Den psykiatriska sakkunskapen och rättssäkerheten. Icke endast bland den stora allmänheten utan även bland juristerna torde den uppfattningen vara ganska allmän, att den psykiatriska sakkunskapen alltför mycket utsträcker begreppen sinnessjukdom och psykisk abnormitet och att psykiatern därför i viss mån utgör en fara för rättssäkerheten. En sådan uppfattning återspeglar sig i det icke sällan hörda talet om försök att "på den psykiatriska vägen" få en brottsling fri.
    Innan jag går att söka påvisa de den psykiatriska sakkunskapen ovidkommande faktorer, som kunna vara ägnade att bland allmänheten sprida och underhålla nämnda uppfattning, må här, till frågans belysande, anföras en av medicinalrådet Stenbeck utarbetad tablå över samtliga av medicinalstyrelsen under åren 1910 — 1915 av givna utlåtanden i rättspsykiatriska mål, vilken tablå är publicerad uti medicinalstyrelsens "meddelande nr 25", som för övrigt innehåller en

närmare redogörelse för några av de rättspsykiatriska ärenden, vari medicinalstyrelsen år 1915 avgivit utlåtande. Tablån i fråga erhåller, efter de däri ingående sex årens sammanslagning till tvenne grupper, 1910 — 12 och 1913 — 15, följande utseende:
 

Översikt över av Kungl. medicinalstyrelsen avgivna utlåtanden i rättspsykiatriska mål åren 1910—1915¹.

                                  1910—12 1913—15
Summa brottmål

Mord, mordförsök 18 3 5 26 26 1 2 29 44 4 7 55

Mordbrand 20 2 5 27 30 12 3 45 50 14 8 72

Barnamord 1 1 — 2 2 — — 2 3 1 — 4

Stöld, förfalskning 61 10 35 106 55 9 38 102 116 19 73 208

Skadegörelse, misshandel, hemfridsbrott ... 46 7 15 68 45 7 12 64 91 14 27 132

Sedlighetsbrott 13 4 18 35 15 3 8 26 28 7 26 61

Mened 2 1— 3—2 2 4 2 3 2 7

Falsk angivelse 5 1 — 6 1 — — 1 6 1 —7

Militära disciplinmål 3 1 1 5 7 1 1 9 10 2 2 14

Tjänstefel 3 — 3 6 6 3 7 15 8 3 10 21

Summa 172 30 82 2841 186 38 73 297 358 68 155 581

    Som synes har medicinalstyrelsen under de ifrågavarande 6 åren avgivit utlåtande angående sammanlagt 581 för brott (eller förseelser) åtalade personer, därvid 358 eller 61.6 % förklarats i saknad av förståndets bruk ("otillräkneliga"), 68 eller 11.7 % förklarats i saknad av förståndets fulla bruk ("förminskat tillräkneliga") samt 155 eller 26.7 % förklarats vara i lagens mening tillräkneliga.
    Beräknar man procenten av dessa tre olika kategorier för de olika åren, får man följande tablå:

                                                                 1910  1911     1912   1913      1914   1915

Otillräkneliga»                                     62 %  60.2%  59.4% 62.2%   60.6% 65.4%

Förminskat tillräkneliga»                  13 %   7.%     10%     9.3%     20.2% 9.6%

Tillräkneliga»                                        25 % 32.6% 29.7% 28.6% 19.2% 25 %
    Denna sammanställning har sitt särskilda intresse i betraktande därav, att under ifrågavarande tidsperiod ny ordning för de rättspsykiatriska utlåtandenas avgivande blivit införd. T. o. m. år 1912 avgjordes dessa ärenden nämligen av medicinalstyrelsens samtliga läkarmedlemmar med medicinalrådet å hospitalsroteln som före

 

¹ De i översikten till sist förekommande uppgifterna å antalet civilmål ha här icke medtagits.

