Lagstiftningsfrågor i Finland. Sedan genom en förordning av år 1911 den ålder, vid vilken kvinna äger ingå äktenskap, höjts från 15 till 17 år, har frågan om förändrade stadganden beträffande äktenskapsåldern för män förberedelsevis behandlats av lagberedningen. I ett år 1914 utarbetat betänkande i ämnet har, under hänvisning till de i flere hänseenden oklara och inpraktikabla föreskrifterna uti kungl. brevet den 15 febr. 1745ang. lapparnas giftermål samt kungl. förordningarna den 18 mars 1748 och den 8 dec. 1756 ang. minderårigas giftermål, föreslagits, att regel enligt skulle krävas, det man, innan han finge träda i äktenskap, uppnått 21 års ålder. Som undantag härifrån föreslås dock, att yngling, vilken minst ett år varit fast bosatt inom landskommun och tillhör »den lantbruk idkandebefolkningen», äger, efter fyllda 19 år, ingå giftermål, om läkare intygar honom hava nått den utveckling, att sådant utan olägenhet kan medgivas samt kommunalnämnden bestyrker, att han äger betryggad utkomst, ävensom slutligen ynglingens föräldrar, därest han bor hos dem, samtycka till giftermålet. Det utarbetade lagförslaget har ännu icke föranlett proposition till lantdagen.
    Den år 1914 upplösta lagberedningen hade redan år 1912 utarbetat ett principbetänkande ang. ordnande av makars rätts-

200 AKTUELLA SPÖRSMÅL.förhållanden. Detta utmynnar i ett antal klämmar, varest bl. a. hemställes om avskaffande av mannens målsmansskap för hustrun och om vardera makens fullkomliga jämställande i avseende å rättslig handlingsbefogenhet och processkapacitet. Detta skulle principiellt jämväl vara fallet i avseende å familjens gemensamma angelägenheter. Men vid fall av meningsskiljaktighet tillkomme avgörande rätten mannen, utom i frågor som rörde »hemmets inre hushållning», där densamma borde tillkomma hustrun, samt i frågor rörande barnens uppfostran och vård, varutinnan, i de händelser att makarna levde skilda, avgörande rätten skulle tillhöra den, vilken lagligen hos sig hade barnen. Missbruk från mannens eller hustruns sida av honom eller henne tillhörande rättigheter skulle berättiga den andra av makarna att påkalla myndighets — förmyndarenämnds och domstols — åtgärd.
    I fråga om makarnas egendomsförhållanden föreslås tre alternativa system, nämligen: det som grundar sig på samäganderätt i all förvärvad egendom, det som bygger på allmän egendomsgemenskap och systemet av fullständig egendomsåtskillnad. Till närmare förklaring av dessa olika egendomssystem framhålles, att enskild äganderätt alltid skulle medföra rätt att råda över godset; att vid egendomsgemenskap avkomst av till äventyrs förefintlig enskild egendom och varderas arbetsförtjänst skulle tillhöra samboet; att samboet visserligen skulle stå under mannens förvaltning, men med den begränsning likvisst, att för giltigheten av en del viktigare rättsärenden borde fordras också hustruns bifall, och att avkomsten av hustruns enskilda gods och hennes arbetsförtjänst skulle stå under hennes förvaltning.
    Av de alternativa egendomssystem skulle det system, som innefattar samäganderätt i förvärvad egendom, betraktas som lagbestämt, men makarna äga rätt att såväl före äktenskapet som under detsamma avtalsvis ordna sina förhållanden efter någotdera av de andra systemen med större eller mindre ändringar.
    Över detta principbetänkande har regeringen infordrat yttrande av en del myndigheter och samfund. Sedan dessa ingått, torde detaljerat förslag i ämnet utarbetas.
    På straffrättens område har särskilt frågan om barnamordets och detta närastående brotts bestraffande varit föremål för legislativ behandling. Vid lantdagarna 1910 och 1912 väcktes motioner, innefattande förslag till ändring av gällande lag i ämnet. Närmare angivet föreslogs, att begreppet barnamord, som enligt Str. L. 22 kap. 1 § omfattar sådant rättsvidrigt dödande, då en av olovlig beblandelse havande kvinna uppsåtligen dödar sitt nyssfödda barn, skulle begränsas därhän, att detsamma omfattade allenast av ogift moder förövat dödande. Lantdagens utskott höll likväl före, och denna åsikt blev senare av lantdagen godkänd, att de skäl, som motiverade ett mildare dömande

