Ur vår försäkringsrättsliga praxis. Docenten UNDÉNS intressanta artikel under förestående rubrik i förra häftet av denna tidskrift utgör ett nytt bevis på denne författares fruktbärande intresse för försäkringsväsendet,varom tidigare produktion bär vittne. I stort sett torde UNDÉN uti sin uppfattning av livförsäkringen ur rättslig synpunkt även mötas av instämmanden från försäkringsmännen av facket. Då emellertid på viktiga punkter så icke är fallet, skall jag i det följande söka att ur det praktiska rättslivets synpunkt belysa UNDÉNS framställning, vilket jag så mycket mera har anledning att göra, som han däri bl. a. underkastat ett par av mig i Gjallarhornet för år 1915 under signaturen »G. P.» publicerade artiklar en kritisk granskning.
UNDÉN inleder sin framställning med en diskussion av tredjemansavtalets ställning i svensk rätt. Jag konstaterar med glädje, att han beträffande denna fråga uttalar, att »snarast den är bevisskyldig, som hävdar, att icke två personer genom ett avtal skulle kunna ge upphov till en självständig rätt för tredjeman» samt att han efter en överblick över en del rättsfall, där tredjemans rätt i anledning av ett försäkringsavtal varit å bane, för sin del icke kan finna något stöd i svensk rättspraxis för en motsatt uppfattning. I likhet med ett flertal teoretici inser UNDÉN den stora betydelsen ur försäkringsväsendets synpunkt tredjemans tryggade ställning har samt anser densamma ingalunda oförenlig med svensk rätt, men han blundar icke för det faktum, att denna åskådning långt ifrån trängt igenom i det praktiska rättslivet. Han hyser emellertid den optimistiska uppfattningen, att densamma — åtminstone vad angår tredjemannens rätt efter försäkringssummans förfallodag — utanstöd av ny lagstiftning skall bliva erkänd av praxis. Huru därmed än må förhålla sig, torde de praktiska försäkringsjuristernas eniga bestyrkande av frågans konstituerande betydelse för hela försäkringsavtalet kunna bidraga att leda utvecklingen — vare sig densamma kommer att taga formen av ny lagstiftning eller rent av, såsom UNDÉN förmodar, kan försiggå sådan förutan —i den önskade riktningen. Något stöd för en sådan utveckling torde däremot den av försäkringsbolagen vid utbetalningar av försäkringsbelopp hittills tillämpade praxis knappast vara av beskaffenhet att skänka. Denna praxis utmärkes främst av en strävan att undgå alla konflikter, vari bolagen tillskada för sin verksamhet kunna inblandas, alltså bl. a. de konflikter mellan förmånshavare och försäkringstagares rättsinnehavare, utan vilka en bestämd praxis i dessa frågor icke kan skapas. De dagligen förekommande fall, där försäkringssumman utan vidare utbetalas till en förmånshavare, äga, såsom UNDÉN ock antyder, i detta avseende icke ovillkorlig beviskraft. Dels kunnade nämligen förklaras, även om man anser förmånshavaren blott vara destinatör för bolagets avtalade prestation, dels låta de sig möjligen i någon mån förklara genom försäkringsbrevets legitimerande egenskaper. Så mycket torde emellertid med ganska stor visshet kunna uttalas, att försäkringsbolagen
så mycket lättare med sin praxis skulle inordna grundsatsen om förmånshavarens självständiga rätt, därest denna bleve av lagstiftning eller rättspraxis erkänd, som flera bland dem medvetet torde inrikta sig på att icke genom sin nuvarande praxis giva stöd åt en motsatt och enligt deras mening mindre önskvärd utveckling.
En diskussion ur det praktiska rättslivets synpunkt av den rättsliga situationen efter försäkringssummans förfallodag synes mig, på grund av vad jag nu yttrat, icke kunna bjuda mycket av intresse, och skall jag därför vid min granskning av UNDÉNS artikel huvudsakligen fästa mig vid hans uttalanden om förhållandena före nämnda dag.
