad skada. Ungefär en fjärdedel av byamännen instämde de övriga byamännen med yrkande, att hela ersättningen för 1912 måtte efter skattetal fördelas. Någon uppgift om det skattetal, de med förslaget missnöjda bydelägarna innehade, lämnades icke. Underrätten biföll yrkandet. Hovrätten fann av anförda skäl i kontraktet avtalad ersättning böra mellan strandägarna fördelas efter envars skada, dock att ersättning för skada å byns oskiftade fiske borde efter skattetal fördelas mellan samtliga byamän. På grund härav och då i klandrade förslaget den för 1912 utbetalade ersättningen fördelats efter sålunda angivna grunder, förklarade hovrätten de med förslaget till fördelningen missnöjda byamännens talan allenast sålunda kunna bifallas, att de efter skattetal tillerkändes rätt till den tredjedel, somför allmänt behov avsatts. -- Dessa byamän anförde i dispensansökningen: Talans fullföljande hade för dem synnerlig betydelse utöver ifrågavarande sak. Detta därför, att nu ifrågavarande mål rörde fördelningen av ersättningen allenast för det första av de 15 år, som i kontraktet avsåges. Härtill komme,

att om de missnöjda byamännen uttoge ny stämning, avseende ett flertal av de följande åren, deras talan skulle avse ett värde, som berättigade dem att till K. M:t fullfölja sådan talan. Vid prövning av samma sak skulle alltså sista instansen vara i ena fallet hovrätten och i andra K. M:t, vilket förhållande med avseende å risken för en icke enhetlig rättstillämpning torde vara synnerligen viktigt att undvika. Dispensansökningen avslogs genom K.M:ts utslag d. 7 mars 1916.
    8. (Prejudikat- och intressedispens.) Efter det ett aktiebolags konkurs avslutats, instämde en borgenär förutvarande ledamöterna i bolagets styrelse, av vilka två varit sysslomän och en innehade bolagets handelsböcker, med yrkande om ansvar å dem för det de visat uppenbar vårdslöshet mot bolagets borgenärer, därigenom att de icke ordentligen fullgjort bolagets bokföring. Därjämte yrkades åläggande för dem att tillhandahålla borgenären bolagetshandelsböcker för granskning. I särskilt beslut ogillades sistnämnda yrkande, enär ansvar yrkats för försummelser vid förandet av de böcker, vilka borgenären påfordrat måtte för granskning honom tillhandahållas. I slutligt utslag blev sedermera borgenärens talan såsom obestyrkt ogillad. Hovrätten fastställde såväl beslutet som utslaget. - I dispensansökningen anförde borgenären: Det syntes som om hovrättens utslag stode i motsägelse till förut av K. M:t i liknande mål meddelade domar. Det vore av vikt, att icke den i svensk rättstillämpning oerhört inskränkta editionsplikten än ytterligare inskränktes. Enligt uppgift skulle hovrättens utslag grundas på den uppfattning, att det ålåge sysslomännen i en konkurs att, så snart som konkursen vore avslutad, återlämna handelsböckerna till gäldenären. En borgenärs rätt att taga del av böckerna skulle alltså vara inskränkt till den tid, sysslomännen sålunda hade böckerna om hand, vilken uppfattning uppenbarligen vore oriktig. Såsom ytterligare dispensskäl åberopades, att talans fullföljande hade stor betydelse för borgenären utöver det mål, varom fråga vore, enär han förbehållit sig att föra särskild talan om skadestånd. Dispensansökningen avslogs genomK. M:ts utslag den 8 mars 1916.
    9. (Prejudikat- och intressedispens.) För fullgörande av leveransavtal sände en handelsidkerska ett parti korv till en firma i Malmö. Enär korven befanns oduglig till människoföda, blev handelsidkerskan i utslag, som av hovrätten fastställdes, dömd att böta. — I dispensansökningen uppgav handelsidkerskan, att firman, under åberopande att korven såsom oduglig till människoföda beslagtagits och oskadliggjorts, stämt om återfående av köpeskillingen. Då det genom hovrättens utslag i åtalsmålet antagligen skulle anses fastslaget, att korven varit oduglig till människoföda, vore det för handelsidkerskan av synnerlig betydelse utöver åtalsmålet att få fullfölja talan mot hovrättens utslag däri. Om åter det ej ansåges därigenom vara fastslaget, att korven varit oduglig, vore det för enhetlig rättstillämpning av synnerlig vikt, att åtalsmålet finge fullföljas. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 31 dec. 1915.
    10. (Prejudikat-, intresse- och fullföljdsdispens.) L. yrkade åläggande för A. att enligt räkning utgiva betalning för borgade varor. A. invände, att J. utan lov i A:s namn köpt varorna, samt yrkade, utan stämning, ansvar dels å L. för det denne genom åberopande av berörda räkning begagnat sig av handling, som han vetat vara falsk, dels ock å J. för det han utan lov köpt varor i A:s namn. Då yrkandet framställdes, voro varken L. eller J. vid rätten till-

