FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

51.

Fråga om tolkning av uttrycket "inom åttonde dagen" i 8 kap. 1 §giftermålsbalken.

Jfr WINROTH: Civilrätt II s. 529.

    G. A. E. Lilja och Maria Evelina Källman, vilka d. 22 febr. 1913 blivit genom vigsel förenade i äktenskap, läto d. 3 mars s. å. till Stockholms R.R. ingiva ett av dem före vigseln upprättat äktenskapsförord. Detta blev därefter d. 6 i sistnämnda månad intaget i R.R:ns äktenskapsförordsprotokoll.
    Sedan mannen Lilja blivit försatt i konkurs, ingav hustrun till R.R:n ansökning om rätt att för all i konkursen bevakadgäld undanskifta henne på grund av äktenskapsförordet tillhörig enskild egendom.
    Sysslomännen bestredo ansökningen samt anförde: Då makarna Lilja blivit sammanvigda lördagen d. 22 febr., men förordet först måndagen d. 3 mars ingivits till R.R:n och d. 6 mars intagits i protokollet, hade den i 8 kap. 1 § giftermålsbalken stadgade lagföljden icke iakttagits. Äktenskapsförordet vore förty kraftlöst.
    Hustru Lilja gjorde vid R.R:n gällande, att då vid beräknandet av den i nämnda lagrum angivna tid av åtta dagar vigseldagen icke borde medräknas, slutdag för förordets ingivande i nu förevarande fall varit söndagen d. 2 mars samt att vid sådant förhållande och med hänsyn till gällande bestämmelser om beräknande av fatalietid förordet kunnat med bibehållen rättsverkan ingivas måndagen d. 3 mars.
    Sysslomännen bestredo riktigheten av nämnda uppfattning. Lagens uttryckssätt innebure, att den bestämda tidrymden ginge till ända å motsvarande dag i efterföljande vecka, i förevarande fall alltså lördagen d. 1 mars. »Inom åttonde dagen» vore liktydigt med »å sjunde dagen från». Sysslomännen åberopade 25 kap. 1 § rättegångsbalken enligt dess lydelse före 1901 årslagstiftning samt motsvarande bestämmelse i nuvarande 26 kap. 1 § rättegångsbalken. Även om den av hustru Lilja angivna

RÄTTSFALL. 385tidsberäkningen godkändes, vore emellertid ifrågavarande äktenskapsförord kraftlöst på den grund, att detsamma icke blivit inför R.R:n föredraget inom stadgad tid.
    R.R:n (hrr Lind och Ruus) yttrade i dom d. 27 jan. 1916: Enär vid det förhållande, att, enligt vad ostridigt vore, makarna Lilja blivit med varandra sammanvigda d. 22 febr. 1913, tiden, inom vilken ifrågavarande äktenskapsförord skolat till rätten ingivas, utgått lördagen d. 1 på följande mars,
    men upplyst vore, att äktenskapsförordet till rätten ingivits först d. 3 i sistnämnda månad,
    alltså och då vid sådant förhållande äktenskapsförordet jämlikt 8 kap. 1 § giftermålsbalken vore kraftlöst, funne R.R:n den gjorda ansökningen icke kunna bifallas. Rådmannen Rundquist var skiljaktig och yttrade: "Enär makarna Lilja, enligt vad ostridigt är, blivit med varandra sammanvigda d. 22 febr. 1913 och ifrågavarande dem emellan upprättade äktenskapsförord följaktligen skolat inom åttonde dagen därefter eller alltså inom d. 2 mars 1913 till rätten ingivas, men söndag då inträffat och ingivandet i anseende därtill kunnat med bibehållen laga verkan företagas måndagen d. 3 mars, å vilken dag förordet också, enligt vad upplyst är, blivit till rätten ingivet,
    samt den omständigheten, att äktenskapsförordet icke blivit inför rätten föredraget och i dess protokoll intaget förrän d. 6 i sistnämnda månad, icke kan betaga förordet dess giltighet,
    finner jag äktenskapsförordet vara i behörig ordning lagföljt"; och biföll i följd härav denne ledamot ansökningen.

    Hustru Lilja fullföljde efter vad sin talan.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, Grönwall, Wistrand, referent, och A. Afzelius) fann enligt dom d. 28 juli 1916 ej skäl att göra ändringi R.R:ns dom.

52.

Å hustru enskilt tillhöriga fastigheter har av mannen utan hustruns medgivande upplåtits rätt till skogsavverkning, och har hustrun därefter inlagt förbud mot avverkning. Fråga om mannens skadeståndsskyldighet.

Jfr N. J. A. 1911: 35 (med där lämnade hänvisningar) och 49 samt WINROTHCivilrätt II s. 235—236 och Handbok i Civilrätt II s. 80 med där lämnade litteraturhänvisningar. — Jfr även 59 § i lagen om köp och byte av lös egendom.

    S. Berglund instämde Klas Svensson till Redvägs H.R. och anförde: Genom kontrakt d. 7 okt. 1890 hade C. Pettersson såsom ägare av hemmanen Vållered Backgården m. fl. fastigheter till Berglund upplåtit rätt att å nämnda fastigheter avverka 3,000 kubik famnar grankubb mot ett pris av 10 kr. för kubikfamn. För kontraktets bestånd meddelades inteckning i

Svensk Juristtidning 1916. 25

 

386 RÄTTSFALL.fastigheterna. Då viss avverkningstid ej var bestämd, skulle på grund av lagen d. 25 april 1889 ang. tiden för nyttjanderätts avtals bestånd tiden för avverkningen utgå d. 7 okt. 1910.Under berörda tid hade fastigheterna övergått till Klas Svenssons hustru Maria Katarina Svensson såsom hennes enskilda egendom. Innan samma tid tilländagått, hade uti en d. 30 juli 1910 dagtecknad handling Klas Svensson i uppgiven egenskap av dåvarande ägare till fastigheterna förklarat sig medgiva, att kontraktet finge gälla under ytterligare 3 år, räknat från d. 7 okt. 1910, med avseende å det vid tiden för handlingens upprättande ännu ej avverkade virket, som uppgått till en myckenhet av 197 kubikfamnar. Då i enlighet härmed Berglund, som icke ägt kännedom därom, att fastigheterna tillhört MariaKatarina Svensson enskilt, under våren 1913 skolat avverka sagda återstod av virket, hade emellertid makarna Svensson —med åberopande därav att Maria Katarina Svensson ej godkänt förlängningen av avverkningstiden — hos K. B. Älvsborgslän utverkat förbud för Berglund att å fastigheterna avverka skog och därigenom hindrat Berglund att tillgodogöra sig den honom enligt ovan omförmälda handling d. 30 juli 1910 tillkommande avverkningsrätt. På grund härav yrkade Berglund, att Klas Svensson måtte förpliktas ersätta Berglund den skada och förlust, som härigenom tillskyndats Berglund, ävensom gottgöra Berglund för förklaringskostnaden i anledning av makarna Svenssons till K. B. ingivna ansökan om avverkningsförbud; tillika fordrade Berglund ränta.
    Klas Svensson bestred, att skadeståndsskyldighet lagligen ålåge honom.
    I målet förekom ingen omständighet till stöd för antagande, att Klas Svensson vid utfärdandet av handlingen d. 30 juli 1910 förfarit i sviklig avsikt.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien de Verdier) yttrade i utslag d. 21 juni 1915: I målet vore utrett, att sedan C. Pettersson såsom dåvarande ägare av Vållered Backgården m. fl. fastigheter enligt kontrakt d. 7 okt. 1890 till Berglund upplåtit avverkningsrätt till så stor del av skogsparkerna å fastigheterna, att Berglund erhölle 3,000 kubikfamnar grankubb, avsedd för papperstillverkning, mot ett pris av 10 kr. för kubikfamn, utan att viss tid vore bestämdför avverkningen, Klas Svensson, under uppgift att han vore ägare till fastigheterna, i förbindelse d. 30 juli 1910 tillförsäkrat Berglund, som på grund av bestämmelsen i 1 § av lagen d. 25 april 1889 ang. tiden för nyttjanderättsavtals bestånd varit befogad bedriva avverkningen till d. 7 okt. 1910, rätt att fortsätta därmed till samma dag 1913, men att, då Berglund under våren sistnämnda år skulle begynna avverkningen av det antal träd, som erfordrades för erhållande av ytterligare honom tillkommande 197 kubikfamnar grankubb, makarna Svensson ej allenast förhindrat Berglund härifrån utan jämväl hos K. B., under

RÄTTSFALL. 387åberopande av att fastigheterna tillhörde Maria Katarina Svensson enskilt och att hon ej godkänt förutberörda förbindelse, utverkat avverkningsförbud;
    och enär Klas Svensson ej varit berättigad ingå förbindelsen d. 30 juli 1910, men genom utfärdandet av densamma föranlett, att Berglund, som icke visats hava haft kännedom därom, att fastigheterna utgjort Maria Katarina Svenssons enskilda egendom, ej under den tid, ovan angivna kontraktet gällt, fällt träd till 197 kubikfamnar grankubb, oaktat detta skulle kunna hava skett, och därigenom gått förlustig rätten att företaga denna avverkning,
    samt Klas Svensson följaktligen vore pliktig ersätta Berglund den skada, han därigenom lidit,
    ty och som berörda skada med hänsyn till den härutinnan i målet verkställda utredningen skäligen finge skattas till 9 kr. för kubikfamn eller 1,773 kr.,
    alltså och då Klas Svensson därjämte hade att gottgöra Berglund dennes förklaringskostnad hos K. B. i förut omförmälda mål angående avverkningsförbud, vilken kostnad, enligt vad lämnats obestritt, uppgått till 25 kr.,
    prövade H.R:n lagligt på det sätt bifalla Berglunds talan, att Klas Svensson förpliktades att genast mot kvitto till Berglund utgiva 1,798 kr. jämte 5 % ränta därå, tills betalning komme att ske.

