Den nya olycksfallslagen. Senare tiders uppsving på det tekniska området har medfört en genomgripande förändring av näringsverksamheten i allmänhet. Maskinella och kemiskt-tekniska hjälpmedel hava i stor utsträckning fått ersätta den levande arbetskraften så gott som inom alla näringsgrenar. De ändrade arbetsformerna hava medfört ökade faror för skada å person och egendom, vilka i sin tur framkallat krav på skydd åt tredje man mot skada, som förorsakats av farlig verksamhet. Detta krav har i lagstiftningenpå det sätt tillgodosetts, att utövare av vissa såsom särskilt farliga ansedda verksamheter ålagts ansvar för dylik, tredje man tillskyndad skada, oavsett om vållande ligger verksamhetens utövare till last eller ej. I vårt land hava bestämmelser om sådant utvidgat skadeståndsansvar meddelats i 1886 års lag ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, 1908 års lag om elektriska anläggningar, 1916 års lag om ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik m. fl. författningar; se angående sistnämnda lag ovan sid. 189.
De skäl, som föranlett ökad skadeståndsrätt för den utanför verksamheten stående tredje mannen, kunna icke i och för sig grunda en lika vidsträckt rätt för den i verksamheten anställde arbetaren. För denne tillkommer nämligen utöver den fara för skada på grund av verksamhetens utövande, för vilken en utomstående utsättes, jämvälden risk, som arbetet i verksamheten medför, och för denna risk har arbetaren frivilligt utsatt sig. Icke dess mindre hava såväl i vårt land som i utlandet utövare av vissa verksamheter genom lagstiftningen ålagts skyldighet att utgiva ersättning även för sådan av verksamhetens drift förorsakad skada, som drabbar hos dem anställda arbetare i arbetet. Till stöd för denna ytterligare avvikelse från de allmänna skadeståndsreglerna har bl. a. och huvudsakligen anförts, att som erfarenheten visat, att arbetaren vid löneavtalets ingående icke kunde eller icke förstode att taga hänsyn till yrkets farlighet, arbetsgivaren icke med lönens utgivande kunde gent emot arbetaren anses hava befriat sig från ansvaret och kostnaden för den med verksamheten förenade yrkesfaran, utan fortfarande, därest skada drabbade arbetaren till följd av verksamhetens drift, vore skyldig att utgiva skadestånd.
Bestämmelser om denna arbetsgivarnas skyldighet att utgiva ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet hava i allmänhet först meddelats med avseende å de särskilt farliga och på samma gång
ekonomiskt bärkraftiga verksamheter, beträffande vilka ersättningsskyldighet ålagts utövaren gent emot utomstående tredje man.
Så småningom har emellertid, jämsides med arbetarrörelsens utveckling i allmänhet, olycksfallslagstiftningen utsträckts till att omfatta allt flera verksamhetsområden (industri, hantverk, handel, sjöfart, jordbruk och husliga sysslor), 'därvid man utgått från den grundsatsen, att arbetsgivaren är skyldig att ansvara för den särskilda yrkesfara, som är förenad med den av honom utövade verksamheten, oavsett om denna fara är större eller mindre.
För den svenska rättens del har utvecklingen på ifrågavarandeområde gått i liknande riktning. I 1886 års ovannämnda lag stadgades sålunda skyldighet för järnvägs innehavare att oavsett vållande utgiva skadestånd till i järnvägens tjänst eller arbete anställd person, som under arbetet skadats till följd av järnvägens drift. Sedermera ålades genom lagen den 5 juli 1901 ang. ersättning för skada tillföljd av olycksfall i arbete arbetsgivare inom vissa, i lagen uppräknade, till industrien hörande eller industrien närstående verksamheter liknande skyldighet enligt i lagen närmare angivna grunder. Den 17 juni 1916 har nu utfärdats ny lag i ämnet, vilken lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.
