Den nya lagstiftningen angående verkställighet av frihetsstraff. Det i strafflagen angivna innehållet av straffarterna »straffarbete» och »fängelse» är synnerligen magert. Man får veta allenast, att straffarbete anses svårare än fängelse. I övrigt hänvisas till särskilda verkställighetsstadganden. Dessa skola giva innehåll åt det tomma skalet.
    Den nyligen av riksdagen antagna lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff (se kungl. prop. nr 7 till innevarande års riksdag), varigenom 1906 års lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum i väsentliga delar ändrats, torde därför även för icke fångvårdsmän erbjuda ett visst intresse.
    Den gamla lagen avsåg endast att reglera fångbehandlingen under den tid, då fången hölls i enrum. Den innehöll inga bestämmelser för straffs avtjänande i gemensamhet. För gemensamhetsfångarna, som i förhållande till enrumsfångarna utgjorde ett ringa antal, skulle enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen i tillämpliga delar gälla vad som vore stadgat beträffande enrumsfångarna.
    Den nya lagen är i detta hänseende fullständigad. Det betydelsefulla i den nya lagen ligger ej i bestämmelserna om fångarnas arbete, mat, kläder och förbindelse med yttervärlden — härutinnan äro den nya lagens bestämmelser, om man undantager de ökade möjligheterna till utearbete, ungefär desamma som de förut gällande — utan i stadgandena rörande fångarnas isolering.
    Vi hava hittills levat på arvet efter den stora fängelsereformen i mitten på förra århundradet, som just avsåg denna fråga —isoleringen.
    Man hade då för ögonen förskräckliga erfarenheter från de stora gemensamhetsfängelserna, som utgjorde, såsom uttrycket lydde, fullkomliga högskolor för brott. Man gjorde experiment med tystnadsplikt under övervakning och indelning av fångarna efter graden av fördärv, men resultatet blev klent. Gemensamhetsfångarnas antal var för överväldigande stort, för att sådana åtgärder skulle kunna med någon framgång genomföras. Man såg ingen annan utväg än att i största möjliga utsträckning

sätta var fånge ensam för sig, så att han ej blev själv smittad eller smittade ned andra. Dessutom ansåg man, att ensamheten skulle bidraga till eftertanke och mottaglighet för påverkan från fängelsets tjänstemän.
    Dessa strävanden medförde, att cellsystemet hos oss genomfördes tidigare och fullständigare än annorstädes. Därvid förfors dock tillika med en viss moderation — vår celltid har ju icke överskridit tre år, under det att t. ex. i Belgien den kan gå upp till tio år, i Italien sju år, Holland fem år, Norge fyra år, Danmark tre och ett halvt år. Inom dessa maximitider finnes dock ofta möjlighet till modifikationer av vittgående beskaffenhet. Särskilt i de stora länderna är en kortare celltid helt enkelt en nödvändighet av den orsaken, att det ej kan åvägabringas tillräckligt antal celler för den stora mängden fångar.
    Man torde kunna säga, att i utlandet ej trängt igenom någon reaktion mot cellsystemet på grund av förment hälsovådlighet eller för stor stränghet. Där modifikationer vidtagits, synas de hava ägt rum dels, som sagt, därför att tillräckligt antal celler ej funnits, och dels därför att en längre isolering varit svår att förena med det s. k. progressivsystemet. Detta system går ju ut på att vid längre strafftider för fången införa en gradvis inträdande större frihet för att förbereda honom på den slutliga friheten. En sådan anordning är ju svårare att genomföra, om han hela tiden sitter i cell.
    Vad nu beträffar vår treåriga celltid, så synes bland fångvårdsmännen själva råda en ganska stor tvekan, huruvida någon nedsättning därav borde äga rum. Uppslaget till reformen har kommit från fångvårdsstyrelsen, som år 1911 skrev till Kungl. Maj:t och föreslog nedsättning av celltiden i individuella fall eller för särskilda kategorier (ungdomsförbrytare m. fl.).
    De för lagförslagets utarbetande tillkallade sakkunniga gjorde hos direktörerna för central- och straffängelserna samt där anställda läkare och präster förfrågan, huruvida de ansåge, att för äldre fångar (fångar, som vid straffets början fyllt tjugu år) den nu stadgade högsta celltiden tre år borde bibehållas eller avkortas.
    Svaren visade, att meningarna därom voro delade. De flesta ansågo, att tre års celltid borde bibehållas. Fångarna tålde i regel en cellvistelse i tre år utan synbar olägenhet. Det erinrades allmänt, att cellstraffet numera ej medförde samma skarpa isolering som förr. Genom att yrkesarbeten införts, vilka krävde samtal med arbetsledare, arbetsmaterials och verktygs inlämnande m. m., vore fången i ganska livlig förbindelse med sin omgivning. Men många betonade samtidigt, att det borde tilldelas fångvårdsmyndigheterna befogenhet att i undantagsfall av individuella skäl förkorta cellstraffet i vidsträcktare omfattning än som för närvarande kunde ske. Särskilt påpekades, att celltiden ofta utsträcktes olämpligt långt för sådana återfalls-

