Övergången till en ny domstolsorganisation. I skrivelse d. 14 okt. 1912 hade dåv. statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet G. Sandström, under framhållande att det syntes angeläget, att genomförandet av en blivande rättegångsreform icke fördröjdes därigenom, att ämbets- och tjänstemän inom justitiestaten vägrade att underkasta sig de förändringar, som reformen i fråga om deras befattningar kunde komma att medföra, anmodat f. d. justitierådet Joh. Hellner att till statsrådet inkomma med yttrande, huruvida redan nu beträffande några av ifrågavarande befattningar borde vidtagas åtgärder, varigenom de, som hädanefter utnämndes till innehavare av desamma, till förbundes att underkasta sig förändringar i berörda hänseende. I anledning härav har justitierådet Hellner i skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 7 febr. 1917, sedan utredningen angående rättegångsreformen numera fortskridit så långt, att han kunnat bilda sig någon uppfattning angående behovet av närmare bestämmelser i angivna syfte, avgivit det begärda yttrandet.
    Efter en redogörelse för den organisation av domstolarna i första instans, som justitierådet Hellner tänkt sig¹, heter det vidare i utlåtandet:
    »Utgår man från en domstolsorganisation i första instans av ovan skisserade beskaffenhet, bör till en början övervägas, i vilken utsträckning enligt redan gällande bestämmelser de nuvarande häradshövdingarna och stadsdomarna kunna vara pliktiga att övergå till de nya domarämbeten, som sålunda kunna komma att inrättas.
    Härom finnes, vad häradshövdingarna angår, för närvarande icke någon annan bestämmelse än den, som plägar inryckas i fullmakterna och går därpå ut, att häradshövding är skyldig underkasta sig den ändring i domsagans område, som framdeles kan bliva bestämd. På grund härav synes nuvarande häradshövding vara skyldig övertaga under domartjänst i en genom omorganisationen skapad domkrets, som åtminstone till någon del består av hans gamla domsaga. Endast i det fall torde tvivel härom möjligen kunna råda, då i domkretsen inrättas flera domartjänster, mellan vilka arbetet efter sin beskaffenhet fördelas. Däremot torde han varken vara pliktig att inträda såsom bisittare i en av flera jurister bestående kollegial domstol på platsen eller att övertaga underdomartjänst i en helt annan domkrets.
    Beträffande borgmästare och rådmän samt andra tjänstemän vid rådhusrätterna torde för närvarande i allmänhet ej förekomma strängare bestämmelser än de, som gälla för Stockholms rådhusrätt och innehålla, att tjänstinnehavare skall efter vederbörande myndigheters bestämmande vara underkastad den förändrade eller vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande ändrad organisation eller eljest kan varda stadgad. Huruvida på grund av dylika bestämmelser stadsdomarna kunna anses skyldiga att övergå från sina nuvarande beställningar i städernas

 

¹ Se Sv. J. T. 1916 s. 13 ff.

tjänst, vilka i allmänhet samtidigt utgöra kommunala förvaltningstjänster, till vare sig statliga enmansdomaresysslor i samma stad eller till statliga kollegialadomstolar med säte i samma stad, torde få betecknas såsom tvivelaktigt. Ivarje fall kunna de ej vara skyldiga att, i den mån sysselsättning ej kan beredas dem å den ort, där de förut varit anställda, mottaga domartjänst å annan ort. Däremot skulle de stadsdomare, som tillika äro magistratsledamöter, givetvis vara pliktiga att, efter befrielse från domargöromålen, kvarstå såsom ledamöter i den magistrat, de förut tillhört, och även vidkännas avsevärd tillökning i sina göromål såsom magistratsledamöter.
    I den mån häradshövdingar och stadsdomare ej skulle kunna anvisas tjänster inom en ny domstolsorganisation, vilka de vore pliktiga eller villiga att mottaga, bleve följden den, att de måste uppföras å indragningsstat (resp. kvarstå såsom magistratsledamöter) med oförminskad rätt till dem till försäkrade löneförmåner. Till undvikande härav och för att vid en blivande domstolsreform erforderliga arbetskrafter må finnas disponibla för beklädandet av de nya domarämbetena synes det vara oundgängligen nödvändigt, att bestämmelser meddelas om skyldighet för hädanefter utnämnda häradshövdingar ävensom ledamöter av och tjänstemän vid rådhusrätterna att i sammanhang med en allmän omorganisation av underrätterna övergå till andra, jämställda eller högre tjänster vid dessa domstolar i enlighet med vad därom kan varda i lag stadgat, magistraternas ledamöter och tjänstemän dock allenast i den månde ej erfordras för fortsatt beklädande av magistratssysslor.
    De närmare reglerna för den enskilde tjänstinnehavarens skyldighet att övergå till ny befattning kunna först meddelas i samband med den nya lagstiftningen, och torde de till betryggande av den enskildes befogade intressen böra givas i lags form. Redan nu torde emellertid böra fastslås, att tjänstinnehavare ej är pliktig att i anledning av övergång till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner, att vid förflyttning till annan ort skall utgå ersättning för flyttningskostnad samt att flyttningsskyldighet åligger de i tjänsten yngre framför de äldre.
    Beträffande ledamöter och tjänstemän i hovrätterna finnes redan för närvarande stadgat, att de skola vara underkastade den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden även som den förflyttning till annan ort, varom vid möjligen inträdande förändringar i avseende å hovrätternas organisation eller förläggningsorter eller eljest i allmänhet kan varda stadgat, dock vad förflyttning till annan ort angår, mot ersättning för flyttningskostnad och med iakttagande, att inom vederbörande tjänstegrad skyldigheten uti ifrågavarande hänseende åligger de i graden yngre framför de äldre.
    Utöver de stadganden, som sålunda redan äro meddelade med avseende å hovrätterna, synas mig några ytterligare bestämmelser ej vara erforderliga för att garantera, att statsmakterna skola hava fullt fria händer vid organiserandet av en blivande mellaninstans och särskilt kunna förlägga överrätter även till andra orter än de nuvarande hovrättsstäderna med begagnande av den förutvarande hovrättspersonalen.
    Beträffande högsta instansen utgår jag från att målens föredragning genom revisionssekreterare kommer att upphöra. Då detta skulle hava till följd, att de nuvarande revisionssekreterartjänsterna måste komma att indragas, erfordras bestämmelser om skyldighet för revisionssekreterare att övergå till annan be

