Rätten att »taga i förvar» enligt krigslagarna. Då det visat sig, att § 100 i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 okt. 1914 i praktiken blivit utsatt för feltolkning, kan det vara på sin plats att framställa dess verkliga innebörd, varvid man på samma gång skall finna den antagliga orsaken till feltolkningen. Ifrågavarande paragraf, som handlar om rätten att »taga i förvar», lyder:
»Träffas underordnad, som är av starka drycker överlastad, inom vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som i 96 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad, kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.»
Feltolkningen rör, vilka denna rätt att »taga i förvar» tillkommer. Åtminstone vid ett sydsvenskt regemente har den tolkningen vunnit insteg, att denna rätt tillkommer förman och överordnad, endast för så vitt de äro av officers eller underofficers grad; ingen skillnad göres sålunda mellan förmän och andra överordnade.1 Så har vid detta regemente furir blivit förklarad obehörig att använda sig av denna paragraf gentemot menige värnpliktige vid regementet, och samma åsikt har förfäktats vid undervisning i krigslagarna under innevarande års plutonchefskurs. Denna tolkning är emellertid ej riktig, ty denna rättighet, vilken naturligtvis på samma gång är en skyldighet, tillkommer varje förman, oavsett graden, och därjämte annan överordnad, dock endast förså vitt denne är av officers eller underofficers grad. Att denna senare tolkning är den rätta framgår av en jämförelse mellan § 96 och § 100 och genom studium av vad som förekommit vid paragrafens behandling under sommarriksdagen 1914.
Bortser man emellertid till en början från paragrafens behandling i riksdagen och försöker tolka den detta förutan, kommer man till olika resultat, allt efter som man utgår antingen från åtgärdens stränghet eller från förseelsens beskaffenhet.
Utgår man från åtgärdens stränghet, torde man först kunna konstatera, att ett »tagande i förvar» enligt § 100 är en lindrigare åtgärd än »tillsägande av förvarsarrest», enligt § 96. Det senare innebär ju ett förständigande att i