BIDRAG TILL BESVARANDE AV FRÅGAN, HURUVIDA AV KBIG VÅLLAD PRISSTEGRING ENLIGT SVENSK RÄTT KAN UTGÖRA GILTIGTSKÄL FÖR DRÖJSMÅL MED FULLGÖRANDE AV LEVERANSAVTAL.1
AV
G. HUSELIUS.
Uti en synnerligen läsvärd uppsats, införd i 2:a häftet av denna tidskrift för innevarande år, har min kollega v.häradshövdingen GUSTAF SANDSTRÖM behandlat ovan angiva spörsmål. Då syftet med nämnda uppsats angivits vara att väcka och inleda en klargörande diskussion i ämnet och då jag har en i allt väsentligt från SANDSTRÖMS avvikande uppfattning, kan det måhända vara av intresse för tidskriftens läsare att taga del även av ett inlägg i frågan från min sida.
Såsom bekant resulterar SANDSTRÖMS undersökning däri, att svensk rätt icke erkänner av krig vållad prisstegring såsom giltigt skäl för dröjsmål med leverans. Till denna slutsats har SANDSTRÖM, om jag förstått honom rätt, kommit på grunder, som kunna subsumeras under en av följande grupper: att avfattningen av 24 § köplagen, om den också icke i och för sig utesluter tillämpning även på av kriget framkallad abnorm prisstegring, likväl icke innehåller något, som tyder på att en sådan verkan av kriget vore åsyftad, att därest man erkänner dylik prisstegring såsom giltigt skäl för säljaren till dröjsmål med leveransen, man därigenom förrycker parternas i leveransavtalet likaberättigade ställning, samt att det möter allt för stora praktiska svårigheter att i varje fall avgöra, huruvida en prisstegring är sådan, att säljaren är berättigad att inställa leverans, eller icke.
Såsom av det ovan sagda framgår, förhåller sig SANDSTRÖM själv tveksam inför frågan, huruvida 24 § köplagen icke med
giver abnorm prisstegring såsom laga ursäkt för dröjsmål. Denna tveksamhet, huru berättigad den än enligt min mening är, kommer dock i uppsatsen till synes mer i form än i sak, ty under utveckling av ämnet uttalar SANDSTRÖM utan några inskränkningar, att man kan taga för visst, att lagrummet icke innehåller något dylikt medgivande.
Till detta resultat synes SANDSTRÖM emellertid komma icke genom granskning av det i lagrummet förekommande uttrycket »att möjligheten att fullgöra avtalet må anses utesluten» i följd av däri avsedda händelser, ty han förklarar uttryckligen detsamma till sin avfattning vara så allmänt och obestämt, att det icke i och för sig utesluter tillämpning även på av kriget framkallad abnorm prisstegring. Nej, SANDSTRÖMS uppfattning stöder sig på det i 24 § köplagen gjorda urvalet av exempel på händelser, som enligt densamma utesluta möjligheten av avtalets fullgörande, och det är särskilt exemplen »förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser» och »införsel förbud», som kommit att giva sin prägel åt SANDSTRÖMS uppfattning. För att använda den på detta område gängse terminologien, betecknar det förstnämnda exemplet fysisk, det senare juridisk omöjlighet, med vilket sistnämnda uttryck man velat angiva, att hindret i fråga gör leveransens fullgörande juridiskt otillåtet. Som känt upptager 24 § även ett tredjekonkret exempel, nämligen krig. För sin del läser SANDSTRÖM detta sistnämnda såsom liktydigt med genom krig framkallade transporthinder. Efter uppräknandet av dessa exempel avslutas stadgandet med orden »eller därmed jämförliga händelser». Jämförliga med de i lagtexten uttryckligen omnämnda exemplen äro enligt ALMÉNS kommentar till köplagen sådana händelser som uppror, blockad, exportförbud, avspärrning av viss ort på grund av utbruten farsot m. fl.
Då SANDSTRÖM vid granskning av denna exemplifiering sätter likhetstecken mellan krig och av krig framkallade transporthinder, synes han handla utan stöd av lagtexten, som tydligen med avsikt valt det allmänna uttrycket krig för att undvika all kasuistik i fråga om en till sina verkningar så oberäknelig och vitt omfattande omständighet. Och då händelsen krig utan vidare ställes vid sidan av sådana omständigheter som exportförbud, blockad, uppror o. dyl., kan meningen väl näppeligen vara, att krig endast i det fall skulle vara åsyftat, att det
bure samma särmärke som de sålunda koordinerade exemplen, d. v. s. endast då det medförde fysiska eller juridiska hinder för leveransens fullgörande. Tvärtom måste enligt min mening därmed hava avsetts, att vilka som helst hinder, framkallade av krig, kunna betraktas såsom fallande under stadgandet, endast de icke kunnat vid avtalets avslutande tagas i beräkning och kunna anses utesluta möjligheten av avtalets fullgörande. De uppställda exemplen förlora genom en sådan tydning av ordet krig säkerligen icke sitt obestridligen avsedda syfte att förebygga en extensiv tolkning av stadgandet.
Hade det varit meningen att med anförande av krig såsom exempel på leveranshinder endast träffa av krig framkallade fysiska och juridiska hinder, hade man säkerligen valt ett medbestämmelsen i 159 § sjölagen närmare sammanfallande uttryckssätt. Där talas nämligen om att godset genom utbrott av krig bliver ofritt och att godsets försäljning genom åtgärder av högre hand hindras, vilka uttryck klart och tydligt ge vid handen, att endast av krigföringen direkt uppställda hinder kunna falla under paragrafens tillämplighetsområde.
