Över förslaget till lag om barn utom äktenskap höll advokaten jur.kand. Eva Andén föredrag i andra kammarens plenisal fredagen den 2 mars 1917 omedelbart efter middagens plenum. Föredraget innehöll i huvudsak följande:
    Förslagets bestämmelser om föräldrarnas utsträckta underhållsskyldighet gentemot barnet samt faderns underhållsskyldighet gentemot modern under tiden närmast före och efter nedkomsten utgöra väsentliga framsteg i jämförelse med den nu gällande rättens ståndpunkt. Trots de ökade möjligheter att utfå bidrag, som beretts genom lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta samt om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta ur riket, torde dock i många fall dessa bestämmelser bli utan praktiskt värde, om de icke kompletteras på sådant sätt, att modern beredes tillfälle att av allmänna medel i förskott utfå bidrag till sin egen och barnets försörjning, ett förskott som för hennes del naturligtvis icke bör ha fattigvårdshjälps karaktär. Det ligger i sakens natur, att faderskapet, när det gäller barn utom äktenskap, i de allra flesta fall icke konstateras vare sig genom erkännande eller förd bevisning före barnets födelse, utan dröjer det vanligen åtskillig tid efter nedkomsten, innan detta är utrett. Modern har under sådana förhållanden under denna för henne icke allenast i ekonomiskt utan även i psykiskt och fysiskt avseende mycket prövande tid att ensam draga sig fram och att ensam anskaffa vad som fordras för det väntade barnet. Härtill kommer, att hon på grund av havandeskapet, även där detta förlöper normalt utan komplikationer, i många fall icke kan utöva sitt vanliga försörjningsarbete, vare sig detta beror på hennes fysiskatillstånd eller den allmänna uppfattningen lägger hinder i vägen därför. En ogift kvinna, som väntar ett barn och som icke har en sparad slant eller anförvanter, som hon vågar vända sig till och vilka äro i tillfälle att ge henne bistånd, har inte många utvägar vid sidan om fattigvården att välja på.
    Såsom skäl mot införande i lagstiftningen av en förskottsplikt för det allmänna av ovan antydd art har bl. a. anförts, att de äkta barnen genom en dylik lagstiftning skulle komma att i ekonomiskt avseende ställas ogynnsammare än de utom äktenskap födda. Denna orättvisa mot de äkta barnen torde emellertid allenast vara skenbar, i det att det antal äkta barn och gifta mödrar, som verkligen skulle vara i behov av ett dylikt förskott, utgör ett försvinnande fåtal i jämförelse med den stora skaran ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn, som genom en sådan skyddslagstiftning skulle kunna räddas från svält och umbäranden. För mången ogift moder skulle härigenom ock frestelsenatt med brottsliga medel befria sig från sina modersplikter bliva mindre. I Danmark infördes dylikt förskott beträffande utomäktenskapliga barn redan år 1888 (för äkta barn några år senare).

NOTISER. 165    Beträffande lagförslagets kategoriska bestämmelse, att barnet alltid skall erhålla moderns släktnamn, torde åtskilligt vara att säga. Motiven anföra för denna ståndpunkt skäl, som vid en närmare granskning dock visa sig mera stödja fordran på att barnet skall kunna erhålla faderns eller moderns namn, med avgörandet härav fäst främst vid hänsynen till barnets bästa. Namnbestämmelsen bör m. a. o. göras mycket smidigare och mera anpassad efter livets växlande förhållanden. Enligt gällande praxis i de fall, där fadern erkänt barnet eller domstol fastslagit den uppgivne faderns underhållsskyldighet, får barnet ofta nog faderns namn; och vad trolovningsbarn beträffar, ha dessa nu en lagstadgad rätt icke blott till faderns namn utan även till hans börd. Denna rätt slopar förslaget. Det allmänna rättsmedvetandet torde här icke stödja förslagets ståndpunkt, och starka reella skäl tala mot bestämmelsen. Den ogifta moderns försörjningsmöjligheter och sociala ställning, som faktiskt är mycket kringskuren, skulle ännu mera försvåras genom en bestämmelse att barnet skall bära hennes namn, vilket skulle »ständigt draga uppmärksamheten å barnets börd och kunna bereda barnet och modern synnerliga obehag». Det är ett faktum,a tt den allmänna opinionen i en hel del fall kan tolerera, att en ogift kvinna hos sig vårdar ett barn, som man vet vara hennes eget men som icke officiellt gäller som hennes, under det att samma opinion för närvarande och med säkerhet för årtionden framåt knappast lär tåla ett genom mors och barns lika namn öppet bekantgjort moderskap utom äktenskap. För mannens del lägger kännedom om hans utomäktenskapliga faderskap icke annat än möjligen i sällsynta undantagsfall hinder i vägen för hans förvärvsmöjligheter, och den eventuella risk, som han skulle löpa därigenom att hans utomäktenskapliga  barn bure hans namn, minskas ju betydligt genom den omständigheten, attdet i de flesta fall blir modern, som kommer att utöva den personliga vårdnaden om barnet och ha det hos sig.
