Rätten att »taga i förvar» enligt krigslagarna. Då det visat sig, att § 100 i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 okt. 1914 i praktiken blivit utsatt för feltolkning, kan det vara på sin plats att framställa dess verkliga innebörd, varvid man på samma gång skall finna den antagliga orsaken till feltolkningen. Ifrågavarande paragraf, som handlar om rätten att »taga i förvar», lyder:
    »Träffas underordnad, som är av starka drycker överlastad, inom vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som i 96 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad, kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.»
    Feltolkningen rör, vilka denna rätt att »taga i förvar» tillkommer. Åtminstone vid ett sydsvenskt regemente har den tolkningen vunnit insteg, att denna rätt tillkommer förman och överordnad, endast för så vitt de äro av officers eller underofficers grad; ingen skillnad göres sålunda mellan förmän och andra överordnade.1 Så har vid detta regemente furir blivit förklarad obehörig att använda sig av denna paragraf gentemot menige värnpliktige vid regementet, och samma åsikt har förfäktats vid undervisning i krigslagarna under innevarande års plutonchefskurs. Denna tolkning är emellertid ej riktig, ty denna rättighet, vilken naturligtvis på samma gång är en skyldighet, tillkommer varje förman, oavsett graden, och därjämte annan överordnad, dock endast förså vitt denne är av officers eller underofficers grad. Att denna senare tolkning är den rätta framgår av en jämförelse mellan § 96 och § 100 och genom studium av vad som förekommit vid paragrafens behandling under sommarriksdagen 1914.
    Bortser man emellertid till en början från paragrafens behandling i riksdagen och försöker tolka den detta förutan, kommer man till olika resultat, allt efter som man utgår antingen från åtgärdens stränghet eller från förseelsens beskaffenhet.
    Utgår man från åtgärdens stränghet, torde man först kunna konstatera, att ett »tagande i förvar» enligt § 100 är en lindrigare åtgärd än »tillsägande av förvarsarrest», enligt § 96. Det senare innebär ju ett förständigande att i

 

1 Ang. begreppen »förman» och »överordnad» se Strafflag för krigsmakten den 23 oktober 1914 §§ 2 och 3.

340 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.arrest avbida, vad den, som över den felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta; det förra däremot endast, att den felaktige skall förvaras i arrest, till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Nu bör man väl kunna påstå, att en lindrigare åtgärd bör kunna vidtagas av var och en, som har rätt att i ungefär liknande fall vidtaga en strängare, och kanske även av andra. Då nu enligt § 96 rätten att tillsäga förvarsarrest, i vad angår förhållanden utom tjänsten, klart och tydligt tillerkännes varje förman och dessutom annan överordnad av officers eller underofficers grad, så bör man väl kunna med fullt skäl påstå, att rätten att »taga i förvar» tillkommer minst alla dem, som hava rätt att tillsäga förvarsarrest.
    Ser man åter till förseelsens beskaffenhet, så kan man med stöd av ordalydelsen i § 100 påstå, att förseelser, omnämnda i § 96, äro att anse såsom svårare än den i § 100 upptagna. I § 100 står nämligen: »Träffas underordnad, som är av starka drycker överlastad, ... då må han, ändå att sådant fall, som i § 96 avses, ej finnes vara för handen . . .» Man kan då tänka sig, att det skulle vara lagstiftarens mening, att icke lika många skulle få ingripa vidden lindrigare förseelsen i § 100, som vid den svårare förseelsen enligt § 96. På detta sätt skulle man kunna komma till det resultat att tillerkänna rätten att »taga i förvar» endast förmän och överordnade av officers eller underofficers grad. För att komma till den rätta tolkningen måste man alltså gå till riksdagstrycket för 1914 års senare riksdag.
    Uti den till denna riksdag avlämnade kungl. propositionen nr 57 med förslag till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes m. m. var rätten att »taga i förvar» tillerkänd varje förman, oavsett graden, men också endast förmän. § 100 lydde nämligen (avvikelserna från den sedermera antagna lagen äro utmärkta genom kursivering):
    »Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant fall, som i § 96 avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit sina sinnens bruk.»
    Med anledning härav väcktes motioner, i första kammaren av översten greve C. Hamilton (motion nr 78) och i andra kammaren av överste J. Åkerman (motion nr 197), vari de bl. a. föreslogo sådan ändring i den kungl. propositionen, att befogenheten att »taga i förvar» skulle tillkomma ej blott förman i förhållande till underlydande — d. v. s. dem, som stå under hans befäl — utan även överordnade i allmänhet i förhållande till underordnade, d. v. s. dem, som hava lägre militär tjänstegrad än han. Till stöd för detta sitt yrkande anförde motionärerna, att det i de ej få orter, där mer än ett truppförband av regementes eller motsvarande styrka finnes förlagt, lärer ligga såväl i den allmänna ordningens som disciplinens intresse, att en överordnad krigsman, vilken ser underordnad, tillhörande annat regemente, vara av starka drycker överlastad, är berättigad att taga honom i förvar utan att härför söka anträffa någon den felandes förman. I sitt betänkande över den kungl. propositionen och de i anledning därav väckta motionerna yttrade lagutskottet följande, vad angår vårt ämne: »Utskottet finner väl i likhet med motionärerna, att det i vissa fall kan vara av betydelse, att icke blott förman,

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 341utan även annan överordnad äger rätt att draga försorg om, att överlastad person tages i förvar. Enligt utskottets mening bör dock sådan befogenhet icke tilläggas — förutom förman — annan överordnad än den, som är av officers eller underofficers grad.» Lagutskottet inskränkte alltså motionärernas förslag i vad angår annan överordnad än förman; däremot tillerkände det i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag varje förman, oavsett graden, befogenheten. I anledning av denna sin åsikt föreslog utskottet riksdagen att antaga § 100 i en lydelse, som överensstämde med Kungl. Maj:ts med det undantag, att ordet »underlydande» utbytts mot ordet »underordnad» samt att orden »förmansbefallning» ersatts med orden »befallning av förman eller av annan överordnad, vilken är av officers eller underofficers grad.» Riksdagen beslutade också, efter sammanjämkning, i enlighet med utskottets förslag. Under debatten framhölls uttryckligen, att den av utskottet föreslagna begränsningen av rätten att taga i förvar till officer och underofficer hade avseende enbart på andra överordnade än förmän.
    Emellertid avfattades i riksdagens skrivelse paragrafen icke i fullkomlig överensstämmelse med riksdagens beslut, i det att man härvid uteglömde ordet »av» framför »annan överordnad». Lagen promulgerades i överensstämmelse med lydelsen i riksdagens skrivelse, och i den förekommer sålunda samma inadvertens. Att orsaken till paragrafens feltolkning ligger här, tror jag varao omtvistligt. Läser man nämligen paragrafen med bibehållande av det uteglömda »av», så får man det relativa pronominet »vilken» att syfta endast på »annan överordnad»; i motsatta fallet är det rent språkligt ytterst svårt att avgöra, om »vilken» syftar på »förman eller annan överordnad», eller om det även nu syftar endast på »annan överordnad».
    Med stadgandets tillkomsthistoria för ögonen synes man emellertid icke kunna stanna i tvekan om dess rätta tolkning.
    Lund i maj 1916.
 

Hugo Ericsson.