Vilja nu i allmänhet författarna i ämnet gå så långt, att de såsom giltigt skäl för dröjsmål med leverans endast godtagas. k. fysisk och juridisk omöjlighet? Det måste uppstå starka tvivel härom, när man läser vissa av deras uttalanden. Såsom redan antytts, svävar SANDSTRÖM själv på målet i detta hänseende. Uti professor WINROTHS efter dennes död i tryck utgivna manuskript rörande »Köp av lös egendom» uttalas bland annat den satsen, att vad i 24 § köplagen exempelvis angivits såsom befrielsegrunder för skadeståndsansvar tydligen åsyftar händelser av s. k. högre hand (vis major), d. v. s. utifrån tillstötande olyckshändelser, som icke med tillgänglig människokraft kunna avböjas, åtminstone icke utan större ekonomisk uppoffring än saken är värd. Vid konstaterandet av att sagda lagrum icke gäller sådana slag av subjektiv omöjlighet, som att säljaren hindras från att sända godset med viss lägenhet, yttras tillika i WINROTHS nämnda arbete, att underlåtenhet att anskaffa annan fraktlägenhet än en från början påtänkt icke kan grundlägga ett säljarens skadeståndsansvar, då det ej skulle kunna ske utan förhållandevis allt för dyrbara kostnader.
Uti ALMÉNS här ovan berörda kommentar till köplagen uttalar denne, att innebörden av 24 § köplagen skulle kunna
återgivas därmed, att säljaren fritages från ersättningsskyldighet, icke blott då avtalets fullgörande är fysiskt omöjligt eller juridiskt otillåtet, utan även då fullgörandet skulle kräva ekonomiska uppoffringar, som helt och hållet ligga utanför kontrahenternas förutsättningar. I det exempel ALMÉN anför på ett fall av sistnämnda slag, nämligen att en firma i Wasa, som förbundit sig att fritt å kaj i Stockholm leverera ett parti tjära men som förhindrats att fullgöra leveransen därigenom att svenska Östersjökusten blockerats av en fientlig flotta, icke rimligen kan åläggas att bekosta en ruinerande transport av varan landvägen runt Bottniska viken eller på järnväg över Petersburg och Berlin, förefaller det åtminstone mig endast vara fråga om ett ekonomiskt men icke ett fysiskt hinder. Ty blockaden i ochför sig omöjliggjorde icke leveransen; vad som framkallade denna omöjlighet var en kostnadsfråga. SANDSTRÖM har emellertid i det av ALMÉN anförda exemplet sett något annat, nämligen att ett fysiskt hinder (blockaden) förelegat för avtalets fullgörande på avsett sätt. Mot denna läsart kan emellertid invändas, dels att ALMÉN själv strax efter anförandet av nyssnämnda exempel särskilt behandlar frågan om det in concreto bestämda leveranssättets förhållande till omöjlighetsbegreppet, dels ock att i det anförda exemplet något tal om omöjlighet säkerligen icke kunnat uppstå trots blockaden, om det ekonomiska hindret för avtalets fullgörande varit mindre, till exempel om det gällt att bekosta frakten endast från Wasa till Haparanda eller annan på kortare avstånd från avsändningsorten liggande plats i Sverige.
Jag har även trott mig uti ett annat uttalande av ALMÉN i hans kommentar till köplagen finna stöd för den uppfattningen,att 24 § är tillämplig även på viss ekonomisk omöjlighet. Vid behandling av frågan om följderna av förstörelse av allt gods av det slag eller parti avtalet avser yttrar sig ALMÉN särskilt om det fall, att leveransen avser varor, som skola tillverkas vid en viss bestämd fabrik, och att denna fabrik ödelägges genom eldsvåda. I dylikt fall, framhåller ALMÉN, kan tillverkaren icke till sitt fredande för dröjsmål med leveransen åberopa eldsvådan, därest han å annan ort har någon depoteller filial, där varor av det slag, som avtalet avser, finnas i tillräcklig myckenhet, förutsatt att denna ort icke är så avlägsen från leveransorten eller köparens ort, att användandet
av dessa varor till avtalets fullgörande på grund av fraktkostnaderna praktiskt sett år omöjligt. Och ALMÉN tillägger, att en tillverkare så gott som aldrig torde kunna anses skyldig att från detaljhandlare, vilka föra varor av hans tillverkning, till de i detaljhandeln gällande priser återköpa varor i erforderlig myckenhet för avtalets fullgörande. Så vitt jag förstår, föreligga emellertid i båda dessa fall endast ekonomiska men icke fysiska hinder för avtalets fullgörande å säljarens sida.
Ett stöd för den vidsträcktare tolkning av 24 § köplagen, jag velat till erkänna densamma, har jag även funnit uti en under år 1915 utgiven akademisk avhandling av jur. d:r AXEL Roos, betitlad »Om prestations omöjlighet», däri författaren —sedan han förklarat, att en gäldenär väl vanligen är skyldig att trots av kriget framkallad prisstegring fullgöra avtalet —uttalar följande: »Så framt dock gods av avtalad beskaffenhet ej finnes i tillräcklig mängd inom den krigförande statens område, blir oftast, om import skall ske från utlandet, särskilt om sjötransport därvid erfordras, en sådan import genom höga frakter och ökade försäkringsavgifter så avsevärt dyr i förhållande till vad gäldenären vid avtalets ingående beräknat, att man ej kan anse gäldenären under sådana förhållanden pliktig att fullgöra avtalet.» Vad författaren sedermera i detta sammanhang anför om av krig framkallade förändringar på handels- och näringslivet inom icke krigförande stater visar, att han anser sitt sålunda gjorda uttalande gälla även för säljare, tillhörande neutrala stater.