    Klas Svensson sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Romberg, Lejman, Hjertén och Bellinder, referent) utlät sig i dom d. 14 juli 1916:
    Enär Berglund, såvitt visats, icke ägt kännedom därom, att ifrågavarande fastigheter utgjort Maria Katarina Svenssons enskilda egendom och att Klas Svensson således icke ägt att, såsom skett uti den av honom utfärdade handlingen d. 30 juli 1910, upplåta rätt att å fastigheterna avverka skog,
    samt Klas Svensson vid sådant förhållande vore pliktig ersätta Berglund den skada, som förorsakats Berglund därigenom, att han icke kommit i åtnjutande av den honom genom sagda handling upplåtna rätt att å fastigheterna avverka 197 kubikfamnar grankubb,
    ty och som berörda skada med stöd av den i målet förebragta utredningen skäligen kunde uppskattas till 9 kr. för kubikfamn eller tillhopa 1,773 kr.,
    men det icke kunde anses lagligen åligga Klas Svensson att gottgöra Berglund dennes förklaringskostnad i anledning av makarna Svenssons ansökan om avverkningsförbud,
    prövade HovR:n rättvist endast i så måtto ändra H.R:ns utslag, att Klas Svensson förpliktades att mot betalningsbevis till Berglund utgiva 1,773 kr. jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen, d. 25 maj 1914, till dess betalning komme att ske.

388 RÄTTSFALL.53.

Äger fordringsägare i dödsbo föra talan om åläggande för den, som uppgivit boet, att beediga riktigheten av bouppteckningen? Fråga tillika, huruvida annan fordringsägare äger uppträda såsom mellankommande part. Fullföljdsrätt?

Jfr ang. första frågan NORDLING: Föreläsningar över ärvdabalken s. 107 och WINROTH: Civilrätt II s. 710 not 1, ang. andra frågan LUNDSTEDT: Om biintervention s. 149 samt ang. tredje frågan SCHLYTER: Summa revisibilis s. 13.

    Vid bouppteckning efter avlidne J. E. Gustafsson Östman, vilken såsom stärbhusdelägare efterlämnat fader och syskon, uppgavs boet av P. Wallskog. Bland boets skulder voro upptagna 710 kr. 15 öre till R. Svensson och 458 kr. 75 öre till Fredrika Olin. Bouppteckningen utvisade brist i boet. Tiden för urarvagörelse förflöt, utan att urarvagörelse ägde rum.
    Varken Wallskog, Svensson eller Fredrika Olin voro stärbhusdelägare.
    Svensson instämde Wallskog till H.R:n i Hasslerörs tingslag av Vadsbo norra domsaga och yrkade, att enär Gustafsson Östman hos vissa uppgivna personer ägt fordran, vilken ej upptagits i bouppteckningen efter honom, det måtte åläggas Wallskog att beediga bouppteckningen.
    Wallskog bestred Svenssons yrkande och anförde: Enär stärbhusdelägare enligt 1734 års lag aldrig kunde bliva personligen betalningsansvariga, försåvitt de låtit upprätta bouppteckning, utan borgenärerna för denna händelse hade att hålla sig blott tillsjälva kvarlåtenskapen, var det naturligt, att bouppteckning sedutan vidare på borgenärs yrkande då ålades bouppgivaren. Sedan emellertid lagstiftningen ändrats därhän, att stärbhusdelägarna efter en viss kortare tids förlopp bleve personligen betalningsskyldiga för boets kända skulder, om de ej dessförinnan avträtt detsamma, kunde man icke skäligen påstå, att en borgenär skulle hava något förnuftigt intresse av att genom bouppteckningsed få gränsen emellan den avlidnes kvarlåtenskap och stärbhusdelägarnas förutvarande personliga tillhörigheter fastställd. Därav följde, att Wallskog ej skäligen borde åläggas att med ed fästa riktigheten av bouppteckningen efter Gustafsson Östman.
    Fredrika Olin anmälde sig under rättegången såsom mellankommande part och förklarade sig göra ett med Svensson.
    Wallskog bestred, att det tillätes Fredrika Olin att uppträda såsom mellankommande part, enär Svenssons talan icke på något sätt rörde henne eller hennes rätt.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Rehnberg) yttrade i utslag d. 6 april 1915: Rörande först Fredrika Olins yrkande att få inträda såsom mellankommande part, så enär Fredrika Olin visat sanno-

RÄTTSFALL. 389lika skäl för sina anspråk, funne H.R:n skäl bifalla hennes yrkande att inträda såsom part i målet.
    Angående därefter Svenssons och Fredrika Olins yrkande, att Wallskog skulle förpliktas att med ed fästa riktigheten av ifrågavarande bouppteckning, så enär Svensson och Fredrika Olin styrkt sig vara fordringsägare i boet efter Gustafsson Östman, samt Svensson och Fredrika Olin i följd härav hade talan i avseende å kvarlåtenskapen efter Gustafsson Östman, funne H.R:n jämlikt 9 kap. 1 § ärvdabalken skäligt förelägga Wallskog att, vid vite av 25 kr., efter de ändringar och tillägg beträffande bouppteckningen, vartill han kunde finna sig föranlåten, vid H. R:ns sammanträde d. 27 sept. 1915 med ed fästa riktigheten av bouppteckningen.

    Wallskog sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Leijonmarck, Romberg, Lejman, Bellinder och Löthner, referent) yttrade i dom d. 2 juni 1916: Enär FredrikaOlin icke visat, att den av Svensson instämda talan rörde henne eller hennes rätt,
    samt vad Svensson åberopat till stöd för sin befogenhet att yrka åläggande för Wallskog att med ed besanna riktigheten av ifrågakomna bouppteckning icke vore av beskaffenhet att han på grund därav kunde anses berättigad föra talan i nämnda hänseende,
    funne HovR:n lagligt att dels undanröja motvädjade utslaget, såvitt därigenom Fredrika Olin berättigats uppträda såsom mellankommande part, och dels, med upphävande av utslaget ivad Wallskog därigenom blivit ådömd edgång, befria honom från samma edgång.
    HovR:n tillkännagav, att Svensson och Fredrika Olin jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken icke ägde fullfölja talan motHovR:ns dom.

54.

Fråga, huruvida den i 3 kap. 29 § i nyttjanderättslagen stadgade preskriptionstid finge anses avbruten genom talans anhängiggörande inom rätt tid men vid icke behörig domstol.

Jfr ang. borgenspreskription HASSELROT: Handelsbalken 2 uppl. s. 301.

    Genom kontrakt d. 22 juli 1911 uthyrde A. J. Jansson till P. Radmann en lägenhet i Springsta säteris corps de logis mot en årlig hyra av 350 kr. att erläggas kvartalsvis från och medd. 1 aug. samma år.
    Under åberopande av detta kontrakt instämde Jansson Radmann till Finspånga läns H.R. med yrkande om åläggande för Radmann att för ifrågavarande lägenhet till Jansson utgiva hyraför tiden från d. 1 aug. 1911 till d. 1 okt. 1912.
    Genom utslag d. 11 maj 1914 förklarade H.R:n, enär ifråga-

390 RÄTTSFALL.varande fastighet icke låge inom H.R:ns domvärjo, sig icke kunna upptaga Janssons berörda talan till prövning.
    Efter stämning, som delgavs Radmann d. 15 mars 1915, yrkade Jansson därefter under åberopande av förutnämnda kontrakt vid Tuhundra, Siende och Ytter Tjurbo H.R., att Radmann måtte förpliktas att till Jansson utgiva hyra för ifrågavarande lägenhet för ovan angivna tid med 408 kr. 34 öre.
    Radmann invände bland annat, att enär kontraktet upphört att gälla d. 1 okt. 1912 samt Jansson icke inom två år därefter vid vederbörlig domstol anhängiggjort talan om utbekommande av hyra för lägenheten, Jansson jämlikt stadgandet i 3 kap. 29 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom förlorat sin rätt att mot Radmann framställa fordringsanspråk på grund av kontraktet.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Uggla) utlät sig genom utslagd. 26 okt. 1915: Som Jansson medgivit, att hyresavtalet mellan parterna upphört att gälla d. 1 okt. 1912, men Jansson icke inom den i 3 kap. 29 § i ovannämnda lag föreskrivna tid av två år efter nämnda dag vid vederbörlig domstol anhängiggjort sin talan, ogillades Janssons talan såsom för sent väckt.