Enligt denna nya olycksfallslag är varje arbetsgivare, oavsett arten av den av honom idkade verksamheten, ansvarig för skada, som tillföljd av olycksfall i arbetet drabbar hos honom anställda arbetare. Lagen omfattar sålunda principiellt alla hos andra anställda personer: industriarbetare, jordbruksarbetare, sjömän, handelsbiträden, tjänare o. s. v. Något undantag från lagens tillämplighetsområde har alltså icke gjorts med hänsyn till verksamhetens större eller mindre farlighet. Däremot har i fråga om arbetare, vilkas avlöning överstiger 5,000 kronor, presumtionen för att lönen icke skulle vara avsedd att täcka olycksfallsrisken icke ansetts äga giltighet, varför dylika arbetare undantagits från ersättningsrätt enligt lagen. Av praktiska skäl har därutöver undantagits s. k. hemarbetare, vissa tillfälliga arbetare, arbetsgivares föräldrar och barn samt barn under 12 år, varjämte konungen medgivits rätt att undantaga vissa statens och kommunens arbetare.
Då med denna lagens omfattning en del arbetsgivare måste antagas icke vara i stånd att bära den utgift, som ersättningsskyldigheten i särskilda fall skulle kunna medföra, har, såväl för arbetsgivarens egen skull som på grund av arbetarens berättigade intresse att erhålla säkerhet för ersättningens utbekommande, den direkta ersättningsskyldigheten utbytts mot försäkringsplikt.
Detta skäl för införande av försäkringstvång har gjort sig så mycket starkare gällande, som ersättningsbeloppen väsentligen höjts. Under det enligt 1901 års lag ersättning utgick endast för en ringa del av skadan, skall densamma enligt den nya lagen utgå med belopp, som väsentligen svarar mot den verkliga skadan och står i direkt förhållande till den skadades arbetsförtjänst (högst ⅔ därav). Den dagliga sjukpenningen kan sålunda växla mellan 1 krona och 4 kronor, och liv-
räntan variera mellan 200 och 1,200 kronor. Därjämte anskaffas läkarvård och läkemedel. Under det ersättning förut utgick från och med den 61 dagen efter olycksfallet, utgår densamma enligt den nya lagen från och med den 36.
Då arbetaren sålunda icke på grund av olycksfallsförsäkringen tillerkänts ersättning under de 35 första dagarna efter olycksfallet, har detta huvudsakligen haft sin grund i praktiska skäl, i det denna ersättning ansetts böra beredas honom genom sjukförsäkring. Rätten att av arbetsgivaren erhålla gottgörelse för skadan även under sjukdomstiden har emellertid vunnit uttryck därigenom, att arbetsgivaren genom ett i övergångsbestämmelsen till lagen intaget stadgande ålagts att, "intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd", direkt till arbetaren under sjukdomstiden utgiva ersättning från och med fjärde dagen efter olycksfallet. Den tid, under vilken ersättning förskada på grund av olycksfall i arbetet icke utgår, den s. k. karenstiden, har sålunda i själva verket nedsatts till tre dagar.
Den arbetaren sålunda enligt olycksfallslagen tillkommande ersättningen bör naturligen i allmänhet icke utgå, därest jämlikt stadgande i annan lag eller på grund av arbetsgivarens eget åtagande eller av honom i enskilt bolag eller kassa tagen försäkring ersättning för skada till följd av olycksfallet på arbetsgivarens bekostnad utgått i annan ordning. Som emellertid arbetsgivaren möjligen kan tänkas icke hava något att erinra mot eller kanske just avsett att bereda arbetaren ökad ersättning, har, för att avdrag i dylikt fall skall få äga rum, ansetts böra fordras, att arbetsgivaren begärt att på grund av sin särskilda förpliktelse få åtnjuta nedsättning i den honom eljest åliggande försäkringsavgiften.
Därest arbetaren eller hans efterlevande äger rätt till ersättning enligt olycksfallslagen, är han oförhindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som kan tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.
Någon viss preskriptionstid, svarande mot den i 1901 års lagstadgade för framställande av anspråk på ersättning enligt lagen, har ej föreskrivits, då de svårigheter för sakens utredning, som bland andra skäl föranlett nämnda stadgande, ej ansetts vara av samma betydelse vid försäkringsförfarandet.