Slutligen innehåller den under medverkan av såväl SANDSTRÖM som ALMÉN av Sveriges Industriförbund m. fl. utgivna utredningen »Om force-majeure-klausuler» följande yttrande iämnet: »Att priset å den sålda varan i följd av kriget stigit eller att fraktsatserna ökats, innebär således icke, såsom vissa köpmän synas föreställa sig, i och för sig någon force majeure,som giver säljaren rätt att undandraga sig fullgörandet av ingångna avtal, utan härför fordras, att prisstegringen varit så betydande, att ekonomisk omöjlighet i ovan angivna mening kan anses hava förelegat.» Och, såsom av utredningen framgår, avses härmed det fall, att avtalets fullgörande skulle vara förenat med så oerhörda ekonomiska uppoffringar, att det icke rimligen kan av säljaren fordras, att han skall vidkännas dem. Här föreligger ju, så vitt jag kan se, en åtminstone i princip
fullständig kap, itulation å min ärade motståndares sida inför påståendet, att även ekonomisk force majeure kan inbegripas under 24 § köplagen.
Svårigheten att uti ifrågavarande avseende strängt hålla isär begreppen fysisk och ekonomisk omöjlighet under förklaring, att endast omöjlighet av det förra slaget, men icke av det senare, för säljaren medför befrielse från skadeståndsskyldighet vid dröjsmål med leverans, torde framför allt bero därpå, att de båda begreppen ofta endast representera olika sidor av en och samma sak. Ehuru SANDSTRÖM uti sin uppsats huvudsakligen berör frågan om stegring i varupris, synes han komma till samma slutsats beträffande stegring i fraktkostnad, som ju också endast är ett pris på den speciella varan: fartyg eller tonnage. Och naturligen böra för dessa båda slag av prisstegringar gälla samma regler. Emellertid skulle jag här särskilt vilja dröja något vid förhållandena å fraktmarknaden, enär det måhända icke på något annat område så tydligt framträder, huru snubblande nära en av kriget vållad prisstegring, alltså en ekonomisk omständighet, ligger en av samma orsak vållad knapphet på varan (fartyg), alltså en fysisk omständighet. Jag torde icke bättre kunna belysa detta förhållandes betydelse för frågan om ekonomisk omöjlighet såsom ursäkt för säljares dröjsmål med leverans än att citera vad en av Englands mest ansedda domare i handelssaker, MR JUSTICE BAILHACHE, därom yttrat vid av dömande den 30 mars 1916 i the High Court of Justice utav ett mål mellan en spansksäljare och en engelsk köpare av järnmalm angående skadestånd på grund av dröjsmål med leverans. Som bekant saknar den engelska rätten ett stadgande, motsvarande 24 § i svenska köplagen. Uti förevarande fall innehöll avtalet ett förbehåll, som berättigade säljaren att inställa leveransen »i händelse avkrig». Kontraktet var emellertid upprättat efter krigsutbrottet, vilket gav domaren anledning att tolka förbehållet såsom gällande »krig, varigenom avtalets fullgörande omöjliggjordes» (preventing the performance of the contract). Situationen var därefter från den engelska domarens synpunkt uppenbarligen densamma, som den skulle varit för en svensk domare, om det för den sistnämnde gällt att tillämpa 24 § av svenska köplagen. Säljaren hade nu i rättegången gjort gällande, att han med stöd av ovan nämnda förbehåll i avtalet skulle varit be-
rättigad att på grund av den vid tiden för avtalets fullgörande i följd av kriget inträdda stegringen i fraktkostnader inställa leveransen. I detta avseende yttrade MR JUSTICE BAILHACHE:» I frågan, huruvida en stegring i fraktkostnader, hänförlig till en extra ordinär orsak, i detta fall krig, kan under några omständigheter medföra omöjlighet (prevention) för fullgörande av ett kontrakt å leveranser av trans-oceanskt gods, är jag av den åsikten, att det kan föreligga en sådan av kriget framkallad stegring i frakter, att en säljare, som har att betala frakten, är berättigad förklara sig genom kriget hindrad från att fullgöra leveransen. Med uttrycket stegring av frakter menas i detta sammanhang och särskilt i detta fall i själva verket, att kriget har framkallat en knapphet på tonnage för kommersiella ändamål, å vilken knapphet stegringen i frakter på samma gång är ett tecken och en måttstock. Knapphet på tonnage, beroende på kriget, och stegring av frakter, beroende på kriget, äro uttryck, som kunna utbytas mot varandra, men då det, som egentligen betyder något för en säljare, som söker fartyg för att bliva i stånd att fullgöra leveransen, är det pris, han måste betala för fartyget, talar han oftare om stegring i frakter. Antag att alla brittiska skepp toges i beslag av amiralitetet och att sålunda endast neutrala skepp återstode för den enskilda handeln. I ett sådant fall kunde en säljare med rättsäga, att kriget gjort det omöjligt för honom att befrakta. Och det skulle vara lika riktigt av honom att förklara sig hindrad av knappheten på tonnage som att säga sig hindrad av stegring i frakter, en stegring, vilken i ett sådant fall naturligen skulle bliva oerhörd. Omöjlighet i kommersiell betydelse är enligt min uppfattning tillräcklig, och vad som utgör omöjlighet i denna betydelse är en fråga om grader, vilka kunna teoretiskt återgivas antingen i uttryck för tonnage eller för fraktmen som för praktiska ändamål tydligast återgivas i uttryck för frakt. En knappast mindre svår fråga är, i vilken omfattning en stegring i frakter måste indicera knapphet på tonnage, innan den når storleken av omöjlighet (prevention). Detta måste till någon del bero på omständigheterna i varje särskilt fall. I detta fall var stegringen från 5 s. 9 d. till säg 16 s.En 16 s. frakt innebar, att säljare skulle haft att skänka bort sitt gods och dessutom förlora 2 s. 6 d. pr ton på varje levererad ton. Jag skulle vara böjd att förklara, att en sådan
stegring i frakter indicerade sådan knapphet i tonnage, beroende på krig, att den nådde verkan av kommerciell omöjlighet (prevention)».