Försäkringstagaren (F.), med vilken bolaget avtalat, är den som under sin livstid1 har makten över försäkringen — denna av utländska kodifikationer fastslagna, inom svenska försäkringskretsar omfattade grundsats gillas jämväl av UNDÉN. Sålunda äger försäkringstagaren försälja försäkringen, belåna densamma etc. Vidare äger han att med bolaget överenskomma om ändring av försäkringsvillkoren, t. ex. om tabelländring eller ändring av den s. k. förmånstagareklausulen. Vare sig polisen innehåller bestämmelse, att försäkringssumman på förfallodagen skall utbetalas till försäkringstagaren, hans rättsinnehavare, försäkringsbrevets innehavare eller namngiven förmånshavare (T.), äger F. vidtaga ändring däri.2
Den rätt, som före förfallodagen tillkommer denne T., är sålunda så osäker, att jag i mina ovan berörda artiklar kallat den för »en utsikt till rätt, snarlik den, som tillkommer en testamentstagare före testators död». UNDÉN anser ilikhet med en del andra författare beteckningen »rätt» fullt användbar på det »Anwartschaft», som vid denna tidpunkt tillkommer T. — en terminologisk fråga, som saknar intresse för försäkringsmannen. Av vikt är blott att enighet mellan teoretici och practici vinnes rörande innehållet i denna rätt. Den har liknats vid en testamentstagares rätt, varmed åsyftats icke blott den likhet, som förefinnes med avseende å F:s återkallelserätt, utan också en annan likhet, som UNDÉN synes förbise eller icke tillräckligt beakta. Om nämligen T. dör före F., förfaller utan vidare förmånshavareklausulen och försäkringsbeloppet utbetalas vid F:s död — naturligtvis under förutsättning att denne icke före sin död med bolaget avtalat annan sådan klausul — till F:s rättsinnehavare. Ett annat blir naturligtvis förhållandet, om F. icke blott insatt T. såsom den ursprungliga förmånstagaren utan här jämte till honom »medäganderätt överlåtit brevet», d. v. s. hela den på försäkringsbrevet grundade
rätten mot bolaget (»försäkringsrätten»). Under sådan förutsättning inträda givetvis T:s arvingar i hans »äganderätt till brevet» och försäkringssumman utbetalas i sinom tid till dem, liksom de dessförinnan äga rätt att belåna eller försälja brevet etc. Slutligen kan en modifikation i huvudregeln göras på grund av förklaring från F. — antingen i samband med försäkringens tecknande eller sedermera — att han avstår från rätten att ändra förmånshavareklausulen. En sådan anordning av ett speciellt försäkringsavtal, vilken i Sverige icke torde förekomma, ändrar givetvis situationen till F:s förmån —i vad mån och i vilka avseenden skulle bliva för långt att här till diskussion upptaga.
Huru inverkar nu på den till förmån för T. i polisen intagna förmånshavareklausulen en av F. till förmån för en annan person, låt oss kalla honom Ö., gjord överlåtelse av äganderätten till brevet? Har Ö. rätt att ändra denna så att brevet kommer att lyda på utbetalning till exempelvis viss tredjeman, annan än T.? Enligt den praxis, som tillämpas i det bolag, där jag arbetar, och som torde överensstämma med andra bolags, anses Ö. äga denna befogenhet, ja, om Ö. av glömska eller oförstånd underlåtit att vidtaga sådan ändring, betraktas den till förmån för T. i polisen intagna klausulen i och med äganderättsöverlåtelsen till Ö. såsom ogiltig. Denna praxis är givetvis i viss månstridande mot den här ovan skisserade konstruktionen av försäkringsavtalet. Att densamma dock antagits, beror på allmänhetens — rätt förklarliga — uppfattning, att en transport med full äganderätt av en försäkring tillför mottagaren alla de på polisen grundade rättigheterna mot bolaget. Skulle sålunda T. vid F:s död göra gällande sin rätt på grund av förmånshavareklausulen i den till Ö. transporterade polisen, skulle detta säkerligen i de flesta fall vara emot F:s avsikt vid transporten, vilken avsikt säkerligen bättre följes, om förmånshavareklausulen anses vara annullerad genom transporten.
I vad mån UNDÉN godtager de konsekvenser ur försäkringsavtalet, som här ovan dragits, är svårt att ur hans uttalanden i artikeln eller eljest avgöra. Att han icke till fullo beaktat dessa konsekvenser, synes emellertid uppenbart. Vid det av honom på sid. 4 lämnade referatet av det intressanta rättsfallet om Juels försäkringsbrev synes han åtminstone icke till fullo inse vikten avdet faktum, som ur här ovan utvecklade synpunkter för hela målet är avgörande, nämligen förmånshavarens (Geijers) före försäkringstagarens (Juels) inträffade död. I och med Geijers död har nämligen hela den i försäkringsbrevet intagna klausulen om utbetalning av försäkringssumman till honom förlorat sin kraft, förfallit, och rätten att lyfta försäkringssumman övergått på försäkringstagarens arvingar eller den, till vilken försäkringstagaren före sin död kan hava överlåtit försäkringsbrevet. Någon rätt ensamt på grund av klausulen i fråga kunna Geijers arvingar sålunda aldrig få. En helt annan sak är det, att dessa arvingar kunna tillerkännas rätt att lyfta försäkringssumman på grund av styrkt innehav av hela »försäkringsrätten», d. v. s. såsom försäkringstagarens rättsinnehavare. Att UNDÉN icke beaktat den betydelse, som bland försäkringsmän tillerkännes nu påpekade faktum, framgår särskilt klart av hans sätt att på sid. 98 referera mina förut omförmälta artiklar. Det föreligger icke någon bristande överensstämmelse mellan mitt hävdande av tredjemansavtalets möjlighet enligt svensk rätt och mitt påstående att, i det Juelska fallet, någon rätt icke kan grundas på förmånshavare
klausulen allena, ty denna klausul har genom Geijers död förlorat sin kraft. Försäkringsavtalet har upphört att vara ett tredjemansavtal i egentlig mening.
