Några ord om rembourskrediter. När ALMÉN i sin kommentar till lagen om köp och byte § 16 not 2 definierade rembours såsom en av köparen avgiven förbindelse att ombesörja, att en bank eller bankir, vanligen i någon av de stora världsstäderna, skulle, om leveransen, så vitt handlingarna utvisade, blivit rätteligen fullgjord, i utbyte mot skeppningshandlingar acceptera säljarens på banken dragna växel, så träffade han härmed visserligen det stora flertalet av de fall, som då förekommo. Nu däremot faller härunder endast den minst betydande delen av rembourserna.
    Ställande av rembours innebär, kort sagt, ett uppdrag åt någon att mot vissa dokument verkställa en likvid, vare sig likviden lämnas i kontanter — vilket är det vanligaste — i värdehandlingar eller i accept av en säljarens tratta, som sedermera av denne kandiskonteras.
    I regel ställes rembours hos en bank på den plats eller i det land, därifrån varan skall sändas. Vid transoceana affärer är det dock vanligt, att remboursen ställes hos bank eller bankir i London, Hamburg, Berlin eller, på sista tiden, Newyork. Intet hindrar emellertid, att remboursen ställes hos en bank i köparens eget land. Det sista hör numera ingalunda till ovanligheten, icke ens vid transatlantiska affärer. Till och med vid affärer inom landet är det vanligt, att likviden ordnas genom rembours.
    Den oerhört ökade efterfrågan på snart sagt alla artiklar, som kriget medfört och som här i Sverige gjort sig särskilt märkbar, har haft till följd, att vid affärsuppgörelser säljarens intressen blivit de dominerande. En följd av detta har blivit, att kreditgivningen högst väsentligt inskränkts. Där säljaren icke fordrar förskottslikvid, uppställer han ofta som villkor för att inlasta den försålda varan, att han från en av honom känd bank fått meddelande om att han mot avlämnande av skeppningsdokumenten kan erhålla likvid. Säljaren kan ock genom att föreskriva betalning i det för honom lämpligaste myntslaget undvika såväl den för närvarande mycket betydande kursrisken som olägenheten av en fortsatt depreciering av hans eget lands valuta.
    Även köparen har ett visst intresse av att likviden ordnas genomrembours. Med tanke på att han icke personligen känner säljarens soliditet, på eventuella exportförbud och andra leveranshindrande eller leveransfördröjande orsaker torde han varken vilja riskera sina pengar genom förskottslikvid eller längre än nödvändigt vilja undvara sitt rörelsekapital. En viss trygghet i dessa avseenden vinner han däremot genom att låta utbetala fakturabeloppet endast om erforderliga skeppningsdokument avlämnas.
    För köparen kan — bl. a. därför att den bank, som verkställer utbetalningen, icke övertager något ansvar för att de varor, som avsänts, äro de, som rekvirerats av säljaren — all risk icke undvikas. För säljaren däremot innebär en rembours, om densamma är bekräftad, en garanti för betalningen.
    Bekräftade eller konfirmerade krediter äro nämligen oåterkalleliga

i den meningen, att den, som öppnar krediten, icke utan samtycke av den, till vars förmån den öppnats, kan ändra eller återkalla densamma. En obekräftad kredit kan däremot när som helst annulleras, vare sig den, till vars förmån den ställts, erhållit meddelande om densamma eller ej. Orsaken till att remboursen återkallas kant. ex. vara, att köparen icke längre vill mottaga den köpta varan, att han inställt betalningarna, eller att den bank, som ställt remboursen, icke längre anser den för remboursen ställda säkerheten betryggande. Endast vid en bekräftad kredit, vilken innebär en utfästelse att på vissa villkor verkställa en betalning, uppstår ett rättsförhållande mellan säljaren och banken.
    Det stora flertalet såväl in- som utländska banker fordra, att en bekräftad kredit på något sätt begränsas, antingen så, att den gäller till och med en viss dag, eller för skeppning under viss tid. Att en viss giltighetstid föreskrivits är emellertid ingen nödvändig förutsättning för att krediten skall anses som bekräftad. I detta sammanhang torde böra framhållas, att det särskilt i utlandet är vanligt att begränsa giltighetstiden även för obekräftade krediter.
    Enligt bankkotym anses en kredit obekräftad, om det icke direkt framgår, att densamma är oåterkallelig eller skall konfirmeras. I regel angives uttryckligen, om remboursen är bekräftad ellerej. En avis om en obekräftad kredit slutar dessutom ofta med ett meddelande av t. ex. följande lydelse: "Då denna kredit är obekräftad och således kan återkallas, lämnas detta meddelande utan förbindelse för oss."
    De flesta svenska banker underrätta i likhet med de engelska och amerikanska bankerna den ackrediterade om den till hans förmånställda remboursen, vare sig den är bekräftad eller ej. De tyska bankerna lämna däremot i regel endast på särskild anmodan underrättelse om en obekräftad kredit.
    Som ovan nämnts ställas numera det stora flertalet remboursera vista, d. v. s. likviden lämnas mot föreskrivna dokument kontant eller i check. Till och med i kaffehandeln, där förut 3-månaders rembourser voro det vanliga, förekomma numera a-vista-rembourser i betydande omfattning. Vid en s. k. lång rembours drar säljarenen tratta på rembourshuset, som, om föreskrivna dokument inlämnats, accepterar densamma, i regel per 90 dagars sikt. Kortare förfallotider förekomma även. Någon gång accepteras jämväl datoväxlar.
    Den granskning, som banken ägnar de av säljaren inlämnade dokumenten, är naturligtvis endast formell. Något ansvar för dokumentens äkthet och varans beskaffenhet övertager banken icke. Ej heller ansvarar den för risken, att dokumenten förkomma under transporten.
    Vid granskningen tillses, att fakturans detaljer överensstämmamed givna föreskrifter, och att av densamma på ett eller annat sätt framgår, att de fakturerade varorna äro desamma som de, som om-