Vad sålunda, som det synes mig, med största allmängiltighet uttalats av den engelske domaren rörande stegring i frakter, naturligen sett i sammanhang med priset å den försålda varan, gäller med alldeles samma fog sådana hinder i leverans, som bestå i ökning i priset å råvaror och förbrukningsartiklar för varans framställande. En dylik stegring är, när den nått en viss höjd och är framkallad av kriget, endast en annan sida av brist eller knapphet på dylika varor, framkallad av kriget, och i såväl ena som andra avseendet bör enligt mintanke 24 § köplagen komma till tillämpning.
Mot detta påstående har nu emellertid SANDSTRÖM redan på förhand en invändning till. hands. Då, säger han, i 24 § köplagen särskilt nämnes förstörelse av allt gods av det slag eller det parti, köpet avser, såsom exempel på sådan händelse, som berättigar säljaren till uppskov med leveransen, lärer man vara berättigad att därav draga den slutsatsen, att en förstörelse, som icke innefattar allting men större delen därav, icke ger sådant berättigande, ehuru påföljden av en dylik partiell förstörelse måste bliva en fullständigt abnorm prisstegring å godset i fråga. Denna argumentering må nu till en början bemötas därmed att, såsom i ALMÉNS kommentar erinras, det av SANDSTRÖM åberopade exemplet i 24 § köplagen tar sikte på alldeles särskilda fall, nämligen sådana, där i avtalet träffats bestämmelser om varans produktionsort, t. ex. då köpet avser jordbruks- eller ladugårdsprodukter från en viss egendom eller då det är fråga om s. k. halvgeneriska köp. Dit höra säkerligen också de fall, då leveransen avser gods, tillverkat vid viss fabrik. Men i alla dessa fall torde en partiell förstörelse av godset i regel icke hava någon inverkan alls på priset för det återstående, som skall levereras. Att härav draga några slutsatser beträffande tillämpningen av 24 § köplagen för fall, då för en viss industri nödvändiga råvaror eller en viss stapelvara i följd av krig försvinner ur marknaden i sådan omfattning, att en abnorm prisstegring uppstår, torde vara förhastat. Med sistberörda situation fullt jämförlig torde däremot den vara, att den fabrik, där godset skulle ha tillverkats, nedbrunnit och godset därefter väl kan anskaffas från annat håll (filial eller depöt eller detaljhandlare) men endast mot erläggande av abnormt höga frakt
och andra kostnader. I fråga om dylika fall synes emellertid alla vara ense därom, att säljaren kan till sitt befriande från skadeståndsskyldighet för inställande av leverans åberopa dessa högre kostnader.
Det exempel på omöjlighet att fullgöra leverans, som i 24 § köplagen angives med ordet krig, syftar väl närmast på det förhållandet, att säljarens eller köparens eller bådas hemland äro invecklade i kriget, men intet tyder på att icke krig skulle kunna åberopas såsom ursäkt för dröjsmål med leverans, även då såväl säljare som köpare tillhöra ett neutralt land men det oaktat utsatts för abnorm prisstegring, framkallad av kriget. I varje fall är det uppenbart, att kausalsammanhanget mellankriget och prisstegringen måste vara antingen notoriskt eller bevisat. I fråga om den under de senaste krigsåren inträdda stegringen i frakter och råvarupris torde detta orsakssammanhang i de flesta fall få anses notoriskt. Då SANDSTRÖM därför såsom ett bevis mot uppfattningen, att 24 § köplagen skulle erkänna prisstegring såsom giltigt skäl för dröjsmål med leverans, anför, att en dylik uppfattning skulle leda till den slutsatsen, att en säljare, som vid krigsutbrottet hade lager inne, inköpt till förut gällande pris, skulle vara berättigad att på grund avden inträdda stegringen i varans marknadspris inställa leveranserna och i stället för egen del utnyttja krigskonjunkturerna, så saknar detta argument beviskraft, enär i det åberopade fallet säljaren aldrig skulle kunna åberopa ökning av kostnaden förvarans framställande såsom något av kriget framkallat hinder för leveransen.
Av allvarligare slag är den anmärkning SANDSTRÖM riktar mot den av mig företrädda åsikten om av krig vållad prisstegring såsom leveranshinder, då han uttalar, att sådan prisstegring välkan konstituera subjektiv men icke objektiv omöjlighet. Enligt ALMÉN föreligger den sistnämnda, då det skulle förelegat en omöjlighet för alla och envar att fullgöra avtalet. Då avtalet går ut på leverans av vanliga handelsvaror, som i normala tider finnas i så gott som obegränsad myckenhet, och särskilda bestämmelser angående viss produktionsort eller visst transportmedel icke i avtalet träffas (jfr ovan), är det enligt ALMÉN endast händelser av utomordentlig räckvidd, som förmå konstituera objektiv omöjlighet. Samtidigt skiljer ALMÉN mellan logisk (teoretisk) och praktisk omöjlighet och framhåller, med hän-
visning till det i 24 § förekommande uttrycket »att möjligheten må anses utesluten», att detta uttryck blivit använt särskilt för att beteckna, att det icke kräves att prestationens fullgörande är »absolut omöjligt». Det är just för att belysa skillnaden mellan dessa båda begrepp, det absolut (logiskt, teoretiskt) omöjliga och det praktiskt omöjliga, som ALMÉN fällt det ovanciterade uttrycket, att innebörden av 24 § köplagen »skulle kunna återgivas därmed, att säljaren är fritagen från ersättningsskyldighet, icke blott då avtalets fullgörande är fysiskt omöjligt eller juridiskt otillåtet, utan även då fullgörandet skulle kräva ekonomiska uppoffringar, som helt och hållet ligga utanför kontrahenternas förutsättningar». Även på tal om fabriks ödeläggande genom eldsvåda såsom leveranshinder, då avtalet avsett varor, som skulle tillverkas vid samma fabrik, yttrar ALMÉN, att man där måste räkna med en praktisk omöjlighet, vilken han anser föreligga även då tillverkaren å annan ort har varor på lager av samma slag men icke, utan att nödgas underkasta sig alltför betungande fraktkostnader, skulle kunna använda demför leveransens fullgörande. — Med subjektiv omöjlighet förstås närmast den, som beror av säljarens individuella förhållanden. Sådan omöjlighet anses i allmänhet föreligga, då prestationen väl är omöjlig för gäldenären själv men dock kan fullgöras av någon annan, därvid hänsyn skall tagas till förhållandena vid avtalets tillkomst. Av all subjektiv omöjlighet, säger ALMÉN, är den, som beror av säljarens person eller ekonomi, den som står den objektiva mest fjärran.
