FRÅGAN OM RES JUDICATA, NÄR SÄRSKILDA FORDRINGSANSPRÅK SUCCESSIVT FRAMSTÄLLAS ENLIGT SAMMA FÖRBINDELSE ELLER KONTRAKT.1

 

AV

 

JUSTITIERÅDET GUSTAF CARLSON.

 

Domskäl kunna icke vinna laga kraft; denna regel uttalas redan i Kungl. Maj:ts domar den 28 november 1799 och den 6 december 1832. I dessa fall var emellertid icke direkt fråga om invändning på grund av res judicata utan om avvisande av ett ändringssökande, som avsåg endast domskälen. När fråga är om rätt till dylikt ändringssökande, användes uttrycket domskäl ofta i annan mening än som kan ifrågakomma, då invändningsfrågan direkt uppkommer; och slagordet har redan därföre icke i nämnda sammanhang något synnerligt värde för det nu föreliggande ämnet. Men även när fråga är om res judicata, och t. o. m. när frågan därom uppkommer i de jämförelsevis enkla fall, där fordrings anspråk successivt framställas på grund av samma förbindelse eller kontrakt, kan man med domskäl mena ganska olika saker. Klart är, att ett fordringsanspråk icke kan skiljas frånden rätt, som genom anspråket göres gällande. Till det omfång ett anspråk bifalles, till samma omfång är fordringsrättens tillvaro vid tiden för domen fastslagen. Det är en

 

1 Rättsfall angående förevarande och närliggande ämnen angivas i N. J. A. 1916 s. 617. Beträffande klagan över domskälen se Backman II s. 505 och Schmidts Arkiv XV s. 62. Ur den nordiska litteraturen må anmärkas Schrevelius: Lärobok i civilprocess § 53, Broomé i N. J. A. avd. II 1878 nr 1, Husberg: Omdomens materiella rättskraft s. 21—36 och 49—50, Montan i T. f. R. 1894 s.360—361, Wrede: Finlands gällande civilprocessrätt 2:a uppl. II s. 234, Erichi Finska juridiska föreningens tidskrift 1907 s. 16, Kallenberg: Rättsmedlens. 164, Schlyter: Summa revisibilis s. 17, Sylow: Dommens materielle Retskraft § 5, Nellemann: Den ordinære civile Procesmaade 3:e Udg. s. 884och Hagerup: Forelæsninger over den norske civilproces 2:den Udg. I s. 644.

Svensk Juristtidning 1917. 23

354 GUSTAF CARLSON.trivial sanning, att ett utdömt belopp icke efter verkställigheten kan återkrävas. En följd av att den utdömda fordringen sålunda fastslås är att, när denna fordringsrätt utgör en nödvändig förutsättning för en annan rätt, domen blir bindande så till vida, att i en senare rättegång om denna andra rättighet invändning ej kan göras emot den grundläggande rättighetens existens. Är t. ex. en hyresfordran utdömd, kan i en ny rättegång om kvarhållande av hyresgästens saker hyresfordringen ej med framgångbestridas; och när en kapitalfordran är utdömd, kan i en ny rättegång om ränta därå — där en sådan är tilllåten — tvist om kapitalet ej förekomma, allt naturligen under förutsättning att efter den första domen ändrade förhållanden ej inträffat. I de nu nämnda fallen är det i själva verket fråga om det gamla anspråket i ny klädebonad. Sålångt måste även de, som anse att rättskraften avser endast det prövade anspråket, sträcka sig. Här gäller det själva domslutets verkan, vilken ingalunda upphör med domensexekution. Frågan om domskälens rättskraft möter först, om man tänker sig rättegångarna i omkastad ordning, så att —vid tillämpning av det senare exemplet — talan föres förstom ränta och sedan om det kapital, varå räntan beräknats. Här står man inför spörsmålet, huruvida en dom, som avser den beroende rättigheten, även binder med avseende å den grundläggande rättighetens tillvaro. Naturligen kunna motsvarande frågor möta, om käromålet i den första rättegången ogillats.
    Man kan väl förstå de skäl, som tala för en sådan utsträckning av rättskraften. I regeln är hela det material,som kan hava betydelse för den senare rättegången redan iden första rättegången förebragt och prövat. Det kan ej varanågot uppbyggligt skådespel att se påståenden, invändningar, bevisning och motbevisning åter och åter upprepa sig. Tilllåtes detta, synes man härigenom hava gjort ett medgivande åt rättshaveriet. Emellertid ställer sig saken för rättskänslan annorlunda, då — såsom också kan inträffa — ny bevisning förekommer i den senare processen eller då denna slutar i en högre instans än den första processen. Det avgörande måste ju bliva, om denna utsträckning av rättskraften stämmer med de allmänna grunder, på vilka rättskraften av en