    Jansson sökte efter vad ändring.
    Svea HovR. (hrr Hörstadius, Glimstedt och Rönquist) fann i dom d. 14 juli 1916 ej skäl att göra ändring i H.R:ns utslag.
    Referenten e. o. assessorn Aastrup yttrade: "Enär i målet är upplyst, att, efter det ovanberörda hyreskontrakt d. 1 okt. 1912 upphört att gälla, Jansson inom den i ovan åberopade lagrum stadgade tid av två år därefter vid domstol anhängiggjort rättegång mot Radmann om utbekommande av hyra för lägenheten under den i målet avsedda tiden, samt Jansson följaktligen måste anses hava lagligen förvarat sin rätt till talan mot Radmann i förevarande hänseende, alltså och då Radmann ostridigt icke guldit hyran för lägenheten under nämnda tid, prövar jag, som lämnar utan vidare avseende vad Radmann eljest mot kravet invänt, rättvist att med ändringav H.R:ns utslag förplikta Radmann att till Jansson genast mot kvitto utgiva hyra för ifrågavarande lägenhet under tiden från d. 1 aug. 1911 till d. 1 okt. 1912 med 408 kr. 34 öre."

55.

Då köpare icke inom bestämd tid uttagit den inköpta varan, har säljaren förklarat sig för köparens räkning hava upplagt densamma. Äger säljaren sedermera, innan köparen påkallat leverans, häva köpet?

Jfr ang. motsvarande spörsmål vid mora å säljarens sida ALMÉN: Om köp och byte § 26 vid not 32 ff.

    Genom slutsedel d. 3 mars 1914 sålde handelsaktiebolaget P. G. Jansson till A. Andersson i Karlstad såsom innehavare

RÄTTSFALL. 391av firman A. G. Anderssons Eftr. 25 säckar Alsters vetemjöl av märket Best Patent efter ett pris av 26 kr. 25 öre per säck att levereras banfritt Alster successivt inom d. 31 juli 1914. Betalning skulle erläggas antingen kontant eller genom 2 månaders accept, och skulle växel, som accepterats, omedelbart returneras. Tillika innehöll slutsedeln, att om varan icke inom kontrakterad tid vore uttagen, säljaren ägde rätt att antingen häva köpet eller vare sig prompt avlasta eller för köparens räkning upplägga outtagna partiet.
    I skrivelse d. 31 juli 1914 meddelade bolaget Andersson, som då ännu icke uttagit någon del av det försålda partiet, att bolaget för hans räkning och risk i Alster upplagt hela partiet,varjämte bolaget översände faktura å köpeskillingen.
    Bolaget, som d. 3 aug. 1914 icke mottagit något svar från Andersson, avlät då till honom meddelande av innehåll, att på grund av den bestämmelse i försäljningsvillkoren, som med gåvebolaget att häva köpet, då varan icke inom kontrakterad tid uttagits, samt närmast i anledning av det utbrutna krigetbolaget hävde köpet.
    I skrivelse d. 7 aug. anhöll därefter Andersson, utan att nämna något om bolagets föregående skrivelser, att få det försålda partiet sig tillsänt.
    Andersson instämde i febr. 1915 bolaget till R.R:n i Kristinehamn med yrkande, att enär bolaget obehörigen vägrat fullgöra ifrågavarande leverans, bolaget måtte förpliktas att till Andersson utgiva skadestånd med skillnaden mellan priset å varan vid tiden för stämningen och det avtalade priset, vilken skillnad uppginge till minst 10 kr. per säck, eller alltså med tillhopa 250kr. jämte ränta. Andersson framhöll bl. a., att då bolaget med tillämpning av ena alternativet i slutsedeln upplagt mjölpartiet för Anderssons räkning, bolaget icke ägde rätt att 3 dagar därefter häva försäljningen.
    R.R:n yttrade i dom d. 3 maj 1915: I målet vore upplyst, att bolaget samma dag leveranstiden utgick underrättat Andersson, att ifrågavarande parti mjöl om 25 säckar vore upplagt för Anderssons räkning. Vid sådant förhållande vore bolaget icke berättigat att 3 dagar därefter häva köpet med anledning av utbrutet krig. På grund härav och då bolagets invändningari övrigt ej förtjänade avseende, samt priset å mjöl vid tidpunkten, då varan av Andersson beordrats, med 5 kr. 25 öre per säck överstigit avtalade priset, prövade R.R:n rättvist att på sådant sätt bifalla Anderssons talan, att bolaget förpliktades att genast mot kvitto till Andersson utgiva 131 kr. 25 öre jämteränta därå efter 5 % från stämningsdagen till dess betalning skedde.

    Bolaget sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr von Heijne, Appelberg och friherre Staël von

392 RÄTTSFALL.Holstein) utlät sig i dom d. 29 sept. 1916: Enär av handlingarna framginge, att enligt bestämmelser i det mellan Andersson och bolaget träffade avtalet det försålda mjölpartiet skolat av Andersson uttagas inom d. 31 juli 1914 och att bolaget, därest så ej skedde, skulle äga rätt att antingen häva köpet eller för Anderssons räkning upplägga det outtagna partiet, samt tillika är ostridigt, att Andersson icke inom samma tid uttagit ens någon del av det sålda;
    ty och då den omständighet, att bolaget d. 31 juli 1914 i brev till Andersson förklarat sig hava upplagt det sålda partiet för hans räkning samt tillsänt honom faktura därå, icke föranledde, att bolaget skulle varit förhindrat att, innan Andersson i anledning härav påkallat fullgörande av avtalet, häva köpet, samt bolaget d. 3 aug. 1914 i brev till Andersson förklarat sighäva köpet, varemot Andersson först d. 7 i samma månad påkallat leverans,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av R.R:ns dom, ogilla Anderssons i målet förda talan.
    Assessorn Aschan yttrade: "Jag finner väl, att bolaget på grund av Anderssons underlåtenhet att inom d. 31 juli 1914 uttaga ifrågavarande mjölparti varit berättigat att häva köpet,
    men enär bolaget med skrivelse d. 31 juli 1914 till Andersson översänt faktura å varan, i vilken faktura uppgivits att varan för Anderssons räkning och risk upplagts i Alster, och bolaget vid sådant förhållande måste anses hava frånträtt sin rätt att allenast på grund av Anderssons nyssnämnda underlåtenhet häva köpet, samt bolaget icke visat, att Andersson, som inom skälig tid därefter påkallat leverans, sedermera gjort sig skyldig till försummelse i avseende å köpeavtalets fullgörande,
    ty och som bolagets uppgift, att bolaget på grund av utbrutet krig varit ur stånd att fullgöra avtalet och av sådan anledning ägt rätt att genom omförmälda brev av d. 3 aug. 1914 häva köpet icke förtjänar avseende, samt bolaget förty saknat log för sin underlåtenhet att efterkomma Anderssons i brev av d. 7 aug. 1914 framställda begäran om avtalets fullgörande,
    alltså och då bolaget medgivit, att priset å mjöl av ifrågavarande sort d. 11 sept. 1914 eller således under den tid, då Andersson ännu ägt påfordra leverans av ifrågavarande mjölparti,uppgått till 31 kr. för säck, men Andersson icke visat, att priset under nämnda tid stigit till högre belopp, samt Andersson följaktligen på grund av bolagets underlåtenhet att fullgöra leveransen är berättigad till skadestånd, motsvarande skillnaden mellan 31 kr. och avtalade priset, 26 kr. 25 öre, allt för säck räknat, dock med avdrag för den av Andersson medgivna ersättning för magasinshyra med 25 öre för säck, eller således till belopp av 4 kr. 50 öreför säck,
    prövar jag rättvist på det sätt ändra H.R:ns utslag i huvudsaken,

RÄTTSFALL. 393att det skadestånd, bolaget skall till Andersson mot kvitto utgiva, av mig bestämmes till 112 kr. 50 öre jämte ränta därå efter den av H.R:n stadgade grund."

56.

Cifköp. Fråga om skyldighet för köparen att erlägga betalning mot skeppningshandlingar, oaktat den ångare, å vilken varan inlastats, på grund av krigsförhållandena tvingats att lossa varan i annan hamn än destinationsorten.

Jfr ALMÉN: Om köp och byte § 17 vid not 43—48 och (ang. sådana fall, d då konnossement ej utfärdats) § 15 vid not 12—14 a.