SANDSTRÖM avvisar nu, såsom nämnt, tanken på att abnorm prisstegring skulle vara att hänföra till objektiv omöjlighet, vilken uppfattning han stöder därpå, att prisstegring såsom leveranshinder egentligen är en fråga, som rör säljarens ekonomi. Är leveransen stor — säger SANDSTRÖM — i förhållande till säljarens resurser och prisstegringen betydande, kan det verka såsom verkligt leveranshinder; för en säljare åter med stark ekonomi är även en abnorm prisstegring intet leveranshinder, om leveransen är relativt obetydlig etc. — Det är klart, att om man på frågan om av krig framkallad prisstegring såsom leveranshinder skulle tillämpa 24 § köplagen efter dylika principer, så vore man inne på ett sluttande plan, som ledde fjärran från upprätthållandet av begreppet objektiv omöjlighet.
Detta spörsmål skall emellertid bedömas efter helt andra
grunder. Det objektiva momentet i denna abnorma prisstegring, framkallad av krig, är, att den utgör en händelse av utomordentlig räckvidd, som icke kunnat vid avtalets ingående förutses. Den måste i första rummet — och det synes SANDSTRÖM ofta glömma — vara framkallad av krig. Vidare skall den drabba alla säljare av den ifrågavarande varan inom landet och slutligen skall den vara abnormt hög — det får icke råda tvivel därom, att den är vida större än den marknadens fluktuationer uppvisa under fredstid. En sålunda beskaffad prisstegring äger naturligen precis samma mått av objektivitet som blockad eller exportförbud. Visserligen kan den icke åberopas av dem, som hava inneliggande lager, var med leveransen kan fullgöras, men detta beror på att i dylika fall i själva verket icke något leveranshinder i form av prisstegring föreligger. Ty det bör noga observeras, att hindret icke får anses ligga i den mistning av vinst, som för säljaren kan bliva följden därav, att han icke får sälja till det höga marknadspriset, utan i den förlust, som skulle drabba honom genom att nödgas sälja till de låga avtalsprisen, ehuru kostnaderna för varans framställande eller anskaffande följt det abnormt höga prisläget på marknaden.
Ovan beskrivna objektivt ekonomiska force majeure skall icke bedömas från synpunkten av den ifrågavarande säljarens person och ekonomi. Därest t. ex. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, som driver en mängd olika industrier: järnbruk, skogsskötsel, trämassetillverkning, gruvdrift m. m., i fråga om trämassetillverkningen i följd av kriget utsattes för abnormt höga stegringar i priset för åtskilliga för just sistnämnda industri nödvändiga råvaror, så att det skulle kräva utomordentliga ekonomiska uppoffringar för bolaget att fullgöra vissa före kriget avslutade kontrakt om leverans av massa, så kan enligt min tanke bolaget i dessa prisstegringar hava giltigt skäl att inställa massa-leveranserna, även om bolaget på sina andra rörelsegrenar har en vinst, som skulle neutralisera förlusten på massa kontrakten. Fasthåller man icke vid en sådan princip utan ingår, vid bedömandet av krigets inverkan såsom force majeure, i granskning av säljarens vinst — eller förlust — på olika kontrakt, olika rörelsegrenar eller rörelsen i dess helhet, så är man inne just på det sluttande plan, för vilket jag här ovanvarnat. När ALMÉN vid uppställandet av det ovan åberopade exemplet rörande tjärleveransen uttalar, att det icke rimligen
kan fordras, att säljaren skulle bekosta en ruinerande transport av varan landvägen, så torde han väl näppeligen ha velat i detta uttalande inlägga, att man, för att bliva i stånd att till erkänna säljaren rätt att inställa leveransen, skulle hava att ingå i någon prövning av effekten utav transportutgiften i fråga på säljarens ekonomiska ställning i allmänhet, med det resultat, att om denna kunde bära utgiften i fråga, rätten att inställa leverans skulle förvägras säljaren, under det att sådan rätt skulle medgivas, under förutsättning att transportkostnaden eljes skulle nödga honom att inställa sina betalningar.
Såsom läsaren torde hava funnit av vad här ovan anförts, ansluter jag mig obetingat till den uppfattningen, att lydelsen av 24 § köplagen icke i och för sig uppställer något hinder för tillämpning av densamma på av krig framkallad stegring avfrakter och varupriser, endast denna omständighet icke bort av säljaren vid köpets avslutande tagas i beräkning och fullgörandet av avtalet kan praktiskt-ekonomiskt sett anses genom prisstegringen utesluten.
