ÄGER DEN, SOM FÅTT ANNANS FORDRAN Å SIG ÖVERLÅTEN FÖR INKASSO, INFÖR DOMSTOL ANHÄNGIGGÖRA OCH UTFÖRA TALAN OM FORDRINGSANSPRÅKET?

 

Den här angivna frågan synes fortfarande vara i svensk rättspraxis föremål för olika meningar varför en undersökning av densamma torde kunna påräkna intresse.
    WETTER har i sin akademiska avhandling »Om trolöshet mot huvudman» behandlat densamma samt uttalar som sin åsikt, att en å en räkning eller å ett till viss man utfärdat skuldebrev av fordringsägaren tecknad överlåtelse till inkasso legitimerar »mellanmannen att med för ägaren bindande verkan rättshandla, och på det processuella området ger sig hans maktställning på det sätt tillkänna, att han såsom processuell part kan uppträda i rättegång mot gäldenären, i eget namn processa om huvudmannens rätt» (sid. 191).
    Sedan Wetter med citat ur en av Tysklands Reichsgericht avkunnad dom visat, att den av honom uttalade åsikten till resultatet överensstämmer med tysk rätt, uppger han, att vår Högsta domstol skulle efter att tidigare hava varit av annan mening anslutit sig till den av Wetter företrädda uppfattningen.
    De av Wetter åberopade rättsfallen, refererade i Nytt juridiskt arkiv 1892 s. 257 och 1896 s. 306, synas mig emellertid icke utgöra något stöd för Wetters mening. I det första rättsfallet fastställde Högsta domstolen med sex röster Hovrättens dom,

INKASSOÖVERLÅTELSE. 29enligt vilken en å en räkning av utfärdaren tecknad överlåtelse på innehavaren till inkasso icke kunde anses medföra befogenhet för innehavaren att vid domstol anhängiggöra och utföra talan om utfående av räkningens belopp. Häradsrätten, två ledamöter i Hovrätten, Nedre Justitierevisionen samt ett justitieråd hade den motsatta uppfattningen.
    I rättsfallet från 1896, som enligt Wetters åsikt skulle utvisa, att Högsta domstolen dåmera ändrat sin uppfattning, ansågo alla tre instanserna en å en räkning tecknad transport å viss man »för inkassering på sätt han för gott finner» innefatta berättigande för mellanmannen att i rättegångsväg i saken kära.
    Då två av de justitieråd, som deltogo i det första målet, även deltogo i det andra utan att på något sätt antyda, att de av dem biträdda motsatta domsluten vore uttryck för olika rättsgrundsatser, synes man hava anledning betvivla den påstådda förändringen i Högsta domstolens uppfattning. Det torde ligga närmare till hands att antaga, att tillägget »på sätt han för gott finner» i den i det andra rättsfallet förekommande överlåtelsen ansetts utgöra bevis för att överlåtelsen skolat grunda en vidsträcktare befogenhet. Trygger, som i sin Kommentar till utsökningslagen å sid. 552 not. 5 omnämner de båda rättsfallen, anser också målens olika utgång bero uteslutande på tolkning av den av fordringsägaren avgivna förklaringens innehåll.
    I fråga om fordringar, som grunda sig å löpande skuldebrev, förekomma i regel inga särskilda transporter, eftersom skuldebrevets blotta innehav godtages som bevis för riktigheten av innehavarens uppgifter om hans rätt till fordringen. Någon tolkning av olika formulerade inkassoöverlåtelser ifrågakommer därför ej beträffande löpande skuldebrev. Om innehavaren av ett löpande skuldebrev medger sig eller visas hava mottagit detsamma endast för inkasso, uppstår emellertid frågan, huruvida han är berättigad att i eget namn utsöka dylik fordran. I underinstanserna hava härom förekommit domar i olika riktningar. Rättspraxis synes dock snarast vara benägen att godkänna sådan innehavare som part, varvid självfallet gäldenären berättigas till invändningar, grundade på hans ställning till den, för vars räkning fordringen indrives. I ett rättsfall i N.J.A. 1901 sid. 202 avvisades kärandens talan om utfående av betalning för ett till viss man eller order utställt skuldebrev, enär

30 OTTO LAGERSTRÖM.kärandens i saken havda uppgifter angående ifrågakomna skuldebrev icke utmärkte, vare sig att han i saken förde talan för egen del eller vem däri vore rätt sakägare. Sista satsen bör väl få tolkas så, att kärandens talan skulle hava upptagits, därest han uppgivit, för vems räkning han innehade skuldebrevet.
    Något positivt uttalande av Högsta domstolen i antydd riktning känner jag ej. Däremot har frågan varit uppe i ett av Svea hovrätt genom dom nr 1314 den 18 dec. 1914 avgjort mål. Där hade N. stämt ett par makar P. med yrkande om deras förpliktande att till honom utgiva 2,000 kr. jämte ränta på grund av ett av makarna P. till H. eller order utfärdat skuldebrev. I målet hade makarna P. bestritt kravet på den grund att N. innehade skuldebrevet endast för inkassering för H:s räkning samt att makarna P. icke av H. fått någon valuta. Samtliga i målets avgörande i Hovrätten deltagande (hrr Hörstadius, Alexanderson, Dahlqvist och Zetterstrand) enades om det votum, att det i målet ansågs styrkt, att N. innehade förbindelsen endast för inkassering för H:s räkning, i följd varav N. väl finge anses behörig att utsöka det i förbindelsen förskrivna beloppet, men ägde makarna P. mot N:s krav rätt till de invändningar, vartill de i förhållande till H. ägde befogenhet.
    Växlar som överlåtits till inkassering, hava för nu förevarande spörsmål mindre intresse, då överlåtelsen skett i form av ett prokura-indossament. Jag påpekar emellertid, att § 16 i växellagen ej synes kunna åberopas som bevis för att uttryckligt lagstadgande ansetts erforderligt för att för prokuraindossatarien möjliggöra växelbeloppets utsökande, utan torde berörda lagrum hava tillkommit för att skapa en särskild form för växelöverlåtelse med mindre vittgående verkningar än vanliga växelöverlåtelser.
    Då en person för inkassering mottagit en växel med vanlig överlåtelse samt det i rättegång utredes, att endast inkassouppdrag föreligger, synes frågan om hans behörighet böra bedömas efter enahanda principer som vid löpande skuldebrev i allmänhet. Härom finnas flera belysande rättsfall, bland vilka jag endast hänvisar till det i N.J.A. 1905 sid. 90 refererade. Där ansåg Högsta domstolen utan meningsskiljaktighet innehavaren av en av utställaren in blanco endosserad växel vara behörig att söka

INKASSOÖVERLÅTELSE. 31acceptanten i konkurs, oaktat det var ostridigt, att han innehade växeln endast som ombud för utställaren, vilken icke lämnat något bemyndigande annorledes än genom växelns överlåtande.
    Ovan åberopade rättsfall synas mig tillräckligt tydligt utvisa, att svensk rättspraxis principiellt medgiver den, som endast för inkasso fått en fordran på sig överlåten, att genom rättegång indriva densamma. I fråga om fordringar, som icke grundas på löpande skuldebrev, hava förekommande överlåtelser tolkats med tanke på, huruvida fordringsägaren kan anses hava åsyftat rättegångs vidtagande, i vilket avseende formuleringen »överlåtes till inkasso» icke godtagits som bevis för att rättegången anhängiggjorts med fordringsägarens medgivande, under det att tillägget »på sätt han för gott finner» ansetts utgöra bevis därför. En dylik tolkningsfråga blir givetvis ofta nog en smaksak. Olägenheten av att godkänna mellanmannens behörighet som part är dock så ringa, att någon anledning till en strängt restriktiv tolkning ej lär föreligga. Är fordringsanspråket befogat, är det gäldenären likgiltigt, vem som uppträder som kärande. Ogillas däremot fordringsanspråket och gäldenären tillerkännes rättegångskostnadsersättning, är det visserligen för honom oförmånligare, om käranden är mindre solvent än den, för vars räkning skulden indrives. Vid fullständiga överlåtelser, som ju också kunna vara fingerade, blir dock förhållandet härvidlag detsamma.
    Vad fordringsägaren angår, är hans möjlighet att erhålla redovisning för det inkasserade beloppet densamma, vare sig likvid inflyter med eller utan stämning. Kostnadsrisken blir visserligen större, om rättegång anhängiggöres, men i första hand kommer ju denna risk att åvila mellanmannen, och dennes regress emot fordringsägaren synes böra regleras med hänsyn till de i det speciella fallet föreliggande omständigheter, som föranlett rättegången och de därmed förbundna kostnaderna. Liknande synpunkter göra sig ofta gällande, även då fullmakt lämnats. Det är ju bekant, att fullmakter i stor utsträckning utskrivas på tryckta blanketter med en formulering, som åt ombudet inrymmer synnerligen vidsträckt behörighet. Skulle ett mindre nogräknat ombud kunna tilltvinga sig ersättning för av honom vidtagna åtgärder, endast därför att fullmakten ger honom formell rätt till desammas vidtagande, bleve säkerligen rättvisan ej tillgodosedd.
    Jag tror mig kunna påstå, att den, som till en advokat över-

32 OTTO LAGERSTRÖM.lämnar en räkning med transport för inkasso, åtminstone i regel avser, att stämning skall uttagas, därest likvid ej godvilligt inflyter. Däremot lär dylik avsikt ej föreligga, då en köpman till en sin orderupptagare lämnar s. k. inkassofullmakt.
    På riksdagens förslag tillkom i § 4 av förordningen om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket ett mom. 6, enligt vilket tobaksfabrikant ålades att till viss bankinrättning överlåta sina utestående varufordringar hos tobakshandlare för inkassering. Avsikten med berörda stadgande var säkerligen, att den åsyftade banken, där så prövades erforderligt, skulle kunna genom rättegång indriva ifrågavarande fordringar. Till följd av den hos domstolarna allmännast tillämpade tolkningen av så formulerade överlåtelser hava emellertid särskilda åtgärder måst vidtagas för indrivningens ombesörjande.
    På grund av nu behandlade frågas praktiska betydelse vore det säkerligen önskvärt, att den nu rådande osäkerheten bleve undanröjd. I fråga om löpande skuldebrev har den allmänna ovissheten medfört en tydlig obenägenhet att lämna klart besked om innehavarens rätt. Så bemötes ofta en invändning om att käranden endast för inkasso mottagit skuldebrevet med en hänvisning till fordringsbevisets löpande karaktär och ett åberopande av innehavet. Gäldenären bör dock hava rätt att få reda på, för vems räkning betalning påfordras, och säkerligen skulle tydlig uppgift därom oftare lämnas, om vederbörande ej behövde riskera, att hans upplysning om att han t. ex. i egenskap av ombudsman mottagit skuldebrevet av den bank, där han är anställd, för fordringens inkasserande för bankens räkning, skulle medföra avvisande av hans talan.