    Genom två kontrakt, dagtecknade d. 16 och d. 19 juni 1914, sålde firman Hardy Seligmann Francis & C:o Limited i London till Aktiebolaget A. P. Sjöbergs fabriker i Malmö 100 tons mandschurisk krossad bönolja att skeppas under juli 1914 från orientalisk hamn för ett pris av 27 pund per engelsk ton cif Malmö; och skulle köparen kontant i London betala hela beloppet av proformafakturan å nettovikten mot erhållande avskeppningsdokument vid eller före ångarens ankomst till Malmö eller tre månader efter erhållen notis om dokumentens ankomst till London, vilketdera som först inträffade.
    Till kontraktens fullgörande inlastade firman i Dalnij å tyska ångaren Frisia 101.26 tons bönolja enligt två d. 13 juli 1914 utfärdade konnossement.
    Då firman d. 9 nov. 1914 med erbjudande av konnossementen, fakturor och försäkringsbrev avfordrade bolaget betalning, vägrade bolaget att erlägga det fordrade beloppet under förmälan, att oljan icke kunde ankomma till Malmö inom rimlig tid, enär ångaren Frisia vore kapad och befunne sig i Hongkong.
    Firman instämde härefter bolaget till R.R:n i Malmö med yrkande, att då bolaget icke på av detsamma anförd grund kunde undandraga sig betalningen, bolaget måtte förpliktas att mot utbekommande av konnossement och försäkringsbrev till firman utgiva den avtalade köpeskillingen, utgörande efter avdrag av frakt, som skulle betalas vid ångarens ankomst till Malmö, 2,525 pund 3 shillings, jämte ränta.
    R.R:n yttrade i utslag d. 26 aug. 1915: Enär bolaget, som förbundit sig att för ifrågakomna gods erlägga betalning mot skeppningsdokument, ej haft annat att mot kravet erinra, änatt godset ännu icke framkommit,
    men bolaget enligt 71 § i lagen om köp och byte av lösegendom d. 20 juni 1905 icke vore berättigat att på sådan grund undandraga sig betalningen,
    prövade R.R:n rättvist förplikta bolaget att mot kvitto och utbekommande av vederbörliga räkningar, konnossement och försäkringsbrev till firman genast utgiva fordrade 2,525 pund 3

394 RÄTTSFALL.shillings eller däremot svarande belopp i svenskt mynt efterhögsta vid betalningstiden gällande kurs med 6 % ränta därå från d. 13 juli 1914 tills betalning skedde.

    Bolaget sökte ändring under anförande: Då under ångaren Frisias resa världskriget utbröt, ingick ångaren för att undgå kapning till den tyska hamnen Tsingtau, där oljan lossades och upplades. Frisia kapades någon tid därefter, då den var stadd på resa med kol, avsedda för kryssaren Emden. Sedermera blev oljan i Tsingtau inlastad på engelska ångaren Carnavonshire och å denna förd till London, där den upplades. I England vore exportförbud på bönolja. De av firman företedda skeppningsdokumenten kunde icke giva bolaget rätt att disponera oljan. Någon skyldighet för bolaget att erlägga betalning kunde icke föreligga, förrän åt bolaget tillhandahölles dokument, som medförde dylik rätt.
    Firman bestred ändringssökandet och åberopade en av bolaget d. 24 febr. 1915 utfärdad handling av innehåll, dels att bolaget bemyndigade firman att på bolagets bekostnad, risk och räkning ombesörja transporten till Malmö av den utav bolaget enligt kontrakten d. 16 och d. 19 juni 1914 inköpta i Tsingtau upplagda oljan och dels att detta bemyndigande icke skulle medföra någon ändring av bolagets förpliktelser enligt kontrakten. Eventuellt yrkade firman, att bolaget måtte åläggas betalningsskyldighet mot angående oljans uppläggande i London utfärdade »Dock Warrants», som berättigade innehavaren att utfå oljan i London, eller andra dylika handlingar.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Schartau, Stenberg och Gamstorp, referent) fann i dom d. 16 juni 1916 det vara i HovR:n obestritt uppgivet, att ångaren Frisia i anledning av det i aug. 1914 utbrutna kriget för att undgå kapning ingåtttill Tsingtau, där oljan lossats, varefter ångaren under en för annat ändamål företagen resa kapats,
    och enär med avseende å de omständigheter, som sålunda föranlett att oljans forslande med Frisia avbrutits, bolaget icke kunde vara skyldigt att mot de under förutsättning av oljanstransport med nämnda ångare utfärdade handlingarna utgiva köpeskillingen för oljan,
    prövade HovR:n, som till prövning upptoge firmans talan allenast sådan den till R.R:n instämts och därstädes fullföljts, rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag, ogilla firmans stämningstalan.

RÄTTSFALL. 39557.

Krav på grund av skuldebrev, beträffande vilket utgivarna påstå, att det efter utfärdandet dem ovetande ändrats. Bevisskyldigheten?

Jfr N. J. A. 1879: 420 och 1905: 309 samt ESCHELSSON: Om skuldebrev enligt svensk rätt s. 106 jämte där lämnade litteraturhänvisningar.

    Efter stämning till Ölands södra mots H.R. yrkade N. P. Nilsson åläggande för E. Danielsson och hans hustru Signe Lovisa Johansson att på grund av ett av makarna d. 27 dec. 1912 utfärdat skuldebrev till Nilsson utgiva ränta efter 5 % å 6,000 kr. från och med d. 23 mars till d. 1 nov. 1913 med 181 kr. 67 öre samt å 5,100 kr. från och med d. 23 mars 1913 till d.29 dec. 1914 med avdrag för redan erlagda 7 kr. 81 öre.
    Åberopade skuldebrevet, som företeddes i huvudskrift, hade följande lydelse: »Till Nils Petter Nilsson i Södr. Möckleby eller order betaler undertecknad sextusen (6,000) kronor den 1:sta november 1913 samt femtusen etthundra (5,100) kr. den1:sta november 1914 därjämte Beräknas Fem procents löpande ränta tills Betalning sker. Dessutom förbinder jag mig Att gälda alla de omkostnader, som för lånets Bevakning och indrivning möjligen kan erfordras. Årsvik den 27 dec. 1912.
    Gustaf Edvard Danielsson. Signe Lovisa Johansson.»
    Å skuldebrevet fanns tecknat kvitto av Nilsson, att därå avbetalts dels d. 1 nov. 1913 6,000 kr. och dels d. 29 dec. 19145, 100 kr. jämte 5 % ränta å sistnämnda belopp från d. 1till d. 11 nov. 1914 med 7 kr. 81 öre.
    Makarna Danielsson anförde under bestridande av kravet: Då ifrågavarande skuldförbindelse av dem undertecknades, hade i densamma efter årtalet 1914 stått »därefter» och icke »därjämte». Skuldebrevet hade således efter underskrivandet de movetande ändrats.
    Det antecknades, att i skuldebrevet efter orden »5,100 kr. den 1:sta november» stode »1912», som först ändrats till »1914»samt därefter överstrukits, att därefter följde årtalet »1914» samt ordet »därjämte», samt att före ditskrivningen av sistnämnda årtal och ord radering verkställts å papperet därunder.
    Nilsson medgav, att skuldebrevets ordalydelse ändrats, men påstod, att detta skett före undertecknandet, så att skuldebrevet därvid haft sin nuvarande lydelse. I övrigt anförde Nilsson: Skuldebrevet avsåge en del av köpeskillingen för vissa fastigheter, som makarna Danielsson inköpt av Nilsson genom köpekontrakt d. 27 dec. 1912. Nilsson hade i sitt hem utskrivit skuldebrevet. Då han vid genomläsning därav funnit, att åden plats, där ordet »därjämte» nu stode, stått »samt dessutom», hade han tyckt, att detta uttryck icke låtit vackert, eftersom ordet »dessutom» åter förekomme ett stycke längre ned, och

396 RÄTTSFALL.då han samtidigt upptäckt, att före »samt» stående årtalet 1912 vore oriktigt, hade han överstrukit detta och i stället satt »1914 därjämte».
    Makarna Danielsson vidhöllo sitt påstående, att skuldebrevet efter utfärdandet blivit ändrat, samt åberopade till stöd därför jämväl det av Nilsson omnämnda köpekontraktet, enligt vilket köpeskillingen för de till dem försålda fastigheterna, 18,000 kr., skulle betalas på det sätt, att de skulle övertaga intecknad skuld till belopp av 4,900 kr. samt erlägga 2,000 kr. vid tillträdet d. 25 mars 1913, 6,000 kr. d. 1 nov. samma år och återstoden, 5,100 kr. d. 1 nov. 1914, varemot kontraktet icke stadgade något om skyldighet för dem att betala ränta å dessa belopp.
    Nilsson uppgav, att vid köpslutet parterna länge resonerat om räntan å den del av köpeskillingen, som icke skulle erläggas kontant, men att de slutligen enats om att ränta skulle beräknas från tillträdesdagen. Vid överläggningarna och överenskommelsen hade några vittnen icke närvarit, enär köpevillkoren skulle vara hemliga.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Norelius) yttrade i utslag d. 7 juni 1915: Enär i det i målet företedda köpekontrakt, varigenom Nilsson och hans hustru till makarna Danielsson försålt ½ mtl nr 3 och 53/500 mtl nr 4 Årsvik, icke funnes någon bestämmelse därom, att makarna Danielsson skulle vara skyldiga att före respektive förfallodagar utgiva ränta å de belopp, tillhopa 11,100 kr., som de, enligt å kontraktet av säljarna tecknat kvitto, till fullo guldit genom utgivande av i målet omförmälda skuldförbindelse,
    ty och som Nilsson emot makarna Danielssons bestridande icke visat, vare sig att muntlig överenskommelse härom mellanparterna träffats eller att förbindelsens ordalydelse ändrats före densammas utfärdande,
    samt beträffande av Nilsson framställt yrkande om utfående av ränta å 5,100 kr. från d. 11 nov. 1914 till d. 29 i samma månad makarna Danielsson enligt av dem gjort påstående, som av Nilsson lämnats obestritt, förstnämnda dag erbjudit sig till Nilsson betala detta belopp jämte ränta därå från förfallodagen d. 1 i samma månad,
    men Nilsson utan skäl vägrat emottaga detsamma,
    bleve Nilssons talan av H.R:n ogillad.