Anslutande mig till SANDSTRÖMS uppställning av ämnet i hans ifrågavarande uppsats, övergår jag därefter till att tillse, huruvida i en sådan tillämpning av 24 § köplagen skulle ligga något obilligt eller orimligt eller huruvida tillämpningen skulle kunna anses principiellt oriktig. SANDSTRÖM gör gällande, att i den överenskommelse om priset, som leveransavtalet innehåller, ligger en ömsesidig garanti mot konjunkturförändringar. Detta äro tvivelaktigt till en viss grad riktigt, men först och främst måste härvid erinras, att termen konjunkturförändring av SANDSTRÖM såväl i detta som ofta i annat sammanhang användes i en betydelse, som verkar vilseledande. Med konjunkturer förstår det allmänna språkbruket väl framför allt marknadens vanliga, under normala tider förekommande fluktuationer. Visserligen känner såväl språkbruket som rättslivet även något som kallas krigskonjunkturer, men som bekant betraktas dessa såsom något abnormt även i beskattningsavseende. Om man nu säger,att leveransavtalet innehåller en garanti mot konjunkturförändringar, så har man enligt min tanke icke sagt annat än att garantien gäller förändringarna i marknadspriset under normalatider. Leveransavtalet innehåller ju framför allt ett annat slag av garanti å säljarens sida, nämligen garanti för att avtalet skall uppfyllas å den tid, som däri föreskrivits, vid äventyr, om sådant
försummas, att säljaren blir skyldig utgiva skadestånd. Detta oaktat dekreteras i 24 § köplagen, att i fall säljaren av vissa, oberäkneliga omständigheter utav utomordentlig räckvidd hindras att iakttaga leveranstiden, så befrias han från skadeståndsskyldighet. Detsamma gäller om den i avtalet inbegripna garantien mot prisförändringar. Överskrida dessa det normala, övergå de från att vara konjunkturförändringar till att bliva krigskonjunkturer, så löser stadgandet i 24 § köplagen säljaren från hans garanti. Med garantisynpunkten kommer man alltså i detta avseende icke långt.
I övrigt är det ingalunda så visst, som SANDSTRÖM tyckes förmoda, att köparen, då leveransen av säljaren inställts på grund av genom krig framkallad abnorm prisstegring, alltid lider större förlust än han skulle ha gjort, ifall leveransens fullgörande hindrats av t. ex. total förstörelse av gods, blockad, import- eller exportförbud. Köparen kan nämligen även i dessa fall av fysisk eller juridisk omöjlighet för leveransens fullgörande nödgas att köpa i allmänna marknaden i annat land än säljarens och därigenom underkastas nackdelen av de höga marknadsprisen. Och å andra sidan är det naturligen icke uteslutet, att den vinst, som kan för säljaren uppstå genom inställandet av leverans på grund av exportförbud, blir lika stor, som den skulle ha blivit, om inställandet berott av abnormprisstegring, vållad av krig. Emellertid må här ånyo betonas, att det i dylika fall ju icke är uteblivandet av vinst, som försäljaren konstituerar omöjlighet att fullgöra avtalet, utan den förlust, ett vid blivande vid detsamma skulle för honom medföra.
Enligt min tanke erbjuder alltså varken den i avtalet föreliggande garantiutfästelsen beträffande priset eller en i övrigtfullt lojal önskan att upprätthålla parternas likaberättigade ställning i avtalet, något skäl att utesluta tillämpning av 24 § köplagen på abnorm prisstegring.
Köparens prestationsskyldighet omfattar framför allt att erlägga köpeskillingen, och med hänsyn till en dylik prestation har frågan om prisstegring naturligen ingen som helst betydelse. I nämnda avseende kan ingen annan prisförändring vara avvikt än den, som utgöres av en abnorm sänkning av de allmänna marknadsprisen. För min del har jag svårt att föreställa mig, att en dylik allmän prissänkning skulle kunna framkallas genom krig. Det ligger i sakens natur, att krig framkallar
knapphet på varor och alltså självfallet även prisökning. Spörsmålet har därför närmast teoretiskt intresse. Och för min delser jag icke något skäl, varför, om en prissänkning bleve alldeles abnormt stor och vore framkallad utav någon av de i 24 § köplagen omförmälda omständigheter, man skulle draga sig för de konsekvenser, var till en tillämpning av detta lagrum, jämfört med 30 § i samma lag, skulle leda.
Sistnämnda stadgande gäller emellertid icke blott, då köparen hindras att fullgöra sin skyldighet i fråga om köpeskillingens erläggande, utan framför allt då omöjlighet att vidtaga åtgärd, varav dess utbekommande må bero, föreligger. Något annat fall, där av krig framkallad prisförändring kan tänkas såsom hinder för köparens fullgörande av avtalet i sistnämnda avseende, kan jag icke tänka mig, än att köparen, såsom vid fobköp är regel, har att befrakta fartyg; men i dylikt fall blir köparens ställning fullt motsvarande den, jag här ovan velat tillerkänna säljaren. En abnorm stegring i frakter befriar naturligen enligt min åsikt likaväl en fob-köpare från skyldighet att avhämta varan, som den befriar t. ex. en cifsäljare från att leverera den. 1 den mån alltså sakens natur medgiver en uti ifrågavarande avseende för köpare och säljare lika berättigad ställning, synes denna icke äventyras därigenom, att man tillerkänner säljaren rätt att på grund av allmän prisstegring inställa leverans.