 

    Sedan förestående skrivits, har i N.J.A. 1915 sid. 588 refererats ett rättsfall, enligt vilket Högsta domstolen till innehavaren av ett till viss man eller order utställt skuldebrev utdömt förskrivna beloppet utan hinder av reversinnehavarens uppgift, att han från namngiven person för inkasso mottagit skuldebrevet.

 

OTTO LAGERSTRÖM.

1.

 

Är förmyndare, sedan förmynderskapet upphört men innan slutredovisning avgivits, berättigad att anhängiggöra talan angående myndlingens egendom?

 

Jfr N. J. A. 1879: 450, 1888: 341 o. 351, 1897: 45 och 1901: 192 samt WINROTHFörmynderskap och kuratel s. 161.

 

    Enligt ett d. 6 april 1907 utfärdat skuldebrev förbundo sig Oscar Johansson i Bro och hans hustru att till Niklas Hansson därstädes i hans egenskap av förmyndare för sin dotter Johanna Kristina Niklasdotter utgiva 1,000 kr. med ränta.
    Vid Orusts och Tjörns H.R. yrkade Hansson efter stämning, som delgavs Johansson d. 9 okt. 1913, bl. a. åläggande för Johansson att till Hansson utgiva det i skuldebrevet förskrivna beloppet med ränta.
    Vid H.R:n upplyste Hansson, att han icke längre innehade skuldebrevet utan att detsamma för honom förkommit.
    Johansson medgav, att han icke guldit sin skuld enligt reversen, men bestred att erlägga betalning annorledes än mot återbekommande av skuldebrevet i huvudskrift.
    Johansson invände vidare, att han ägde kvittningsgilla genfordringar bl. a. å dels 42 kr. 56 öre för varor, som utlämnats till Johanna Kristina Niklasdotter, och dels 25 kr. för ett till henne lämnat lån.
    H.R:n (ordf.: häradshövdingen Blomstedt) yttrade i utslag d. 8 juni 1914: Då Johansson erkänt, att han häftade i skuld till Hansson för det belopp, som grundade sig å omförmälda revers, förpliktades Johansson att till Hansson genast utgiva, då reversen, som vore ställd till Hansson, uppgivits hava förkommit, mot kvitto det belopp, som i densamma förskrivits, 1,000 kr. med 5 % ränta från d. 6 april 1907, tills betalning komme att ske. H.R:n ogillade Johanssons fordringsanspråk å 42 kr. 56 öre och 25 kr., då Johansson mot Hanssons bestridande icke visat, att denne för dem vore betalningsskyldig.

 

    Johansson sökte ändring i Göta HovR.
    Sedan vid förhör inför HovR:n upplysts, att Johanna Kristina Niklasdotter d. 14 maj 1913 ingått äktenskap med Albert Georg

 

Svensk Juristtidning 1916. 3

34 RÄTTSFALL.Andersson, bestred Johansson, att Hansson vore behörig att föra talan i målet.
    Enligt ett vid H.R:n avgivet vittnesmål hade slutredovisning för förmynderskapet icke avgivits ännu i maj 1914.
    HovR:n (hrr Kellgren, Lawski, referent, och Waller) utlät sig i dom d. 19 nov. 1915: Emedan, enligt vad i HovR:n blivit upplyst, Johanna Kristina Niklasdotter d. 14 maj 1913 ingått äktenskap med Andersson,
    samt därefter varken Hansson ägt att utan Anderssons bemyndigande utsöka det i skuldebrevet förskrivna beloppet med ränta eller Johansson varit befogad att mot Hansson personligen framställa yrkande om utbekommande av de Hansson i egenskap av förmyndare för Johanna Kristina Niklasdotter påförda beloppen å 42 kr. 56 öre och 25 kr.,
    bleve H.R:ns utslag, så vitt det innefattade yttrande rörande berörda tre poster, av HovR:n undanröjt.
    Hovrättsråden Romberg och Linder voro skiljaktiga: Enär Hansson ej avgivit sluträkning för sitt förmynderskap för Johanna Kristina Niklasdotter,
    samt tillika i målet finge anses utrett, att det av Johansson och hans hustru d. 6 april 1907 utgivna skuldebrevet förkommit,
    funne bemälda ledamöter Hansson behörig föra talan om utbekommande av sagda belopp med ränta.
    Jämväl beträffande posterna å 42 kr. 56 öre och 25 kr. ansåge bemälda ledamöter hinder ej möta för upptagande till prövning av Johanssons påståenden.

 

2.

 

Boet efter avliden person har väl icke inom en månad efter bouppteckningen men sedan ny gäld därefter yppats avträtts till urarvakonkurs, och har denna konkurs avslutats. Fråga nu om stärbhusdelägarna för undgående av personlig betalningsskyldighet för gäld, som än senare yppat sig, varit pliktiga att ånyo avträda boet till konkurs.

 

Jfr 12 § i K. F. om urarvagörelse m. m. d. 18 sept. 1862.

 

    Sedan Nils Nilsson d. ä. avlidit och bouppteckning efter honom d. 28 dec. 1912 upprättats, avträddes boet d. 22 mars 1913 till urarvakonkurs för gäld, som yppat sig efter bouppteckningen. Enligt bouppteckningen i konkursen fanns i boet en behållning av allenast 1 kr. 40 öre, och konkursen avslutades genom redovisning d. 2 sept. 1913.
    B. Jönsson instämde till Östra Göinge H.R. änkan Ingar Nilsson ävensom Emma Nilsson och Nils Nilsson d. y. såsom stärbhusdelägare efter Nils Nilsson d. ä. samt anförde: På grund av borgen, som Jönsson tillika med Nils Nilsson d. ä. och annan person iklätt sig för M. Svensson, hade Jönsson d.

 

RÄTTSFALL. 3513 febr. 1914 nödgats inlösa ett Svenssons lån å 1,950 kr. jämte ränta 379 kr. 60 öre. Vid bouppteckningen d. 28 dec. 1912 hade Ingar Nilsson och medparter haft vetskap om ifrågavarande borgensförbindelse, och som boet efter Nils Nilsson d. ä. det oaktat icke inom en månad efter bouppteckningen avträtts till konkurs, yrkade Jönsson åläggande för Ingar Nilsson och medparter att till honom utgiva 1,164 kr. 80 öre jämte ränta.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Wahlbom) yttrade i utslag d. 15 mars 1915: Enär ostridigt vore, att Nils Nilsson d. ä. jämte Jönsson och en tredje person, en för alla och alla för en såsom för egen skuld, ingått ifrågavarande förbindelse, som Jönsson d. 13 febr. 1914 inlöst med kapital 1,950 kr. och ränta 379 kr.60 öre, samt i bouppteckningen efter bemälde Nils Nilsson antecknats, att boet häftat i skuld för borgensförbindelser till okänt belopp,
    alltså och då Nils Nilsson d. ä:s stärbhusdelägare, även om de saknat kännedom om å vilka borgensförbindelser berörda anteckning haft avseende, likväl för att freda sig från skyldighet att betala de förbindelser av sådan beskaffenhet, varför Nils Nilsson d. ä. vid dödstillfället möjligen häftade, bort hava inom den i lag stadgade tid av en månad efter bouppteckningsdagen avträtt boet till konkurs, men de uraktlåtit att så göra,
    prövade H.R:n lagligt på det sätt bifalla Jönssons talan, att Ingar Nilsson och medparter i deras egenskap av stärbhusdelägare efter Nils Nilsson d. ä. förpliktades en för alla och alla för en att genast mot kvitto och anteckning å fordringshandlingen i huvudskrift till Jönsson utgiva 1,164 kr. 80 öre jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen tills likvid skedde.