    Nilsson sökte ändring.
    Göta HovR. (hrr Nordin, Fischer, Herrlin och Sandström, referent) yttrade i dom d. 7 juli 1916: Enär Nilsson icke styrkt, att ifrågavarande skuldebrev vid utfärdandet haft annan lydelse, än makarna Danielsson uppgivit,
    alltså och på de av H.R:n i övrigt anförda skäl fastställde HovR:n det slut, vartill H.R:n i motvädjade utslaget kommit.

RÄTTSFALL. 39758.

Legostadgan har ansetts icke vara tillämplig i fråga om tjänsteavtal, som ingåtts för tiden d. 14 mars—d. 24 okt.

Jfr N. J. A. 1875: 421 och 1878: 466 1916: 314 samt SCHREVELIUS: Civilrätt IIIs. 176, WINROTH: Om tjänstehjonsförhållandet s. 118—119 och not 22, Densamme:Strödda uppsatser I s. 33 samt HASSELROT: Handelsbalken X s. 2041.

    E. Malmström erhöll i febr. 1912 tjänst såsom dräng hos lantbrukaren N. Henriksson för tiden 14 mars—24 okt. 1912 och mottog därvid städjepenning. Sedan Malmström tjänat hos Henriksson till d. 31 juli 1912 och av den för avtalade tjänstetiden bestämda kontanta lönen, 215 kr., uppburit 68 kr. 40 öre, blev han sistnämnda dag på Henrikssons begäran av vederbörande länsman jämlikt 5 § legostadgan vräkt ur tjänsten.
    Malmström instämde därefter Henriksson till Ingelstads och Järrestads H.R. under yrkande, att som han utan laga skäl blivit av Henriksson skild från tjänsten, denne måtte förpliktas att till Malmström utgiva å lönen återstående 146 kr. 60 öre jämte ränta från d. 24 okt. 1912. Malmström gjorde därvid gällande, att legostadgans bestämmelser icke vore tillämpliga å ifrågavarande avtal.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Fagerlin) yttrade i utslag d. 27 sept. 1915: Enär Malmström, som varit lagligen stadd hos Henriksson från d. 14 mars 1912 till d. 24 därpå följande okt., blivit d. 31 juli 1912 genom vederbörande länsman ur tjänsten vräkt av i företett vräkningsbevis uppgivna skäl, att Malmström oaktat erhållen varning och utan att i godo låta sig rättas vid flera tillfällen under tjänstetiden olovligen avlägsnat sig ur tjänsten och visat olydnad mot Henriksson genom att vägra fullgöra det arbete, som honom blivit förelagt,
    samt av utredningen i målet framginge, att de skäl, som i vräkningsbeviset sålunda angivits, förelegat, och Malmström förty ej kunde anses vara skild från tjänsten utan laga skäl,
    bleve Malmströms talan ogillad.

    Malmström sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Larsson, referent, Hartelius och Alsén) yttrade i dom d. 19 maj 1916: HovR:n funne, att ifrågavarande tjänsteavtal med hänsyn till den tid, för vilken det ingåtts, icke vore att hänföra under legostadgan, utan borde bedömas enligt de för tjänsteavtal i allmänhet gällande grunder,
    och enär Henriksson finge anses hava haft laga skäl att såsom skett skilja Malmström från tjänsten,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag, sålunda bifalla Malmströms talan, att Henriksson förpliktades

398 RÄTTSFALL.att till Malmström utgiva å dennes lön för tiden till och med d. 31 juli 1912 resterande 66 kr. jämte 6 % ränta därå från d. 24 okt. 1912 tills betalning skedde.

59.

Åtal för olaga handel med apoteksvaror. Kungl. apoteksvarustadgan d. 14 nov. 1913.

    Stadsfiskalen J. Ekelund påstod vid R.R:n i Örebro efter angivelse av medicinalstyrelsen ansvar å massören J. Wåhlin för det Wåhlin sålde ett preparat, kallat örtmedel mot äggvitsjuka,vilket medel utgjorde en till apoteksvara hänförlig beredning.
    Med anledning av annonser, i vilka medlet utbjöds såsom botande äggvitsjuka, lät statsmedicinska anstaltens farmaceutiska avdelning inköpa ett paket av medlet från Wåhlin. Moterläggande av 10 kr. 40 öre erhölls såsom post förskottsförsändelse ett paket innehållande diverse kryddor. Samtidigt fick adressaten i brev mottaga ett särskilt »meddelande» samt en bruksanvisning. I bruksanvisningen heter det bland annat:» Blandningen av örterna, som erhållas förpackade i sju påsar, innehållande de olika sorterna, tillgår så, att man på en bricka, ett papper eller dylikt tömmer alla sju påsarnas innehåll, som därefter blandas väl med en sked. Av den färdigblandade satsen skall man sedan, efter hand som det går åt, koka endast en åttondel i taget. Med de rekvirerade örterna medföljer ett mått, som skall användas till att mäta upp den till varje kokning bestämda mängden.» Den tillagade dekokten var enligt bruksanvisningen avsedd för intagning.
    Laboratorn vid förenämnda avdelning har verkställt undersökning av medlet och härom avgivit utlåtande, däri han yttrar: Paketets innehåll utgjordes av en papperspåse innehållande sju stycken påsar droger samt dessutom en tom påse, avsedd att användas såsom »mått till uppmätning av örterna», sedan dessa av köparen blivit blandade. Å varje påse, som innehöll kryddor, var tryckt »Apoteket Svanen, Örebro. Drottninggatan 26.» samt dessutom den inneliggande drogens namn. De olika påsarna angåvos innehålla: en »Fol. Ribis nigr.», en »Sign. Guajaci ras.», en »Flos. Millefol.», en »Rad. Taraxaci.», en »Cort. Aurantii», en »Rad. Pimpinell.» samt en »Cort. Frangul.». Samtliga påsars innehåll överensstämde med den åsatta signaturen. De högsta pris, som vid försäljning från apotek må åsättas dessa kryddor, expedierade i skilda påsar, utgörkr. 3.45.
    Av de inneliggande sju drogerna äro Cortex Frangulæ, Radix Pimpinellæ och Radix Taraxaci visserligen farmakopévaror,men ingendera av vare sig dessa eller de övriga använda dro-

RÄTTSFALL. 399gerna utgör i och för sig apoteksvara, eftersom de ej finnas upptagna i Bil. I vid apoteksvarustadgan. Deras försäljande i oblandat skick eller i oberedd form är sålunda varje handelsidkare tillåtet även till priser, som, såsom, i förevarande fall, högst väsentligt överstiga medicinaltaxans priser.
    Wåhlin bestred åtalet såsom saknande stöd i gällande författning. Han hade varit fullt övertygad om att de av honom försålda örterna ej kunde hänföras till apoteksvara. Då de ej voro blandade, kunde det ej heller vara fråga om någon sorts beredning. I apoteksvarustadgan funnes ej något stadgande om att örter ej fingo vara acicerade (hackade).
    R.R:n (Rådmännen Hagberg och Aschan) har genom utslag d. 7 jan. 1916, enär Wåhlin icke genom vad mot honom förekommit kunde anses hava gjort sig förfallen till ansvar i åtalade hänseende, lämnat åtalet utan bifall.
    Rådmannen Tisell, med vilken borgmästaren Schneider instämde, var skiljaktig och anförde:
    "Enär med hänsyn till innehållet i det av laboratorn Oscar von Friedrichs avgivna undersökningsprotokoll, mot vilket protokoll Wåhlin förklarat sig ej hava något att erinra, måste anses utrett, att de av von Friedrichs undersökta drogerna äro att hänföra till sådana beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas vid tillredning av läkemedel, samt Wåhlin ostridigt under den tid, som förflutit sedan stämning sist honom för enahanda förseelse delgivits och till dess han d. 1 okt. 1915 avflyttat från orten, i Örebro till salu hållit och försålt sådana beredningar, prövar jag, jämlikt §§ 1 och 14 mom. 1 i Kungl. apoteksvarustadgan d. 14 nov. 1913, rättvist döma Wåhlin att för vad han sålunda låtit komma sig tilllast böta 100 kr. till Kronan."

    Ekelund anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr Hansson, Bennet, Lundblad och Zetterstrand) fann i utslag d. 29 mars 1916 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

60.