SANDSTRÖM har vidare framhållit, att om man befriade säljaren från leveransskyldighet, när i följd av krig varans tillverkningskostnad stigit i abnorm grad, så skulle detta innebära, att man överflyttade bördan av den abnorma prisstegringen från säljaren till köparen. Ty finge köparen — förmenar SANDSTRÖM — icke varan från säljaren, måste han i regel för att fullgöra sina förbindelser skaffa dem från annat håll till gällande marknadspris. Icke heller detta SANDSTRÖMS argument håller streck annat än i undantagsfall. Ty föreligger verkligen i tillverkningskostnadens stegring eller i stegringen av varupris i allmänhet laga ursäkt för säljaren att inställa leveransen, så måste i regel enahanda ursäkt kunna åberopas av köparen i förhållande till den, till vilken han i sin ordning försålt varan. Undantagsfall givas dock, och SANDSTRÖM har framförallt fäst sig vid dessa. Köparen kan nämligen hava gjort sina försäljningar på basis av efter kriget avslutade kontrakt, och det skulle
då, åtminstone enligt SANDSTRÖMS åsikt, vara honom förmenat att i anledning av prisstegringen åberopa sig på 24 § köplagen. Utan att här ingå på det svåra spörsmålet, huruvida alla efter krigets början ingångna leveransavtal äro undandragna tillämpningen av nämnda lagrum, vill jag endast framhålla, att ett dylikt förhållande emellertid principiellt icke bör få inverka på den ursprungliga säljarens rätt, om dennes rättsliga ställning råkar vara förmånligare. Ett annat av SANDSTRÖM likaledes åberopat undantagsfall från nyss angivna regel föreligger, då köparen genom utfärdade bestämmelser om maximipris kan bliva förhindrad att överflytta sin förlust på nästa man. Först och främst må här erinras, att de pris, som genom förordningarna i fråga fastställts, i allmänhet vida överstiga fredsprisen på varan, men vidare torde dessa i socialpolitiskt syfte tillkomna bestämmelser icke i och för sig kunna tillerkännas någon rättslig verkan utöver sitt eget innehåll.
Såsom stöd för att ett medgivande för säljaren att åberopa av krig framkallad abnorm prisstegring såsom giltigt skäl fördröjsmål med leverans skulle medföra en kränkning av kontrahenternas likaberättigade ställning i avtalet har SANDSTRÖM även anfört, att vissa omständigheter, som köparen icke varit skyldig att taga i beräkning, exempelvis en ny uppfinning, borttagande av en skyddstull, fastställande av exportlicenser och den utländska marknadens borteliminerande genom krig, kunna för honom bliva lika oskäligt betungande som en av krig vållad prisstegring kan bliva för säljaren samt att man därför för konsekvensens skull även borde tillerkänna köparen att i dylika fall utan skadeståndspåföljd uppskjuta varans mottagande och likviderande. Mig synas de sålunda av SANDSTRÖM åberopade exemplen emellertid, med undantag av ett, icke vara tillämpliga i detta fall redan av den grund, att de bort tagas i beräkning av köparen vid avtalets ingående. Undantag må emellertid i detta avseende göras för en marknads borteliminerande genom krig. En sådan omständighet kan väl svårligen hava annan påföljd än att köparen därigenom sättes i tillfälle att betinga sig högre pris på ett annat försäljningsområde, men skulle den i något fall framkalla en abnorm prissänkning, omöjliggörande köparens prestationsskyldighet, är jag såsom ovan nämnts fullt beredd att taga konsekvensen.
Man torde med fog kunna rikta den anmärkningen mot
SANDSTRÖMS uppsats i dess helhet, att den vill allt för ensidigt tillgodose köparens intresse. Sålunda har författaren alldeles slutit ögonen för det förhållande, att det i det övervägande antalet fall skulle bliva köparen, som gjorde oskälig vinst på säljarens bekostnad, därest man från tillämpningen av 24 § uteslöte av krig framkallad abnorm prisstegring såsom giltigt skäl för dröjsmål med leverans. Så skulle nämligen bliva händelsen i alla de fall, då säljaren vore underkastad olägenhet av dylik prisstegring men köparen vore i tillfälle att avyttra den sålda varan till de av kriget framkallade höga marknadsprisen. Enahanda skulle förhållandet bliva, om köparen varit förtänksam nog att i avtalet med sin avnämare inrycka ett förbehåll med större räckvidd än det, som förelåg i hans avtal med säljaren, t. ex.ett allmänt förbehåll, att leveransen finge inställas i händelse av europeiskt krig. När man har att välja mellan de två onda tingen: å ena sidan att genom en inskränktare tillämpning i förevarande avseende av stadgandet eventuellt tillfoga säljaren förlust, och å andra sidan att genom en vidsträcktare tillämpning av detsamma möjligen framkalla förlust för köparen, måste man, synes det mig, låta sitt val falla på det sistnämnda alternativet. Och detta av följande skäl. En säljare skulle i varje fall aldrig för sitt befriande från skadeståndsskyldighet vid dröjsmål på grund av utav kriget framkallad prisstegring kunna vinna stöd i 24 § köplagen, med mindre han förmådde bevisa, att han genom fullgörande av avtalet skulle lida en abnorm ekonomisk förlust. Därest domstolarna däremot skulle finna skäligt att begränsa säljarens rätt enligt nämnda lagrum så, att den icke komme att även ingripa ekonomisk omöjlighet, skulle konsekvensen bliva, att de — i händelse en säljare i följd av sådan omöjlighet inställt leverans — nödgades ålägga honom skadestånd, beräknat in abstracto efter skillnaden mellan kontraktspriset och det abnormt höga marknadspriset, oaktat säljaren måhända kunnat i målet bevisa, att köparen såsom oförhindrad att i sin ordning sälja varan till dessa pris komme att inhösta en abnorm vinst. Mot sanktionerande av en dylik orimlig lagtolkning borde, synes det, alla goda krafter förena sig.
