FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

17.

 

Fråga om förvaltare av medel, varå enligt testamente en person skulle under sin livstid uppbära räntan, och som efter hans död skulle tillfalla en annan, äger vid redovisningen till den senare tillgodogöra sig arvode för förvaltningstiden.
Fråga tillika om beräkning av ränta, då återbäringsskyldighet stadgas.

 

Ang. senare frågan jfr N. J. A. 1895: 587, 1913: 76 och 1915: 558 samt HASSELROT: Handelsbalken II 2 uppl. sid. 194.

 

    Genom testamente d. 22 okt. 1895 förordnade P. Paulsson, att av hans efterlämnade förmögenhet 10,000 kr. skulle tillfalla Elvira Andersson, född d. 20 febr. 1889, att till henne utbetalas efter testamentsgivarens broder N. Paulssons död, och skulle N. Paulsson, så länge han levde, äga att tillgodogöra sig räntan och avkastning av nämnda medel.
    Sedan P. Paulsson avlidit, blev P. Jönsson d. 6 sept. 1898 förordnad att såsom förmyndare vårda och förvalta samma medel.
    Efter det jämväl N. Paulsson d. 23 april 1915 avlidit, avgav Jönsson d. 14 juli 1915 en d. 3 i sistnämnda månad dagtecknad redovisning, i vilken Jönsson påfört sig dels kapitalbeloppet 10,000kr., dels till och med d. 31 dec. 1914 upplupna räntor därå 7,508kr. 50 öre och dels från sistnämnda dag till d. 3 juli 1915 upplupen ränta 254 kr. 17 öre samt gottskrivit sig dels till och medd. 31 dec. 1914 av N. Paulsson uppburna 7,508 kr. 50 öre, dels för tiden därifrån till hans dödsdag uppkommen ränta 166 kr. 17öre, dels förmyndararvode intill d. 31 dec. 1914 374 kr. 62 öreoch dels dylikt arvode för tiden därefter 12 kr. 70 öre, vadan redovisningen, då Jönsson icke uppburit beloppet 374 kr. 62 öre, utvisade en behållning av 10,075 kr. 30 öre. Av detta belopp utbetalade Jönsson, sedan han gjort avdrag för förmyndararvodenas summa, 387 kr. 32 öre, d. 14 juli 1915 till Elvira Andersson 9,687kr. 98 öre jämte ränta från d. 3 till d. 14 juli 1915.
    Elvira Andersson och hennes man C. G. Andersson instämde härefter Jönsson till Luggude H.R. med yrkande, att enär Jönsson,

RÄTTSFALL. 117som visserligen varit förmyndare för Elvira Andersson, icke i denna sin egenskap omhänderhaft medlen och Elvira Andersson i varje fall icke uppburit de räntor, av vilka förmyndararvodet beräknats, Jönsson måtte förpliktas att genast till makarna Andersson utgiva av honom innehållna beloppet 387 kr. 32 öre jämte ränta.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Stern) yttrade i utslag d. 22 dec. 1915: I målet vore utrett, att Jönsson efter vederbörlig domstols förordnande intill d. 3 juli 1915 under förmyndaransvar förvaltat ElviraAndersson på grund av åberopade testamente tillhöriga 10,000 kr., samt att samtliga under vårdnadstiden å berörda kapitalbelopp upplupna räntor så när som på 75 kr. 30 öre tillfölje bestämmelserna i samma testamente åtnjutits av annan person än ElviraAndersson;
    och enär med hänsyn till beskaffenheten av Jönssons ifrågavarande förvaltningsuppdrag Jönsson icke haft laga rätt att av Elvira Anderssons kapitaltillgångar tillgodogöra sig honom för uppdraget tillkommande arvode,
    men Jönsson av räntor, å vilkas sammanlagda belopp Jönssons arvode beräknats, i klandrade redovisningen gottskrivit Elvira Andersson allenast ovannämnda 75 kr. 30 öre,
    prövade häradsrätten rättvist förplikta Jönsson, som berättigade så omstämda beloppet avräkna 5 % ränta å 75 kr. 30 öre, att tillmakarna Andersson mot betalningsbevis genast utgiva dess återstod 383 kr. 56 öre jämte 6 % ränta därå från d. 3 juli 1915, till dess betalning skedde.

 

    Jönsson sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Ljungman,Gamstorp, referent, och Ekberg) yttrade i dom d. 1 dec. 1916: Enär testamentets bestämmelser finge anses innebära, att N. Paulsson skulle under sin livstid uppbära behållna avkastningen av ifrågavarande 10,000 kr. samt att Elvira Andersson vid N. Paulssons död skulle erhålla kapitalet oavkortat,
    ty och som enligt redovisningen från N. Paulssons död d. 23 april 1915 till d. 3 påföljande juli upplupit ränta till belopp av 88 kr.,
    samt Jönsson för förvaltningen under sist berörda tid icke kunde vara berättigad till något arvode,
    alltså och då Jönsson förty varit pliktig att d. 3 juli 1915 till makarna Andersson redovisa 10,088 kr., men Jönsson redovisat endast 9,687 kr. 98 öre,
    fastställde HovR:n H.R:ns utslag, såvitt Jönsson därigenom förpliktats att till makarna Andersson utgiva 383 kr. 56 öre;
    men då Jönsson icke vore pliktig att gälda vidare ränta därå änefter 5 % från stämningsdagen d. 25 okt. 1915,
    prövade HovR:n rättvist att, med ändring av H.R:ns utslag i denna del, bestämma, att räntan å utdömda beloppet skulle utgå efter nu angiven grund.