förbrytare, vilka återkommo efter en mycket kort vistelse i friheten.
    De, som talade för en nedsättning i cellstraffets maximum, förordade en maximitid av två år. De anförde såsom skäl härför gjorda iakttagelser om det längre cellstraffets försvagande och förslöande inverkan, men framhävde, att även då det gällde en längre cellvistelse, motståndskraften vore mycket olika hos olikafångar.
    På alla håll betonades gemensamhetsstraffets faror och nödvändigheten att genom lämpliga åtgärder söka förebygga desamma.
    Det är nog också gemensamhetsstraffets ordnande, som är huvudsvårigheten i problemet. Kunde man få ett gemensamhetsstraff, som icke utsatte den mindre fördärvade fången för faran att komma ut tio gånger värre än han kom in i fängelset, så förelåge nog övervägande skäl för att hålla fången i cell endast en viss tid i början av straffet, så länge som behövdes för eftertankens och för straffskärpans skull. Även om föreställningen, att just den långa cellvistelsen föranleder sjukdomar, som annars ej skulle inträtt, antagligen är överdriven, så är det ju givet, att en lång vistelse i cell även med daglig rörelse i friska luften och gymnastik just inte är något naturenligt levnadssätt.
    Men svårigheten ligger i gemensamhetens faror. Det är ingen välgärning man gör en jämförelsevis mindre fördärvad fånge, om man med eller mot hans vilja låter honom vara i en fördärvad miljö. Många försök hava gjorts att lösa den svårigheten. Man har, som förut nämnts, ålagt fångarna fullständig tystnad under samvaron och anordnat sträng övervakning. Följden av denna mot människonaturen stridande anordning har varit en oändlighet med disciplinstraff och ändock misslyckande. Man har fördelat fångarna i grupper efter olika grader av fördärv. Detta torde hava större utsikter att lyckas, men kräver naturligtvis en mycket ingående kännedom om fångarnas karaktär, en kännedom, som kan erhållas först sedan fången varit en längre tid i fängelset.
    Hos oss har intresset varit så uteslutande riktat på cellstraffet, att man efter misslyckandet i mitten av förra århundradet ej experimenterat så mycket med olika former av gemensamhet. Hos oss föreligger gemensamhet i stor skala endast hos tvångsarbetarna, och erfarenheterna hava ingalunda varit uteslutande uppmuntrande. »Hellre ett års straffarbete än ett halvt årstvångsarbete» lära fångarna ibland säga, enligt uppgift på grund av fruktan för de gamla, i grund fördärvade kamraterna. Dessa behålla ju även efter återvändandet till friheten lätt greppet i bekantskaperna från gemensamheten och hindra därigenom de bättre att återgå till ett ordnat levnadssätt.
    Allt detta — svårigheten i sig att ordna ett icke skadligt gemensamhetsstraff och svårigheten att bedöma, om detta låter