TILL FRÅGAN OM RES JUDICATA. 355dom vilar. Dessa gå visserligen därpå ut, att det en gång måste bliva ett slut på tvistefrågan, även om det undantagsvis skulle inträffa, att domaren misstagit sig eller parten icke kunnat eller gittat framdraga skäl för sin mening. Men för att förebygga sistnämnda kalamiteter har man tillförsäkrat parten största möjliga tillfälle att belysa och styrka sin talan, vilket ändamål icke minst befrämjas genom anordnandet av flera instanser. Första villkoret för att parten skall kunna utnyttja dessa förmåner är dock, att han förstår vad tvistefrågan rör sig om och huru mycket den är värd. I överensstämmelse med sin uppfattning härom förfogar parten över sitt processmaterial. När processen gäller en småsak, kan en part finna med sin fördel förenligt att förenkla processen genom underlåtenhet att framställa en invändning eller att framdraga en kanske dyrbar bevisning, helst han kanske anser, att med processens läge i övrigt hans underlåtenhet icke kan inverka på utgången.
    Om nu domskälens rättskraft inskränkes att gälla endast rättigheter, som utgöra en nödvändig förutsättning för den genom domen omedelbart prövade rätten, öppnas en möjlighet att, vad det föreliggande ämnet angår, giva ett någorlunda distinkt uttryck åt domskälens verkan: rättighetens tillvaro skulle anses fastslagen ungefär på samma sätt, som domslutet fastslår den fordringsrätt, vars innehåll utdömes — dock naturligen utan rätt till exekution — eller, med andra ord, påsamma sätt som om en fastställelsetalan blivit förd.
    Men läran om domskälens rättskraft har kanske en annan och vidsträcktare innebörd. Det nämnda fallet, då en rättegång om räntan föregått rättegången om kapitalskulden, synesnämligen nära besläktat med de fall, då olika poster av kapitalskulden successivt utsökas. Här ställer sig i själva verket saken dock annorlunda; den ena rättigheten utgör här icke en förutsättning för den andra, och talet om samma domskäl passar knappast. Man tage såsom exempel, att ett skuldebrev lyder å 1,000 kronor, varav 400 kronor förfalla tidigare än återstående 600 kronor. Dom faller först angående beloppet å 400 kronor. Om käromålet bifalles, kan man icke säga, att domen grundar sig därpå, att skuldebrevet gällerför 1,000 kronor; fast hellre är det för domens resultat likgiltigt, huruvida skuldebrevet lyder å högre belopp än 400

