Om partiella processreformer höll hovrättsrådet K. Schlyter föredrag vid Juristföreningens för Skåne och Blekinge sammanträde å Bjärreds saltsjöbad lördagen d. 2 september 1916.
    Tal. framhöll, att frågan om partiella reformer på processväsendets område kommit i ett förändrat läge genom den sedan 1912 igångsatta utredningen rörande en allmän rättegångsreform. Det vore emellertid icke önskvärt, att alla lagförbättringar inställdes under den ganska avsevärda tid, nämnda utredning måste komma att fortgå. Riksdagen hade också genom ett flertal skrivelser på olika områden gjort framställningar om partiella reformer utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen.
    Riksdagens skrivelse d. 11 augusti 1914 angående tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och häktning i brottmål hade föranlett, att sakkunnig person tillkallats att biträda inom justitiedepartementet med frågans utredning, men hade arbetet beklagligtvis snart nog kommit att ligga fullständigt nere. De åtgärder, som här borde vidtagas särskilt för anhållningsrättens ordnande och till skydd mot lägre administrativa myndigheters obefogade häktningar, vore ganska lätt gjorda och av trängande behov påkallade. Man borde emellertid icke efter utländskt mönster genom införande av något slags »undersökningsdomare» omintetgöra den goda princip, som för närvarande gäller och som innebär, att förundersökningen och prövningen av häktningens berättigande ligga i skilda händer.
    Senast 1915 års riksdag har skrivit till K. M:t i frågan om ny lagstiftning rörande bevisning inför rätta. Det av riksdagen nu förordade, av nya lagberedningen 1890 utarbetade lagförslaget, vilket legat till grund för de av riksdagen tidigare avslagna k. propositionerna 1893, 1897 och 1902, hade emellertid hunnit bliva till den grad föråldrat, särskilt med hänsyn till vittnesjävens bibehållande och partsedens ordnande, att det skulle vara en ringa vinst att nu få detsamma upphöjt till lag. Man kunde icke säga, att genom lagförslagets antagande den fria bevisprövningen skulle bliva införd hos oss. Härmed finge nog anstå till den allmänna rättegångsreformen. Däremot skulle vissa av riksdagen särskilt framhållna delar av bevisningslagen med fördel kunna separat genomföras, nämligen bestämmelserna om editionsplikten, sakkunnigas hörande och skälighetsprövning vid bestämmande av skadeståndsbelopp.

    Samma års riksdag skrev även till K. M:t rörande ändrade bestämmelser om ersättning till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. Denna riksdagsskrivelse har varit på remiss hos hovrätterna och underdomstolarna, vilka vitsordat behovet av ändrad lagstiftning. En tillfredsställande lösning av denna fråga kan emellertid, på grund av dess sammanhang med ett stort antal andra processfrågor, icke uppnås annat än i sammanhang med den allmänna rättegångsreformen. Huvudönskemålet från riksdagens sida skulle dock nog kunna vinnas genom en ganska ringa modifikation i gällande lag, gående ut därpå, att så snart någondera parten bestred av vittne fordradersättning för inställelsen, rätten skulle pröva, vad som skäligen borde tillkomma vittnet, och ej vara bunden därav, att part, som åberopat vittnet, medgivit fordrat ersättningsbelopp.
    Den år 1915 i sammanhang med antagande av lagstiftningen rörande inskränkningar i fullföljdsrätten till högsta domstolen avlåtna riksdagsskrivelsen angående rättshjälp åt obemedlade hade lett därtill, att genom tillkallade sakkunniga utarbetats ett lagutkast angående kostnadsfri rättegång, vilket av K.M:t remitterats till hovrätternas och underdomstolarnas hörande. Tal. lämnade en redogörelse för de huvudprinciper, som legat till grund för lagutkastet, framhållande, att även om förslaget innehölle väsentliga legislativa nyheter, de största svårigheterna för dess genomförande dock mötte på det ekonomiska området, då det förutsatte ganska betydande anslag. Det vore att hoppas, att proposition skulle kunna avlåtas till nästkommande riksdag.
    Det i anledning av 1915 års riksdagsskrivelse rörande småstäders läggande under landsrätt och tätare tingssammanträden i häradsrätt utarbetade lagutkastet om särskilda tingssammanträden hade rönt tillslutning från hovrätterna i deras däröver avgivna utlåtanden, och proposition i ämnet vore under utarbetande. Den härmed sammanhängande frågan om ordnandet av förvaltningen i småstäderna vore under utredning inom civildepartementet.
    Båda de sistnämnda lagförslagen — om kostnadsfri rättegång och om tätare tingssammanträden — skulle komma att avsevärt öka häradsrätternas arbetsbörda. De framtvingade därför en lösning av den segslitna frågan om de rättsbildade domarbiträdenas ställning, vilken lösning tal. hoppades skola komma att gå i den riktning, att å flertalet domarkanslier komme att anställasstatsavlönade förstenotarier. Frågan sammanhängde med 1906 års riksdagsskrivelse om skärpta kompetensvillkor för erhållande av domarförordnande.