sig göra här i Sverige med de resurser vi äga ifråga om tjänstepersonal m. m. — har gjort, att lagstiftaren stannat vid att bibehålla de tre årens cell såsom maximum, men giva fångvårdsmyndigheterna möjlighet att i behövliga fall utbyta cellen mot gemensamhet, så snart ett års cell avtjänats. Hålles antalet gemensamhetsfångar vid varje fängelse nere vid ett rimligt antal, blir det oerhört mycket lättare att anordna gemensamheten på ett tillfredsställande sätt.
    Men det är även en annan tanke, som har gjort, att lagstiftaren stannat vid de tre årens cell såsom maximum. Vi äro tack vare gångna tiders uppoffringar i fråga om fängelsebyggnader i en bättre belägenhet än något annat land beträffande tillgången på celler. Visserligen äro de i många fall för små och böra naturligtvis, i den mån det låter sig göra, utvidgas. Men möjligheten att isolera den övervägande delen av fångarna jämväl under dagen finnes dock här i motsats till i utlandet.
    Därmed föreligger ock möjlighet att försöka en utjämning av motsatserna cell och gemensamhet, att åstadkomma en mellanform mellan dessa straffarter, som hittills varit så skarpt skilda. Cellens faror äro den alltför skarpa isoleringen, gemensamhetens den alltför nära beröringen fångarna emellan. Ett bibehållande av cellsystemets fördelar, ett avtrubbande av dess nackdelar har i lagen försökts.
    När ett år förflutit av strafftiden, stannar fången visserligen alltjämt kvar i cellen, men en del lindringar i isoleringen kunna inträda. Celldörren kan få stå öppen, och fången kan (under bevakning) få uträtta vissa ärenden inom fängelset. Isoleringen från medfångarna behålles därmed i huvudsak, men känslan av fullständig avstängdhet minskas. Under rörelse i fria luften eller gymnastik eller gudstjänst får han vara tillsammans medfångarna. Dessa åtgärder kunna ju synas mycket enkla och till sina verkningar icke vidare betydande. Emellertid har från läkarehåll betygats, att deras inverkan på fångarnas sinnesstämning, enligt vad erfarenheten utvisat, är mycket avsevärd.
    Den progressiva straffverkställigheten, en ledande grundsatsinom nutidens fångbehandling, har jämväl i lagen vunnit beaktande. Justitieministerns yttrande till statsrådsprotokollet angiver de härvid tillämpade synpunkterna:
    »Från en sträng isolering i början av strafftiden övergår enrumsfången till allt större lindring i detta avseende, för att sedermera, där strafftiden är längre, sysselsättas i gemensamhet med andra fångar och slutligen senast någon tid före frigivningen erhålla arbete under i viss mån friare former utomhus. Man har beträffande arbetet i det fria dock ej velat binda fångvårdsmyndigheterna vid att använda detta uteslutande som ett sista led i fångbehandlingen inom straffanstalten. Andra synpunkter, såsom lämpligheten att genom ute arbetestärka fångens kroppskrafter, att lära honom ett friluftsyrke, som kräver längre tids utbildning, eller dylikt, kunna leda till att fången bör tagas till arbete

utomhus mycket snart eller t. o. m. omedelbart efter enrumsstraffets slut. — Jämsides med berörda progression skall för straffarbetsfångar inträda ett fortskridande i mån av gott uppförande och avtjänad strafftid till ökat tillgodonjutande från straffanstaltens sida av vissa smärre förmåner, som dessa fångar ej få förskaffa sig själva. Ett sammanfogande av de progressiva elementen i straffbehandlingen, däri inbegripen den villkorliga frigivningen, i en enda kedja har förslaget avsiktligt undvikit. Man har trott, att även härutinnan en viss rörelsefrihet skulle vara att föredraga.»

 

    I lagen har vidare tillkommit en särskild hälsovårdsbestämmelse, som gör det möjligt för fångvårdsmyndigheterna att vid tillämpningen jämka på sådana stadganden i lagen, som i enskilda fall kunna befinnas menliga för fångens andliga eller kroppsliga hälsa. Så har redan i praktiken förfarits, men det har ansetts lämpligt att hava denna befogenhet uttalad i lagen.
    Slutligen bör omnämnas, att jordbruksarbete i ökad omfattning möjliggjorts genom tillåtelse att sysselsätta gemensamhetsfångar utom straffanstaltens slutna område.
    De nu berörda bestämmelserna gälla fångar, som vid straffets början fyllt tjugu år. För de ungdomliga förbrytarna hava meddelats särskilda stadganden. De skola sammanföras i särskilda, huvudsakligen för dem avsedda straffanstalter. De ungas cellvistelse får ej utsträckas över ett år, om ej fångens hållande i gemensamhet är förenat med skadlig inverkan på hans medfångar eller med fara för ordning och säkerhet. Den lindrigare formen av cellvistelse kan för den unge börja redan efter fyra månader. Finnes det på grund av särskilda omständigheter behövligt, kan den unge till och med släppas ut i gemensamhet, sedan sistnämnda tid förflutit.
    Ifråga om bötesförvandlingsstraffet har fastslagits i lag vad redan nu i viss mån praktiserats på grund av omständigheternas makt. Genom jämkning i det förut gällande stadgandet om bötesfångarnas cellvistelse hava större möjligheter beretts fångvårdsmyndigheterna att låta bötesfångarna få utföra ett mera nyttigt arbete än att rensa ärter eller kaffebönor eller fästa hyskor och hakar på pappark.
    Återstående bestämmelser i lagen överensstämma i huvudsak med stadgandena i den gamla lagen.
 

Algot Bagge.