SANDSTRÖM uppställer det anspråk på säljare i allmänhet, att de genom inköp i tid av den försålda varan eller av produktionsmedel för densamma skola skydda sig mot abnorm prisstegring. Häremot må endast invändas, att där sådana täckningsköp
kunna äga rum, där hava förhållandena i regel icke varit sådana, att prisstegringen blivit vad som menas med abnorm. Mot marknadens allmänna fluktuationer är varje säljare skyldig att i tid gardera sig. Att uppställa det anspråket, att t. ex. ensäljare, som före krigsutbrottet ingått kontrakt om successiv leverans av kemisk trämassa under en period av låt oss säga fem år framåt, borde ha varit så förutseende, att han före kriget täckt sitt behov av svavel och stenkol för hela denna period, ärnaturligen absurt. Emellertid medgives villigt, att domstolarna vid prövning av säljarens rätt att i följd av genom krigframkallad abnorm prisstegring inställa leverans hava att noga tillse, att säljaren i fråga om anskaffning av fartyg, råvaror etc. förfarit med normal aktsamhet. På sådan prövning bör emellertid inverka, att ingen aldrig så omtänksam köpman kunnat före krigsutbrottet förutse, att ett krig i modern tid skulle bliva så omfattande och så långvarigt som det nu pågående. Detta bör leda till ett milt bedömande även av sådana utav SANDSTRÖM anmärkta fall som dem, då köparens förlust blivit större i följd därav, att säljaren dröjt med att påfordra tillämpning av 24 § köplagen. Säljaren kan nämligen väl anses ha haft skälig anledning resonera som så, att ju längre kriget varat, desto närmare är man dess slut och därmed den tid, då normala prisförhållanden måste förutsättas åter inträda. Man måste även taga hänsyn till att, ju större prisstegringen under krigets lopp blivit, desto lättare bör det hava varit även för en köpare att i förhållande till den, som i sin ordning köpt av honom, påkalla tillämpning av 24 § köplagen.
SANDSTRÖM har slutligen mot uppfattningen om säljarens rätt att på grund av abnorm prisstegring inställa leverans framhållit svårigheten att i varje fall avgöra, huruvida en prisstegring är sådan, att säljaren är berättigad att inställa leveransen. Ingen vill förneka, att en dylik svårighet föreligger, men den torde i varje fall icke vara större än den, inför vilken domstolar eller skiljenämnder ställas, då de hava att bedöma skälighet av skadestånd, jämkning av utfästa viten o. dyl.
SANDSTRÖM avslutar sin synnerligen intressanta uppsats med att giva uttryck åt en viss fruktan för de konsekvenser, en hans egen motsatt uppfattning skulle medföra för med leveransavtal närbesläktade rättsinstitut, såsom arbetsavtal, hyresavtal, transportavtal m. fl. Vad nu transportavtalen beträffar, befinna
de sig säkerligen i en alldeles särskild kategori uti ifrågavarande avseende, då vid bedömandet av möjligheten att på dem tillämpa grundsatsen om ekonomisk force majeure måste tagas hänsyn till det förhållandet, att ett särskilt slag av dessa avtal, nämligen fraktavtalet, blivit reglerat genom 159 § sjölagen, vilken, såsom redan ovan antytts, erhållit en avfattning betydligt strängare uti nu ifrågavarande avseende än den i 24 § köplagen förekommande. I fråga åter om arbetsavtal är det så mycket mindre anledning att rädas för konsekvenserna av principen om av kriget vållad abnorm prisstegring såsom force majeure, som — enligt vad allmänt är känt — så gott som alla arbetsgivare inom den svenska industrien medgivit sina arbetare ett särskilt lönetillskott, kallat än dyrtidstillägg, än kristidstillägg, än krigstidstillägg, på alla före krigets utbrott avslutade, ännu gällande arbetsavtal med den uttryckliga eller tysta motivering, att denna till arbetarnas förmån gjorda ändring av bestående avtal har sin grund i de genom kriget stegrade levnadskostnaderna. Till och med staten har ju, genom att i förhållande till sina funktionärer tillämpa motsvarande förfarande, sanktionerat riktigheten av ovannämnda princip.
Till sist ber jag att ett ögonblick få återkomma till den ovanberörda frågan om sammanhanget mellan företeelserna krig såsom alstrare av varuknapphet och krig såsom alstrare av prisstegring. Dessa båda företeelser stå naturligen i förhållande till varandra av orsak och verkan; varuknappheten har åter sin orsak i en mängd av kriget framkallade omständigheter, framför allt transporthinder. Vad särskilt nu pågående krig beträffar, återfinner man visserligen bland dessa hinder icke blockad i detta ords så att säga klassiska bemärkelse, d. v. s. i bemärkelsen effektiv blockad av fiendens landområden, men däremot omständigheter sådana som engelsmännens avspärrande av Nordsjöområdet, tyskarnas undervattensbåtkrig och bådas nya eller delvis nya bestämmelser om krigskontraband och s. k.fortsatt resa. Till dessa hinder för själva varutillförseln komma ytterligare sådana, som att vissa varor i utsträckt omfattning tagas i anspråk för krigsändamål, att landsdelar, som i fredstid producera vissa varor, ockuperats av fienden o. dyl. Ligger det nu någon rimlighet i att — såsom min ärade motståndare gör — med största beredvillighet till force-majeure-begreppets tillämplighetsområde hänföra t. ex. blockad, men att därifrån
utan vidare avvisa krig, som utgör kollektivbegreppet för samtliga ovan närmare angivna omständigheter av utomordentlig räckvidd? Det innebär nämligen ett dylikt avvisande, när man vägrar erkänna av krig framkallad prisstegring såsom giltigt skäl för dröjsmål med leverans, ty - för att nu använda den tankegång, som kommit till uttryck i den engelske domarens här ovan citerade domsmotivering — det är för kontrahenterna i ett leveransavtal själva prisstegringen, som blir det enklaste och så att säga mest gripbara uttrycket för alla av kriget vållade hinder för produktion och tillförsel.
Stockholm i juni 1917.