dragande, vadan alltså i besluten deltogo fyra läkare utan specialutbildning i psykiatri och endast en psykiater (eller då överinspektören för sinnessjukvården undantagsvis blev inkallad att biträda: två). Från och med år 1913 åter avgivas — jämlikt kungörelsen den 6 december 1912 angående handläggningen av rättsmedicinska ärenden hos medicinalstyrelsen — alla rättspsykiatriska utlåtanden å medicinalstyrelsens vägnar av en särskild rättspsykiatrisk nämnd, vilken består av två psykiatrici (chefen för hospitalsbyrån och överinspektören för sinnessjukvården eller vid förfall för denne en psykiater i det vetenskapliga rådet) och allenast en uti psykiatri icke specialutbildad läkare (nämligen generaldirektören eller den av medicinalstyrelsens övriga ledamöter, som generaldirektören bestämmer).
    Det ökade inflytande den psykiatriska sakkunskapen sålunda fått å de rättspsykiatriska ärendenas avgörande inom medicinalstyrelsen har — som av sistnämnda tablå framgår — icke ändrat relationen mellan de tre där anförda kategorierna "otillräkneliga", "förminskat tillräkneliga" och "tillräkneliga", i det att skiljaktigheterna uti procenttalen för de olika åren icke äro större, än att de naturligt låta förklara sig genom växlingar uti materialets beskaffenhet. Procenten"tillräkneligförklarade" är så t. ex. alldeles densamma (25 %) år 1915 som år 1910 och procenten av dem, som förklarats i lagens mening otillräkneliga, har växlat så pass obetydligt som mellan 59.4 (år 1912) och 65.4 (år 1915) och under ett år efter den nya ordningens införande varit mindre än vad den var det första året av här ifrågavarande 6-årsperiod.
    Som bekant avgivas medicinalstyrelsens rättspsykiatriska utlåtanden vanligen på grundval av de undersökningar, som verkställas av vederbörande fängelseläkare (eller, när fråga är om icke häktade personer, provinsial- eller stadsläkare). I en del fall äro emellertid dessa läkares utredningar icke tillräckligt klargörande, varför medicinalstyrelsen i sådana fall förordnar om intagning å hospital för vidare undersökning. Av medicinalrådet Stenbeck har även uppgjorts en i samband med den ovan anförda publicerad tablå över antalet förbrott tilltalade, vilka under fem-årsperioden 1910 —1914 varit föremål för observation och undersökning å hospital, med angivande av undersökningarnas resultat. Denna tablå har följande utseende: 

År Antal Av betygsgivande läkare förklarats otillräkneliga i saknad av först:s fulla bruk tillräkneliga

1910 22 13 5 4

1911 24 15 6 3

1912 24 14 4 6

1913 26 13 4 9

1914 34 21 9 4

S:a 130 76 28 26
    

Som synes ha av de hospitalsläkare, vilka under ifrågavarande år avgivit utlåtanden över av dem undersökta, för brott tilltalade personer, 58.5 % utav dessa förklarats "otillräkneliga", 21.5 % i saknad

av förståndets fulla bruk och 20 % i lagens mening tillräkneliga. Procenten av de å hospital för observation intagna, som förklarats "otillräkneliga" — under ett år (1913) utgjorde dessa endast 50 % —har alltså varit något mindre än procenten av de otillräknelig förklarade bland samtliga åtalade, angående vilka medicinalstyrelsen under samma femårsperiod avgivit utlåtande. Då man betänker, att det härvi där fråga om personer, vilkas sinnesbeskaffenhet domstolsjurister, på grund av vad som i målen förekommit, ansett böra före dessas avgörande närmare undersökas, bör det väl i själva verket snarast vara ägnat att väcka förvåning, att mer än ¼ (under åren 1910 — 1915— som nämnts — 26.7 %) av medicinalstyrelsen bli förklarade vara i lagens mening tillräkneliga eller — för att anföra medicinalstyrelsens eget uttryckssätt — "icke hava vid brottets begående befunnit sig i sådant sjukligt tillstånd, som avhandlas i 5 och 6 §§ av strafflagens 5:te kapitel". Förklaringen till nämnda förhållande ligger emellertid däri, att åtskilliga av de personer, som av medicinalstyrelsen bli förklarade "tillräkneliga", äro i viss mån psykiskt abnorma individer, fast denna deras abnormitet icke kan anses vara av sådan art eller grad, att någon av nämnda paragrafer bör vara tillämplig.
    För den, som icke satt sig närmare in i dessa spörsmål, kan det möjligen te sig egendomligt, att en icke fullt normal individ förklaras tillräknelig för ett begånget brott. Skulle envar abnorm för brott tilltalad person, vilkens abnormitet icke är av sådan art eller så höggradig, att han bör förklaras otillräknelig och bli föremål för vår då sinnessjuk anstalt, anses vara "i saknad av förståndets fulla bruk", skulle — med vår så antikverade och oändamålsenliga lagstiftning på området — en verklig fara för rättssäkerheten uppstå, enär ju då den i 6 § av strafflagens 5:te kapitel föreskrivna strafflindringen skulle komma mången just på grund av sin abnormitet synnerligen farlig brottsling till godo.
    Lika självklart som det är, att en person, som begått brott i ett tillstånd av på grund av sjukdom eller annan icke självförvållad orsak tillfälligt nedsatta kropps- och själskrafter — utan att dock sådan sjukdom, som indicerar en "otillräknelighetsförklaring", förefinnes — bör förklaras hava vid brottets begående saknat förståndets fulla bruk, lika obetänksamt vore det att avgiva dylikt utlåtande angående en varmed någon kronisk abnormitet behäftad lagöverträdare, beträffande vilken en "otillräknelighetsförklaring" icke kan ifrågakomma. Där en person, som i sitt vanliga psykiska tillstånd begår ett brott, blir förklarad sakna förståndets fulla bruk, är det i de flesta fall fråga om en imbecill (psykiskt undermålig) individ. Därest det om en sådan kan hysas någon förhoppning, att han är straffemottaglig, kan nämligen ett utlåtande av nyssnämnda art vara på sin plats. ¹ Skulle emellertid sedermera denna förhoppning icke gå i uppfyllelse, utan

