Om »krigstestamenten». Det pågående världskriget har ställt de därifrån ännu förskonade staterna inför kravet på en så fullständig krigsberedskap som möjligt ej blott i militärt hänseende utan även på andra områden av samhällslivet, som av kriget beröras. Även till den inhemska civillagstiftningen sträcker sig detta krav. I detta hänseende behöver blott erinras om den moratorielagstiftning, som i flertalet länder tillkom i samband med krigsutbrottet. Vad vårt land angår, torde vissa civilrättsliga spörsmål, som i utlandet blivit föremål för särskild reglering med hänsyn till kriget, ännu tarva undersökning. I det ämne, som här skall behandlas, eller frågan om den större eller mindre möjligheten för dem, som själva deltaga i striden, att med laga verkan förordna om sin yttersta vilja, finnas vissa bestämmelser i vår lag, som härvid kunna vinna tillämpning. Avsikten med denna uppsats är att i korthet undersöka, huruvida dessa bestämmelser kunna anses för ändamålet tillräckliga. För vinnande av en lämplig utgångspunkt torde en överblick av t. ex. den tyska rättens bestämmelser i ämnet vara på sin plats.
Vad den tyska rikslagstiftningen om "privilegierade militära testamenten" angår, återfinnas de grundläggande bestämmelserna i 44 § av Reichsmilitärgesetz den 2 maj 1874. Dessa bestämmelser skola enligt författningen gälla i krigstid eller under belägringstillstånd. Föreskrifterna innehålla i huvudsak, att ett testamente, som upprättats av person, tillhörande någon av vissa angivna kategorier inom krigsmakten, är giltigt a) om det är av testator egenhändigt skrivet och underskrivet, b) om det är av testator egenhändigt underskrivet och dessutom är undertecknat av två vittnen eller en auditör eller officer eller c) om av en auditör eller officer, i närvaro av två vittnen eller ytterligare en auditör eller officer, upprättas en skriftlig handling över testators muntliga förklaring och denna handling uppläses för testator samt underskrives av auditören eller officeren jämte vittnena resp. av auditörerna eller officerarna. En enligt c) tillkommen handling har i fråga om sitt innehåll och den i handlingen angivna tiden för dess tillkomst offentlig handlings vitsord. Är i ett egenhändigt skrivet och underskrivet eller egenhändigt underskrivet testamente (a eller b) tiden uppgiven, äger denna uppgift vitsord, till dess oriktigheten bevisas. Presumtion finnes ock för att ett testamente uppgjorts under de förhållanden, å vilka lagen är tillämplig, om testamentet senast fjorton dagar efter det nämnda förhållanden upphört exi-
stera överlämnas till högre militär myndighet eller ock påträffas bland testators fältkvarlåtenskap. Testamentet förlorar i regel sin giltighet ett år från den dag, då det truppförband testator tillhörde mobiliserats eller testator upphört att tillhöra mobiliserat förband. Om testator under året finnes bland de saknade ("vermisst") och han i vederbörlig ordning förklaras vara död, inträder icke testamentets ogiltighet.
Den verkliga innebörden av dessa bestämmelser framträder, om man fasthåller, hurusom före BGB de olika staternas bestämmelser om testamenten oftast förutsatte antingen ett flertal vittnen eller ock notariell form. Genom BGB infördes emellertid för hela riket det holografiska, med uppgift om ort och datum försedda testamentet såsom en ordinär form för uttalande av den sista viljan. Vid sidan härav upptages i BGB även den solenna formen, som förutsätter protokollering hos domare eller notarius publicus. 1874 års lag är dock icke upphävd, utan har fastmera undergått vissa kompletteringar dels genom en lag den 28 maj 1901 "betreffend die freiwillige Gerichtsbarkeit und andere Rechtsangelegenheiten in Heer und Marine" och dels genom en författning den 14 januari 1915.
Vad den svenska rätten angår, återfinnes ju i ÄB. 16: 1 tanken att i de fall, då på grund av särskilda förhållanden iakttagandet av den föreskrivna normala formen för testamentes upprättande omöjliggöres eller försvåras, medgiva lindring däri. Särskilda bestämmelser att gälla under krigstillstånd finnas dock icke och hava icke heller funnits. 1 Att här redogöra för lagrummets tillkomst eller därförut gällande bestämmelser skulle föra för långt.
Jämför man den svenska rättens bestämmelser med den tyska rättens, finner man, att i avseende på möjligheten för en person att i de situationer, som här äro i fråga, med laga verkan förordna om sin kvarlåtenskap, vår rätt nog tarvar fullständigande. Konturerna av ett förslag till bestiämmelser i förevarande avseende, som möjligen kunde anses ändamålsenliga, skola här skisseras. Därvid må emellertid fasthållas, att den uppgjorda planen utgår från att ÄR 16: 1 bibehåller sin nuvarande lydelse för att till äventyrs kunna vid sidan av de nya bestämmelserna, som skulle sammanföras i en särskild författning, finna tillämpning i fält och på sjötåg.
