GEORG STJERNSTEDT. Den nya äktenskapslagen. Sthm 1916.Tidens förlag. 200 s. Kr. 1.25.

 

    Författaren till detta arbete har satt sig den ingalunda lätta uppgiften före att av det högst aktuella ämnet giva en framställning, som på en gång kan tjäna såsom populär översikt och tillförlitlig handbok. Enligt mitt förmenande har man all anledning att lyckönska honom till resultatet. Han förstår att i språkbehandling och tankegång anknyta till menige mans åskådningssätt, att giva liv och färg åt det behandlade materialet och på en gång klarlägga och intressera. Samtidigt undviker han i det hela skickligt den nära liggande faran att låta innehållet bliva lidande till följd av den populära formen; endast i ett och annat enstaka fall synes mig framställningen mindre exakt återgiva, vad författaren torde hava velat säga sina läsare. Lagens förarbeten har han med omsorg tillgodogjort sig, och arbetet är helt visst väl ägnat att tjäna till vägledning ej blott för lekmannen, utan även för den praktiske juristen.
    Den nya lagstiftningen tecknas mot bakgrunden av den förut gällande, och på viktigare punkter utreder författaren även skälen för de vidtagna ändringarna. För egen del ställer han sig i det hela mycket erkännsam mot det nya lagverket, men ett och annat skulle han hava önskat annorlunda. Han ansluter sig sålunda till dem, som beklaga de ofullkomnade äktenskapens utmönstrande ur rättssystemet (s. 10 f.), och han är anhängare av principen om fri skilsmässa och vill tillerkänna make ovillkorlig rätt att även mot andra makens vilja få äktenskapet upplöst utan att behöva underkasta sig utomståendes prövning av skälen för hans önskan att skiljas (s. 82 f.). Vid första påseende kunde det synas mindre följdriktigt att samtidigt förorda införande av fri skilsmässa och bibehållande av de ofullkomnade äktenskapen, då ju reglerna om dessa senare gå ut på ett tvång till äktenskap. En förebråelse för bristande konsekvens skulle dock här knappast vara på sin plats, då nämligen författaren synes se det i sistnämnda institutet värdefulla icke i det äktenskapsband, som ålägges mannen, utan framför allt i möjligheten för kvinnan att vinna rätt till mannens namn och

»rätt att tituleras fru» (s. 11). Den »hyfsning» av reglerna om ofullkomnade äktenskap, som författaren önskat, hade kanske enligt hans mening bort gå i den stundom förordade riktningen, att den övergivna kvinnan fått sig tillerkänd en dylik rätt utan att därmed följt något äktenskapligt band, vare sig hon därvid blivit att betrakta såsom mannens frånskilda hustru eller hon allenast erhållit frutiteln, men ej rätt till hans namn. Lagberedningen har, som bekant, ställt sig avvisande mot denna tanke, och jag hoppas framdeles få tillfälle att inför denna tidskrifts läsare närmare utveckla beredningens uppfattning i det omstridda ämnet. I detta sammanhang skall jag icke heller inlåta mig på de skäl, som föranlett beredningen att taga avstånd från den fria skilsmässans princip. Emot författarens behandling av denna fråga vill jag dock anmärka, att den synes mig giva en något ensidig bild av den praxis, som utvecklat sig på den gamla lagens grund (s. 81), och att det på flera ställen i nya lagen förekommande uttrycket, att en trolovad eller make i visst hänseende »huvudsakligen bär skulden», icke innebärden avvikelse från äldre stadganden om ensidigt vållande, som författaren antager (s. 86). Måhända förtjänar här även framhållas, hurusom det uttryckliga betonandet av skuldsynpunkten i de viktiga 2 och 4 §§ av skillnadskapitlet står i samband med vissa skillnadsärendens förvandlande från nådesaker till domstolsfrågor.
    Framställningen är i det hela begränsad till lagen om äktenskaps ingående och upplösning. Någon uppmärksamhet har ägnats även åt promulgationslagen, men mången, som under denna den nya lagens första tid begagnar arbetet, skulle helt visst varit författaren tacksam, om övergångsbestämmelserna blivit belysta på ett sätt, som bättre svarat mot arbetets plan i övrigt. De talrika och delvis ganska viktiga följdförfattningarna hade väl ock förtjänat att återgivas med större fullständighet. Medan en och annan av dessa berörts, hava andra, ej mindre betydelsefulla, blivit helt och hållet förbigångna. Man söker förgäves efter sådana för menige man intressanta saker som de nya bestämmelserna om vad vid borgerlig vigsel skall iakttagas och om lydelsen av den försäkran angående frihet från äktenskapshinder, vilken varje lysningssökande hädanefter har att avgiva. Vissa hithörande praktiskt viktiga stadganden i den nya kyrkobokföringsförfattningen hade även med fördel kunnat medtagas.
    Vad slutligen angår de såsom bilagor intagna lagtexterna, frågar man sig, varför författaren vid återgivande av lagen om äktenskaps ingående och upplösning uteslutit den så mycket omdebatterade ingressen, som avsåg att angiva, till vilka delar den nya lagen är av kyrkolags natur.
 

Birger Ekeberg.