118 RÄTTSFALL.18.

 

Är den, vilken såsom ägare av intecknad fastighet erhållit del aven hos överexekutor gjord ansökan om utfående av fordran ur fastigheten, behörig att fullfölja talan mot överexekutors utslag imålet, oaktat fastigheten efter ansökningens delgivning överlåtits till ny ägare, som erhållit lagfart å fastigheten?

 

Jfr Lagberedningens förslag till jordabalk II s. 337 f. samt TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen 1 uppl. s. 29 f.

 

    Landskanslisten G. Nyblom sökte hos K. B. i Göteborgs och Bohuslän — med åberopande av ett av Inger Sofia Andersdotter d. 12 nov. 1886 till sedelhavaren utfärdat skuldebrev å 600 kr. jämte 6 % ränta, till säkerhet för vilken förbindelse inteckning meddelats i 23/1600 mtl Lafö Västergård nr 1 — att förskriven ränta å kapitalbeloppet från skuldebrevets dag måtte fastställas till betalning ur intecknade fastigheten samt denna till gäldande därav exekutivt försäljas.
    Lagsökningshandlingarna delgåvos d. 8 aug. 1916 Inger Sofia Andersdotter, för vilken enligt ett av vederbörande domhavande d.
    2 i samma månad utfärdat bevis fastigheten senast lagfarits. Inger Sofia Andersdotter underlät emellertid att avgiva yttrande över ansökningen.
    K. B. utlät sig i utslag d. 15 sept. 1916: att emedan lagsökningshandlingarna vederbörligen delgivits Inger Sofia Andersdotter, bleve, utan hinder därav att hon ej inom föreskriven tid med skriftligt svar inkommit, målet företaget till avgörande, därvid, enär fordraderäntebeloppet vore till betalning förfallet, K. B. jämlikt 13 och 28 §§ utsökningslagen funne skäligt ur omförmälda fastighet 23/1600 mtlLafö Västergård fastställa Nybloms fordran 6 % ränta å 600 kr. från d. 12 nov. 1886; och förordnade K. B. tillika, att, sedan utslaget vunnit laga kraft, intecknade fastigheten skulle till gäldande av utdömda beloppet utan föregående utmätning försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom funnes stadgat.

 

    Inger Sofia Andersdotter besvärade sig i Göta HovR. och yrkade därvid på anförda skäl, att K. B:s utslag måtte upphävas eller, om detta yrkande icke kunde bifallas, att ränta ej måtte fastställas till betalning för längre tid än de 10 sist förflutna åren.
    I HovR:n upplystes, att Inger Sofia Andersdotter enligt köpebrevd. 30 aug. 1916 försålt fastigheten till Johannes Augustsson och att lagfart för denne meddelats d. 31 i samma månad.
    HovR:n (hrr Romberg, Lejman, Hjertén och Grönhagen) yttrade i utslag d. 14 nov. 1916: Då i målet blivit upplyst, att ifrågavarande intecknade fastighet av Inger Sofia Andersdotter d. 30 aug. 1916 försålts till Johannes Augustsson, som nästpåföljande dag å detta

 

RÄTTSFALL. 119sitt fång erhållit lagfart, vore Inger Sofia Andersdotter icke behörig att överklaga K. B:s utslag,
    varför besvären icke av HovR:n upptoges till prövning. Presidenten Leijonmarck var härifrån skiljaktig och förklarade, att han ansåge laga hinder icke möta att till prövning upptaga de av Inger Sofia Andersdotter anförda besvär.

 

19.

 

Fråga, huruvida den, som till annan försålt avsöndrad lägenhet, från vilken skall till stamhemmanets innehavare utgöras årlig avgäld, är oaktat överlåtelsen ansvarig för avgäldens erläggande.

 

Jfr N. J. A. 1901: 268, 1906: 82 och 1916: 354 samt LASSEN: Haandbog iObligationsretten Speciel del § 127: n. 30 och WIKANDER: Om rätt tillundantag av fast egendom s. 90—94.