Då den skadeståndsplikt, som ålagts arbetsgivaren utan avseende å vållande från hans sida, är grundad därpå, att den uppkomna skadan förorsakats av den av honom bedrivna verksamhetens särskilda farlighet, borde rätteligen, såsom i 1 § i 1901 års lag uttryckligen stadgas, skada, som uppsåtligen tillskyndats arbetaren av tredje man eller som arbetaren eller den eljest ersättningsberättigade genom grovt vållande själv förorsakat, icke omfattas av lagen. Emellertid har den nya lagen i dessa hänseenden, i överensstämmelse med lagstiftningen i utlandet, gått väsentligt längre, än den åberopade rättsgrunden medger, och endast i det fall helt uteslutit ersättningsrätten, att olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade eller uppsåtligen eller av grovt
vållande av efterlevande. I övrigt har farhågan för en alltför vidsträckt tolkning av begreppet grov vårdslöshet förmått lagstiftaren att utsträcka den ifrågavarande skadeståndsskyldigheten till att jämväl omfatta sådana fall, där grovt vållande kan läggas den skadade till last. Endast nedsättning i ersättningsrätten kan i dylika fall ifrågakomma, och detta endast om vållandet kan hänföras till någon arbetarens försummelse att ställa sig till efter rättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall.
Beträffande sättet för försäkringens anordning skiljer sig den nya lagen väsentligt från andra på försäkringsplikt grundade lagar. Varje arbetare, som ej försäkrats i något för ändamålet bildat ömsesidigt arbetsgivarebolag, är utan åtgärd vare sig från arbetsgivarens eller arbetarens sida försäkrad i riksförsäkringsanstalten, som, utan hänsyn till om försäkringsavgifterna erlagts, vid olycksfall utgiver stadgad ersättning. Någon skyldighet för arbetsgivaren att anmäla försäkringspliktig verksamhet är ej heller föreskriven, utan åligger det anstalten att själv införskaffa de för avgifternas bestämmande erforderliga uppgifter. Dock äro arbetsgivarne skyldiga att vid anfordran inkomma med de upplysningar rörande arbetsförhållandena, som erfordras och begäras, varjämte undersökning av arbetsförhållandena på platsen kan äga rum.
Alla mål rörande försäkringen eller dess tillämpning, sålunda även frågor om försäkringsplikt, ersättningsrätt samt ersättnings storlek och art, skola avgöras av vederbörande försäkringsanstalt (riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarebolag) såsom första instans och få därifrån överklagas hos den särskilda försäkringsdomstol, försäkringsrådet, som för detta ändamål skall inrättas. Rådets beslut kunna icke överklagas. Oaktat försäkringsrådet sålunda är avsett att utgöra sista instans i alla försäkringsfrågor, lämnar lagen emellertid ej några bestämmelser rörande dess sammansättning eller reglerna för dess beslutförhet, utan har därom allenast stadgats, att grunderna för rådets organisation och verksamhet skola bestämmas av Konung och riksdag. Försäkringsrådet torde emellertid komma att bestå av ett antal jurister ävensom representanter för arbetsgivarne och arbetarne, varjämte särskilda sakkunniga, läkare, försäkringsteknici, ingenjörer o. d., i särskilda fall torde kunna tillkallas.
Från den sålunda i allmänhet stadgade processordningen finnes ett anmärkningsvärt undantag. I fråga om förfarandet i tvister rörande arbetsgivarens skyldighet att under de 35 första dagarna efter olycksfallet direkt till arbetaren utgiva ersättning är intet stadgat. Dylika tvister skola sålunda anhängiggöras vid allmän domstol. Ersättningsanspråk, som grundar sig på ett och samma olycksfall, kan följaktligen komma att avgöras, i vad det avser arbetarens anspråk på ersättning under de 35 första dagarna av allmän domstol, men i övrigt av försäkringsmyndigheterna, en anordning, som svårligen lärer kunna anses tillfredsställande.
Gustaf Lindstedt.