 

¹ Angående denna fråga hänvisas i övrigt till undertecknads dels i Förhandlingarna vid kriminalistkongressen i Stockholm den 28—30 augusti 1911 och dels i Social Tidskrift sept. 1911 publicerade föredrag: »Behandling av psykiskt abnorma brottslingar».

den imbecille efter avtjänat straff (eller genomgången "tvångsuppfostran") ånyo begå kriminella handlingar och tydligt ådagalägga, att han tillfölje av sin undermålighet kommer att förbli en antisocial individ, blir det givetvis då ofta indicerat att förklara honom "otillräknelig", på det han måtte bli omhändertagen å sinnessjukanstalt eller kriminalasyl. Upprepade gånger har det också hänt, att medicinalstyrelsen först förklarat en imbecill yngling sakna förståndets fulla bruk för att därpå, sedan han ånyo begått brott, förklara honom"otillräknelig".
    Mången torde ännu — som ovan antytts — leva i den föreställningen, att en "otillräknelighetsförklaring" betyder frihet för brottslingen. Vad då först beträffar sådana, som varit föremål för observation och undersökning å hospital, är det att märka, att dessa, när de blivit straffriförklarade, utan vidare få stanna kvar å anstalten (så länge de äro i behov av anstaltsvård). I fråga åter om dem, vilkas undersökning avslutats i fängelset, ligger avgörandet om den vidare behandlingen, som bekant, hos konungens befallningshavande. Oftast torde denna myndighet i sådana fall göra ansökan om hospitalsvård och icke sällan även behålla den på grund av sinnessjukdom straffriförklarade å fängelset, till dess sökt plats å hospital blivit ledig. Allt emellanåt förekommer det emellertid också att den, som på grund av sinnessjukdom icke kunnat för begånget brott till ansvarfällas, blir frigiven ur fängelset och översänd till hemorten. Mot ett sådant tillvägagångssätt har man dock just från psykiatriskt håll reagerat. Till förekommande därav, att en samhällsfarlig "otillräkneligförklarad"släppes lös på samhället, har sålunda av psykiatrici det förslag framställts, att varje för brott tilltalad person, som på grund av sinnessjukdom förklarats straffri, skulle kvarhållas i fängelset, till dess plats å någon anstalt eller avdelning för sinnessjuka erhållits. ¹
    Givetvis måste det betecknas som en brist uti gällande författning, att icke den myndighet, medicinalstyrelsen, som i sista hand avger utlåtande om en för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet, också äger att bestämma om den vidare behandlingen. För närvarande är det emellertid först sedan en "otillräkneligförklarad" blivit intagen å statshospital, som hans utskrivning (jämlikt sinnessjukstadgans § 52) icke kan ske utan medicinalstyrelsens medgivande. I annat fall har medicinalstyrelsen däremot ingen som helst kontroll över, när en"otillräkneligförklarad" tillåtes återvända till samhället eller huru med honom förfares, utan är det, som sagt, konungens befallningshavande, som härvid har bestämmanderätt. I de fall, där den "otillräkneligförklarade" blir direkt frigiven ur fängelset, äger detta understundom rum utan vidare åtgärd, medan i andra fall hemsändandet föregåtts av ansökans ingivande till hospital. Att detta förfaringssätt att hemsända den "otillräkneligförklarade" och icke behålla

 

¹ Jämför »Kriminalpolitiska riktlinjer och förslag» av Olof Kinberg, Alfred Petrén och Thure Petrén, Allm. sv. läkartidningen 1909 nr 48.