Jämlikt 28 § utsökningslagen har fordran fastställts till betalning ur fast egendom samt förordnande meddelats om densammas försäljning. Skall på grund av uraktlåtenhet att iakttaga i 86 § 2 st. utsökningslagen föreskriven tid icke blott förordnandet om egendomens försäljning utan även beslutet ang. fordringens fastställande till betalning anses förfallet?

    Till säkerhet för ett till innehavaren ställt skuldebrev å 1,700kr. jämte 6 % ränta är inteckning meddelad i viss del av hemmanet Wästmossa nr 5 Litt. E. Lagfart å denna fastighet är senast meddelad för änkan Carolina Hansen.
    På ansökan av C. Larsson såsom innehavare av detta skulde-

400 RÄTTSFALL.brev fastställde K. B. i Kopparbergs län d. 26 sept. 1914 till betalning ur ifrågavarande fastighet intecknade kapitalbeloppet jämte ränta därå från d. 26 sept. 1912 tills betalning komme att ske. Genom utslag d. 8 dec. 1914 fastställde Svea HovR. K.B:s berörda beslut.
    Verkställighet av utslaget begärdes emellertid icke inom den i 86 § 2 st. utsökningslagen omnämnda tid.
    D. 7 sept. 1915 sökte Larsson ånyo hos K. B., att till betalning ur intecknade fastigheten måtte fastställas det i skuldebrevet förskrivna beloppet jämte ränta därå för 3 år, räknade tillbaka från den dag K. B:s utslag komme att meddelas, samt ersättning för lagsökningskostnaden, ävensom att K. B. måtte förordna om fastighetens exekutiva försäljning.
    K. B. utlät sig i utslag d. 1 dec. 1915: Av handlingarna i målet framginge, att änkan Hansen icke haft något att invändamot riktigheten av det till grund för kravet åberopade intecknade skuldebrevet, samt att fordringen vore till betalning förfallen. I anledning härav och med stöd av utsökningslagen, Kungl. förordningen om berörda lags införande, 9 kap. handelsbalken, Kungl. förordningen d. 16 juni 1875 om inteckning i fast egendom samt lagen d. 11 okt. 1912 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av Kungl. förordningen d. 16 juni 1875 om inteckning i fast egendom, funne K. B. skäligt till betalning fastställa förskrivna 1,700 kr. jämte ränta därå efter 6 % under 3 år, räknade tillbaka från d. 1 dec. 1915, och därifrån tills betalning skedde, samt ersättning för kostnaderna i målet med 24 kr. 30 öre att i laga ordning utgå ur ifrågavarande fastighet, andel av hemmansdelen nr 5 Litt. E i Wästmossa, räntande 11 skillingar 4½ runstycken i soldatårspenningar, vilken fastighet finge utan föregående utmätning, men dock först sedan densamma blivit i vederbörlig ordning, beskriven och värderad samt K. B:s utslag vunnit laga kraft, å landskansliet försäljas i den ordning, somom utmätt fast egendom vore stadgad.

    Änkan Hansen sökte ändring. Hon framhöll, att ifrågavarande fordran redan blivit genom K.B:s utslag d. 26 sept. 1914 fastställd till betalning, vadan saken icke bort ånyo upptagas till prövning.
    HovR:n (hrr von Heijne, Appelberg, friherre Staël von Holstein och Aschan) utlät sig genom utslag d. 14 juni 1914: Enär K.B. genom ett i annat mål mellan parterna d. 26 sept. 1914 meddelat utslag, i vilket utslag HovR:n genom utslag den 8 dec. 1914 ej gjort ändring, på grund av omförmälda skuldebrev till betalning ur ifrågavarande fastighet fastställt bland annat kapitalbeloppet 1,700 kr. jämte ränta därå från d. 26 sept. 1912 tills betalning komme att ske, prövade HovR:n lagligt undanröja överklagade utslaget i vad därigenom nyssnämnda kapitalbelopp

RÄTTSFALL. 401jämte ränta därå från d. 1 dec. 1912 ånyo faställts till betalning ur fastigheten;
    men som K.B:s berörda d. 26 sept. 1914 meddelade utslag, i vad det innefattade förordnande om egendomens försäljning, på grund av stadgandet i 86 § 2 st. utsökningslagen förfallit,
    alltså och då änkan Hansen icke förebragt någon omständighet, som utgjorde hinder för bifall till Larssons förevarande ansökning i vad den innefattade begäran om nytt dylikt förordnande,
    prövade HovR:n lagligt på det sätt fastställa nu överklagade utslaget i sistberörda del, att HovR:n förordnade, att fastigheten finge till gäldande av det enligt K.B:s d. 26 sept. 1914 meddelade beslut till betalning ur fastigheten fastställda kapitalbelopp jämte ränta, dock ej för längre tid än som i förevarande ansökning avsåges, eller alltså allenast från d. 1 dec. 1912 till dess betalning skedde, utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom vore stadgad.
    Beträffande Larssons ansökning i vad den avsåge uttagande ur fastigheten av kostnaderna å målet, så enär ansökningen blivit erforderlig på grund av Larssons underlåtenhet att inom den i sistberörda lagrum stadgade tid söka verkställighet av K.B:s d. 26 sept. 1914 meddelade utslag, prövade HovR:n skäligt undanröja nu överklagade utslaget, såvitt därigenom ersättning för samma kostnader fastställts till betalning urfastigheten och förordnande om fastighetens försäljande till gäldande av dessa meddelats.

61.

Tredskovis dömd svarande, som erlagt vad mot tredskodomen menej fullföljt detsamma, har ansetts icke äga söka återvinning. Rättegångsbalken 12 kap. 3 §.

Jfr NORDLING: Om remedia juris s. 11; BROOMÉ: Allmänna Civilprocessen s. 254; SCHREVELIUS: Civil-Process s. 131; GRENANDER: Om förfarandet mot tredskande svarande part s. 39; WREDE: Civilprocessrätt 2 uppl. II s. 71.

    F. M. Krohn, som till E. Sahlin upplåtit en lägenhet mot en hyra av 175 kr. i kvartalet för tiden d. 1 april 1914—d. 30 sept. 1916, instämde Sahlin till R.R:n i Ängelholm med yrkande att av honom utbekomma ogulden hyra för tiden d. 1 okt.—d. 31 dec. 1914.
    Genom utslag d. 14 juni 1915 dömde R.R:n Sahlin tredskovis att utgiva omstämda hyresbeloppet jämte ränta och rättegångskostnadsersättning. Mot detta utslag erlade Sahlin inom rätt tid vad, men fullföljde sedermera icke vadet.
    I anledning av sökt verkställighet å utslaget betalte Sahlind. 30 juli 1915 tillhopa 210 kr. 60 öre.
    Efter ny stämning å Sahlin yrkade Krohn därefter i aug.

 

Svensk Juristtidning 1916. 26

402 RÄTTSFALL.1915 vid R.R:n förpliktande för Sahlin att till Krohn utgiva ogulden hyra för tiden d. 1 jan.—30 sept. 1915.
    Sahlin bestred på anförda skäl, att han vore betalningsskyldig för hyra, som förfallit efter d. 1 okt. 1914, och yrkade å sinsida efter stämning å Krohn att av honom återvinna vad Sahlin på grund av R.R:ns utslag d. 14 juni 1915 måst betala.
    Krohn invände bland annat, att då Sahlin erlagt vad mot nämnda utslag, han icke ägde däremot föra återvinningstalan.
    R.R:n biföll i utslag d. 20 dec. 1915 Krohns talan samt yttrade vidare: Vid sådan utgång av Krohns talan mot Sahlin kunde R.R:n icke bifalla Sahlins yrkande att av Krohn återvinna av R.R:n utdömd och till Krohn erlagd hyra för tiden före d. 1 jan. 1915.

    Sahlin sökte ändring.
    HovR. över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Stenberg, Beskow och Ekberg, referent) utlät sig i dom d. 15 sept. 1916: Enär Sahlin inom rätt tid erlagt vad emot R.R:ns utslag d. 14 juni 1915,
    samt vid sådant förhållande, oansett att vadet sedermera icke fullföljts, hans mot Krohn i målet förda återvinningstalan jämlikt 12 kap. 3 § rättegångsbalken icke bort komma under bedömande,
    prövade HovR:n lagligt fastställa motvädjade utslaget, såvitt samma talan därigenom lämnats utan bifall.

62.

Polisman, vilken av förman inkallats att vittna inför domstol under tid, då han åtnjutit tjänstefrihet, har ansetts berättigad erhålla ersättning för sin inställelse inför domstolen.

    I mål inför Ö. Ä:t för polisärenden mellan poliskommissarien G. S. Schönhult, å tjänstens vägnar, å ena, och vissa för fylleri m. m. tilltalade personer, å andra sidan, blev poliskonstapeln A. Andreason på Schönhults begäran hörd som vittne. Andreason, som företedde intyg att han vid tiden för vittnesinställelsen vore tjänstefri, begärde ersättning för sin inställelse.

    Ö.Ä:t förklarade genom beslut d. 8 sept. 1915 Andreason icke böra i det förevarande fallet tillgodonjuta sådan ersättning.