 

    O. G. Lindqvist, som d. 20 dec. 1897 tillhandlat sig en lägenhet om 8,319.33 kvm., avsöndrad från hemmanet nr 1 Eslöv, mot skyldighet att årligen d. 1 nov. till stamhemmanets innehavare betala en avgäld av 22 kr., sålde från denna lägenhet genom avhandling d. 16 april 1904 till H. Persson ett område om 890.9335 kvm. I avhandlingen stadgades bl. a., att köparen skulle betala alla därefter av fastigheten utgående utskylder, däribland en årlig avgäld till stamhemmanets innehavare av 4 kr., som skulle erläggas d. 1 nov.
    D. 10 nov. 1907 överlät Persson enligt avhandling samma dag sin lägenhet till Aug. Anderzon med tillträde d. 1 april 1908 och under villkor bl. a., att Anderzon skulle utgöra alla av lägenheten utgående onera, som efter tillträdesdagen lagligen förfölle.
    Efter stämning, som delgavs Persson d. 16 juli 1915, yrkade Lindqvist vid Rönnebergs, Onsjö och Harjagers H.R. åläggande för Persson att på grund av av handlingen d. 16 april 1904 till Lindqvist, som nödgats till stamhemmanets innehavare betala den i samma avhandling omförmälda jordskylden för de 8 sista åren med tillhopa 32 kr., utgiva detta belopp jämte ränta.
    Persson genmälde: Då Persson på sätt av avhandlingen d. 10 nov. 1907 framginge försålt lägenheten i fråga, ansåge Persson betalningsskyldighet i avseende å omstämda avgäld hava upphört med den avgäldstermin, som förfallit d. 1 nov. 1907. Persson tillade: Lindqvist vore ej obetingat berättigad ens till denna avgäld, enär genom lagen d. 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet bestämts, att avgäld från lägenhet, som avsöndrats för alltid, skulle efter d. 31 dec. 1906 utgå allenast under betingelser, som ej i förevarande fall visats vara för handen.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Sjöbom) yttrade i utslag d. 4 okt.1915: Som Lindqvist mot gjort bestridande icke gittat visa, att han enligt avhandlingen d. 16 april 1904 vore berättigad att erhålla den

 

120 RÄTTSFALL.i nämnda avhandling omförmälda avgäld, prövade H.R:n rättvist ogilla Lindqvists i målet förda talan.
    Lindqvist sökte ändring i HovR:n över Skåne och Blekinge. Persson genmälde, att han så mycket mindre kunde vara betalningsskyldig för avgäld, vilken förfallit efter d. 1 nov. 1907, som han i avhandlingen d. 10 nov. 1907 tillförbundit Anderzon att utgiva densamma. Vid med parterna hållet muntligt förhör bestred Lindqvist, att dylikt tillförbindande ägt rum.
    HovR:n (hrr Kallenberg, Ljungman oeh Ekberg) yttrade i utslag d.27 okt. 1916: HovR:n funne åberopade köpeavhandlingen d. 16 april 1904 i fråga om i målet omförmälda avgäld innefatta förpliktelse för Persson att, så länge han vore ägare av lägenheten, utgiva avgälden och, om han sålde lägenheten, tillförbinda nye ägaren att utgöra samma avgäld.
    Då Persson underlåtit ej mindre att utgiva den avgäld, som förföll till betalning d. 1 nov. 1907, än även att vid lägenhetens försäljning till Anderzon d. 10 nov. 1907 tillförbinda denne att utgöra avgälden för lägenheten,
    samt i målet måste anses utrett, att Lindqvist d. 10 jan. 1915 till stamhemmanets innehavare nödgats betala d. 1 nov. ett vart av åren från och med 1907 till och med 1914 förfallen ogulden avgäld, 22 kr., för en lägenhet, från vilken den i målet ifrågakomna avsöndrats, alltså och då lagen d. 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet icke, vid det förhållande att fråga vore om avsöndring, som skett efter ikraftträdandet av nu gällande författning om jordavsöndring, ägde i förevarande fall tillämplighet,
    prövade HovR:n rättvist att, med upphävande av H.R:ns utslag, förplikta Persson att till Lindqvist mot kvitto utgiva 32 kr. jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen d. 16 juli 1915 tills betalning skedde.Referenten, hovrättsrådet Stenberg, yttrade: "Jag finner väl lagen d. 25maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet ej äga tillämplighet i avseende å lägenheten i fråga, som avsöndrats efter tillkomsten av nu gällande författning om jordavsöndring, men enär Persson får anses hava förklarat sig villig utgiva omstämda avgäld, i vad densamma förfallit till betalning d. 1 nov. 1907, finner jag Persson betalningsskyldig beträffande avgälden för nämnda år.Vid kommande omstämda avgälden i övrigt, så enär Persson genom köpekontraktet d. 10 nov. 1907 till Anderzon överlåtit lägenheten på villkor att alla av fastigheten utgående onera, som efter tillträdesdagen d. 1 april 1908 lagligen förfölle, skulle betalas av Anderzon,s amt Anderzon, såvitt visats, alltjämt är innehavare av berörda lägenhet, alltså och då vid sådana förhållanden Persson ej kan anses skyldig att gent emot Lindqvist svara för ifrågavarande avgäld under annan betingelse än för så vitt utrett blivit, att Anderzon på grund av sagda åtagande i köpekontraktet ej är pliktig betala samma avgäld, men sådan utredning ej förebragts,

RÄTTSFALL. 121    prövar jag rättvist fastställa H.R:ns utslag, i vad därigenom Lindqvists i detta mål förda talan i nu förevarande hänseende lämnats utan bifall.Vid denna utgång av målet prövar jag lagligt att, med ändring av H.R:nsutslag i huvudsaken, förplikta Persson att genast mot kvitto till Lindqvist utgiva fyra kronor jämte fem procent ränta därå från stämningsdagen d.16 juli 1915, tills betalning sker."