honom, tills plats å hospital kunnat erhållas, ¹ även förekommit i fråga om mycket samhällsvådliga individer, har erfarenheten visat. Till belysande av detta förhållande må nämnas, att jag helt nyligen vid inspektion av ett av våra statshospital i fråga om en nyintagen "otillräkneligförklarad" imbecill — vilken å hospitalet visat sig så farlig för sin omgivning, att jag fann hans överflyttande till s. k. fast paviljong eller säkerhetspaviljong² indicerad — inhämtade, att han c:a 9 månaders tid under avvaktan på plats å hospital fått vistas å fri fot! Även har det ju emellanåt inträffat, att personer, som under sinnessjukdom begått brott av grövre art, såsom mord, mordbrand, o. d., frigivits ur fängelset omedelbart eller kort efter det de blivit straffriförklarade.
    Med sådana exempel för ögonen är det ju icke underligt, om allmänheten får den uppfattningen, att den psykiatriska sakkunskapen är till fara för rättssäkerheten. Som av det ovan anförda framgår, är det emellertid icke den psykiatriska sakkunskapen, som bär skuld till berörda missförhållande. Tvärtom har medicinalstyrelsen, det vill här säga dess rättspsykiatriska nämnd, just för att förekomma dylikt olämpligt förfaringssätt, på senare tid upprepade gånger begagnat sig av den utvägen att — samtidigt med det dess utlåtande till domstolen avgår rörande en samhällsfarlig person, som däri förklaras "otillräknelig" — tillskriva vederbörande konungens befallningshavande angående behovet av vård å sinnessjukanstalt.
    Under senare år har det också emellanåt förekommit, att konungens befallningshavande — i fall där fängelseläkaren intygat, att en för sinnessjukdom straffriförklarad, som förvarats i fängelset i avvaktan på plats å hospital, tillfrisknat — gjort förfrågan hos medicinalstyrelsen, huruvida den "otillräkneligförklarade" lämpligen kunde frigivas. Därvid har medicinalstyrelsen understundom förordnat om intagning å hospital för närmare undersökning, huruvida anstaltsvård kunde anses behövlig eller tillfrisknandet vore fullständigt. Särskilt har så skett, när det begångna brottet varit av svårare beskaffenhet, såsom mord, o. d.
    Om det nu också kan synas vara att gå väl långt, när det (som i ovannämnda förslag) påyrkas, att varje "otillräkneligförklarad" borde intagas å anstalt eller avdelning för sinnessjuka, så kräver dock ändamålsenligheten med nödvändighet åtminstone så mycket, att ingen"otillräkneligförklarad" frigives ur fängelset utan att medicinalstyrelsen

 

¹ I detta sammanhang må nämnas, att det sedan ett par år finnes särskild sinnessjukavdelning anordnad vid ett par straffanstalter, nämligen dels en mindre vid Härnösands centralfängelse och dels en större, rymmande bortåt ett 40-tal platser, vid Västerviks kronohäkte, där »otillräkneligförklarade» kunna intagas under avvaktan å plats på hospital.

² Två sådana paviljonger med i väggarna inmurade galler för alla fönster m. fl. säkerhetsåtgärder finnas numera i vårt land, förlagda till Säters och Västerviks hospital samt vardera rymmande c:a 30 platser. Närmare beskrivning av dessa finnes i en uppsats av undertecknad: »Erfarenheter från Sverige angående vården av kriminella och farliga sinnessjuka», Allm. sv. läkartidningen 1915 nr 11.

anmodats avgiva yttrande härom, därvid det ju alltid stode medicinalstyrelsen fritt att, därest den icke funne det av fängelseläkaren i frågan infordrade utlåtandet tillfyllest, förordna om intagning å hospital i och för observation. Kunde en sådan ordning införas, som den nu nämnda, enligt vilken ingen "otillräkneligförklarad" finge återvända till samhället utan medicinalstyrelsens d. v. s. den rättspsykiatriska nämndens medgivande, skulle den psykiatriska sakkunskapen, långt ifrån att vara en fara för rättssäkerheten, tvärtom komma att utgöra ett kraftigt skydd för samhället gentemot abnorma brottslingar, då en var sådan, som förklarats "otillräknelig", bleve å sinnessjukanstalt eller kriminalasyl omhändertagen, så länge han vore farlig för samhället, medan han, om han i dess ställe blivit dömd till straff, ju skulle frigivits efter viss bestämd tid oberoende av kvarstående samhällsvådlighet.
 

Alfred Petrén.