 

    Ingar Nilsson och medparter sökte ändring.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Bruzelius, Schartau och Gamstorp, referent) yttrade i dom d. 17 dec. 1915: Enär icke av utredningen i målet framginge, att ifrågavarande gäld varit Ingar Nilsson och medparter känd en månad före d. 22 mars 1913, då boet efter Nils Nilsson d. ä. avträddes till urarvakonkurs,
    samt Ingar Nilsson och medparter förty icke vore för gälden personligen betalningsskyldiga,
    alltså och då det ej kunde antagas, att vid utredningen av avträdda boet något överskott tillfallit Ingar Nilsson och medparter,
    prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av H.R:ns utslag, ogilla Jönssons i målet förda talan.
    Assessorn Ehrenborg yttrade: »Ehuru av utredningen i målet icke framgår, att Ingar Nilsson och medparter kände ifrågavarande gäld, när boet efter Nils Nilsson d. ä. d. 28 dec. 1912 upptecknades,
    likväl och som Ingar Nilsson och medparter, vilka icke inom en månad från nämnda dag gjort sig urarva, vid detta förhållande skolat för att gå fria från ansvarighet för ifrågavarande gäld inom en månad

36 RÄTTSFALL.från det de om densamma erhållit kännedom, för samma gäld avträda boet efter Nils Nilsson d. ä. till konkurs,
    men Ingar Nilsson och medparter sådant underlåtit,
    fastställer jag det slut, H.R:ns utslag innehåller.»

 

3.

 

Hyresvärd har till säkerhet för ogulden hyra kvarhållit egendom, som hyresgästen innehade enligt avbetalningskontrakt. På yrkande av säljaren, som påstår att köparen (hyresgästen) brustit i sin betalningsskyldighet, har hyresvärden förpliktats utlämna egendomen, oaktat köparen ej varit part i målet.

 

Jfr WREDE: Civilprocessrätt 2 uppl. I s. 268 och ALMÉN: Om köp och byte § 28 not 135 samt där anfört finskt rättsfall.

 

    E. Sangberg instämde C. L. Müller till R.R:ns i Malmö sammanträde d. 7 okt. 1914 samt anförde: Genom kontrakt d. 6 juni 1914 hade Sangberg till handlanden P. Jönsson uthyrt viss i en av Müller till Jönsson uthyrd butikslägenhet befintlig butiksinredning mot en hyressumma av 358 kr. 21 öre att betalas med 20 kr. i månaden från d. 1 maj 1914. Då Jönsson, vars nuvarande vistelseort vore okänd, endast betalt hyra för maj och juni månader, vore Sangberg enligt kontraktets bestämmelser berättigad återtaga den uthyrda egendomen. Müller, till vilken Sangberg för egendomens utfående hänvänt sig, hade emellertid vägrat utlämna densamma, och yrkade Sangberg på grund härav åläggande för Müller att vid vite till Sangberg utlämna egendomen.
    Müller, som medgav, att egendomen ifråga, med undantag av en pärm, förvarades i butikslägenheten, till vilken Jönsson ej längre ägde någon dispositionsrätt, bestred bifall till Sangbergs talan, enär Müller vore berättigad kvarhålla den i lägenheten befintliga egendomen till säkerhet för fordran hos Jönsson å hyra för samma lägenhet. Müller invände jämväl, att Sangberg icke visat sig vara ägare till egendomen, enär Jönsson, som icke blivit i målet hörd, till äventyrs kunde hava inbetalt hela hyressumman och sålunda förvärvat äganderätt till egendomen, i vilket fall Jönsson, därest Müller utlämnade egendomen, kunde vända sig mot Müller med berättigade anspråk.
    R.R:n (hrr Brodin och Ahlström) yttrade i utslag d. 27 jan. 1915: Enär det i målet blivit utrett, att Sangberg vore ägare till den i målet ifrågakomna lösegendomen,
    samt Müller följaktligen icke ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för hyresfordran hos Jönsson,
    funne R.R:n Sangberg vara berättigad att framför Müller taga hand om egendomen,

RÄTTSFALL. 37i följd varav Müller förpliktades att till Sangberg utlämna den del av lösegendomen, som ostridigt vore i Müllers besittning, nämligen — — (viss egendom uppräknad), vid äventyr att Sangberg finge erhålla handräckning av vederbörande utmätningsman för dess utbekommande.
    Rådmannen Johansson anförde: »Som upplyst är, att den i omstämda kontraktet avsedda pärm icke är i Müllers besittning,
    lämnas Sangbergs talan därutinnan av mig utan avseende.
    Vad angår övriga lösegendomen, så enär det uti ifrågavarande mål, vari Jönsson icke hörts, ej ådagalagts, att Sangberg numera är ägare till samma egendom,
    samt vid sådant förhållande Sangberg icke styrkt sig äga bättre rätt till egendomen än Müller,
    kan Sangbergs i denna del förda talan ej heller av mig bifallas.»

 

    Müller sökte ändring.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Bruzelius, Gamstorp och Larson) fann enligt dom d. 3 dec. 1915 skäl icke hava förekommit, ledande till ändring i R.R:ns utslag.
    Assessorn Ehrenborg, med vilken hovrättsrådet Strandberg förenade sig, yttrade: »Enär Sangbergs yrkande att utbekomma den i R.R:ns utslag upptagna, i den i målet omnämnda butikslägenheten förvarade lösegendom icke kan bifallas i förevarande mål, däri Jönsson ej varit part,
    prövar jag rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag, ogilla Sangbergs i målet förda talan.»

 

4.

 

Sedan skuldebrev, varå tecknats proprieborgen, blivit av gäldenären inlöst men viss del av betalningen (utan rättegång) gått åter i anledning av gäldenärens inom 30 dagar därefter inträffade konkurs, uppstår fråga, huruvida löftesmannen på grund av den en gång skedda betalningen blivit fri från sin borgensförbindelse.

 

    I ett av Arnäs Handelsförening u. p. a. d. 10 jan. 1914 utfärdat skuldebrev förband sig föreningen att vid anfordran till innehavaren eller order betala en låntagen penningsumma av 5,000 kr. med ränta. Å skuldebrevet tecknade fem personer, vilka alla voro ledamöter i föreningens styrelse, däribland J. H. Sjöström och M. Tjernberg, att de för lånet ginge i borgen en för alla och alla för en såsom för egen skuld.
    Ifrågavarande skuldebrev belånades hos Sjöström för ett belopp, motsvarande det förskrivna.
    Sjöström instämde sedermera Tjernberg till Själevads och Arnäsdomsagas H.R. med yrkande att, enär å föreningens skuld enligt

38 RÄTTSFALL.skuldebrevet återstode oguldet ett kapitalbelopp av 3,000 kr., Tjernberg måtte på grund av sin borgensförbindelse förpliktas att till Sjöström utgiva den femtedel av nämnda belopp, som efter huvudtalet belöpte på Tjernberg, jämte ränta.
    Skuldebrevet företeddes vid H.R:n av Sjöström och fanns dåmera å detsamma tecknat följande: »1914 juli 13 betalt upplupen ränta kr. 125: —; juli 20 avbetalat å reversen kr. 4,000: —; juli 24 slutbetalt å reversen kr. 1,000: —. Ravesta d. 24 juli 1914. J. H. Sjöström. — 1914 okt. 17. Utav avbetalningen d. 20 juli hava kr. 3,000 enligt bestämmelserna i mom. 2 § 36 konkurslagen återgått. J. H. Sjöström.»
    Sjöström anförde vidare: Avbetalningen d. 20 juli 1914 hade verkställts på det sättet, att föreningen till Sjöström överlämnat 1,000 kr. kontant, varjämte Sjöström samma dag köpt och bekommit varor av föreningen för 3,000 kr., vilket belopp av Sjöström inbetalts till föreningen men omedelbart återställts till Sjöström såsom avbetalning å skulden. Föreningen hade därefter d. 30 juli 1914 blivit försatt i konkurs. Då både Sjöström och konkursboet ansett, att avbetalningen å 3,000 kr. skett å sådan tid och under sådana omständigheter, att Sjöström kunde förpliktas att återbära beloppet till konkursboet, om återvinningstalan anställdes, hade Sjöström d. 17 okt. 1914 frivilligt återbetalt beloppet till konkursboet.
    Tjernberg bestred kravet: I och med det att skuldebrevet inlösts hade Tjernbergs borgensförbindelse upphört att gälla; att Sjöström därefter återbetalt 3,000 kr. utan att han därtill blivit lagligen förpliktad, kunde icke medföra betalningsskyldighet för Tjernberg i fråga om nämnda belopp.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Alvin) utlät sig i dom d. 30 dec. 1914: I målet vore väl utrett att Tjernberg jämte Sjöström och tre andra personer underskrivit den å omstämda av föreningen d. 10 jan. 1914 utgivna skuldsedel å 5,000 kr. med ränta skrivna borgensförbindelse, varigenom de, en för alla och alla för en, iklätt sig borgen såsom för egen skuld för skuldsedelns infriande till såväl kapital som ränta,
    men enär ifrågavarande skuldsedel blivit av föreningen genombetalningar d. 13, d. 20 och d. 24 juli 1914 till Sjöström såsom innehavare av densamma till fullo inlöst, därom ock skuldsedeln försetts med anteckning,
    samt den omständigheten att Sjöström, sedan föreningen d.30 juli 1914 avträtt sina tillgångar till konkurs, d. »14» därpå följande oktober, med hänsyn till bestämmelserna i 36 § 2 mom. konkurslagen, utan att, såvitt visats, någon borgenär i konkursen därå talat, till konkursboet återburit 3,000 kr., därom jämväl anteckning gjorts å skuldsedeln, icke kunde medföra betalningsskyldighet för Tjernberg på grund av borgensförbindelsen,
    funne H.R:n Sjöströms i målet förda talan icke kunna på den ågångna stämningen bifallas.

