Något om utmätning av rättigheter. Ett spörsmål, som ofta möter en utmätningsman, då han har att företaga utmätning till täckande av betalningsskyldighet, är det om rättigheters användbarhet som utmätningsföremål. Utsökningslagen lämnar härutinnan ingen annan ledning än den, som gives i 62 § därom, att först skola tagas i mätlösören och därnäst fordran eller annan rättighet, som kan överlåtas. Frågan blir ganska ofta aktuell, ty i de fall, "då annan egendom ej finnes", är det förklarligt, att utmätningsmannen i känslan av den ansvars- och ersättningsskyldighet, som han äventyrar, därest ej vadsom finnes av utmätningsbar tillgång också för ändamålet tages i anspråk, har en viss benägenhet att söka utleta tillvaron av rättigheter av beskaffenhet att kunna utmätas.
    Några rättsfall må anföras vid sidan av de reflexioner, vartill dessa föranleda.
    Vid utmätningstillfälle hos gäldenären A. befanns denne ej innehava annan egendom, vars utmätande kunde komma i fråga, än en symaskin, som A. inköpt av B. genom s. k. avbetalningsköp, avslutat innan lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp trädde i kraft. Avhandlingen därom var avfattad i de för dylika köp vanliga ordalag.Den avsåg alltså, att B. för ett år uthyrt symaskinen till A. mot en hyressumma av 200 kronor, vilken skulle erläggas månadsvis på utsatt dag och med lika belopp varje gång, att om A. bruste i hyresavgiftens erläggande, B. förbehölle sig att omedelbart återtaga symaskinen, samt att sedan A. ordentligt erlagt i hyresavgifter tillsammans 200 kronor, vilket belopp motsvarade symaskinens värde, denna

432 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.skulle med äganderätt tillfalla A. — Vid utmätningstillfället hade i hyresavgifter erlagts tillsammans 83 kr. 30 öre. Utmätningsmannen fann vid granskning av avhandlingens innehåll, att symaskinen fortfarande finge anses tillhöra B. och att densamma ej kunde tagas i anspråk för gäldande av A:s skuld. Emellertid — förklarade utmätningsmannen vidare — hade det genom avhandlingen uppkomna rättsförhållandet mellan A. och B. skapat en rättighet för A., som utgjorde en utmätningsbar tillgång. Genom fortsatt inbetalande av hyresavgifterna vore beredd möjlighet att vinna äganderätt till symaskinen; varjämte intill dess sådant skedde och innan säljaren eventuellt återfordrade symaskinen, nyttjanderätt till densamma vore rättighetens innehavare tillförsäkrad. Denna s. k. rättighet, vilken ansågs kunna på annan överlåtas, blev alltså tagen i mät.
    Till en början lärer det kunna ifrågasättas, huruvida i detta fallen rättighet var till finnandes av den art, som avses i 62 § Uts. L. Eftersom nämligen utmätning åsyftar fullgörandet av en betalningsskyldighet, måste föremålet för utmätningen representera ett förmögenhetsvärde av beskaffenhet att kunna förbytas i penningar till betalande av gäldenärens skuld. Det måste emellertid dragas i tvivel, att gäldenärens rättsliga ställning i förevarande avtal skapat ett föryttringsbart förmögenhetsvärde, detta e vad man fäster sig vid den omnämnda nyttjanderätten till symaskinen eller vid utsikten att bliva ägare av densamma, synnerligast om det besinnas, att vid avtal av förevarande slag köpeskillingen plägar sättas särdeles hög med hänsyn till den risk, säljaren löper att genom köparens åtgörande gå förlustig det sålda föremålet. Det är ock synnerligen svårt att uttänka någon grund, efter vilken utmätningsmannen skulle kunna i penningar uppskatta "rättigheten". Men om än denna fråga lämnas öppen, så måste dock föremålets tillgripande anses stå i strid mot bestämmelseni 68 § Uts. L. därom, att utmätning ej må ske till förfång av den rätt, annan till gäldenärens gods äger. Det bemärkes, att föremålet fortfarande tillhör den formelle säljaren. Det måste ligga i hans skön att bestämma, huruvida han vill avyttra föremålet till den ene eller andre personen, allt beroende på dennes betalningsförmåga, hans ordentlighet och vilja med hänsyn till föremålets vårdande samt andra kvalifikationer. Denna hans valrätt skulle tydligen genom utmätningen gå om intet, eftersom utmätningsförfarandets fortsättning genom försäljning av "rättigheten" till den högst bjudande skulle medföra föremålets överlämnande till annan person än den ursprunglige köparen. Utmätningen skulle alltså kunna lända säljaren till förfång.
    Därest emellertid en rättighet enligt 62 § Uts. L. anses befintlig, innebär det sagda ej, att icke utmätning av densamma skulle kunna äga rum, men endast under den förutsättning, att säljaren förklarar sig åtnöjas med att försäljning av föremålet sker, ett förklarande, som bör av utmätningsmannen utverkas, men som sällan torde kunna förväntas, eftersom det skulle avgivas före försäljningen, men säljaren vid den tidpunkten ej kan känna den blivande köparen, därest nämligen kravet på försäljning till den högst bjudande skall upprätthållas.