nämnas i konnossement, fraktsedel, försäkringspoliser, ursprungscertifikat, viktnotor och övriga handlingar, som kunna ifrågakomma.
    Den, som ställer en rembours, föreskriver ofta, att samtliga tecknade originalkonnossement skola avlämnas. Detta är regel, när köparens bank för att ställa remboursen — utöver den pantförskrivning av de skeppade varorna, som så gott som alltid lämnas — icke fordrar någon ytterligare säkerhet eller nöjer sig med dylik säkerhet för endast en del av godsets värde.
    Även om särskild föreskrift därom icke givits, fordras, enligt häri landet gängse bankpraxis, att samtliga originalkonnossement avlämnas, om de äro endosserade eller ställda till innehavaren. Det sistnämnda torde ytterst sällan inträffa. Endosserade konnossement förekomma praktiskt taget endast vid konnossement "till order", vilka bliva innehavarepapper, så snart de blankoendosserats av avlastaren. Åtminstone under nuvarande förhållanden förekommer endast i undantagsfall, att ett konnossement ställes till säljarens egen order.
    Om konnossementet är ställt till annan person än säljaren, fordrade svenska bankerna endast ett konnossement. Är mottagaren en annan än köparen eller ett av denne anvisat ombud, bruka bankerna, om samtliga konnossement ej lämnats, fordra en order om till vems disposition godset skall hållas.
    Tyvärr har den ur bankteknisk synpunkt synnerligen lämpliga, i England och Amerika rådande seden, att samtliga originalexemplar av konnossementet överlämnas till avlastaren, som vid likviden i sin tur lämnar dem till banken, ännu icke blivit rådande i Norden.
    Konnossementets tryckta text blir icke föremål för granskning, utan inskränker sig denna till hand- och maskinskrivna tillägg. Under det senaste året hava redarne i stor utsträckning börjat iden tryckta texten inrycka klausuler, som förtaga konnossementet dess, enligt svensk rätt, väsentliga innebörd. Bestämmelserna "Verladen oder zu Verladung empfangen", "shipped by steamer Carl or any other steamer" o. s. v. torde icke låta förena sig med bestämmelsen i sjölagens § 132, att konnossementet skall tecknas först sedan varan inlastats. De risker, som — bl. a. på grund av exportförbud och på grund av att försäkring tagits för skeppning med den angivna båten, medan varan i verkligheten försändes oförsäkrad med en annan båt — uppstå såväl för säljaren och köparen som för den,vilken belånat skeppningshandlingarna, ligga ju i öppen dag.
    Betalning verkställes endast om konnossementet är "rent", d. v. s. icke är belagt med efterkrav, icke är försett med påteckning om dåligt emballage eller skadade varor eller med anteckning om att någon del av det parti, varöver konnossementet tecknats, ej medföljt fartyget (= kortskeppats) eller att en del av partiet är i dispyt (d. v. s. att avlastaren och befälhavaren hava olika åsikt om storleken av det skeppade partiet). När konnossementet är belagt med efterkrav, liksom i de två sistnämnda fallen, brukar dock betalning i regel verkställas, sedan motsvarande avdrag gjorts i fakturan.
    Även om köpet avslutats på fob- eller cost-frakt-villkor händer

ofta, att säljaren åtager sig att ombesörja försäkring. Vid francoköp torde detta vara mer ovanligt. I dessa fall såväl som vid cifköp har rembourshuset anledning att granska försäkringspoliserna. Denna granskning inskränker sig till ett konstaterande av att de äro vederbörligen endosserade och täcka — om annat icke föreskrivits —åtminstone hela det fakturerade beloppet. Försäkringsvillkoren granskas endast efter särskilt uppdrag. Vid cifköp behöver enligt praxissäljaren endast ombesörja sedvanlig försäkring. Frågan, huruvida detta under nuvarande förhållanden jämväl innebär, att försäkringmot krigsrisk skall vara täckt, är ju föremål för något delade meningar. Att en svensk bank — om annat icke uttryckligen angivits — vid en rembours, där försäkring fordras, icke gör utbetalning, med mindre jämväl krigsrisken täckts, torde vara otvivelaktigt.
    Betalning genom rembours förekommer även när varorna befordras per järnväg. I stället för konnossement överlämnar säljaren i detta fall den av järnvägen avstämplade fraktsedelsdubbletten. Sedan han avhänt sig denna, saknar han nämligen möjlighet att omdestinera godset eller hindra dess utlämnande till adressaten. Fraktsedelsdubblettens företeende utgör däremot, som bekant, icke ett villkor för mottagarens rätt att utbekomma varan efter dess ankomst till destinationsorten. Detta slags fraktsedelsdubbletter förekomma såväl vid försändelser mellan länder anslutna till Bernerkonventionen som, sedan 1914 års järnvägstrafikstadga trätt i kraft, vid försändelser inom landet.
    Därest vid remboursens ställande icke uttryckligen föreskrivits, att hela partiet skall levereras på en gång, anse sig bankerna, om à-pris angivits eller eljest av handlingarna framgår, vilket belopp somskall betalas för det skeppade partiet, berättigade att honorera del leveranser. Detsamma gäller, om banken erhållit i uppdrag att motvissa dokument betala intill ett visst maximibelopp mot till kvantiteten ej angivna varor.
 

Ivar Rooth.