Vad till en början angår det holografiska testamentet, fordrar ju den svenska rätten, att vid testamentets upprättande vittnen ej äro att tillgå och att utrett varder, att testator sedermera intill sin död varit urstånd satt att anskaffa vittnen. Någon vidsträckt tillämpning torde detta stadgande hittills ej hava erhållit. Man får emellertid antaga, att domstolarna, om testator stupar i striden, icke skulle fordra någon strängare bevisning i berörda avseende. Det kan således ifrågasättas om icke den karakteristik av nödläget, som ligger i det använda uttrycket, vore ur lagstiftningssynpunkt tillräcklig.
Dock lärer man till förebyggande av möjligen inträffande svårigheter i fråga om bevisningen kanske i den tilltänkta specialförfattningen, i vilken det holografiska testamentet naturligtvis skulle medgivas, böra för krigstid formligen avskriva all fordran på bevisning i angivna hänseende, så snart ett visst faktum föreligger, vars tillvaro i stället låter sig genom offentliga handlingar konstateras även i framtiden. Lämpligen kunde såsom sådant faktum väljas den tidrymd, under vilken den avdelning av krigsmakten, som testator tillhör, är mobiliserad. Därmed förstås enligt gällande strafflag för krigsmakten, att avdelningen är för annat ändamål än övning ställd på krigsfot.
Beträffande därefter det bevittnade testamentet — d. v. s. det muntliga resp. det skriftligen uppsatta och av testator blott underskrivna — innebär ju redan gällande lag för testator i krigstid den avsevärda fördelen att kunna med laga verkan tillkännagiva sin sista vilja inför två ojäviga personer, vilka som helst, blott fordringarna i övrigt äro uppfyllda, d. v. s. att vittnena anmodats bevittna testamentet resp. teckna sig det till minnes samt känna testator personligen eller eljest kunna övertyga sig om hans identitet, ävensom att testator är vid fullt och sunt förstånd och handlar frivilligt. Särskilt det muntliga testamentets form eller rättare formlöshet torde göra detsamma ändamålsenligt t. ex. under en stridspaus i en skyttegrav. Man lärer dock öka dess användbarhet, om man medgiver, att de två vittnena utbytas mot ett, såvida detta besitter vissa kvalifikationer, t. ex. är officer eller officers vederlike. Rättigheten att anlita två okvalificerade vittnen skulle dock kvarstå, om ÄB. 16: 1 lämnades orubbad. Men härmed är dock ej testamentets formella giltighet säkrad. Om nämligen vittnet eller vittnena — liksom testator — stupa i striden, riskeras åtminstone ett muntligt testamentes giltighet redan på den grund att förhör med vittnena inför domstol ej kommit till stånd, även om vittnena hunnit skriftligen uppteckna testamentet och handlingen tillvaratages. För att avhjälpa denna olägenhet kunde man med bibehållande av fordran på förhör låta förhörsmyndigheten så att säga flytta ända ut i skyttegraven eller åtminstone i dess omedelbara närhet, eller m. a. o. låta förhöret äga rum inför vissa mera lättillgängliga militära myndigheter, officerare av viss grad, krigsdomare, auditör e. d., vilket förhör i sin tur kunde, medelst en legal fiktion, tilläggas samma verkan, som om det skett på ed inför domstol. Vad nu sagts skulle då lämpligen böra gälla i första hand för muntliga testamenten men även förskriftliga.
Att testator, om han överlever nödläget och vidbliver sin ytterstavilja, omedelbart måste föranstalta om ett obevittnat eller ofullständigt bevittnat testamentes bevittnande i vanlig ordning eller om förhör inför domstol, om han ej vill riskera en klandertalan efter sin död, torde understundom kunna medföra olägenheter. Visserligen kan det synas, som om testator genom uraktlåtenhet att draga försorg därom måste anses hava frånträtt detsamma, men med fog kan häremot framhållas, hurusom en skälig respittid dock bör medgivas, under
vilken testator blir i tillfälle att ordna angelägenheter, som möjligen för honom äro viktigare. En sådan torde därför böra stadgas.
Vad åter angår frågan, åt vilka personer rätten att begagna sig av bestämmelserna om krigstestamenten skulle medgivas, synes man kunna följa samma principer, som i strafflagen för krigsmakten tilllämpats vid avgörande av vilka kategorier, som äro underkastade denna lag. Slutligen borde krigsdomare eller auditör äga skyldighet att till förvaring mottaga testamenten, upprättade under de omständigheter, som i speciallagen avses.
Nils Edling.