 

20.

 

Om verkan av en ä ett löneboställe förrättad av= och tillträdessyn,som hållits senare än 6 månader efter tillträdet, och av det i sammanhang med synen meddelade utslaget.

 

    O. Mårtensson Schantz innehade på arrende under 20 år från d. 14 mars 1895 det till avlöning åt kyrkoherden i Billinge och Röstånga församlingars pastorat anslagna annexhemmanet Röstånganr 12.
    Hemmanets å byggnader nedbrunno d. 13 juni 1902, varefter Schantz uppförde nya byggnader. Vid särskild syn berättigades Schantz att för viss del av nybyggnadskostnaden, nämligen för 668kr., erhålla gottgörelse genom årsberäkning, i vilket hänseende Schantz ägde tillgodonjuta 30 byggnadsår.
    Sedan d. 5 febr. 1915 hållits auktion för boställets utarrendering på 20 år från midfastan 1915, utfärdades av K. B. i Malmöhus länd. 23 okt. 1915 arrendekontrakt, varigenom hemmanet på nämnda tid utarrenderades till J. Svensson, som d. 3 nov. 1915 godkände kontraktet. I kontraktet stadgades bland annat i 9 §, att den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten uppskattades till ett årsbelopp av 20 kr., att arrendatorn ålåge att till förutvarande arrendatorn gälda den ersättning i ifrågavarande hänseende, som synerätt fastställt eller kunde komma att fastställa, att vad arrendatorn sålunda finge utgiva skulle vid bedömande av hans nybyggnadsskyldighet anses lika med nybyggnadskostnad, att inbetalda årsbelopp finge efter bestämmande av synerätt eller ekonomisk besiktning användas vid nybyggnad, som krävde kostnad av den betydenhet, att den ansåges ej kunna utan arrendatorns oskäliga betungande avhonom förskjutas, samt att, därest på detta sätt skälig lindring ej kunde beredas arrendatorn, denne ägde att efter synerätts beprövande erhålla avkortning å arrendet för vissa år.
    På av Svensson i skrivelse d. 14 mars 1916 framställd begäran hölls av domhavanden i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härad med biträde av 2 nämndemän d. 24 juli 1916 av- och tillträdessyn å bostället till rättelse mellan Schantz och Svensson.
    Vid synen anmärktes å byggnaderna brister till belopp av 252 kr.50 öre.
    Schantz och Svensson överenskommo, att Schantz skulle åtnjuta ersättning av Svensson med 114 kr. 50 öre för höstplöjning m. m.
    SyneR:n (ordf. e. o. notarien Widding) yttrade i utslag förutnämnda

 

122 RÄTTSFALL.d. 24 juli 1916: Det ålåge Schantz att gottgöra Svensson med 252kr. 50 öre för de under besiktningen befunna brister, men berättigades Schantz att å sistnämnda belopp tillgodonjuta avdrag med 114kr. 50 öre för av honom verkställd höstplöjning m. m., samt att av nybyggnadssumman 668 kr. av Svensson uppbära vad som belöpte å 20 byggnadsår eller 445 kr. 40 öre. I enlighet med vad sålunda blivit dömt förpliktade SyneR:n Svensson att till Schantz utgiva 307 kr. 40 öre.

 

    Svensson anförde besvär. Han yrkade, att enär synen hållits senare än 6 mån. efter hans tillträde, densamma måtte förklara svara i sin helhet utan verkan såsom syn och utslaget upphävas. Därjämte anmärkte Svensson, att det belopp, som han skulle förnybyggnadsskyldighet till Schantz utgiva, borde i enlighet med stadgandet i kontraktets 9 § utgöra 20 kr. om året.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Kallenberg, Ljungman, Stenberg och Gamstorp) yttrade i utslag d. 15 dec. 1916: Enär syneförrättningen icke hållits inom den i 45 § 4 mom. i ecklesiastik boställsordning d. 9 dec. 1910 föreskrivna tid,
    funne HovR:n synen vara utan betydelse för bedömandet av fastighetens skick vid Svenssons tillträde av densamma,
    men gjorde HovR:n på Svenssons talan i SyneR:ns utslag ingen annan ändring än att, då det belopp, 445 kr. 40 öre, Schantz tillerkänts, utgjorde nybyggnadskostnad, Svensson, som på sätt SyneR:nstadgat hade att till Schantz utgiva 307 kr. 40 öre, befriades från skyldigheten att gälda under åren 1917 — 1926 förfallande i 9 § i hans arrendekontrakt omförmälda årsbelopp samt berättigades att å den år 1917 förfallande arrendesumman njuta avdrag med 245 kr.40 öre.

 

21.

 

Fråga om verkan därav, att vid pantsättning av rätt till livförsäkringförsäkringsbrevet ej överlämnats till panttagaren.