Arvsrättens begränsning till närmare släktingar. Den obegränsade arvsrätten för släktingar utan hänsyn till närhet i skyldskap, såsom exempelvis arvsrätten i vår gällande lag, vilar å den åskådningen, att skyldskapen, blodsbandet, är grunden till arvsrätten. Med den minskade betydelse släkten har i våra dagar kan emellertid skyldskapen numera för visso ej utgöra tillräcklig grund för arvsrättens utsträckande till de mera avlägsna skyldskapsgraderna. Man behöver ej gå allt för långt ut i släktens förgreningar för att finna, att känslan av släktsamhörighet i hög grad försvagas ochså småningom upphör. För avlägsnare släktingars arvsrätt kan ej heller åberopas någon arvlåtarens presumerade vilja, vilken vid sidan av släktskapen vanligen framhålles som grund för bestämmelserna om intestatarvsrätt. Orsaken till att en arvlåtare, vilken saknar närmare släktingar, icke genom testamente förordnat om sin kvarlåtenskap är förvisso mycket sällan en önskan, att kvarlåtenskapen skall tillfalla en hans avlägsna släkting. Såsom än mera oberättigad framträder arvsrätten för avlägsna släktingar, om man vid sitt bedömande utgår från de skäl, som från modern social och ekonomisk synpunkt anföras till stöd för arvsrätten, nämligen behovet av något, som träder i stället för den dödes underhållsplikt mot sina närmaste, samt önskvärdheten av en succession i den avlidnes rättigheter och plikter, som tryggar kontinuiteten i sociala och ekonomiska förhållanden. En sådan kontinuitet befordras ej, där arvet genom en lång släktledning hamnar hos en skara "lachende Erben". Den obegränsade arvsrätten för anförvanter utan hänsyn till släktskapens grad medför även betydande praktiska olägenheter. Då en person dör utan att efterlämna närmare släktingar samt utan att hava genom testamente förordnat om sin kvarlåtenskap, är ofta efterspanandet av hans arvsberättigade släktingar förenat med stora svårigheter och kostnader. Vilar arvsrättslagstiftningen å parentelsystemet, uppkommer vidare en så stark uppdelning av arvet, att förmögenheten fullständigt upplöses. Arvlåtarens kvarlåtenskap blir föremål för en från nationalekonomisk synpunkt synnerligen skadlig pulvrisering.
I de flesta lagstiftningar har man dragit en, om ock vid, gräns försläktingars arvsrätt. I Danmark, där arvsrättslagstiftningen liksom i Norge, Schweiz, Tyskland och Österrike vilar å parentelsystemet, är arvsrätten enligt gällande arvslag av d. 21 maj 1845 begränsad till de fem första parentelerna, d. v. s. till arvlåtarens förfäder i fjärde led och deras avkomlingar. I Österrike, vars borgerliga lagbok av år 1811 uteslöt sjunde och följande parenteler från arv, har genom förordning d. 12 oktober 1914 arvsrätten inskränkts till att omfattade tre första parentelerna och av fjärde parentelen allenast arvlåtarens förfäder i tredje led. Den schweiziska civillagboken begränsar arvsrätten till de tre första parentelerna och medger arvlåtarens förfäder i tredje led endast nyttjanderätt under livstiden till den andel av arvlåtarens kvarlåtenskap, som skulle hava tillfallit deras arvsberättigade avkomlingar, om dessa hade levat. I stället för
avlidna förfäder i tredje led tillfaller en sådan nyttjanderätt från dem härstammande syskon till arvlåtarens far- eller morföräldrar. I Tyskland var det under förarbetena till den borgerliga lagboken stark oenighet om huruvida en gräns för släktens arvsrätt borde dragas eller icke. Med hänvisning till att skyldskapen enligt det föreliggande lagförslaget vore arvsrättens grund, avvisades yrkandena om en begränsning av densamma, ehuru det medgavs, att sällan utöver fjärde parentelen funnes en känsla av familjesamhörighet annat än med möjligen levande förfäder. För att kvarlåtenskapen, då närmare släktingar till arvlåtaren saknades, ej skulle pulvriseras, har dock i lagen parentelsystemet för fjärde och följande parenteler på så sätt modifierats, att inom dessa parenteler den eller de till graden närmast besläktade ensamma taga arv. I Tyskland har man emellertid genom senare års starkt progressiva arvsbeskattning erkänt skillnaden i styrka mellan den närmare och fjärmare släktingens arvsrätt. Förslag har ock ånyo väckts om begränsning av arvsrätten till närmare släktingar.
Även i de länder, vilkas lagstiftning huvudsakligen vilar på gradualsystemet och där således ovannämnda pulvrisering av arvet ej i allmänhet kan befaras, är i regel arvsrätten begränsad. Sålunda är i Frankrike, Nederländerna och Belgien arvsrätten begränsad till 12:te led samt i Italien och Portugal till 10:de led.
