Till tolkningen av den nya kvacksalverilagen. Genom lagen den 21 sept. 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten blevo, som bekant, de gamla något urmodiga straffbestämmelserna mot kvacksalveri i 1688 års medicinalordningar ersatta med nya stadganden, som åtminstone delvis uppfylla rimliga krav på en efter nutida uppfattning, om värdet av lekmannaläkarens verksamhet anpassad lagstiftning, men som å andra sidan icke helt och hållet äro fria från eftergifter för en i vissa kretsar inom vårt land rådande sympati för lekmannaläkaren.
    Huvudstadgandet om straff för obehörigt utövande av läkarkonsten ges i 6 §, vars 2 mom. sysslar med lekmannens utövande av sådan verksamhet. I första stycket av detta mom. förekommer en särskild straffbestämmelse för kvacksalvares behandling av de i egentlig mening smittosamma sjukdomarna, en bestämmelse med ganska stor räckvidd och efter vad det hittills vill synas icke ringa effektivitet. Frånsett dessa fall är enligt stadgandet i andra stycket straffhotet emellertid knutet till de förutsättningarna, att kvacksalvaren yrkesmässigt utövat läkarkonsten och att "behandlingen varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade". Den förra förutsättningen var upptagen redan i den kungliga propositionen, och om dess berättigande torde meningarna icke ha varit delade; den senare åter tillkom i riksdagen i stället för en annan bestämmelse i propositionen.
    Propositionen sökte nå syftet att lämna all verksamhet av lekmannaläkare, som till äventyrs kunde anses nyttig eller åtminstone oskadlig, oberörd därigenom att den, frånsett behandling av smittosamma sjukdomar, straffade den yrkesmässiga lekmannaverksamheten endast såvida det icke utröntes, att de, som varit föremål för behandling, icke därav fått skada till liv eller hälsa, eller ock att endast lindrigare, vanligen förekommande åkommor behandlats och därvid icke föreskrivits medel, som äro farliga för människors liveller hälsa. Det är uppenbart, att detta stadgande i viss mån byggde på presumtionen, att den yrkesmässige kvacksalvaren vore farlig, en presumtion, som propositionen betraktade som väl grundad och som i betraktande av de på detta område av sakens natur följande bevisningssvårigheterna skulle väsentligt underlättat stadgandets tilllämpning. Som nämnts, utbytte riksdagen emellertid detta stadgande mot den ovan angivna bestämmelsen, som blev lag. Undersöker man denna bestämmelse, så visar sig genast, att den genom uteslutandet av den i propositionen upptagna presumtionen på åklagaren ställer väsentligt ökade krav i fråga om bevisningen. Det torde till och med kunna ifrågasättas, huruvida icke nämnda krav i själva verket äro så betungande, att straffbestämmelsen blir ineffektiv. Huruvida detta kommer att bliva fallet, beror på den innebörd, som rätteligen bör inläggas i det i och för sig icke så skarpt formulerade och avgränsade stadgandet. Då olika meningar yppat sig härom, torde det icke sakna intresse att med några ord beröra innebörden iden för straffbarhet uppställda förutsättningen, att "behandlingen

varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade".
    Av den lydelse stadgandet erhållit framgår otvetydigt, att någon skada av behandlingen icke behöver vara ådagalagd, för att kvacksalvaren skall straffas. Redan det förhållandet, att fara för skada inträtt, är till fyllest.
    Vidare förutsättes för straffbarhet icke, att i alla de fall, som ingått i kvacksalvarens yrkesmässiga utövande av läkarkonsten, fara skall ha förelegat; det är tillräckligt, om det kan visas, att i ett av dessa fall behandlingen varit av beskaffenhet att medföra fara för patienten. Och vid bedömandet, huruvida fara förelegat, skall hänsyn tagas till tillståndet hos den enskilde patient, varom fråga är. Å andra sidan torde det dock vara tvivelaktigt, huruvida sådanafall kunna läggas kvacksalvaren till last, då behandlingen medfört fara för patienten endast på den grund, att denne lidit av en abnorm känslighet för just denna behandlingsform, om vilken känslighet man ej kunnat rimligen begära, att ens en läkare, som företagit behandlingen, skulle haft kännedom. Någon särskilt farlig tendens hos behandlingen i allmänhet behöver emellertid icke styrkas.
    I den för tillämpningen av lagen viktiga frågan rörande innebörden av det i stadgandet brukade uttrycket "behandling" hava olika meningar redan försports Skall därmed förstås allenast de föreskrifter och råd, som i ett visst fall meddelats, sålunda vad kvacksalvaren positivt åtgjort, eller bör det anses omfatta även den underlåtenhet, vartill han vid handhavandet av ett visst sjukdomsfall gjort sig skyldig? Med andra ord: skall en kvacksalvare, som åtagit sig behandlingen av ett visst fall, bära ansvar endast för den fara, som uppstått som följd av begagnandet av de botemedel han föreskrivit, eller också för den fara, som berott därpå, att han underlåtit att meddela de föreskrifter, som för patienten varit nödiga? Eller — för att taga ett konkret fall — är en kvacksalvare, som behandlaren patient, som lider av blindtarmsinflammation, ansvarig endast för den fara för patientens liv eller hälsa, som uppstått därigenom, att kvacksalvaren t. ex. givit patienten massage för sjukdomen, eller jämväl när sjukdomens elakartade utveckling och den därmed förbundna faran berott därpå, att kvacksalvaren visserligen icke föreskrivit andra än ofarliga läkemedel, t. ex. homöopatiska piller, men på grund av felaktig diagnos vid handhavandet av sjukdomsfallet försummat att i tid föreskriva erforderliga åtgärder?
    Väl kan det icke förnekas, att åt ordet behandling i och för sig måhända kan ges den mera begränsade räckvidd, som nyss antytts. Men åtskilliga skäl tala emot en sådan tolkning i detta fall. Uttrycket är tydligen hämtat från det stadgande i propositionen, som ersattes av lagens ifrågavarande bestämmelse. I propositionen betraktades uttrycket emellertid uppenbarligen som synonymt med utövning av läkarkonsten i ett visst fall. Och några tvivel kunna icke råda därom, att utövning av läkarkonsten föreligger även om kvacksalvarens behandling inskränker sig till ställande av diagnos

 

och t. ex. en därpå följande förklaring, att ingen sjukdom föreligger.Utövning av läkarkonsten är sålunda en term, som förvisso har den vidsträcktare förut angivna innebörden. Något skäl att icke ge det av lagen använda och från propositionen hämtade uttrycket behandling samma innehåll, som det fått i propositionen, synes icke föreligga. Tvärtom svarar det bäst mot ratio legis, att nämnda uttryck får den vidare innebörden. Särskilt kan härför anföras den omständigheten, att eljest ett fall, där kvacksalvaren t. ex. uttryckligen föreskrivit, att ingenting behöver göras åt sjukdomen och att patienten framför allt icke bör söka läkare — en föreskrift, som blandhomöopater icke är ovanlig — skulle bli straffbart, under det att kvacksalvaren skulle bli straffri, om han under i övrigt samma omständigheter ingenting alls föreskreve eller uttryckligen blott föreskreve användandet av några i och för sig ofarliga medel. I ett i propositionen anfört fall, där en ung man, som fått ett sår i foten, därför behandlades av en kvacksalvare med den föreskriften, att det smutsiga såret icke finge tvättas, i följd varav mannen fick stelkramp, skulle kvacksalvaren med den snävare tolkningen av uttrycket behandling sålunda gå fri, om han i stället för att uttryckligen förbjuda tvättning av såret blott underläte att tvätta eller tillsäga om tvättning och föreskreve t. ex. intagande av homöopatiskapiller. Ett sådant resultat synes vara orimligt och bestyrker, att en förnuftig tolkning av stadgandet bör ge detta det vidare omfång, som ovan angivits.
Thore Engströmer.