Vad angår domstolarnas uppfattning i dessa frågor, är denna mycket svår att komma till klarhet i. Ofta gives i domskälen uttryck för en uppfattning, som ingalunda låter sig förena med den här ovan utvecklade. Så exempelvis i hovrättens dom uti det här ovan berörda Juelska rättsfallet. Likaså i häradsrättens dom i det av UNDÉN på sid. 99 berörda rättsfallet från år 1907. Det må dock tillåtas mig att mera fästa mig vid ett par domar i högsta instans, som synas icke oförenliga med den konstruktion av försäkringsavtalet, som enligt mitt förmenande bäst skulle gagna försäkringsväsendets utveckling. I detta avseende ber jag att med all reservation för domarnas dunkla formulering få åberopa Svea HovR:s dom i sistnämnda mål, rörande vilken samtliga ledamöter i överinstanserna jämte N. Rev. förenat sig, samt K. Maj:ts dom i det Juelska rättsfallet. Vad angår sistnämnda dom ber jag att gentemot UNDÉNS referat få framhålla, att den i brevet intagna klausulen om utbetalning till Geijer åberopas jämte en del andra omständigheter, ägnade att styrka G:s äganderätt till försäkringsbrevet. Och även enligt mitt sätt att se ägerklausulen i fråga åtminstone någon beviskraft i detta avseende.1
En intressant diskussion ägnar UNDÉN det fall, att F. före sin död råkar på obestånd, varigenom en svårlöst konflikt uppstår mellan F:s borgenärer och T. Ehuru gällande rätts ståndpunkt vid lösningen av denna konflikt, vilken där sker helt till borgenärernas fromma, för UNDÉN är klar, synes det honom självfallet, att en sådan lösning är av ondo och att därför en lagstiftning till T:s fördel är önskvärd. Utan att vilja i denna invecklade frågaurgera en motsatt ståndpunkt och under fullt behjärtande av försäkringens sociala betydelse och uppgift, vill jag dock uttala mina betänkligheter mot att genom lagstiftning konstruera försäkringsavtalet på ett sådant sätt, som möjliggör eller kanske lockar till en mindre redlig behandling från försäkringstagarens sida av hans borgenärer. Vid den blivande lagstiftningen om försäkringsavtalet måste man hava klart för sig, att om också livförsäkringensfrämsta uppgift är den sociala, densamma dock numera har en stor och med varje år stegrad betydelse för det moderna samhällets ekonomiska liv. Även denna betydelse måste vid försäkringsavtalets konstruktion beaktas.2
Vad särskilt angår EKSTRÖMS av UNDÉN på sid. 104 här ovan citerade uttalande om den rättsliga betydelsen av det faktum, att en person årligen för ett vartav sina barn insatt en viss summa på bankkonton, så torde förhållandena ställa sig väsentligen olika, om personen i fråga genom förklaring till banken avstått från rätten att disponera över de insatta medlen. Om så skett, äro medlen för visso — med reservation för återvinning av senaste insättningar— skyddade både vid faderns under hans livstid iråkade konkurs och vid hans urarvakonkurs. Om så däremot icke skett, torde saken åtminstone vara mera tvivelaktig. Men samma är förhållandet vid livförsäkring; även här kanen försäkringstagare vinna ett fullkomligt skydd för förmånshavarens rätt, men detta mot priset av sin möjlighet att disponera över »försäkringsrätten».