RÄTTSFALL. 39    Sjöström sökte ändring under åberopande, att en av gode männen i konkursen i brev till Sjöström d. 30 sept. 1914 underrättat Sjöström om att stämning komme att uttagas å honomför återvinning av ifrågakomna beloppet 3,000 kr., men medgivit Sjöström att utan rättegång ordna saken före d. 15 okt. 1914.
    Svea HovR. (hrr C. Andersson och Lindhagen, referent) utlät sig genom dom d. 3 mars 1915: Enär ifrågavarande skuldebrev blivit av föreningen till fullo inlöst hos Sjöström och anteckning därom jämväl gjorts å skuldebrevet,
    samt sådana omständigheter icke visats, att Sjöström kunde antagas det oaktat vara berättigad att, sedan föreningen kommit i konkurstillstånd och Sjöström med anledning av stadgandet i 36 § 2 mom. konkurslagen till konkursboet återburit 3,000 kr. av den erlagda betalningen, göra Tjernbergs borgensförbindelse gällande beträffande omförmälda belopp,
    prövade HovR:n rättvist fastställa det slut, H.R:ns dom innehölle.
    Assessorn Erik Geijer anförde: »Enär Sjöström medgivit, att å omförmälda skuldebrev d. 20 juli 1914 till honom avbetalts 4,000 kr.,
    ty och som Tjernbergs borgensförbindelse med avseende å nämnda belopp i och med avbetalningens verkställande upphört att gälla,
    alltså och då Tjernberg följaktligen icke kan på grund av borgensförbindelsen kännas skyldig att hålla Sjöström skadeslös i anledning därav, att berörda avbetalning sedermera till ett belopp av 3,000 kr. gått åter,
    instämmer jag i det slut, vartill referenten kommit.»
    Hovrättsrådet Lemke fann ej skäl att göra ändring i H.R:ns dom.

 

5.

 

Fråga om den, som i bolag med annan under viss firma idkat affärsrörelse, kan ådömas betalningsskyldighet för växlar, som accepterats av firman efter hans utträde därur. Verkan därav, att kungörande ej skett vare sig om hans inträde i firman eller om hans utträde ur densamma? § 7 i lagen ang. handelsregister, firma och prokura.

 

    Berndt Lindblom instämde d. 11 jan. 1915 Axel Nyblom till R.R:n i Varberg och yrkade åläggande för Nyblom såsom för utvarande delägare i firman L. Pettersson & C:o i Vänersborg att till Lindblom på grund av två d. 27 nov. 1913 och d. 20 jan. 1914 av Lindblom utställda och av Hugo Timén såsom prokurist för firman accepterade växlar utgiva 2,062 kr. 92 öre.
    I målet upplystes, att Nyblom genom kontrakt d. 31 okt. 1913 med Elof Ericsson i Vänersborg slutit bolag med ändamål att fr. o. m. d. 1 nov. 1913 under oförändrad firma fortsätta den

40 RÄTTSFALL.av Ericsson under firma L. Pettersson & C:o drivna affärsrörelse, att kungörelse därom införts i handelsregistret d. 17 nov. 1913 och i ortstidningen d. 2 febr. 1914, att Nyblom d. 26 nov. 1913 utträtt ur firman, att kungörelse därom införts i handelsregistret d. 8 dec. 1913 och i ortstidningen d. 2 febr. 1914, att, sedan Ericsson och firman försatts i konkurs, Göteborgs Köpmans Förening i cirkulärskrivelse d. 22 dec. 1914 till firmans borgenärer, bland dem Lindblom, meddelat, att, »sedan föreningen numera fått del av ett mellan Ericsson och Axel Nyblom i Varberg upprättat kontrakt, föreningen ville bringa till borgenärernas kännedom, att för skuld, som firman iklätt sig under tiden från d. 1 nov. 1913 till d. 2 febr. 1914, vore jämte Ericsson dåvarande meddelägaren Nyblom betalningsskyldig.»
    I målet förekom ingen omständighet till stöd för antagande att Lindblom förr än genom nämnda cirkulärskrivelse erhållit vetskap om bolagsavtalet.
    I utslag d. 19 april 1915 ogillade R.R:n Lindbloms talan, enär Timén — på av R.R:n anförda skäl — icke kunde anses hava innehaft prokura för handelsbolaget samt växlarna förty icke behörigen accepterats av bolaget.

 

    Lindblom sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Olsén och Aurell, referent) yttrade i dom d. 10 dec. 1915: Ehuru Nyblom genom det i målet åberopade kontraktet av d. 31 okt. 1913 med Elof Ericsson slutit bolag med ändamål att från och med d. 1 nov. 1913 tillsammans med Ericsson under oförändrad firmabeteckning fortsätta den av Ericsson under firma L. Pettersson & C:o förut bedrivna affärsrörelse, vilken varit av sådan beskaffenhet, som i 1 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag d. 28 juni 1895 sägs,
    samt omstämda d. 27 nov. 1913 och d. 20 jan. 1914 utställda växlar måste anses behörigen för firman accepterade,
    likväl och som Nyblom redan d. 26 nov. 1913 utträtt ur bolaget,
    samt av handlingarna i målet uppenbarligen framginge, att Lindblom vid den tid, då växlarna accepterades, icke ägt vetskap om bolagsavtalet, därom kungörelse först d. 2 febr. 1914 införts i ortstidningen,
    prövade HovR:n rättvist fastställa R.R:ns domslut.
    E. o. notarien Waller yttrade: »Enär Nyblom måste anses vara gentemot Lindblom, vilken, såvitt visats, icke före d. 2 febr. 1914 haft vetskap om Nybloms utträde ur firman, ansvarig för de förbindelser,vilka firman till Lindblom iklätt sig under tiden från och med den 1 nov. 1913 till d. 2 febr. 1914,
    samt ifrågakomna växlar blivit för firman behörigen accepterade,
    prövar jag lagligt att, med upphävande av R.R:ns utslag, förplikta Nyblom att mot kvitto och återfående av växlarna i huvudskrift till Lindblom utgiva 2,062 kr. 92 öre.»

RÄTTSFALL. 416.

 

Är skriftlig uppsägning av fordran sådan handling, som kan bliva föremål för förfalskning?

 

Jfr N. J. A. 1884: 403, 1905: 241 samt THYRÉN: Förfalskningsbrotten s. 140.

 

    I Kungl. förordningen angående en postsparbank för riket d. 22 juni 1883 stadgas i 9 § 1 mom., att den, som vill lyfta innestående behållning hos postsparbanken eller del därav, skall med uppvisande av motboken skriftligen uppsäga beloppet å postanstalt.
    Stadsfiskalen T. Arfwidson ställde vid R.R:n i Göteborg ångbåtseldaren Bror Johan Enok Pettersson under åtal för förfalskning.
    I målet, däri jämväl en sjöman vid namn Knut Gustafsson var ställd under tilltal, blev utrett: Gustafsson hade d. 29 juni 1915 ombord å ångfartyget Sydic, förtöjt vid Nya kajen i Göteborg, olovligen tillgripit från matrosen Axel Elof Åkesson en kavaj och en väst. Sedan Gustafsson i en ficka uti den tillgripna kavajen påträffat en för Åkesson utfärdad med nr 95127 betecknad motbok med Sveriges Postsparbank, hade han d. 30 juni 1915 överlämnat motboken till Pettersson med anmodan till denne att av de i postsparbanken enligt motboken innestående, Åkesson tillhöriga medlen, 345 kr. med ränta, uppsäga och lyfta 50 kr. Pettersson hade i enlighet med Gustafssons anmodan sistnämnda dag med företeende av motboken å postkontoret vid Järntorget i Göteborg, medan Gustafsson, som åtföljt Pettersson dit, väntat utanför postkontoret, uppsagt 50 kr. av de enligt motboken innestående penningarna och för sådant ändamål falskeligen med namnet A. Åkesson undertecknat en av tjänstgörande posttjänstemannen ifylld och till Pettersson överlämnad uppsägningshandling, innefattande anhållan att d. 2 juli 1915 å sagda postkontor utfå ovannämnda belopp. Sistsagda dag hade Pettersson åter inställt sig å postkontoret, under det Gustafsson väntat därutanför, för att utfå det uppsagda penningbeloppet. Detta hade dock ej utlämnats.
    Petterssons rättegångsbiträde vid R.R:n anförde: Rent objektivt saknades alla förutsättningar för ett förfalskningsbrott. Det papper, varå Pettersson tecknat Åkessons namn, vore nämligen endast en uppsägningsblankett, och en sådan fölle ej under de enskilda handlingar, som avsåges i strafflagens 12 kap. 4 och 5 §§. Handlingen konstituerade nämligen i och för sig intet rättsförhållande och kunde icke utan vidare berättiga till utbekommande av penningarna från banken. Därtill fordrades kvitto eller fullmakt, och förfalskning därav fölle otvivelaktigt under nämnda §§. Men något utkvitterande hade i detta fall icke ägt rum.

42 RÄTTSFALL.Åkesson kunde själv utkvittera medlen på grund av uppsägningen och därigenom godkänna densamma. Ville han ej det, godkände han ej uppsägningen, och den skada eller nytta, som vore nödvändig för nämnda lagrums tillämpning, hade då ej genom Petterssons förvållande uppkommit.
    Åklagaren genmälde, att genom den falskeligen påtecknade uppsägningshandlingen vidtagits sådan åtgärd, som erfordrades för utfående av beloppet från postsparbanken, samt att ytterligare kvitto endast tjänade som bevis för vederbörande tjänsteman i postkontoret, att han utlämnat beloppet.
    R.R:n (rådmannen Ahlberg och t. f. rådmannen Borrie) gav utslag d. 28 juli 1915. I utslaget upptog R.R:n vad här ovan angivits såsom i målet utrett samt yttrade vidare: På grund härav och då med hänsyn jämväl till vad i saken vidare förekommit R.R:n funne Pettersson hava genom sina ovanberörda åtgöranden med avseende å den Åkesson tillhöriga motboken och hans i postsparbanken innestående penningmedel gjort sig skyldig till förfalskning, men synnerligen mildrande omständigheter finge anses föreligga, dömdes Pettersson, jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen, att för förfalskning undergå fängelse i tre månader.