    Som starkaste skäl mot arvsrätt efter fader anföres den mindre tillfredsställande faderskapsbevisning, som lagförslaget från nu gällande rätt bibehåller och som icke tillåter framställande av »invändning om flere». Detta skäl mot arvsrättens utsträckande bortfaller naturligtvis, om man tänker sig en effektivare faderskapsutredning, genomförd med tillfälle för den uppgivne fadern att framställa sådan invändning. Det enklaste sanningskrav fordrar detta. Det ligger något ytterligt motbjudande och för ärlighet och rättsmedvetande kränkande i att tänka sig den möjligheten, att det nu i lag skall positivt fastslås — för närvarande är det dock allenast praxis — att domstol skall förklara, att en person skall anses som fader, då det kan styrkas, att det även beträffande annan man föreligger denna möjlighet. Å andra sidan är det i sådana fall, då modern icke haft umgänge med annan än den uppgivne fadern och alltså »invändning om flere» är utesluten, helt enkelt upprörande — lika litet tillfredsställande ur sanningens som rättvisans synpunkt — att hon måste låta sig nöja med ett utslag, som allenast fastslår möjlighet för faderskapet och på ett kränkande sätt lämnar öppen möjligheten att även annan kan vara fader. Det är sistnämnda omständighet, som berövar det utomäktenskapliga faderskapet dess ansvar och ofta framdrages som skäl för att dess förpliktelser icke fullgöras. Visserligen är det sant, att man genom att tillåta »invändning om flere»skulle beträffande en del utomäktenskapliga barn komma till det resultat, att faderskapet icke kunde styrkas utan allenast viss mans, eventuellt flere mäns,

166 NOTISER.underhållsskyldighet beträffande barnet fastslås, och att därigenom en särskild faderlös klass av utomäktenskapliga barn skulle uppstå. Detta innebure dock icke en försämring för de utomäktenskapliga barnen i allmänhet, ty den del av dessa barn, för vilken faderskapet är konstaterat, komme, vad faderns känsla av ansvar och förpliktelser beträffar, i en oerhört mycket gynnsammare ställning än den de hava med den nu gällande, av lagförslaget upptagna faderskapsutredningen, vilken faktiskt endast innebär fastställande av underhållsskyldighet. Den s. k. pariasklassen, de rättsligen faderlösa barnen, skulle icke komma i sämre ställning än den, som enligt förslaget och nu gällande rätt beredes alla utomäktenskapliga barn.
    Ett annat skäl mot arvsrätt, som framhållits, är hänsynen till faderns legitima familj. Man torde här liksom på ett par andra punkter i motiven utgå från en faderns faktiska anonymitet. När man föreslår borttagandet av moderns rätt att vara okänd och åläggande för barnavårdsnämnd och barnavårdsman att ex officio vidtaga åtgärder, som enligt sakens natur icke kunna undgå att komma till allmänhetens kännedom, d. v. s. när man borttager icke allenast den juridiska anonymitetsrätten utan även praktiskt taget i de allra flesta fall även den faktiska anonymiteten för modern, får man väl icke förutsätta bibehållandet av en faderns — visserligen icke juridiska — anonymitet. Pinsamma överraskningar i form av oförmodat uppträdande utomäktenskapliga barn medfordran på arv torde icke kunna ifrågakomma, om man på allvar likställer fadern och modern i detta avseende. Ur denna synpunkt och för att fastslådet solidariska föräldraskapet och dess förpliktelser icke allenast vad beträffar underhållsskyldigheten, får man även uttala önskvärdheten av att likhet införes ifråga om kyrkobokföringen, så att där barnet antecknas på modern, anteckningom detsamma även sker för faderns del.
    I samband med antagandet av den nya äktenskapslagen år 1915 avlät riksdagen till K. M:t en skrivelse med hemställan, att K. M:t ville, i sammanhangmed behandlingen av frågan om reglering av de utom äktenskap födda barnens rättsliga ställning, låta verkställa utredning på vilket sätt genom lagstiftningens försorg en förbättrad rättsställning måtte kunna i olika hänseenden beredas sådana barns mödrar, särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning eller under äktenskapslöfte, samt därefter för riksdagen framlägga förslag. Genom den föreliggande kungl. propositionen torde ingalunda de i riksdagensskrivelse uttalade önskemålen ha tillgodosetts. Trolovningsbarnens mödrar ha icke beretts någon särskild, förbättrad rättsställning — om man icke dit skall räkna möjligheten att mera effektivt kunna utfå det beryktade skadeståndet. Trolovningsbarnens rättsliga ställning har i stället direkt försämrats, därigenom att förslaget berövat dem rätt till namn och börd efter fader och rätt till arv efter fädernefränder.