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 201av barnamörderska, vore särskilt tillämpliga på gift kvinna, som blivit havande av olovlig beblandelse. Det framställda förslaget blev därför i denna del av lantdagen avböjt. Sammalunda ock ett i motsatt riktning gjort förslag om utsträckning av begreppet barnamord även till det fall, att kvinna vid födseln dödar sitt äkta barn. Förslaget härom motiverades framför allt med födsloaktens fysiologiska inverkan på barnaföderskan, som regelenligt kunde anses härvid befinna sig i ett tillstånd av förminskad tillräknelighet. Lantdagen fann emellertid, att särskilt de sociala omständigheter, vilka betingade ett mildare bedömande av barnamordet, saknades beträffande den moder, som berövade sitt äkta barn livet. Då härtill komme, att konstaterad förminskad ansvarighet vid brottets begående städse medförde straffnedsättning, ansågs förslaget, såsom ej heller motiverat av något praktiskt bebov, böra förfalla. Begreppet barnamord undergick alltså ingen förändring.
    Motionärerna föreslogo jämväl, att uttryckligen skulle bestämmas, det ådömande av straff för barnamord städse förutsatte särskild bevisning därom, att kvinnan vid gärningens utförande varit vid fullt förstånd. Utskottsdebatterna torde givit vid handen, att förslaget delvis föranletts av den uppfattning, att jämlikt gällande bevisrätt den tilltalade, vars sinnestillstånd ifrågasattes, vore bevisskyldig härutinnan. Då emellertid så ej vore fallet, utan åklagaren, där omständigheter förelåge, vilka häntydde därpå, att vid brottets begående svaranden ej varit vid sina sinnens fulla bruk, ålåge att leda i bevis tillräknelighet, och då det icke kunde påstås vara av erfarenheten besannat, att barnamord i allmänhet vore uttryck för otillräknelighet, så avslog lantdagen enligt utskottets hemställan ifrågavarande förslag. Däremot fann såväl utskottet som sedermera lantdagen, att sådana förmildrande omständigheter kunde föreligga vid brottet barnamord, att det i lag stadgade straffet, tukthus från och med 2 till och med 10 år, och det därav betingade straffet för den normala typen av brottet, såsom ock av de i praxis ådömda straffen framginge, vore allt för strängt. I enlighet med lantdagens framställning har medelst en den 6 juni 1914 given förordning maximistraffet sänkts till 8 års tukthus och minimistraffet till 3 månaders fängelse.
    Denna sänkning av straffet för barnamord betingade jämlikt lantdagens genom nämnda förordning sedermera godkända uppfattning även en motsvarande sänkning av högsta och lägsta straffen in abstracto för brotten fosterfördrivning och utsättande av foster.
    Av större legislativpolitiskt intresse var emellertid det i sammanhang härmed motionsvis framkomna förslaget, att fördrivning av foster, som vore yngre än 3 månader, skulle anses tillåtet, blott det skedde under sakkunnigs garanti och bistånd. Förslaget ledde emellertid icke till någon lagstiftningsåtgärd.

202 AKTUELLA SPÖRSMÅL.    Vid behandlingen slutligen av förslaget om upphävande av det på förnämligast rättshistoriska grunder i strafflagens kap. om barnamord ingående stadgandet angående brottet lönnläggning av foster antyddes visserligen av folkrepresentationen, att brottets naturliga plats vore bland politibrotten, men ansågs dock någon lagändring ej påkallad härutinnan. Emellertid föreslogs, för ernående av fullständighet och enhetlighet, att polisbestämmelsen om straff för jordande av lik utan tillstånd skulle kompletteras med föreskrift om samma straff för den, vilken förstör eller undanskaffar lik, vars jordande ankomme rå honom. Jämväl detta stadgande har vunnit monarkens godkännande.
    I en år 1908 framställd petition har lantdagen, under uttalande att bekämpandet av sedlighetsförbrytelserna mot minderåriga fordrade en revision av de stadganden i gällande strafflag, som hänförde sig härtill, anhållit, att särskilt den fördelning av ifrågavarande förbrytelser i tre klasser, beroende därpå, huruvida offret för brottet vore under 12, mellan 12 och 15 eller mellan 15 och 17 år, bleve sålunda förändrad, att de båda första kategorierna sammansloges. I petitionen framhölls även, att skärpt straff för brott mot flicka under 15 år ej borde förutsätta, att hon ej förut lägrats. Dessutom på yrkades bestämmelser förskyddande av minderåriga av manligt kön. I fråga om åtalsrätten höll lantdagen före, att alla sedlighetsbrott mot barn, som ej fyllt 15 år, skulle underläggas publikt åtal.
    Med anledning av denna petition har den sedermera upplösta lagberedningen år 1914 utarbetat ett betänkande och lagförslag i ämnet. I detta hava jämväl intagits bestämmelser, som avse att förverkliga den internationella konventionen av 1910 angående hämmande av handeln med kvinnor. Lagberedningens förslag har ännu ej resulterat i någon lagstiftningsåtgärd.
    Till sådan har ej heller lett lagberedningens allaredan år 1911 utarbetade förslag till förordning ang. villkorlig straffdom. Från detta betänkande kan såsom särskilt intressant annoteras, att lagberedningen vid valet mellan det engelsk-amerikanska systemet, enligt vilket själva ådömandet av straff uppskjutes, samt det belgisk-franska systemet, jämlikt vilket straff visserligen ådömes men dess verkställande får anstå, stannat för det senare. Gentemot det jämväl mycket omdebatterade yrkandet, att villkorlig straffdom bör kombineras med av domstol anordnad skyddsuppsikt under prövotiden, har lagberedningen — motvars ståndpunkt härutinnan vägande anmärkningar torde kunna göras — ställt sig avvisande, under hänvisning till särskilt de stora praktiska svårigheter, som skulle möta mot genomförandet av en sådan vård från statsmyndighets sida.
 

O. Hj. Granfelt.