 

Jfr UNDÉN: Om panträtt i rättigheter s. 160 ff och 152 samt Frän vår försäkringsrättsliga praxis (i detta häfte) s. 107 ff. och ESCHELSSON : Om skuldebrev s. 183 ff.

 

    Genom ett d. 1 maj 1894 utfärdat livförsäkringsbrev förklarade Svenska Arbetareförsäkringsbolaget, vars firma sedermera ändrats till Valand, ömsesidigt lifvörsäkringsbolag, att, därest vissa villkor och förbindelser fullgjordes, bolaget skulle vid G. H. Lönnbergs frånfälle eller då han uppnått femtio år utbetala 950 kr. jämteandel i viss fond.
    Uti brev till bolaget d. 25 febr. 1909 meddelade Lönnberg, att"försäkringen" vore överlämnad till H. Wahlin som säkerhet förerhållet lån och gällde för utbetalning till Wahlin, intill dess lånet av Wahlin erkändes vara betalt.

RÄTTSFALL. 123    Sedan Lönnberg uppnått femtio års ålder, påfordrade Lönnbergförsäkrings summans utbetalande, därvid Lönnberg ingav livförsäkringsbrevet. D. 1 okt. 1912 utbetalade bolaget försäkringssumman till Lönnberg.
    Wahlin instämde bolaget till Stockholms R.R. med yrkande, att enär bolaget, oaktat detsamma erkänt, att det ägde kännedom om försäkringsrättens pantsättning hos Wahlin, likväl utbetalat försäkringssumman till Lönnberg, bolaget måtte förpliktas ersätta Wahlins förlust med 684 kr. 9 öre — det belopp, vartill Wahlins fordran uppgått vid 1912 års början — jämte ränta.
    Wahlin åberopade vid R.R:n utom berörda brev en d. 7 maj 1909 dagtecknad handling, varigenom Lönnberg förklarade sig anmäla, att ifrågavarande försäkringsbrev överlåtits till Wahlin såsom hypotek; och hade å denna handling tecknats av bolaget, att överlåtelsen anmälts hos bolaget d. 2 mars 1909. Å handlingen funno stryckta orden: "den rätt överlåtelsen medför prövas ej förrän försäkringssumman skall utbetalas, varvid överlåtelsehandlingen till bolaget Valand inlämnas."
    Wahlin förmälde där jämte: Han hade ej erhållit själva livförsäkringsbrevet, men han hade från bolaget erhållit handlingen d. 7 maj 1909 med det därå av bolaget tecknade erkännandet. Han hade trott, att denna handling vore tillräcklig och att på grund av den därå tecknade klausulen försäkringssumman ej kunde utbetalas förr än handlingen inlämnades till bolaget. Även om han ej skulle erhållit handlingen från bolaget, hade bolaget genom att släppa ut erkännandet, vilket bolaget måst förstå skulle delgivas Wahlin, föranlett Wahlin att tro, att försäkringsbeloppet ej skulle utbetalas till Lönnberg. Det framginge av ett i saken avgivet vittnesmål, att utbetalningen till Lönnberg icke skulle hava skett, såvida man ej å bolagets kontor, när Lönnberg infann sig för att lyfta försäkringssumman, försummat att genom att se efter i bolagets handlingar kontrollera, huruvida Lönnberg överlåtit sin rätt.
    Bolaget anförde: Då omförmälda anmälan gjordes av Lönnberg och icke av Wahlin, vore det uppenbart, att anmälningen icke kunde förhindra Lönnberg att vidtaga nya dispositioner angående försäkringen. Detta hade även Lönnberg gjort, i det att han år 1912 anmälde, att försäkringen överlåtits å K. Danielsson. Som emellertid Lönnberg d. 1 okt. 1912 visade sig vara innehavare såväl av bolagets erkännande av sist berörda anmälan som av försäkringsbrevet, utbetalades försäkringssumman till honom. Bolagets erkännande av anmälningen d. 2 mars 1909 hade lämnats till Lönnberg, icke till Wahlin.
    R.R:n yttrade i dom d. 19 maj 1915: Enär i målet vore ostridigt, att Lönnberg vid försäkringsbeloppets utbekommande visat sig innehava försäkringsbrevet,
    samt bolaget, då någon laglig pantsättning av försäkringsbrevet följaktligen icke vid tiden för beloppets utbetalande förelegat, saknat rätt att vägra dess utbetalande till Lönnberg,

124 HÄTTSFALL.alltså och då vid sådant förhållande denna utbetalning icke kunde föranleda skyldighet för bolaget att hålla Wahlin skadeslös för den förlust, han lidit därigenom att han icke hos Lönnberg kunde utfå återstoden av den fordran, till säkerhet för vilken Lönnberg förmält sig hava överlämnat försäkringsbrevet,
    bleve Wahlins talan ogillad.

 

    Wahlin sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr G. von Rosen, Billman, Mörner och Lundbergh,referent) fann genom dom d. 6 okt. 1916 ej skäl göra ändring iR.R:ns dom.

 

22.

 

Fråga om forum rei sitae.

 

Jfr ASK: De allmänna underrätternas inbördes behörighet i tvistemål s. 84samt N. J. A. 1914 not. A 181.