 

    Stadsnotarien Falk anförde: »Jag finner den i målet ifrågakomna uppsägningshandlingen icke vara av sådan beskaffenhet, att Pettersson för den befattning, han därmed tagit, kan fällas till ansvar, i följd varav åklagarens yrkande om ansvar å Pettersson för förfalskning av mig ogillas.»

 

    Pettersson fullföljde talan mot utslaget.
    Göta HovR. (hrr friherre Wrede och Rydin) fann enligt utslag d. 9 dec. 1915 ej skäl göra annan ändring i R.R:ns utslag, än att HovR:n, enär antagas kunde, att Pettersson skulle utan straffets undergående låta sig rättas, samt med hänsyn till vad övrigt i målet förekommit, jämlikt lagen d. 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom förordnade, att med det Pettersson ådömda straffet skulle anstå och att på de villkor, som i samma lag angåves, skulle bero, huruvida detsamma skulle gå i verkställighet.

 

    Assessorn Björklund fann ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.
    Hovrättsrådet Fischer, med vilken presidenten Leijonmarck var ense, yttrade: »Jag finner ifrågakomna handling icke vara av sådan beskaffenhet, att Pettersson för den befattning, han därmed tagit, kan fällas till ansvar; i följd varav jag prövar rättvist att med upphävande av R.R:ns utslag ogilla den mot Pettersson i målet förda talan.»

RÄTTSFALL. 437.

 

Fråga om forum rei sitae. — Beräkning av motgångsvärdet, då käromål avser del av en fordran.

 

Jfr ang. förra frågan rättsfall i N. J. A., bl. a. 1899: 324 och 1909: 662, samt ang. senare frågan SCHLYTER: Summa revisibilis s. 17 ff.

 

    Genom kontrakt d. 21 febr. 1914 upplät Aug. Wikbourn under 4 år från d. 14 mars 1914 på arrende åt S. Malmström sin i Hardeberga socken belägna fastighet mot en årlig arrendeavgift av 2,150 kr. att betalas förskottsvis d. 1 mars varje år.
    Wikbourn yrkade vid Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads H.R. efter stämning, att som Malmström i slutet av 1914 utan fog brutit kontraktet och Wikbourn, som till annan utarrenderat fastigheten, därvid erhållit i årligt arrende allenast 1,200 kr., Malmström måtte åläggas att till Wikbourn utgiva skillnaden mellan de båda arrendebeloppen för arrendeåret 1915—1916, 950 kr.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Petrén) yttrade i utslag d. 29 nov. 1915: Enär förevarande tvist, som hade avseende å ett mellan parterna ingånget arrendekontrakt rörande inom Torna och Bara H.R:s domvärjo belägen fastighet, finge anses vara avbeskaffenhet att jämlikt 10 kap. 14 § rättegångsbalken skola handläggas av domstolen i den ort, där fastigheten vore belägen, funne H.R:n sig ej vara behörig att upptaga målet till prövning.
    Wikbourn anförde besvär. Hans käromål avsåge ej utfående av obetald arrendeavgift utan utfående av skadestånd för det Malmström brutit kontraktet. Målet borde därför upptagas vid Malmströms personliga forum.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, Beskow ochGamstorp) fann enligt utslag d. 4 febr. 1916 ej skäl göra ändring i H.R:ns utslag.
    Hovrättsrådet Stenberg var skiljaktig och ansåg att förklaring över besvären borde före målets avgörande från vederbörande infordras.
    HovR:n tillkännagav, att Wikbourn jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken icke ägde fullfölja talan.

 

8.

 

Fråga om forum rei sitae.

 

Jfr rättsfall i N. J. A., bl. a. 1908: 386 och 1912: 294.

 

    A. E. Olcén och E. Danielsson instämde till Luggude H.R. likvidatorerna i Nissaåns trävaruaktiebolag med yrkande att likvidatorerna, vilka genom köpekontrakt i aug. 1912 till Olcén och Danielsson försålt bolaget tillhöriga lägenheten Viksholm nr 1 i norra Hestra socken och Mo härad, måtte vid vite

44 RÄTTSFALL.åläggas att till Olcén och Danielsson utlämna åtkomsthandlingar till lägenheten.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien E. Granstedt) yttrade i utslag d. 29. nov. 1915, att då Olcén och Danielsson grundat sin i stämningen väckta talan: på köpekontrakt angående en fastighet, som låge utanför H.R:ns domvärjo, kunde H.R:n ej mot stadgandet i 10 kap. 14 § rättegångsbalken upptaga målet till prövning.

 

    Olcén och Danielsson anförde besvär.
    HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, StenbergBeskow och Gamstorp) yttrade i utslag d. 3 mars 1916: Enär klagandenas talan om utfående av åtkomsthandlingar till ifrågavarande lägenhet icke vore av den beskaffenhet, som avsåges i 10 kap. 14 § rättegångsbalken,
    samt H.R:n förty icke bort undandraga sig prövning av klagandenas talan,
    prövade HovR:n lagligt att, med undanröjande av H.R:ns utslag, visa målet åter till H.R:n, som hade att detsamma på anmälan ånyo företaga.

 

9.

 

Forum för åtal mot postexpeditör för förbrytelse i tjänsten. Kungl. kungörelsen d. 9 nov. 1836 ang. upphörande av posträtter m. m.

 

Jfr N. J. A. 1895: 561 (ang. person, anställd vid postkontor såsom »biträde och transportör»), 1896: 494 (ang. brevbärare) och 1905: 258 (ang. posttransportör) samt KALLENBERG: Om forum i brottmål s. 115.

 

    Landsfiskalen J. Björck åtalade vid Södra Vadsbo H.R., inom vars domvärjo postkontoret i Karlsborg är beläget, postexpeditören vid berörda postkontor A. F. V. Berndtson för av Berndtson vid sagda postkontor i Berndtsons tjänst såsom postexpeditör förövat tillgrepp och förskingring av postmedel.
    Berndtson invände: H.R:n vore på grund av stadgandena i Kungl. kungörelsen d. 9 nov. 1836 obehörig att upptaga målet till prövning. Kungörelsens mening vore, att under begreppet postförvaltare borde hänföras varje tjänsteman å postanstalt. Det funnes ingen anledning, varför postmästare och postexpeditörer vid enahanda förbrytelse skulle lyda under olika domstolar.
    Generalpoststyrelsens ombudsman, som i målet förde styrelsens talan, anförde: Under begreppet postförvaltare kunde allenast hänföras postmästare och poststationsföreståndare, d. v. s. personer, som under eget ansvar självständigt förestode fast postanstalt. Fog för en sådan tolkning torde så mycket mera förefinnas, som vid tiden för ifrågavarande kungörelses tillkomst förutom postförvaltare funnos hos postverket anställda underordnade tjänstemän, vilka sålunda icke berördes av kungörel-

RÄTTSFALL. 45sens stadgande om särskilt forum i vissa fall. Sådana tjänstemän vore kontrollörer, kontorsskrivare och kassaskrivare, av vilka de båda sist nämnda närmast motsvarade postexpeditörer, en befattning, som inrättades först år 1883.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen frih. Beck-Friis) yttrade i utslag d. 29 okt. 1915: Enär ifrågavarande åtal mot Berndtson avsåge förbrytelser, begångna av denne i egenskap av postexpeditör å postkontoret i Karlsborg,
    funne H.R:n sig på grund av stadgande i Kungl. kungörelsend. 9 nov. 1836 angående upphörande av posträtter m. m. icke vara behörig att målet upptaga.

 

    Björck och Generalpoststyrelsen anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Forsén, Olsén och Aurell) yttrade i utslag d. 13 dec. 1915: HovR:n, som funne ovan nämnda Kungl. kungörelse icke vara i förevarande fall tillämplig, prövade jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken lagligt att, med undanröjande av H.R:ns utslag, visa målet åter till H.R:n.

 

10.

 

Kan barnuppfostringsmål företagas till slutlig prövning, innan annat av barnets moder mot samme svarande anhängiggjort mål, däri hon yrkat att hon måtte förklaras för äkta hustru och barnet för barn av laggift säng, blivit slutligen avgjort?

 

    I skriftlig handling erkände G. S. sig vara fader till ett av Elsa J. fött barn och förband sig att till Elsa J. såsom bidrag till barnets uppfostran månatligen betala visst belopp.
    Efter stämning yrkade Elsa J. vid Svartlösa H.R. med åberopande av förenämnda förbindelse att, enär S. icke fullgjort sitt däri gjorda åtagande för tiden efter viss angiven dag, S. måtte förpliktas att till Elsa J. utgiva utfästa barnuppfostringsbidraget från berörda dag till dess barnet uppnått 15 års ålder.
    S. bestred Elsa J:s talan och yrkade att, då Elsa J. i annat vid H.R:n anhängigt mål förde talan därom att hon måtte förklaras för S:s äkta hustru och hennes barn för barn av laggift säng, barnuppfostringsmålet måtte förklaras skola vila, intill dess målet angående förklarande för äkta hustru med mera blivit genom laga kraftägande dom slutligen avgjort.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien C. Uggla) fann i beslut d. 28 aug.1915 skäligt att med bifall till S:s därom gjorda hemställan förklara barnuppfostringsmålet vilande, varjämte H.R:n förordnade, att målets fortsatta handläggning komme att bero på anmälan av endera parten.