I vårt grannland Norge har nyligen en begränsning av arvsrätten ägt rum. Enligt lagen om arv d. 31 juli 1854, vilken vilar å parentelsystemet, fanns det ingen begränsning av släktingars arvsrätt i uppstigande och nedstigande linje och i första sidolinjen. I övriga sidolinjer var arvsrätten begränsad sålunda, att den endast omfattade arvlåtarens släktingar till och med sjunde led. Därefter tillföll kvarlåtenskapen statskassan. Genom lag d. 7 april 1916 har den ändring gjorts i arvslagen, att arvsrätten, som är obegränsad av led i nedstigande och uppstigande linje samt i första sidolinjen, i fjärmare sidolinjer är begränsad till femte led, således i tredje parentelen till och med arvlåtarens kusiners barn, i fjärde parentelen till och med arvlåtarens föräldrars kusiner och i femte parentelen till och med syskonen till arvlåtarens förfäder i tredje led. Finnes ej arvinge tillhörande första eller andra parentelen, delas i tredje parentelen arvet efter linjer. Är en av far eller morföräldrarna död utan arvsberättigad avkomling, tillfaller hans arv den andre eller dennes avkomlingar; äro båda döda, tillfaller deras arv det andra föräldraparet eller deras avkomlingar. I fjärde parentelen får vart par förfäder i tredje led en fjärdedel av arvet, vilken del, om en av paret är död utan arvsberättigad avkomling, tillfaller den andre ensam. Är ett par icke mer till och har ej efterlämnat arvsberättigad avkomling, tillfaller parets fjärdedel det andra paret på samma sida eller dess avkomlingar. Äro å ena sidan bägge paren förfäder i tredje led tillika med deras linjer utdöda, går hela arvet till den andra sidan. Inom första och andra parentelen ärves enligt enahanda regler, som gälla i svensk rätt.
Den begränsning av släktingars arvsrätt, som sålunda genomförts i Norge, måste betecknas såsom synnerligen försiktig. I propositionen till stortinget uttalades emellertid, att man ej ansåg sig böra gå längre, då det kunde befaras, att en starkare begränsning av arvsrätten komme i strid med den starka släktkänsla, som ännu funnes hos stora delar av det norska folket. Vid lagförslagets behandling i stortinget höjdes dock röster för en uteslutning ej endast av släktingar i femte utan även av släktingar i fjärde led från arv.
Den utvidgning av statens arvsrätt, en begränsning av släktens arvsrätt medför, torde för visso ej hava någon större ekonomisk betydelse för det allmänna. Över huvud lär en förmögenhet av mera avsevärd storlek, hur man än drager gränsen för släktens arvsrätt, i regel ej komma att tillfalla statskassan i andra fall än då arvlåtaren dött utan att ha uppnått sådan ålder, att han kunnat upprätta testamente, eller ock arvlåtaren av annan orsak, exempelvis sinnessjukdom, varit förhindrad att genom testamente förordna om sin egendom. Ehuru frågan om begränsning av släktens arvsrätt i Norge väcktes i samband med budgetkommitténs förslag 1901 om höjd arvsskatt, har man ej heller i Norge väntat någon avsevärdare inkomst för staten genom ifrågavarande lagändring. Den väsentligaste fördel lagändringen antogs komma att medföra är, att den onödiggör eftersökandet av frånvarande avlägsna släktingar till arvlåtare, ett bestyr, som i Norge ålegat skifterätterna och som med hänsyn till den betydliga emigrationen ofta varit nog så betungande. Begränsningen av arvsrätten till släktingar i femte led kommer vidare i förening med den för tredje och fjärde parentelerna gällande fördelningsregeln att i någon mån motverka en alltför stark uppdelning av den dödes kvarlåtenskap.
Frågan om en begränsning av arvsrätten till närmare släktingar kommer naturligen för svensk rätts vidkommande att upptagas vid den revision av ärvdabalken, som väl lärer följa den nu pågående revisionen av giftermålsbalken. En i det oändliga sig sträckande arvsrätt för skyldeman saknar förvisso numera grund även i svensk rättsåskådning och medför också hos oss praktiska olägenheter. I detta hänseende torde vara nog erinra om huru släktforskning ifall, då arvlåtare avlidit utan närmare släktingar, börjat bedrivas såsom näring med det resultat, att när de arvsberättigade släktingarna äntligen uppspårats, vid deras sida eller i deras ställe såsom arvinge uppträder släktforskaren.
Einar Stenbeck.