 

    Drätselkammaren i Hässleholm, vilken stad är belägen inom Västra Göinge härad, stämde byggmästaren O. G. Lindqvist i Eslöv till Rönnebergs, Onsjö och Harjagers H.R. med yrkande, att enär Lindqvist såsom ägare av tomten nr 46 Ab öster i Hässleholm hade skyldighet att stensätta hälften av Första avenyen och hälften av Goodtemplargatan i samma stad i dessas sträckning utmed tomten, Lindqvist måtte förpliktas att till staden, som i anledning av Lindqvists underlåtenhet att fullgöra denna hans skyldighet låtit verkställa stensättningsarbetet, utgiva ersättning för kostnaden härför, 191 kr. 23 öre. Lindqvist förklarade sig villig att utgiva ersättning för stensättning av ifrågakomna del av Goodtemplargatan, men bestred käromålet i övrigt.
    Till stöd för påståendet, att Lindqvist såsom fastighetsägare vore skyldig att verkställa det med drätselkammarens talan avsedda stensättningsarbetet, åberopade drätselkammaren bl. a. vissa bestämmelser i den för staden gällande byggnadsordningen.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Ahlström) fann i utslag d. 29 nov.1915 av anförda skäl käromålet icke i vidare mån kunna bifallas än att Lindqvist på grund av sitt medgivande förpliktades till staden utgiva 90 kr.

 

    Drätselkammaren sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Beskow, Larsonoch Hartelius) yttrade i dom d. 8 dec. 1916: Enär förevarande tvistmåste anses vara av den beskaffenhet, som avsåges i 10 kap. 19 § rättegångsbalken,
    samt vid sådant förhållande häradsrätten icke varit behörig upptaga målet till prövning,
    bleve H. R:ns utslag, i vad talan däremot fullföljts, av HovR:n undanröjt.

RÄTTSFALL. 12523.

 

Fråga, huruvida tredskodom må anses tappande part behörigen kungjord genom ett av utmätningsman lämnat meddelande, att å domen sökts verkställighet.

 

    P. Möllerstedt yrkade efter stämning vid R.R:n i Uppsala åläggandeför L. Fredriksson och hans hustru Anna Fredriksson att på grund av växel till Möllerstedt utgiva 826 kr. 30 öre jämte ränta m. m. Sedan makarna Fredriksson uteblivit vid första rättegångstillfället,d. 17 april 1916, meddelades samma dag dom, däri R.R:n under åberopande av 12 kap. 3 § rättegångsbalken samt i övrigt anfördaskäl ålade makarna Fredriksson betalningsskyldighet i omstämda hänseendet. I domen föreskrev R.R:n tillika, att det skulle åligga Möllerstedt att, sedan tid till vad vore förbi, kungöra domen för sina vederparter, vilka vid talans förlust ägde att inom tre månader efter erhållen del av domen instämma sin talan till R.R:n att återvinning söka.
    Efter stämning, som delgivits Möllerstedt d. 17 aug. 1916, yrkade makarna Fredriksson vid R.R:n av anförda skäl, att nämnda dom måtte upphävas. De uppgåvo därvid, att samma dom blivit dem kungjord vid ett hos dem d. 23 maj 1916 företaget utmätningsförsök.
    Möllerstedt yrkade, att enär genom skriftligt meddelande, som tillställts hustru Fredriksson d. 11 maj 1916 och mannen Fredriksson d. 15 i samma månad, makarna underrättats att ifrågavarande dom avlämnats till laga verkställighet och domen sålunda blivit dem kungjord, deras återvinningstalan såsom för sent väckt icke måtte upptagas till prövning.
    Ovannämnda meddelande, som å uppgivna dagar behörigen delgivits makarna Fredriksson, utgjordes av en av vederbörande länsman utfärdad "underrättelse" till makarna Fredriksson, att för verkställighet till länsmanskontoret avlämnats R.R:ns dom d. 17 april1916, var igenom makarna Fredriksson vore ålagt att till Möllerstedtutgiva 826 kr. 30 öre jämte ränta, provision och kostnader.
    Makarna Fredriksson bestredo, att delgivningen av berörda underrättelse innefattade behörigt kungörande av tredskodomen. Åtgärdenhade icke vidtagits av Möllerstedt utan hade skett på föranstaltande av vederbörande utmätningsman. Underrättelsen hade icke innehållit uppgift att domen grundats å växel eller om utdömda rättegångskostnader. Ej heller hade i densamma angivits sätt och tid förfullföljd av talan mot domen.
    R.R:n utlät sig genom beslut d. 4 sept. 1916: Enär R.R:ns d. 17april 1916 meddelade dom, varigenom makarna Fredriksson tredskovis ålagts att på grund av växel till Möllerstedt utgiva 826 kr. 30öre jämte ränta, växelprovision samt ersättning för protest- och rättegångskostnader, måste, vid det förhållandet att makarna Fredriksson i vederbörlig ordning erhållit del av stämningen i växelmålet

 

126 RÄTTSFALL.och att intet annat mål emellan bemälda parter sagda dag vid R.R:n förekommit, anses hava blivit behörigen kungjord för makarna Fredriksson genom den underrättelse, som, enligt vad styrkt blivit, delgivits Anna Fredriksson d. 11 maj 1916 och L. Fredriksson d.15 i samma månad,
    alltså och då stämningen i nu förevarande mål enligt företett bevis delgivits Möllerstedt d. 17 aug. 1916 eller mer än tre månader efter det makarna Fredriksson, på sätt ovan sagts, erhållit del av ifrågavarande dom, samt makarna Fredrikssons talan sålunda blivit för sent väckt, funne R.R:n målet icke kunna till prövning upptagas.