    Svea HovR. (hrr Billman, von Knorring, Mörner och Forssmanutlät sig genom utslag d. 10 juli 1916, att enär den Andreason åliggande skyldighet att inställa sig inför Ö.Ä:t för att vittna uti ifrågakomna mål icke utgjort en honom påvilande tjänsteplikt, samt det ej heller förekommit någon annan omständighet, som föranledde därtill att ersättning för hans berörda inställelse icke borde honom tillerkännas, funne HovR:n skäligt

RÄTTSFALL. 403att, med upphävande av Ö. Ä:ts beslut, förklara Andreason berättigad att i sådan ersättning av allmänna medel utbekomma 2 kr.

63.

Vid borgenärssammanträde i konkurs har borgenär, som fått andra borgenärers fordringar på sig överlåtna, utövat rösträtt även för dessa. Beräkning av antalet röstande.

Jfr N. J. A. 1887: 94 samt MARTIN: Om ackord i konkurs s. 103 ff.

    Vid sammanträde d. 10 dec. 1915 med borgenärerna i den vid Orsa tingslags H.R. anhängiga urarvakonkursen efter F. Lindskog förekom behandling av avgivet anbud å övertagande av en konkursboet tillkommande skogsavverkningsrätt. Därvid yrkade L. Henriksson, under hemställan om anbudets förkastande, att förutom för egen fordran, 16,234 kr. 91 öre, få på grund av fullmakter rösta för fjorton andra borgenärer med fordringsbelopp av 28,936 kr. 55 öre. Bland sistnämnda borgenärer voro C. J. Halling, C. A. Pettersson, L. Johansson, J. Åberg och firman Orsa skomagasin, vilka i konkursen bevakat resp.: 4 kr. 15 öre, 8 kr., 15 kr., 58 kr. 64 öre och 3 kr., jämte ännu en borgenär, J. A. Ågren. I protokollet antecknades emellertid i fråga om dessa sex borgenärer, att det vore känt, att de icke vidare ägde någon fordran i konkursboet, varför deras röster frånräknades och Henriksson, med bibehållande dock av hela fordringsbeloppet för honom själv och omförmälda fjorton borgenärer eller sålunda 45,171 kr. 46 öre, tilläts rösta för endast nio borgenärer. Övriga vid sammanträdet representerade borgenärer, trettioåtta till antalet med ett sammanlagt fordringsbelopp av 30,980 kr. 94 öre, röstade för anbudets godkännande. Ordföranden förklarade därefter, att då de mot anbudets antagande avgivna rösterna icke uppginge ens till en femtedel av de avgivna, deras mening skulle gälla såsom beslut, vilka röstat för anbudets godkännande, samt att över beslutet skulle infordras yttrande av rättens ombudsman. — Denne förklarade sig därefter uti ett d. 14 dec. 1915 avgivet yttrande biträda den mening, som förklarats utgöra borgenärernas beslut.
    Henriksson jämte fyra av ovannämnda sex borgenärer anförde hos H.R:n besvär över beslutet och yrkade, att som samtliga de borgenärer, för vilka Henriksson vägrats att utöva rösträtt, fortfarande ägde fordran i konkursen samt omröstningen sålunda bort giva till resultat, att emot anbudets antagande röstat femton borgenärer, H.R:n måtte förklara den av Henriksson å sammanträdet omfattade meningen utgöra borgenärernas beslut.
    Vid H.R:ns sammanträde företeddes från icke klagande borgenärers sida av Halling, Pettersson, Johansson, Åberg och firman före borgenärssammanträdet utfärdad handlingar, inne-

404 RÄTTSFALL.fattande förklaring, att var och en av dessa borgenärer för sin fordran »blivit nöjaktigt gottgjord» och alltså icke ansåge sig »hava någon vidare talan i konkursboets angelägenheter».
    Henriksson och hans medparter förklarade, att med sist nämnda handlingar icke avsetts att förhindra Henriksson, som erhållit fullmakter av dessa borgenärer, att för dem utöva rösträtt.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Hartman) yttrade i utslag d. 19 febr. 1916: Enär i ärendet blivit utrett, att vid ifrågavarande borgenärssammanträde Halling, Pettersson, Johansson, Åberg och firman, vilka i konkursen bevakat fordran, icke vidare ägde någon fordran i konkursen,
    samt vid sådant förhållande nämnda borgenärer rätteligen icke ägt att vid sammanträde utöva rösträtt i konkursen,
    ty och som i följd härav borgenärernas omröstning om huruvida ovan omförmälda anbud borde antagas eller icke måste anses hava så utfallit, som det vid sammanträdet hållna protokoll utvisade,
    alltså bleve det av Henriksson och hans medparter framställda yrkandet, att den av dem vid omröstningen biträdda mening skulle förklaras utgöra borgenärernas beslut, av H.R:n ogillat;
    men som vid berörda omröstning trettioåtta borgenärer med en sammanlagd fordran av 30,980 kr. 94 öre röstat för anbudets antagande och tio borgenärer med ett fordringsbelopp av tillhopa 45, 171kr. 46 öre röstat emot antagandet av anbudet, samt sålunda jämlikt bestämmelserna i 60 § konkurslagen yttrande i frågan skulle inhämtas av rättens ombudsman,
    så och då sådant yttrande icke före sammanträdets slut blivitinhämtat och för borgenärerna föredraget, samt således något beslut i den fråga, varom berörda omröstning ägt rum, icke vid sammanträdet kunnat lagligen fattas,
    alltså bleve det i protokollet över sammanträdet antecknade, såsom av borgenärerna då fattade beslut om antagande av ifrågavarande anbud av H.R:n undanröjt.

    Henriksson och hans medparter anförde besvär under yrkande, att den av dem vid sammanträdet omfattade meningen måtte örklaras vara borgenärernas beslut. De anförde därvid bl. a.: För att tillförsäkra sig inflytande i konkursen hade Henriksson med vissa borgenärer avtalat, att de å honom skulle överlåta sina fordringar mot det att han garanterade dem viss minimiutdelning. Sådan utdelning hade ock av Henriksson redan utbetalats till ifrågavarande borgenärer. Vid borgenärssammanträde kunde icke företagas någon prövning av borgenärs fordringsrätt, och den begränsning av rösträtten för ifrågavarande fordringar, som vid sammanträdet tillämpats, saknade stöd i konkurslagen.
    Besvären utställdes till delgivning med rättens ombudsman med föreläggande för honom att höra icke klagande borgenärer.

RÄTTSFALL. 405Vid sammanträde med dessa företeddes nya, i april 1916 dagtecknade intyg av Halling, Pettersson, Johansson, Åberg och firman, däri de förklarade sig hava till Henriksson sålt sina fordringar och på den grund ansåge sig vara »i alla avseend enskilda från konkursen».
    Svea HovR. (hrr von Oelreich, referent, Grönwall och Wistrandyttrade i utslag d. 11 aug. 1916: Även om, på sätt i målet blivit påstått, det finge anses upplyst, att Halling, Pettersson, Johansson, Åberg och firman överlåtit sina i konkursen bevakade fordringar å Henriksson, kunde denna omständighet lagligen icke föranleda därtill, att vid omröstningen å ifrågavarande sammanträde i konkursen de för Hallings, Petterssons, Johanssons, Åbergs och firmans bevakningar av givna röster skulle beräknas annorlunda än om bemälda personer och firma själva fortfarande varit innehavare av samma fordringar.
    Vid sådant förhållande och då vid berörda sammanträde antalet av de emot antagandet av ifrågavarande anbud röstande borgenärerna uppgått till femton eller sålunda till mer än en fjärdedel av de vid sammanträdet röstande,
    samt de av bemälda femton borgenärer bevakade fordringar till beloppet överstege de för antagande av anbudet röstande borgenärernas sammanlagda fordringsbelopp,
    prövade HovR:n jämlikt 60 § konkurslagen lagligt, med ändring av H.R:ns utslag, såvitt talan däremot blivit fullföljd, förklara,att såsom borgenärernas beslut skulle gälla den mening, som av Henriksson och hans medparter å sammanträdet omfattats.

    Hovrättsrådet Wästfelt och assessorn Afzelius funno ej skäl atti anledning av Henrikssons och hans medparters besvär göra ändring i H.R:ns utslag.

64.

Sammanstötning har skett mellan en av bogserbåt bogserad tankpråm och en ångare, därvid skador uppstått å de båda sistnämnda. Fråga om befälhavarens å bogserbåten ersättningsskyldighet för skadan å pråmen.
Tillika fråga om bogserbåtens befälhavare, som dömts att solidariskt med pråmens rederi ersätta skadan å ångaren, kan förpliktas återgälda till rederiet något av vad detta i sådant hänseende utbetalt.

Jfr PLATOU: Norsk Söret s. 494, Nordiske Domme i sjöfartsanliggender 1903: 257, 1909: 471, sjölagskommitténs betänkande (1887) s. 160 samt ang. senare frågan jämväl WINROTH: Om skadestånd s. 312.