 

fattning. De befattningar, som här kunna komma i fråga, äro framför allt ledamotsplatserna i de blivande överrätterna. I fråga om revisionssekreterare synes alltså böra stadgas, att de skola vara pliktiga att, utan minskning i dem tillförsäkrade avlöningsförmåner, övertaga ledamotstjänst i överrätt enligt vad därom vid en framtida indragning av revisionssekreterartjänster kan varda ilaga ordning stadgat, dock om förflyttning till annan ort ifrågakommer, utan rätt till ortstillägg, om sådant icke gäller för den ort, dit flyttningen sker, men mot ersättning för flyttningskostnad samt med iakttagande, att skyldigheten att underkasta sig förflyttning till annan befattning åligger de i tjänsten yngre framför de äldre.
    Då slutligen en högsta domstol naturligtvis alltid kommer att finnas och dennas ledamöter uppenbarligen utan särskilt förbehåll äro pliktiga att underkasta sig de ändringar i lagstiftningen rörande dess arbetssätt, som kunna vardabeslutade — även så betydande ändringar som att förhandlingen i högsta domstolen blir muntlig med partsföredragning och att de inkomna målen fördelaså domstolens ledamöter till erforderlig förberedande granskning — torde med hänsyn till högsta domstolen några åtgärder till underlättande av övergången till en ny domstolsorganisation icke vara påkallade.
    De bestämmelser, som av mig här ovan påyrkats, rörande skyldighet för innehavare av domarämbeten och andra befattningar vid domstolarna att, iden mån deras förutvarande tjänster indragas eller väsentligen omändras, övertaga befattningar inom en ny domstolsorganisation, äro icke så vittgående som motsvarande stadganden i åtskilliga utländska lagstiftningar om skyldighet fördomare att i sammanhang med en allmän omorganisation av domstolsväsendet låta sig förflyttas till andra domarbefattningar. Den av mig föreslagna ordningen torde vidare ur synpunkten av domarnes och domstolstjänstemännens självständiga ställning vara långt att föredraga framför en annan utväg, som på sina håll i utlandet också kommit till användning och består däri, att dylika tjänster under en lång följd av år allenast tillsättas på förordnande. En dylik åtgärd synes mig ej böra tillgripas, förrän tidpunkten för en ny lagstiftnings ikraftträdande blivit slutgiltigt bestämd.
    Huruvida de bestämmelser, som av mig sålunda föreslagits, låta förena sig med gällande lydelse av 36 § regeringsformen eller påkalla ändring häri har jag ej ansett det tillkomma mig att yttra mig över.»
    Över justitierådet Hellners framställning har justitiekanslersämbetet d. 21 mars 1917 avgivit infordrat underdånigt utlåtande. Efter att hava framhållit, att därest grundlagen tolkas noga efter ordalagen, de framlagda förslagen äro stridande mot stadgandet i 36 § regeringsformen, fortsätter emellertid justitiekanslersämbetet:
    »Syftet med stadgandet i 36 § regeringsformen kan sägas vara tvåfaldigt, nämligen dels att genom domares och andra ämbets- och tjänstemäns inamovibilitet trygga deras självständighet, så att icke regeringsmakten genom avsättning eller förflyttning eller hot därom må kunna framtvinga för regeringsmakten behagliga domar eller andra ämbetsåtgärder, och dels att genom denna tryggade ställning förmå väl kvalificerade personer att ägna sig åt statstjänsten, vilken för skickliga och kunniga män i många fall är i ekonomiskt hänseende mindre lönande än verksamhet för egen eller annan enskild persons räkning.

    Det förra syftet skulle sannolikt icke äventyras genom de framlagda förslagen. Skyldigheten att underkasta sig en förflyttning skulle ju inträda först då för en processreforms genomförande Konung och riksdag fattat beslut om en allmän omorganisation av domstolarna. I sammanhang härmed kommenog att meddelas bestämmelser, genom vilka objektiva grunder fastställdes för domares och andra ämbets- och tjänstemäns förflyttande och godtycke härutinnan från regeringsmaktens sida omöjliggjordes.
    Ej heller för det senare syftet med 36 § regeringsformen skulle enligt justitiekanslersämbetets mening hinder resas av de framlagda förslagen. Den möjlighet av förflyttning, vederbörande bleve underkastad, skulle ju regleras genom författningsbestämmelser och komme av sådan anledning sannolikt icke att avhålla någon från att söka de ifrågavarande tjänsterna, om vederbörande eljest vore benägen därtill.
    Ser man således mera till syftet med än till ordalagen i 36 § regeringsformen, torde de framlagda förslagen kunna anses icke stå i strid med det nämnda grundlagsrummet; de drabbas ej heller av den kritik, som G.BROOMÉE i sin uppsats om den svenske domarens inamovibilitet riktat mot systemet att vid förestående omorganisationer besätta ämbeten allenast på förordnande.»