 

    Makarna Fredriksson anförde besvär.
    Svea HovR. (hrr Hansson, Renström, Bennel och A. Afzelius, referent) yttrade i utslag d. 2 febr. 1917: Enär det enligt 12 kap. 4 § rättegångsbalken ålegat Möllerstedt att, sedan tid till laga vad utgått, kungöra makarna Fredriksson R.R:ns d. 17 april 1916 meddelade dom, däri jämlikt 3 § i samma kap. till parternas efterrättelse införts de av R.R:n rätteligen meddelade föreskrifter angående makarna Fredrikssons rätt att söka återvinning,
    alltså och då sådant kungörande icke kunde anses hava behörigen skett genom omförmälda, av vederbörande utmätningsman makarna Fredriksson tillställda underrättelse, vilken allenast innehållit meddelande, att berörda dom blivit avlämnad till laga verkställighet,och ej heller eljest visats, att sådant kungörande ägt rum tidigareän makarna Fredriksson uppgivit, eller vid det d. 23 maj 1916 hosdem anställda utmätningsförsök,
    samt vid sådant förhållande makarna Fredrikssons återvinningstalan blivit inom stadgad tid av tre månader från kungörandet anhängiggjord och R.R:n förty icke ägt att undandraga sig prövningav samma talan,
    prövade HovR:n lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet, visa målet åter till R.R:n, som hade att detsamma på anmälan av part ånyo upptaga och därmed vidare lagligen förfara.

 

24.

 

I kravmål har käranden till grund för sin talan åberopat en konto=kurant, vari svaranden tillgodoförts, bland annat, visst belopp för levererat hö. Sedan underrätten dömt i målet, har svaranden stämt käranden med yrkande om utbekommande av betalning för höet. Må denna talan upptagas till prövning, innan den förra rättegången slutligen avgjorts?

 

Jfr KALLENBERG: Om kvittning i rättegång i Sv. J. T. 1916 s. 218 ff. samtRABENIUS: Om kvittnings verkställande s. 98.

 

    Aug. Olsson i Eslöv hade d. 11 nov. 1914 till R.R:n i Malmöinstämt N. J. Wennberg därstädes med yrkande om utfående av

RÄTTSFALL. 1271,122 kr. 55 öre enligt kontokurant, däri Wennberg påförts för avOlsson gjorda leveranser och inbetalningar i olika poster tillhopa 8,874 kr. 89 öre samt för prisskillnad å hö, som Wennberg underlåtit att enligt avtal leverera, 3,108 kr. även som gottskrivits för av Wennberg levererat hö, frakter m. m. 7,190 kr. 34 öre samt för leverans av tre partier hö under juli och aug. 1914 tillhopa 3,670kr. (rätteligen 3,669 kr.). — R.R:n fann i utslag d. 3 juni 1915O lsson icke vara berättigad tillgodoräkna sig sagda prisskillnad och ogillade förty Olssons talan. — HovR:n över Skåne och Blekinge fastställde uti dom d. 30 dec. 1915 det slut R.R:ns utslag innehöll.
    HovR:ns dom är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
    D. 16 juli 1915 instämde Wennberg Olsson till Rönnebergs, Onsjöoch Harjagers H.R. under yrkande om åläggande för Olsson att till Wennberg utgiva betalning för här ovan sist om förmälda tre höpartier med 3,669 kr. jämte ränta.
    Olsson genmälde: Först sedan ovannämnda rättegång av Kungl.Maj:t avgjorts, bleve det klart, om och i vad mån Olsson hade att utgiva ersättning till Wennberg för ifrågavarande höpartier. Olsson yrkade därför, att H.R:n måtte förklara nu förevarande mål vilande i avbidan på Kungl. Maj:ts dom i omförmälda rättegång.
    H.R:n (ordf. e. o. notarien Widding) yttrade i utslag d. 5 juni1916: Enär i ett vid R.R:n i Malmö anhängiggjort mål, däri Olsson yrkat åläggande för Wennberg att till Olsson utgiva visst belopp enligt kontokurant, i åberopade kontokuranten Olsson gottskrivit Wennberg för bl. a. d. 23 och d. 28 juli samt d. 1 aug. 1914 till Olsson verkställa höleveranser, samt ifrågavarande i kontokuranten upptagna höleveranser ostridigt avsåge just de höpartier, för vilka Wennberg i förevarande mål yrkat utfå betalning,
    alltså och då nämnda av Olsson mot Wennberg vid R.R:n anhängiggjorda mål vore beroende på domstols prövning,
    förklarade H.R:n förevarande mål vilande i avbidan på slutliga utgången av det numera till Kungl. Maj:t fullföljda, vid R.R:n anhängiggjorda målet mellan Olsson och Wennberg.