    D. 17 okt. 1913 på kvällen ägde i Gävle hamn sammanstötning rum mellan den Korsnäs Sågverks Aktiebolag tillhöriga ångaren Korsnäs I samt den Krooks Petroleum- & Olje- Aktiebolag tillhöriga tankpråmen Lucia, som bogserades av bogser-

406 RÄTTSFALL.ångaren Necken, förd av sjökaptenen P. L. Vallin. Av sammanstötningen vållades skador såväl å Korsnäs I som å Lucia.
    Det utreddes, att vid tillfället Lucia, som haft besättning ombord, ej haft sina lanternor tända och att Necken icke förtsådana ljus, som för bogserande fartyg äro föreskrivna.
    Sågverksbolaget instämde till Stockholms RR. oljebolaget och Vallin, den senare såsom redare för och befälhavare å Necken, samt yrkade, att på grund av de försummelser, som begåtts från Lucias och Neckens sida, oljebolaget och Vallin måtte förpliktas att solidariskt med fartyg och frakt till sågverksbolaget utgiva ersättning för de å Korsnäs I förorsakade skador samt besiktningskostnader med tillhopa 2,075 kr.
    Oljebolaget yrkade å sin sida efter stämning å Vallin, att då sammanstötningen orsakats allenast genom vållande av Vallin, vilken måste anses hava vid tillfället haft kommandot jämväl å Lucia och alltså varit skyldig tillse, att Lucia förde föreskrivna ljussignaler, Vallin måtte åläggas att med fartyg och frakt till oljebolaget dels gälda vad detta bolag kunde kännas skyldigt utbetala till sågverksbolaget och dels ersätta skadan å Lucia jämte besiktningskostnader med tillsammans 5,619 kr.
    R.R:n, som meddelade dom d. 29 aug. 1914, fann i målet utrett, att sammanstötningen förorsakats därav, att varken Necken eller Lucia fört föreskrivna ljussignaler, men ansåg det ej ådagalagt, att Vallin jämväl haft sig anförtrott kommandot å Lucia, samt förpliktade fördenskull och på i övrigtanförda skäl oljebolaget och Vallin att gemensamt eller vilkendera gälda gitte med sina ifrågavarande fartyg och frakt till sågverksbolaget utgiva 2,075 kr.
    Vidkommande den av oljebolaget mot Vallin i målet förda talan utlät sig R.R:n, att enär bolagets yrkande om förpliktande för Vallin att ersätta bolaget för vad det på grund av R.R:nsdom nödgades utgiva till sågverksbolaget saknade stöd av lag,
    samt det vållande till ifrågavarande sammanstötning, som låge Vallin såsom Neckens befälhavare till last, icke vore av beskaffenhet att böra föranleda skyldighet gäldande av någon del av de Lucia tillfogade skador,
    bleve oljebolagets berörda talan ogillad.

    Oljebolaget sökte efter vad ändring i Svea HovR.
    Det återkallade emellertid i en sedermera ingiven skrift sin talan mot sågverksbolaget under uppgift, att oljebolaget erlagt hela det genom R.R:ns dom utdömda beloppet, samt yrkade, att Vallin måtte förpliktas att till oljebolaget återgälda vad det sålunda utbetalt.
    Vid därefter hållet muntligt förhör uppgav oljebolaget, att Vallin till viss enskild person såsom innehavare av sågverksbolagets rätt erlagt hälften av vad sistnämnda bolag genom

RÄTTSFALL. 407R.R:ns dom tillerkänts, samt återkallade sin mot Vallin fullföljda talan i fråga om vad Vallin sålunda erlagt.
    HovR:n (hrr von Heijne, Appelberg, friherre Staël von Holstein och Aschan, referent) utlät sig genom dom d. 23 juni 1916 vidkommande den mot Vallin förda talan: HovR:n funne, att, på sätt R.R:n yttrat, ifrågavarande sammanstötning förorsakats därav, att varken Necken eller Lucia fört de i Kungl. förordningen d. 26 okt. 1906 angående åtgärder till undvikande av ombordläggning m. m. föreskrivna ljussignaler, ävensom att på grund av vad i målet blivit utrett antagas måste, att de försummelser i berörda hänseende, som å vardera fartygets sida förekommit, i lika mån bidragit till sammanstötningen;
    och ehuru vid sådant förhållande och då, på sätt R.R:n funnit, Vallin icke kunde anses ansvarig för nyssnämnda å Lucias sida förelupna försummelser, oljebolaget och Vallin sins emellan borde till hälften var svara för den skada, som på grund av sammanstötningen tillskyndats sågverksbolaget,
    likväl och som oljebolaget, sedan Vallin, enligt vad i HovR:; upplysts, numera guldit hälften av det sågverksbolaget genom R.R:ns dom tillerkända skadeståndsbelopp, återkallat sin talan ifråga om vad Vallin sålunda erlagt,
    alltså och då Vallin på grund av sitt omförmälda vållande till sammanstötningen måste anses pliktig att till hälften utgiva gottgörelse för de vid sammanstötningen å Lucia uppkomna skador och kostnaderna för den i anledning därav hållna besiktningen å fartyget, samt ostridigt vore, att kostnaderna för avhjälpande av berörda skador och för omförmälda besiktning uppgått till sammanlagt 5,619 kr., prövade HovR:n rättvist att, med ändring av R.R:ns dom i denna del, sålunda bifalla den av oljebolaget därutinnan förda talan, att Vallin förpliktades attmed fartyg och frakt till bolaget mot kvitto utgiva 2,809 kr. 50 öre.

65.

I olycksfallsförsäkringsavtal har stadgats, dels att försäkringen skulle träda ur kraft, då premie förfölle till betalning, såvida ej premien före förfallotiden blivit med försäkringsgivarens tillåtelse betald, och dels att försäkringstagaren vore skyldig att hålla försäkringen i kraft i minst tre år från dess början. Oaktat försäkringstagaren underlåtit att vid förfallotiden för en av premierna erlägga densamma, har försäkringsavtalet ansetts vara mot honom gällande för återstående delen av treårsperioden.

    C. Lindell ingav till olycksförsäkringsanstalten Gothia skriftlig ansökning, däri han anhöll, att anstalten måtte meddela honom såsom försäkringstagare försäkring för hans minderåriga dotter Karin Ingegärd Maria mot följderna av kroppslig skada genom olyckshändelse, och tillika utfäste sig att hålla försäkringen i kraft i minst tre år från dess början. Anstalten meddelade en-

408 RÄTTSFALL.ligt försäkringsbrev d. 5 sept. 1913 på grund av de i berörda skriftliga ansökning lämnade uppgifter för bemälda minderåriga sådan försäkring mot en årspremie av 80 kr. 86 öre, som skulle erläggas d. 1 mars och d. 1 sept. med 40 kr. 43 öre i förskott varje försäkringsår, samt på villkor i övrigt, bland andra, att försäkringen trädde ur kraft, då premie förfölle till betalning, såvida ej premien före förfallotiden blivit med anstaltens medgivande betald.
    Efter stämning, som delgavs Lindell d. 9 april 1915, yrkade anstalten vid Svartlösa H.R. åläggande för Lindell att till anstalten för ifrågakomna försäkring utgiva oguldna premier, som förfallit till betalning d. 1 mars och d. 1 sept. 1914 samt d. 1 mars 1915, med tillhopa 121 kr. 29 öre.
    Lindell medgav, att ifrågavarande premier vore oguldna, men bestred anstaltens talan under förmälan, att sedan premien d.1 mars 1914 förfallit till betalning samt av Lindell icke guldits, försäkringen trätt ur kraft, att då anstalten efter sagda dag icke bure någon risk, det vore orimligt, att Lindell därefter skulle betala premier, samt att i förenämnda ansökning ej någon påföljd vore stadgad för den händelse Lindell uraktläte att hålla försäkringen i kraft under minst tre år.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Uggla) utlät sig i utslag d. 28 aug. 1915: Enär Lindell hos anstalten försäkrat sin dotter Karin Ingegärd Maria mot följderna av kroppslig skada genom olyckshändelse mot en årspremie av 80 kr. 86 öre, som skulle erläggas i förskott med 40 kr. 43 öre d. 1 mars och d. 1 sept. varje försäkringsår, samt ostridigt vore, att de premier, som förfallit till betalning d. 1 mars och d. 1 sept. 1914 samt d. 1 mars 1915, utgörande tillhopa 121 kr. 29 öre, icke blivit av Lindell guldna, ty och som Lindell å den i målet företedda »ansökan om barnolycksfallsförsäkring med premieåterbetalning» tecknat förbindelse att hålla försäkringen i kraft under en tid av tre år, räknad från försäkringens början d. 1 sept. 1913, prövade H.R:n, med bifall till anstaltens talan, lagligt ålägga Lindell att genast mot kvitto vid tvång av utmätning till anstalten utgiva omstämda beloppet 121 kr. 29 öre.

    Lindell sökte efter vad ändring.
    Svea HovR. (hrr Kiellander, S. Holmberg, referent, Bjurner och Johansson) fann i dom d. 30 juni 1916 ej skäl att göra ändring i H.R:ns utslag.

66.

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talan från hovrätt. Rörer målet sådant, som kan skattas i penningar?

    Se beslut av Göta HovR. d. 2 juni 1916 i referat nr 53 här ovan.