städes. Underrätten fann kravet styrkt och biföll detsamma. Ansvarsyrkandet lämnades utan bifall. Hovrätten gjorde ej ändring i utslaget. — I hovrätten hade A. yrkat att få med ed värja sig och därvid föret ett K. M:ts utslag, utvisande, att sedan A. 1896 dömts för mened att vara medborgerligt förtroende förlustig för alltid. K. M:t i företedda utslaget av nåd förklarat, att sagda brott ej vidare skulle för A. medföra förlust av medborgerligt förtroende. Vid prövning av edgångsyrkandet ville en ledamot tillstädja A. sådan ed. En annan ledamot förklarade, att han, då A. varit ådömd ansvar för mened, funne sig lagligen förhindrad att ålägga honom värjemålsed. Tre ledamöteråter ansågo edgång icke erforderlig. — I dispensansökningen anförde A.: Han förde i målet talan om ansvar för brott, varå straffarbete efter lag följa kunde, och vore förty berättigad att i den delen söka ändring i hovrättens dom. Då ansvarsyrkandet ägde det närmaste sammanhang med fordringsanspråket, borde han äga rätt att jämväl därom fullfölja talan. (En ledamot i hovrätten hade på dessa skäl för sin del förklarat A. berättigad att fullfölja talan beträffande målet i hela dess vidd.) A. ansåge vidare det vara av synnerlig vikt för enhetligheten vid domslut att få i högsta instans prövat, huruvida värjemålsed kunde A. anförtros. Slutligen ägde talans fullföljande för A. synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga vore, i det genom hovrättens dom vore fastslaget, att A. utan vidare skulle bliva dömd i alla mål, där mot honom endast halv bevisning förelåge. Dispensansökningen avslogs genom K. M:ts utslag d. 26 jan. 1916.
    11 och 12. (Intresse- och fullföljdsdispenser.) Två konkurrerande sillexportörer A. och B. äga i Göteborgs skärgård var sin ö. I sundet mellan öarna hava de byggt var sin brygga så långt ut, att vanliga fiskebåtar knappast komma emellan. A., vars brygga är äldst, instämde B. med yrkande, att som dennes brygga sträckte sig in på A:s vattenområde samt B. därjämte plägade hava fartyg förtöjda vid sin brygga på sådant sätt, att angörandet av A:s brygga omöjliggjordes, B. måtte förpliktas borttaga bryggan till den del, den sköte in på A:s område, samt förbjudas där hava farkoster förtöjda. B. bestred, att hans brygga ginge in å A:s område, samt påstod, att det i stället vore A., som hindrade nyttjandet av B:s brygga. Sedan rågångsutstakning mellan öarna ägt rum, instämde båda parterna klander däremot, och förklarades på deras begäran skadeståndsmålet vilande. I rågångstvisten pretenderade vardera parten en linje, som skulle avskära en del av motpartens brygga. Underrätten förklarade, att gränsen skulle följa en linje i mellanrummet mellan bryggorna. Hovrätten fastställde utslaget, varjämte hovrätten, som ej berett parterna tillfälle att förebringa utredning om tvisteföremålets värde, förklarade, att jämlikt R.B. 30: 5 parterna ej ägde fullfölja talan mot hovrättens dom. — Båda parterna anhöllo om tillstånd att fullfölja talan. Därvid åberopadede var för sig i första hand, att motgångsvärdet — efter vad de voro ense om — för en var av dem betydligt överstege 1,500 kronor, varom de jämväl förebragte bevisning. De gjorde gällande, att hovrättens dom skulle grundas på oriktig lagtolkning beträffande uppskattningen av motgångsvärdet. I andra hand förfäktade parterna. att talans fullföljande för dem hade synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga vore, därvid de hänvisade till skadeståndsmålet. Dispensansökningarna avslogos genom K. M:ts utslag d. 8 mars 1916.
 

B. H.