 

    Elsa J. besvärade sig, därvid hon anförde: Även om den av henne i det andra målet förda talan skulle bifallas, inverkade detta icke på utgången av barnuppfostringsmålet. Hon yrkade

46 RÄTTSFALL.därför att, enär genom överklagade beslutet barnuppfostringsmålet onödigt uppehölles, beslutet måtte undanröjas.
    S. yrkade i avgiven förklaring fastställelse under anförande att, om han i barnuppfostringsmålet förpliktades utgiva barnuppfostringsbidrag samt barnet i statusprocessen förklarades vara av äkta börd, fråga torde uppstå, om han icke genom två domar bleve ådömd detsamma, nämligen understödsskyldighet.
    Svea HovR. (hrr Hansson, Renström, Holmberg, referent, samt Zetterstrand) utlät sig i utslag d. 4 febr. 1916: Som förevarande mål genom överklagade beslutet onödigt uppehölles, bleve samma beslut av HovR:n undanröjt; och skulle H.R:n äga på anmälan målet företaga och därmed vidare lagligen förfara.

 

11.

 

Tullvaktmästare, som till tullkammare avgivit rapport angående förseelse mot Kungl. kungörelsen d. 16 febr. 1915 angående skeppning inrikes orter emellan av till utförsel förbjudet gods, har ansetts såsom sådan särskild angivare, som i 5 § av nämnda kungörelse omförmäles.

 

Jfr N. J. A. 1914: 417.

 

    Uti en d. 13 april 1914 dagtecknad, till tullkammaren i Norrköping ställd skrift anhöll tullvaktmästaren Johan Alfred Åkerlund att »få rapportera» bl. a., att ångfartyget Framåt, varå kaptenen H. Sædin vore befälhavare, sagda dag avgått till Nävekvarn inom Nyköpings tullkammardistrikt efter att hava inlastat exportförbjudet gods, som avsänts av tre i skriften angivna firmor i Norrköping.
    Tullkammaren försåg skriften med följande resolution: »Överlämnas till stadsfiskalen i Norrköping för den åtgärd, som kan anses påkallad».
    Stadsfiskalen C. G. Gustafson yrkade därefter vid R.R:n i Norrköping ansvar å Sædin och innehavarna av de i Åkerlunds rapport angivna firmorna för förseelse mot Kungl. kungörelsen d. 16 febr. 1915 angående skeppning inrikes orter emellan av till utförsel förbjudet gods.
    Vid R.R:n tillstädeskom Åkerlund och yrkade att enligt 5 § inämnda Kungl. kungörelse såsom särskild angivare tillerkännas hälften av Gustafsons andel i de böter, som kunde komma att utdömas.
    Gustafson bestred Åkerlunds berörda yrkande under förmenande, att Åkerlunds avgivande av rapporten ålegat honom såsom en tjänsteplikt.
    R.R:n dömde genom utslag d. 29 maj 1915 Sædin och hans medparter jämlikt 3 § 4 mom. i omförmälda Kungl. kungörelse att böta, innehavarna av de tre firmorna vardera 15 kr. och Sædin 25 kr., samt förordnade, utan avseende å vad Åkerlund i

RÄTTSFALL. 47målet yrkat, att av nämnda böter en tredjedel skulle tillfalla kronan och två tredjedelar Gustafson.

 

    Åkerlund anförde besvär.
    Göta HovR. (hrr Romberg, Linder, Lawski och Waller) yttrade i utslag d. 4 okt. 1915: Enär ifrågavarande åtal tillkommit på grund av en av Åkerlund till tullkammaren i Norrköping i saken avgiven rapport, vilken av tullkammaren överlämnats till Gustafson för den åtgärd, som kunde anses påkallad,
    samt Åkerlund vid sådant förhållande vore att anse såsom sådan särskild angivare, som i 5 § i ovannämnda Kungl. kungörelse avsåges,
    prövade HovR:n med stöd av samma lagrum rättvist att med ändring av R.R:ns utslag förordna, att hälften av de Gustafson genom överklagade utslaget tillerkända bötesandelar skulle tillfalla Åkerlund.

 

12.

 

Är kronojägare berättigad att i mål ang. skogsåverkan utfå ersättning av den tilltalade för anlitande av rättskunnigt biträde för åtalets utförande? Kungl. förordningen d. 1 aug. 1805 om skogarna i riket § 68.

 

    Kronojägaren C. Elmqvist tilltalade vid Norra o. Södra Tjusts H.R. A. M. Andersson för olovlig skogsavverkning å kronoparken Grevsätter; och fordrade Elmqvist därvid gottgörelse för sina kostnader å målet, bland annat för anlitande av rättskunniga personer att biträda Elmqvist vid åtalets utförande inför H.R:n.

 

    Andersson bestred åtalet.
    H.R:n (ordf.: e. o. notarien E. Magnusson) biföll enligt utslag d. 10 maj 1915 på närmare angivet sätt Elmqvists talan beträffande huvudsaken samt förpliktade Andersson att till Elmqvist i ersättning för dennes kostnader å målet utgiva 154 kr. 76 öre.

 

    Andersson besvärade sig.
    Göta HovR. (hrr Kellgren, Hjertén och Lawski) meddelade utslag d. 3 dec. 1915 och ändrade därvid i vissa delar H.R:ns utslag beträffande huvudsaken; varjämte HovR:n i fråga om rättegångskostnaderna yttrade, att enär Elmqvist icke vore berättigad till gottgörelse för de kostnader, han fått vidkännas såsom ersättning till av honom vid åtalets utförande i målet anlitade biträden, HovR:n bestämde det belopp, varmed Andersson hade att gottgöra Elmqvist utgifterna å målet, till 111 kr. 76 öre.

 

    Hovrättsrådet Romberg var såtillvida av skiljaktig mening, att han icke gjorde ändring i H.R:ns utslag, såvitt det avsåge den Elmqvist tillerkända ersättning för kostnader å målet.

48 RÄTTSFALL.13.

 

Borgenär yrkar gäldenärs försättande i konkurs under åberopande av utmätningsmans intyg, att gäldenären vid utmätning befunnits sakna tillgång till gäldande av borgenärens fordran. Verkan därav att enligt protokoll över utmätningsförrättningen gäldenären uppgivit sig äga del i fastighet och att denna uppgift i konkursärendet styrkts.
Borgenären, vilkens kapitalfordran uppgick endast till 251 kr., har ansetts icke äga fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

 

Jfr ang. förra frågan N. J. A. 1915: 359 och där anmärkta äldre rättsfall samt ang. senare frågan SCHLYTER: Summa revisibilis s. 13.

 

    I en d. 16 sept. 1915 till Stockholms R.R. ingiven ansökning yrkade J. Tjerneld, att fabrikören R. Larsson måtte förklaras skyldig avträda sin egendom till konkurs.
    Till stöd för ansökningen åberopade Tjerneld dels ett av Ö.Ä. d. 21 juli 1915 meddelat utslag, varigenom Larsson förpliktats att till Tjerneld utgiva 251 kr. jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnad, dels ock ett av förste stadsfogden i Stockholm utfärdat intyg av innehåll, att vid utmätningsförsök, som d. 23 aug. 1915 ägt rum hos Larsson för uttagande av Tjernelds berörda fordran, hos Larsson icke anträffats några utmätningsbara tillgångar till skuldens gäldande.
    Larsson, vilken icke kunnat anträffas för delgivning, förelades genom kungörelse enligt 6 § 3 mom. konkurslagen att inställa sig vid R.R:n, men kom likväl icke tillstädes.
    R.R:n yttrade i utslag d. 11 nov. 1915: Enär Tjerneld visat sig hos Larsson hava klar och förfallen fordran,
    samt vid utmätning för den fordran Larsson funnits sakna tillgång till skuldens gäldande,
    alltså och på grund av 3 § konkurslagen beslöte R.R:n, att Larssons egendom skulle avträdas till konkurs, vilken skulle anses börjad d. 16 sept. 1915.

 

    Larsson besvärade sig. Han ingav nu förste stadsfogdens protokoll över utmätningsförrättningen, av vilket inhämtades, att Larsson vid utmätningen förklarat sig icke vara beredd att betala sin skuld till Tjerneld samt tillika uppgivit, att någon tillgång icke funnes att till utmätning anvisa, enär allt hos honom befintligt eljest utmätningsbart gods tillhörde en hans dotter. På grund härav hade förrättningsmannen funnit sig förhindrad att för närvarande bringa utslaget till verkställighet. Protokollet upptog därjämte följande:
    »Gäldenären uppgav vidare obestyrkt, att han vore ägare av ⅓ av fastigheten nr 15 i kvarteret Morkullan här i staden, vilken fastighetsandel han ville anvisa till utmätning.»
    Till styrkande av sin äganderätt till nämnda fastighetsdel åberopade Larsson i HovR:n åtskilliga handlingar.