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 433Vidare måste uppenbarligen här som i andra fall, då en rättighet förutsätter prestationer, köparen av den utmätta rättigheten åtaga sig gäldenärens förpliktelser enligt avtalet. Kan genom utmätningsmannens åtgöranden detta köparens åtagande utverkas, och åtnöjes gäldenärens medkontrahent därmed, kan möjligheten av att rättigheten anlitas som utmätningsobjekt ej anses utesluten. Men att utan föregående undersökning i dessa avseenden förklara rättigheten i mät måste vara oriktigt. — Jämförelse med nu anförda rättsfall erbjuder ett mål, refererat i N. J. A. 1908 sid. 228, där emellertid en annan uppfattning än den ovan uttalade gjort sig gällande.1
    Rättigheter, som stundom ifråga komma till utmätning, äro s. k. undantagsrättigheter. Dessa äro emellertid av växlande slag och måste ur synpunkten av deras användbarhet som utmätningsobjekt bedömas olika. Gäller det sådana förmåner som ett visst penningebelopp eller vissa varor, som av en fastighets ägare skola till undantagsinnehavaren utgivas, kan tvivel ej råda om att icke dessa kunna utmätas. Mera tveksamt kan vara, huruvida, när undantaget avser nyttjanderätt till en från undantagsgivarens bostad skild byggnad med eller utan jord, denna rättighet kan tagas i mät. Visserligen kan såsom allmängiltigt sägas, att nyttjanderätt till hus och jord är utmätningsbar. Men i ett undantagsavtal måste det personliga momentet tillmätas ett framträdande rum. Det kan icke annat än förutsättas, att undantagsgivarens åtagande går ut på att åt undantagstagaren och just åt honom upplåta bostaden och att det vid avtaletsingående varit honom främmande, att hans förpliktelser skulle gälla envar annan, till vilken undantagstagarens rätt genom utmätning eller i annan ordning kunde komma att övergå. Det sagda gäller i ännu högre grad sådana undantagsrättigheter som rätt till nyttjande av en viss del av den utav undantagsgivaren bebodda fastigheten eller rent av rätt till bostad hos honom och till föda vid hans bord, rätt tillskjuts till kyrka m. m. Rättigheten är rent personlig. Undantagsgivaren har för undantagstagarens skull underkastat sig intrång och olägenhet, som rättighetens utnyttjande innebär. Rättighetens utmätande måste förty anses obehörigt.
    Uti ett annat rättsfall förklarades i mät en tillgång, som bestod i gäldenärens eventuella fordran på brandskadeersättning hos en brandförsäkringsinrättning. Förhållandet var, att försäkringsinrättningen vägrat utbetala skadeersättning, enär det ansetts utrett, att gäldenären genom vårdslöshet varit vållande till den uppkomna eldskadan. Gäldenären hade efter detta försäkringsinrättningens besked ej vidtagit någon rättslig åtgärd för ersättningens utbekommande. — Nu lär med fog kunna ifrågasättas, huruvida denna rättighet är av beskaffenhet att kunna utmätas. Givet måste vara, att stadgandet om villkoret för en rättighets användbarhet för utmätning, att den skall kunna överlåtas, icke innebär, att principen utan vidare kan vändas om, så att varje rättighet, som kan överlåtas, skulle vara utmätningsbar.

 

1 Jfr ock Almén & Eklund: Lagen om avbetalningsköp 1 § anm. 12. Svensk Juristtidning 1916. 28

434 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.Det kan icke förnekas, att gäldenären skulle kunna på annan överlåta att söka genom rättegång utfå brandskadeersättningen, men det måste dock betvivlas, att i 62 § Uts. L. avses en dylik problematisk fordran eller rättighet. Näppeligen kan antagas hava varit meningen att genom att göra en sådan fordran utmätningsbar framkalla en måhända alldeles ohemul rättegång mot försäkringsinrättningen, en rättegång, som i förevarande fall gäldenären synes hava dragit sig för att anhängiggöra. Vanskligt måste det ock vara för den, som efter utmätning inropat sådan fordran, att i rättegången komma till rätta med det nödiga bevisningsmaterialet, över vilket i vanliga fall endast gäldenären förfogar, detta under förutsättning att gäldenären icke härutinnan vill lämna sin medverkan. Slutligen ställer det sig högst egendomligt beträffande utmätningsmannens skyldighet att värdera det utmätta. Å ena sidan saknas nämligen anledning att sätta värdet lägre än till fordrans uppgivna belopp, men å andra sidan kan det tagas som givet, att vid försäljning rättigheten till följd av dess om tvistelighet skall betinga ett mycket ringa pris. Det anförda torde giva stöd för den uppfattning, att fordran eller rättighet av förevarande art ej är hänförlig under 62 § Uts. L., och man lär vara berättigad påstå, att rättighet för att kunna utmätas skall vara om icke ostridig så åtminstone i den mån rättsligen grundad, att densamma kan antagas vid försäljning betinga ett mot dess uppskattade värde någorlunda svarande pris. En "rättighet" av förevarande art kommer tydligen att bortslumpas för en obetydlig köpeskilling, varigenom å ena sidan utmätningsborgenärens båtnad bliver ringa, men å andra sidan gäldenärens intresse obehörigt åsidosättes, för den händelse nämligen han skulle hava någon rimlig utsikt att utfå brandskadeersättningen.
    

Fritz Hallberg.