Ett spörsmål om avsägelse av rätt till skadestånd. Lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar ålägger i sin 4 § innehavare av sådan anläggning ansvarighet för skada, orsakad genom elektrisk ström från anläggningen. Ersättningsskyldigheten omfattar både skada å person och skada å egendom. För att begränsa risken ha en del elektriska verk utfärdat förbud för obehöriga att beträda de farliga lokalerna samt tagit sig för att lämna tillstånd till sådant beträdande allenast emot förbindelse, varigenom den besökande frikallar verket från eventuell ansvarighet enligt nyssnämnda lag. Är nu dylik förbindelse giltig, ifall olycka inträffar?
    Efterföljande försök till svar gör ej anspråk på fullständighet eller grundlighet; det vill blott ge anledning till diskussion.
    Till en början kan man bortse från sådana fall, då den besökande själv ådragit sig (person-)skadan genom egen vårdslöshet; där behöver verket ej någon förbindelse för att slippa ifrån ansvarigheten. Dock följer av lagensord i 7 § första stycket, att vårdslösheten hos den skadade skall vara »grov» för att befria verket från ersättningsskyldighet.
    Ǻ andra sidan kan man också bortse från de fall, då en avgiven förbindelse är i sig själv ogiltig av allmänrättsliga grunder, såsom minderårighet,

tvång eller förledande eller andra omständigheter enligt 1915 års lag om förmögenhetsrättsliga avtal.
    I huvudfrågan bör ihågkommas, att den ersättningsskyldighet, varifrån förbindelserna avse att medföra befrielse, är grundad helt och hållet på den elektriska speciallagens stadganden; det är fråga om sådan ersättning, som icke skulle äga rum ifall denna lag saknades.
    Vidare erinras om, att denna lag, i motsats mot 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete, icke innehåller någon tydlig bestämmelse till förebyggande av sådana avtal, varigenom ersättningsskyldigheten på förhand uteslutes. Man är härav böjd att sluta till att sådana riskförbindelser böra äga gällande kraft i alla de fall, där ej särskilda skäl tala för deras underkännande. Men slutsatsen bör ej sträcka sig längre än den nyss nämnda förutsättningen: förbindelsens giltighet torde ej kunna utsträckas till de fall, där ersättningsskyldigheten följer även av annan grund än speciallagen — den allmänna skyldigheten att ansvara för skada genom vållande, vilken ansvarsskyldighet enligt praxis allt mera kommit att omfatta ansvar även för underordnades fel. Härvid torde man kunna hämta ledning av den begränsning, som hos oss antages gälla för satsen »volenti non fit injuria» (se Hagströmer och Thyrén). Ett på förhand givet samtycke anses (så långt det fortfar) utesluta straff för gärning enligt Str.-L. 14 kap. 17 § andra stycket, men ej för gärning enligt första stycket i samma § och ännu mindre enligt 9 § av samma kap. Nu kunde väl tänkas, att riskförbindelsen kunde utesluta ersättningsskyldighet i något fall, där den icke skyddar mot straff. Men detta förefaller dock osannolikt, och den ifrågavarande lagen av 1902 giver i sin 7 § bestämd anledning att antaga motsatsen.
    7 § första stycket, som ej gör skillnad mellan skada å person och skada å egendom, uttalar, att det elektriska verket är fritt från skadeståndsplikt, om den, som led skadan, själv vållat den genom grov vårdslöshet. Man skulle tycka detta vara en sak så självklar, att den ej behövt här utsägas. Men tonvikten ligger nog på ordet grov; skadeståndsskyldigheten står kvar, när den skadade själv vållat sin skada, men vårdslösheten icke varit grov.
    Andra stycket av samma § handlar endast om skada å egendom. Den skadade egendomens ägare får här rätt till skadestånd, när skadan föranledes av vårdslöshet vid det elektriska verkets utförande eller skötsel, även om han på förhand åtagit sig att själv vidkännas risken. I förbigående anmärkes, att den vårdslöshet, varom här talas, icke behöver vara grov, och vidare, att vårdslösheten icke behöver härröra från den ersättningspliktige själv, således icke behöver bero på hans vållande. Stadgandets huvudintresse är emellertid, att det sätter ur kraft den skadades på förhand givna avsägelse av skadeståndsrätten, när från det elektriska verkets sida föreligger vårdslöshet.
    Men om detta nu enligt andra stycket gäller egendomsskada, är det knappast tänkbart, att den, som lidit skada till sin person, skulle vara i liknande fall ofördelaktigare ställd, ehuru härom ej säges något uttryckligt. När en på förhand gjord avsägelse av skadeståndsrätt icke befriar det elektriska verket från att gottgöra en genom vårdslöshet vid verket orsakad egendomsskada, så lär en sådan avsägelse icke heller fritaga från ersättningsskyldighet för en på enahanda sätt framkallad personskada.
 

Bernt E. Drakenberg.