RÄTTSFALL. 49    Tjerneld anförde i avgiven förklaring: Han vitsordade gärna, att Larsson vore ägare av den uppgivna fastighetsdelen. Konkursstaten utvisade emellertid, att Larsson utöver nödiga gångkläder endast ägde den överintecknade fastigheten och osäkra fordringar. Larsson hade undandragit sig att förebringa utredning angående inköpsvärdet och verkliga värdet av fastigheten och hade vid utmätningen icke förmått att uppvisa eller nämna någon som helst tillgång att tagas i mät för ifrågavarande fordran. Till stöd för sitt bestridande av ändringssökandet åberopade Tjerneld vidare KM:s utslag d. 7 juli 1915 (N. J. A.1915 sid. 359).
    Svea HovR. (hrr Wäslfelt, von Oelreich, Wistrand och A. Afzelius, referent) utlät sig i utslag d. 7 febr. 1916: Enär av det vid utmätningsförrättningen förda protokollet, vilket blivit i HovR:n företett, inhämtades, att sedan Larsson under uppgift, att han vore ägare av andel i fastigheten nr 15 i kvarteret Morkullan i Stockholm, till utmätning för gäldande av Tjernelds ifrågavarande fordran anvisat samma fastighetsdel, förrättningsmannen, som funnit Larssons uppgift i berörda hänseende obestyrkt, avslutat förrättningen utan att verkställaundersökning, huruvida Larssons nämnda fasta egendom kunde lämna tillgång till skuldens gäldande,
    alltså och då i målet blivit upplyst, att Larsson vid tiden för förrättningen varit ägare av andel i berörda fastighet,
    samt vid sådant förhållande icke genom förrättningen blivit i föreskriven ordning utrönt, att Larsson vid utmätning saknat tillgång till gäldande av Tjernelds fordran,
    prövade HovR:n lagligt att, med upphävande av R.R:ns utslag, förklara Tjernelds ifrågavarande ansökning icke kunna bifallas.
    Ett exemplar av HovR:ns utslag skulle översändas till R.R:n.
    Jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken förklarades Tjerneld icke äga fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

 

14.

 

Jämlikt 36 § konkurslagen anställd återvinningstalan har bifallits, oaktat ackord fastställts i konkursen. Hur bör i sådant fall åläggandet av betalningsskyldighet avfattas?

 

Ang. senare frågan jfr N. J. A. 1896: 522.

 

    Aktiebolaget Rydberg & C:o försattes d. 13 juli 1914 i konkurs, som skulle anses börjad d. 17 juni s. å.
    Emellertid hade d. 22 och d. 30 juni 1914 utmätningar verkställts hos Aktiebolaget Rydberg & C:o för uttagande av bl. a. en Munksjö aktiebolags fordran å 1,327 kr. 12 öre. Försäljning av den utmätta egendomen ägde rum d. 27 juni och d. 11 juli 1914. Vid fördelningar av försäljningssummorna d.

 

Svensk Juristtidning 1916. 4

50 RÄTTSFALL.8 och d. 13 juli s. å. uppbar Munksjö aktiebolag genom utmätningsmannens försorg tillhopa ovannämnda belopp.
    Vid R.R:n i Jönköping yrkade Josef Lundin och Patrik Bäcklund i egenskap av sysslomän i konkursen efter stämning att, enär utmätningarna och försäljningarna av den utmätta egendomen ägt rum inom de sista trettio dagarna före början av Aktiebolaget Rydberg & C:os konkurs, Munksjö aktiebolag måtte varda ålagt att till konkursboet återbära det av sistnämnda bolag vid fördelning av köpeskillingarna för den utmätta egendomen uppburna beloppet 1,327 kr. 12 öre jämte ränta.
    Munksjö aktiebolag bestred sysslomännens talan.
    R.R:n (hrr Palmgren, Sjöberg, Ekdahl och Schéle) yttrade i utslag d. 26 okt. 1914: Enär de medel, 1,327 kr. 12 öre, som Munksjö aktiebolag uppburit hos utmätningsförrättaren för fordran hos Aktiebolaget Rydberg & C:o, influtit för egendom, vilken inom trettio dagar före början av sistnämnda bolagskonkurs utmätts och försålts, alltså och med stöd av 36 § 5 mom. konkurslagen förpliktade R.R:n Munksjö aktiebolag att emot kvitto till Lundin och Bäcklund i egenskap av sysslomän i Aktiebolaget Rydberg & C:os konkurs genast återbära sagda belopp, 1,327 kr. 12 öre, jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen d. 3 okt. 1914, till dess betalning komme att ske; och skulle Munksjö aktiebolag äga att sin fordran i konkursen i laga ordning bevaka samt, sedan fordringen, där så äskades, blivit med borgenärsed fästad, på vad Munksjö aktiebolag till konkursboet återbetala skulle avräkna så mycket, som på fordringen belöpa bort, om den å inställelsedagen bevakad blivit.

 

    Munksjö aktiebolag sökte, efter vad, ändring hos Göta HovR.
    Sysslomännen inställde sig i HovR:n och hemställde om fastställelse av R.R:ns utslag.
    Därjämte tillstädeskom Aktiebolaget Rydberg & C:o, som under förmälan, att bolagets konkurs dåmera avslutats genom ackord, förklarade sig biträda sysslomännens talan.
    Aktiebolaget Rydberg & C:o åberopade en av R.R:n d. 30 nov. 1914 meddelad dom, utvisande att R.R:n fastställt ett av sistnämnda bolag framställt ackordsförslag, enligt vilket dess icke förmånsberättigade borgenärer skulle erhålla 50 % av sina fordringsbelopp.
    Under hänvisning till berörda dom anmärkte Munksjö aktiebolag, att då konkursen genom ackordet avslutats, sysslomännen icke längre ägde någon talerätt och icke vidare vore behöriga att uppbära de medel, som Munksjö aktiebolag av R.R:n förpliktats att utgiva.
    HovR:n (hrr Romberg och Kellgren, referent) utlät sig i dom d. 21 jan. 1916: Enär R.R:n genom dom d. 30 nov. 1914,

RÄTTSFALL. 51som numera vunnit laga kraft, i konkursen fastställt ackord, enligt vilket de icke förmånsberättigade borgenärerna skulle erhålla 50 % av sina bevakade fordringar och vilket ackord finge anses bindande jämväl för Munksjö aktiebolag med avseende å de fordringar, för vilka ifrågakomna utmätningar kunde hava ägt rum,
    samt Aktiebolaget Rydberg & C:o biträtt den mot Munksjö aktiebolag i målet förda talan,
    funne HovR:n lagligt endast sålunda ändra överklagade utslaget i huvudsaken, att Munksjö aktiebolag förpliktades till Lundin och Bäcklund i egenskap av sysslomän i Aktiebolaget Rydberg & C:os konkurs utgiva allenast 663 kronor 56 öre jämte ränta därå enligt av R.R:n angiven grund, samt att den Munksjö aktiebolag meddelade hänvisningen att bevaka sin fordran i konkursen undanröjdes.
    Assessorn Lawski yttrade: »Ehuru i målet är upplyst, att R.R:n, sedan det motvädjade utslaget meddelats, genom sedermera laga kraftvunnen dom fastställt av borgenärerna i konkursen antaget ackord,
    likväl och som Lundin och Bäcklund, vilka äro skyldiga att, oavsett ackordet, tillse, att förmånsberättigade borgenärer och konkursboets egna fordringsägare ur konkursboet erhålla dem tillkommande likvid för sina fordringar, i följd härav måste anses berättigade att, i den mån det för sagda ändamål erfordras, tillgodogöra sig den egendom, som jämlikt 35 § konkurslagen till konkursboet hör, och sålunda jämväl att fullfölja talan i nu ifrågavarande avseende,
    ty och som i målet ej påståtts, att Lundin och Bäcklund för nyss angivna ändamål icke skulle vara i behov av de medel, som genom förevarande talan kunde till konkursboet återvinnas,
    alltså och på de av R.R:n anförda skäl fastställer jag det slut,R.R:ns utslag innehåller;
    dock att, enär genom förberörda ackord icke förmånsberättigade borgenärer tillerkänts 50 % av sina fordringar,
    samt ackordet jämlikt 109 § konkurslagen är för Munksjö aktiebolag bindande,
    Munksjö aktiebolag befrias från skyldigheten att gälda mera än hälften av vad bolaget genom R.R:ns utslag blivit till utgivande ådömt samt den Munksjö aktiebolag meddelade hänvisningen att bevaka sin fordran i konkursen undanröjes.»
    E. o. notarien Bellinder utlät sig: »Enär R.R:n genom laga kraftägande dom fastställt av borgenärerna i konkursen antaget ackord,
    samt frågan om återvinning av ifrågavarande, av Munksjö aktiebolag uppburna medel följaktligen förfallit,
    prövar jag lagligt undanröja motvädjade utslaget.»

52 RÄTTSFALL.15.

 

Gift kvinna, som vunnit boskillnad, har utställt en växel till egen order att infrias av hennes man, och denne har godkänt växeln. Medför denna handling växelrätt? Växellagen § 95. Lagen den 1 juli 1898 om boskillnad § 22.

 

Jfr N. J. A. 1909: 288 och 1915 A. 330.

 

    Gustaf Björkholtz yrkade vid Stockholms R.R. åläggande för fastighetsägaren L. E. Sundell och hans hustru Hulda Sundell att på grund av växel till Björkholtz utgiva 1,300 kr. jämte ränta.
    Till stöd för kravet åberopade Björkholtz en av Hulda Sundell d. 13 juli 1915 utställd, av L. E. Sundell accepterad växel å omstämda beloppet att d. 1 aug. 1915 betalas till Hulda Sundell eller order; och var växeln genom behöriga överlåtelser transporterad på Björkholtz.
    Det upplystes, att det vore dömt till boskillnad mellan makarna Sundell.
    Makarna Sundell bestredo kravet med förmälan att ifrågavarande växel på grund av stadgandena i 95 § växellagen och 22 § i lagen d. 1 juli 1898 om boskillnad icke medförde växelrätt.
    R.R:n (Rådmannen Hafström och t. f. civilassessorn Junker) gav d. 20 sept. 1915 dom, varigenom R.R:n, enär den omständigheten att växelns utställare och godkännare vore äkta makar icke, vid det förhållande att de sig emellan hade boskillnad, förringade växelns giltighet, samt på i övrigt anförda skäl, förpliktade makarna Sundell, vilkendera gälda gitte, att till Björkholtz utgiva växelbeloppet jämte ränta.
    Rådmannen Cavallin var av skiljaktig mening och yttrade: »Enär ifrågavarande växel, vilken Hulda Sundell utställt att infrias av hennes man samt denne godkänt, icke kan annorlunda anses än såsom en växel, ställd att inlösas av växelgivaren själv; men dylik växel jämlikt 95 § växellagen ej får utställas till egen order, och handlingen, som lyder på betalning till Hulda Sundell eller order, alltså icke medför växelrätt, prövar jag för min del lagligt ogilla käromålet.»