 

    Wennberg sökte ändring under förmenande, att målet genom H.R:ns utslag onödigt uppehölles.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Bruzelius, Hummerhielm och Larson) fann i utslag d. 3 nov. 1916, att målet genom överklagade utslaget onödigt uppehölles, och prövade förty lagligt undanröja utslaget. Hovrättsrådet Schartau fann skäl icke hava förekommit, ledande tilländring i H.R:ns utslag.

 

128 RÄTTSFALL.25.

 

Kan gäldenär, som sökts i konkurs, till dess undvikande åberopakvittning för motfordran, som uppkommit sedan konkurs=ansökningen gjorts?

 

    Genom ett av domstol d. 7 febr. 1916 meddelat, sedermera lagakraftvunnet utslag förpliktades Ida Dalson att till Elis Renström utgiva 195 kr. 92 öre jämte ränta och kostnadsersättning. Renström sökte verkställighet av utslaget, men befanns vid utmätningsförsök d. 31 mars 1916, att Ida Dalson saknade tillgångar till gäldande av någon del av skulden. Med åberopande härav yrkade Renström i ansökan d. 11 aug. 1916 till domhavanden i Jössehärad, att Ida Dalson måtte varda försatt i konkurs.
    Ida Dalson bestred ansökningen, i anledning varav saken hänsköts till Jösse H.R., där Ida Dalson anförde: Genom laga kraftvunnet utslag hade K. B. i Värmlands län förpliktat Renström att till O. Mattsson på grund av ett utav Renström utfärdat skuldebrev å 3,548 kr. 6 öre jämte ränta utgiva nämnda belopp. D. 16 aug.1916 hade Ida Dalson till Mattsson å detta avbetalt 375 kr., och hade Mattsson genom påteckning å skuldebrevet på Ida Dalson överlåtit sin fordran hos Renström till nyssnämnda belopp. Ida Dalson yrkade nu kvittning för denna sin motfordran hos Renström, och enär densamma överstege hennes skuld till Renström, bestrede hon konkursansökningen.
    H.R:n (ordf. häradshövdingen Rogstadius) yttrade i utslag d. 29aug. 1916: Enär Renström styrkt sig hos Ida Dalson äga klar och förfallen fordran,
    samt Ida Dalson enligt åberopat intyg om verkställd utmätning d.31 mars 1916 för berörda fordran funnits sakna tillgång till gäldande av ens någon del av skulden,
    prövade H.R:n, oavsett om efter tiden för utmätningen Ida Dalson fått på sig överlåten fordran hos Renström till belopp, överstigande dennes fordran hos Ida Dalson, lagligt jämlikt 3 § konkurslagen förplikta Ida Dalson att avträda sin egendom till konkurs.

 

    Ida Dalson sökte ändring.
    Svea HovR. (hrr Wästfelt, von Oelreich, Grönwall, referent, ochZetterstrand) utlät sig i utslag d. 31 okt. 1916: Enär Ida Dalsonvid H.R:n visat sig hos Renström äga klar och förfallen fordran, förvilken hon yrkat kvittning,
    samt denna motfordran ostridigt överstege Renströms tillgodohavande hos Ida Dalson,
    ty och som anledning för Ida Dalsons försättande i konkurs således ej förefunnits,
    funne HovR:n lagligt att, med upphävande av H.R:ns utslag, förklara, att konkurs ej skulle äga rum.

RÄTTSFALL. 12926.

 

Tillämpning av lagstiftningen angående rätt att fullfölja talanfrån hovrätt.

 

Fråga, huruvida det kan anses uppenbart, att motgångsvärdet ejuppgått till 1,500 kr.

 

Jfr SCHLYTER: Summa revisibilis s. 24—26.

 

    R. påstod vid häradsrätt ansvar å G., för det han vid handläggning av ett mål mellan R. och ett träförädlingsbolag, för vilket G.var ombud, yttrat, att R. med orätt gottgjort sig 979 kr. 85 öre därigenom att R. tillgripit en postremissväxel å 1,000 kr., som av annan person lämnats för träförädlingsbolagets räkning å ett annat bolags kontor, för vilket andra bolag R. vore disponent. R. yrkade därjämte skadestånd med 3,000 kr.
    Sedan H.R:n ogillat R:s talan, dömde Svea HovR. (hrr von Heijne,Weidenhielm, Appelberg och Staël von Holstein) genom utslag d. 12 jan. 1917, enär G:s yttrande vore att anse såsom innefattande beskyllning mot R. för brott, som omförmäldes i 10 kap. 20 § strafflagen, G. att jämlikt 16 kap. 7 § strafflagen böta 25 kr., men fann HovR:n yrkandet om skadestånd icke kunna bifallas.
    HovR:n förklarade, att jämlikt 30 kap. 6 § rättegångsbalken R. ejägde fullfölja talan mot utslaget.