Såsom ett specialfall behandlar UNDÉN bl. a. en försäkring ställd att vid F:s död utbetalas till hans barn. Något skäl att anlägga andra synpunkter på detta fall än dem, som här förut kommit till uttryck, finnes icke. Några gåvosynpunkter kunna icke anläggas på denna fråga, så länge F. icke gjort annat eller mera än att insätta barnet som förmånsberättigat. Klart är emellertid, att en sådan åtgärd är tillräcklig att med visshet tillföra barnet försäkringsbeloppet vid försäkringssummans förfallotid blott under förutsättning, att fadern icke dessförinnan råkar på obestånd. Vill fadern skydda barnet jämväl för denna eventualitet, bör han till detsamma transportera hela den på försäkringsavtalet grundade rätten mot bolaget, och då fordras eventuellt överlåtelse till särskild god man. Att denna anordning stundom tillrådes försäkringstagare, även när garanti mot följderna av försäkringstagarens obestånd icke närmast avses, beror just på den i det föregående berörda osäkerheten rörande gällande rätt med avseende å tredjemans självständiga rätt och på en önskan att ordna saken på det tryggast möjliga sätt.
Vad slutligen angår försäkringsbrevets juridiska karaktär, framhåller UNDÉN med rätta, att om och i den mån polisen anses böra tillerkännas löpande karaktär, bolaget dock mot god-tros-innehavare kan åberopa flera eller färre invändningar, grundade i själva försäkringsavtalets natur.1 Detta synes mig böra föranleda till den konsekvensen, att man endast med stor tvekan bör tillerkänna polisen en sådan löpande karaktär och endast för det fall, att samfärdselns krav anses göra det nödvändigt. För min del har jag icke kommit till den övertygelsen, att en sådan nödvändighet föreligger, och vill jag i detta avseende hänvisa till flera utländska kodifikationer, enligt vilka »löpande»poliser helt förbjudas eller ock blott få förekomma efter av myndighet givet tillstånd.2
Försäkringsbolagens praxis på detta område är en logisk konsekvens av den konstruktion av försäkringsavtalet, som av dem omfattas och som i det föregående blivit utvecklad. Försäkringstagaren, den som med bolaget uppgjort avtalet, behåller förfoganderätten över detsamma ända till den tidpunkt, då enligt försäkringsbrevets uttryckliga ordalydelse, en tredjeman, förmånshavaren
skall lyfta försäkringsbeloppet. Någon grund, varför man för det fall, att förmånshavaren är brevets innehavare, skulle frångå denna regel, finnes, synes det mig, icke. Liksom en namngiven förmånshavare, T., icke äger att bestämma över avtalet förr än den dag F. avlidit, då hans befogenhet inskränker sig till att lyfta försäkringssumman, så synes förmånshavaren, för det fall, att han icke namngives utan anmärkes såsom polisens innehavare, icke rimligen böra tillerkännas vidsträcktare befogenhet. Att såsom GÖTHE (citerad av UNDÉN på sid. 108—109) av det i dagligt tal i detta sammanhang använda, enligt mitt förmenande missvisande uttrycket »ställt till innehavaren» draga vidsträcktare konsekvenser än vad polisens ordalydelse anger, synes mig oriktigt.
För mycket länge sedan tillämpade vissa försäkringsbolag visserligen den av UNDÉN förfäktade och av GÖTHE stödda praxis, men de ha numera övergivit densamma. Att bolagen nu behandla dessa frågor i överensstämmelse med de av mig i mina artiklar framlagda och av UNDÉN på sid. 107—108 riktigt refererade grundsatser, ber jag att, trots UNDÉNS uttalade tvivel, på det bestämdaste få vidhålla.1 En polis, ställd att vid dödsfall utbetalas till innehavaren, kan sålunda före denna tidpunkt med nedan angivna undantag ingalunda av dess faktiske innehavare till bolaget försäljas eller hos detsamma belånas, däresticke denne innehavare kan visa försäkringstagarens bemyndigande eller ådagalägga, att denne på honom överlåtit äganderätten till brevet. På förfallodagen åter kan innehavaren utan vidare fordra att få lyfta försäkringsbeloppet, naturligtvis under förutsättning, att bolaget icke fått sin tilltro till hans rättmätiga innehav rubbad eller att icke bolaget har några i försäkringsavtalets natur eller eljest grundade invändningar att göra. I ett enda fall anser sig åtminstone det bolag, vars praxis jag i detalj känner, kunna medge brevinnehavaren rätt att disponera över försäkringsrätten, nämligen det fall att polisen är med full äganderätt transporterad på innehavaren. Detta sammanhänger med den passiva roll, de svenska bolagen tillerkänna sig själva och vars innebörd klart framgår av det av mig använda uttrycket »disponera över försäkringsrätten».2 Ehuru försäkringsavtalet för visso är ett avtal, vars innehåll sålunda icke ensidigt kan förändras av en av de kontraherande parterna, ligger det i sakens natur, att det för den ena parten, försäkringsbolaget, i många fall är av ringa betydelse, huru detsamma i vissa av sina detaljer är reglerat. Vid en ändring däri kommer bolagets medgivande därför ofta att spela så liten roll, att det för ett ytligt betraktelsesätt kommer att få karaktären av en ensidig disposition över avtalet. Så borde givetvis icke vara fallet