 

    Makarna Sundell sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Renström, S. Holmberg och Zetterstrand, referent) fann i dom d. 25 febr. 1916 icke skäl att göra ändring i R.R:ns dom.
    Hovrättsrådet Hansson var av skiljaktig mening och anförde: »Enär ifrågavarande växel blivit av hustru Sundell utställd att infrias av hennes man, vilken ock godkänt växeln, men enligt stadgande i 22 § av lagen om boskillnad d. 1 juli 1898 makar, ändå att boskillnad beviljats, ej äga att sig emellan sluta annat avtal, än som med skifte av boet har samband,

RÄTTSFALL. 53samt följaktligen mannen Sundell ej genom sitt å växeln tecknade godkännande blivit pliktig att till hustru Sundell erlägga betalning för densamma,
    ty och som vid sådant förhållande växeln varit att anse såsom en växel, vilken hustru Sundell haft skyldighet själv inlösa,
    men dylik växel jämlikt 95 § växellagen ej får utställas till egen order, och handlingen, som lyder på betalning till hustru Sundell eller order, alltså icke medför växelrätt,
    prövar jag lagligt att, med upphävande av R.R:ns dom, ogilla Björkholtz' i målet förda talan.»

 

 

16.

 

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan från hovrätt.

 

A. Uppskattning av motgångsvärdet.

 

Jfr ang. fallen a och b SCHLYTER: Summa revisibilis s. 43 ff., ang. fallet c samma arbete s. 36.

 

    a. Göta HovR. (hrr Romberg, Kellgren, Hjertén och Bellinder) upphävde i dom d. 3 dec. 1915 ett utslag, däri, jämlikt lagen ang. ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, en över 70 år gammal man tilldömts en årlig livränta å 150 kr. under sin återstående livstid. Kapitalvärdet av livräntan enligt arvsskatteförordningens tabell III uppgår ej till 1,500 kr. Svaranden erhöll emellertid revisionshänvisning.

 

    b. Göta HovR. (hrr Romberg, Kellgren, Hjertén och Bellinder) fastställde d. 25 jan. 1916 ett utslag, däri ogillats anspråk å barnuppfostringsbidrag. De yrkade bidragen uppgingo, sammanräknade för hela underhållstiden, till 1,800 kr. men, kapitaliserade enligt arvsskatteförordningens tabell II, till allenast 1,245 kr. 60 öre. HovR:n förklarade klaganden jämlikt 30 kap.6 § rättegångsbalken ej äga fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

 

    c. En fastighet, bevillningstaxerad till 10,000 kr. och värderad till 12,000 kr., hade utmätts för en ägarens till allenast 366 kr.uppgående kapitalskuld. Överexekutor hade fastställt utmätningen. Göta HovR. (hrr Romberg, Lejman, Hjertén och Bellinder), som i utslag d. 2 mars 1916 förklarade ägarens besvär ej kunna till prövning upptagas, lämnade i utslaget besvärshänvisning.

 

    d. HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Bruzelius, Ljungman, frih. Hummerhielm och Larson) fastställde genom utslag d. 11 febr. 1916 ett av RR:n i Lund meddelat, av N. Jacobsson överklagat beslut, därigenom det vid vite förelagts denne såsom arvinge och utredningsman i boet efter avlidne O. Jacobsson från Kristianstad att föranstalta därom att bouppteckning rörande

54 RÄTTSFALL.en av O. Jacobsson efterlämnad i Lund belägen fastighet bleve upprättad av personer, utsedda av borgmästare och råd i Lund, samt till R.R:n för inregistrering ingiven inom viss tid. HovR:n meddelade N. Jacobsson besvärshänvisning.
    Vid avgörandet av fullföljdsfrågan yttrade assessorn Larson: »Klaganden har yrkat upphävande av R.R:ns beslut under förmenande att bouppteckning rörande fastigheten ej skall förrättas av personer, som av borgmästare och råd i Lund utsetts. Han anser nämligen, att stadgandet i 9 kap. 1 § ärvdabalken rörande uppteckning av egendom i bo, som lyder under stadsdomstol eller utgöres av fastighet i stad, blivit för Lunds vidkommande upphävt genom ett Kungl. brev d. 25 okt. 1889 angående förändrad organisation av rådhusrätten och magistraten i Lund m. m., däri det bland annat bestämts, att bouppteckningar efter inom staden mantalsskrivna personer skola förrättas av magistraten och att i arvode härför skall erläggas ½ % av boets behållning. Då i berörda Kungl. brev ej bland magistratens åligganden omnämnts uppteckning av fastighet, som tillhört i Lund icke mantalsskriven person, förmenar klaganden att sådan uppteckning får förrättas av personer, som stärbhusdelägarna själva utse.
    Vad klaganden tappat i HovR:n, utgöres tydligen av den kostnad, som förorsakas därav att bouppteckningen i Lund skall upprättas av personer, som borgmästare och råd utsett. Nämnda kostnad består nästan uteslutande av det till magistraten utgående bouppteckningsarvodet, vars belopp således är avgörande för fullföljdsfrågan. Vid bestämmandet av detta belopp kan emellertid uppstå tveksamhet, enär det kan anses som ovisst, huruvida arvodet kommer att utgå enligt Kungl. brevet d. 25 okt. 1889 med 422 kr. 99 öre, utgörande ½ % av behållningen 84,598 kr. 30 öre (fastighetens taxeringsvärde minskat med inteckningarna), eller enligt Kungl. förordningen d. 10 dec. 1756 angående magistratspersoners arvode vid bouppteckningar med 3,060 kr. utgörande 1 % av hela egendomen, gäld ej frånräknad (taxeringsvärdet 306,000kr.). Nämnda ovisshet om det arvode, som kommer att utgå, har sin grund däri, att det ej är så uppenbart, vilket arvode, som rätteligen bör utgå, att därom ej kunna råda olika meningar, och att den uppfattning om det rätteligen utgående arvodet, som HovR:n visserligen är i tillfälle att bilda sig, ej med säkerhet också är den, som i verkligheten kommer att bliva gällande, då det ju ej ligger i HovR:ns skön att i denna ordning bestämma härom. Enligt min mening bör HovR:n därför icke låta sin uppfattning om det rätteligen utgående arvodet bliva avgörande för fullföljdsfrågan, utan bör HovR:n inskränka sig till att konstatera, att det råder faktisk ovisshet om det arvode, som kommer att utgå, och med hänsyn till nämnda ovisshet meddela fullföljdshänvisning.»

 

    e. Se beslut av HovR:n över Skåne o. Blekinge d. 4 febr. 1916 i referat nr 7 här ovan.

 

    f. Se beslut av Svea HovR. d. 7 febr. 1916 i referat nr 13 här ovan.

RÄTTSFALL. 55B. Rörer målet sådant, som kan skattas i penningar?

 

Jfr SCHLYTER a. a. s. 11 samt KALLENBERG: De ordinära devolutiva rättsmedlens. 344.

 

    g. HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, StenbergBeskow och Gamstorp) fastställde i utslag d. 25 febr. 1916 ett beslut, däri H.R., enär O. icke kunde anses äga de egenskaper, som i 15 kap. 2 § rättegångsbalken förutsattes för rätt att föra annans talan inför rätta, förklarat sig icke kunna godkänna honom såsom rättegångsombud eller tillåta honom att i visst mål föra talan. HovR:n meddelade O. besvärshänvisning.

 

    h. Häradsrätt hade förklarat, att W. genom angivet oredligtförfarande visat sig olämplig för honom meddelat uppdrag att vara syssloman i konkurs, samt förty jämlikt 64 § konkurslagen skilt honom från uppdraget. HovR:n över Skåne o. Blekinge (hrr Kallenberg, Stenberg, Beskow och Gamstorp) fann i utslag d. 3 mars 1916, enär konkursen dåmera jämlikt 125 § konkurslagen vore avskriven, av W. i HovR:n anförda besvär ej föranleda vidare yttrande. HovR:n meddelade W. besvärshänvisning.

 

    i. O. hade i HovR:n över Skåne o. Blekinge överklagat ett under rättegång i tvistemål av häradsrätt meddelat beslut, därigenom det vid vite av 25 kr. blivit honom förelagt att inställa sig vid rätten personligen. HovR:n (hrr Kallenberg, SchartauStenberg och Gamstorp), som i utslag d. 18 febr. 1916 fann besvären icke kunna upptagas till prövning, förklarade tillika, att O. jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken ej ägde fullfölja talan mot HovR:ns utslag.

 

 

C. Fråga, huruvida enskild motpart finnes.

 

Jfr KALLENBERG a. a. s. 303.

 

    j. I av Göta HovR. (hrr Kellgren, Lawski, Bellinder och Wallerd. 10 dec. 1915 avkunnad dom angående av Kungl. Maj:t och kronan genom advokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet fullföljt påstående om förefintlighet av kungsådra meddelade HovR:n vattenrättsägare i honom given revisionshänvisning föreläggande att nedsätta belopp till säkerhet för kronans kostnadsersättning.