med avseende å en å polisen tecknad transport av densamma till innehavaren, ty det kan för bolaget icke vara likgiltigt, om försäkringsrätten disponeras av känd person (F. eller ev. Ö) eller av en för bolaget helt okänd, den kanske tillfällige brevinnehavaren. Emellertid har bolagens passiva roll på ett sådant sätt genomträngt, icke blott allmänhetens uppfattning om dessa frågor, utan även deras egen, att t. ex. en låneansökan av den, som på ett bolags kontor infinner sig med en på innehavaren transporterad polis med lånevärde, icke torde avslås. Att emellertid anordningen ingalunda är bolagen sympatisk är säkert, och dess olämplighet framgår tydligt av den utländska lagstiftningens däremot i vissa fall uttalade förbud. I detta avseende kan det vara av intresseatt påpeka, att ett av våra, särskilt på detta område, mest välskötta försäkringsbolag på ett tidigare stadium med full avsikt utfärdat poliser, som enligt sin ordalydelse redan från början hade löpande karaktär, men sedan detsamma kommit till insikt om anordningens olämplighet, frångått sin berörda praxis.
Bolagens här ovan framhållna bemödanden att undgå processer ha, med avseende å tvister, föranledda av olika åsikter om försäkringsbrevets karaktär, haft sådan framgång med sig, att ett sådant mål mig veterligt varit före hos K. M:t endast en gång, och det var då fråga om ett utländskt bolag samt förhållandena efter försäkringssummans förfallodag. I N. J. A. 1909 sid. 318 refereras sålunda ett rättsfall, vari samtliga domar inklusive N. Rev:s hemställan gå i en och samma riktning, nämligen till ett förnekande även på detta stadium av den löpande karaktären hos en polis ställd att vid den försäkrades dödsfall utbetalas till hans rättsinnehavare. Detta rättsfall stöder sålunda den av UNDÉN i överensstämmelse med bolagens praxis hävdade uppfattning.
Av intresse för nu avhandlade spörsmål är jämväl det i denna tidskrift i korthet omnämnda, ehuru ännu icke slutligen avdömda målet Eskilsson mot Oden, Sv. J. T. 1917 s. 56. Om vi bortse från bolagets av domstolarna ogillade yrkande om tillämpning av den s. k. självmordsklausulen, är det här fråga om huruvida ett bolag har rätt att till brevinnehavaren verkställa utbetalning av försäkringssumman enligt ett försäkringsbrev, ställt att på förfallodagen utbetalas till »innehavaren», ehuru bolaget tror sig veta, att brevinnehavaren innehar polisen icke såsom »ägare», utan endast såsom panthavare. Enligt den praxis, som tillämpas i det bolag, där jag arbetar, anser sig bolaget i ett dylikt fall hava skyldighet att före utbetalningen antingen fordra bevisning om »överlåtelse med full äganderätt» eller skaffa sig visshet om storleken av den skuld, till säkerhet för vilken polisen tjänstgör som pant, samt i detta senare fall t. v. innehålla den del av försäkringssumman, som till äventyrsöverstiger skulden. Detta mål fick sålunda i hovrätten en utgång, som ickelåter sig förena med en, efter vad jag tror mig veta, ganska spridd praxis.
Avsikten med den föregående framställningen har varit att skänka åtminstone en flyktig bild av den osäkerhet på det rättsliga området, under vilken livförsäkringsrörelsen i mer än ett avseende arbetar, men också av den numera ganska fast rotade sedvanerätt, som under trycket av dessa osäkra förhållanden och under påverkan från utlandet småningom tvingat sig fram. Har denna avsikt lyckats, hoppas jag därmed också hava väckt intresse hosen och annan av tidskriftens läsare för nu berörda frågor, ett intresse, som
möjligen kan bära frukt i en fortsatt diskussion. Kanske kan härigenom i någon mån ett förarbete ske till den lagstiftning om försäkringsavtalet, efter vilken alla försäkringsmän längta, eller åtminstone denna fråga från det skymundan, där den nu befinner sig, närma sig aktualitetens dagsljus.
Gunnar Palme.