356 GUSTAF CARLSON.kronor. Bliver det sedermera tvist angående beloppet å 600 kronor och uppkommer då fråga om res judicata, beror frågans besvarande icke så mycket på huruvida domskälen binda som på huruvida tvistens föremål är detsamma i båda rättegångarna. Detta må man gärna kalla för en lek med ord; en realitet ligger dock däri, att rätten till det ena beloppet är i viss mån fristående från rätten till det andra beloppet. Härav följer, att åt den första domen icke kan givas den betydelse, att rätten till beloppet å 600 kronor fastslagits eller — i fall av det första anspråkets ogillande — blivit underkänd. Redan vid tiden för den första rättegången kunna föreligga förhållanden, som hava betydelse endast för de senare förfallna beloppen. Invändning om sådana förhållanden kan förnuftigtvis icke göras i denna rättegång; och det måste följaktligen stå parten öppet att i den senare rättegången framdraga dessa förhållanden. Även då en invändning är riktad mot skulden i dess helhet, kan invändningen vara befogad eller obefogad allenast beträffande det ena beloppet. Göres t. ex. i första processen invändning, att valuta ej bekommits, kan det ju visa sig, att valuta lämnats men allenast till ett belopp av 400 kronor. Eller invändning göres, att skulden blivit efterskänkt, och denna invändning har grund för sig allenast i avseende å nyssnämnda belopp. I sådana fall torde både parter och domare i den första processen taga synnerligen lätt på frågan, huruvida invändningens befogenhet sträcker sig jämväl till det senare förfallna beloppet. Man synes därför icke i domen kunna inlägga ett avgörande i sistnämnda avseende. Vill man tillerkänna domen i den första processen någon verkan i den senare, måste en granskning företagas, huruvida de påståenden och invändningar, som i den första processen förekommit, hava betydelse för skulden i dess helhet; och rättskraften skulle sålunda komma att bestå däri, att vissa sakförhållanden av gemensam betydelse för båda rättegångarna blivit till sin existens och verkan prövade. Den föregående rättegången springer sönder i smådelar; vad som där beträffande en särskild tvistepunkt hållits för sant skall också mellan samma parterhållas för sant i den senare rättegången. Men en så långt driven uppfattning av rättskraften strider ännu tydligare emot partens rätt att förfoga över tvisteföremålet och till följd

TILL FRÅGAN OM RES JUDICATA. 357därav bestämma över rättegångens utförande. Om en hyresgäst stämmer sin värd för att få köksspisen lagad och värden invänder, bland mycket annat, att det åberopade hyreskontraktet ersatts med ett nytt, där reparationer av dylik art lagts på hyresgästen, förefaller det främmande, att denne,om han på sådan grund förlorar processen, skall vara tvungen att gå till högre rätt för att få avgjort, vilketdera kontraktet är det riktiga. Det kan ju hända, att han inser, att hans talan i fråga om reparationen är hopplös; det kan också hända, att han icke nu kan överskåda, huruvida andra skillnader mellan kontrakten — t. ex. i avseende å hyrestidens längd — äro ägnade att i framtiden föranleda tvist. Helt annorlunda hade saken framstått för hyresgästen, om hans värd genstämt honom med yrkande, att det senare kontraktet skulle anses gällande. Över huvud synes den, som avstår från att gå till högre rätt, knappast kunna betraktas annorlunda än den, som efterskänker sin rätt med avseende på det framställda anspråket.
    Skulle granskning av antydda slag äga rum, bleve första frågan att avgöra, om en viss uppgift eller en viss invändning verkligen blivit framställd i den första processen. Redan svaret härå kan med vårt föga ordnade rättegångsförfarande föranleda svårigheter. Ofta händer det, att man i rättegångshandlingar ser påståenden och invändningar såatt säga skymta fram, utan att man med säkerhet kan avgöra, huruvida det varit partens mening att åberopa därmed åsyftade sakförhållanden; och någon brist i processledningen behöver härvid icke läggas domstolen till last, då den kanske ansett, att förhållandena icke inverkat på saken. Huvudfrågan bleve emellertid, huruvida en gjord invändning har samma betydelse för avtalet i dess helhet eller åtminstone såvitt båda de väckta anspråken angår. Denna fråga kan ofta synas enkel för domaren i den senare rättegången, men den bör också kunna överskådas av parten i den första rättegången, och detta kan vara svårt nog, helst när det gäller de mera svävande och invecklade tvistefrågorna i ett ömsesidigt kontrakt. Och betänkligheterna i sistnämnda avseende synas bliva ungefär enahanda, vare sig käromålet bifallits eller ogillats.
    Huru långt vill man utsträcka området för domskälens

358 GUSTAF CARLSON.verkan? En invändning, att svaranden ej varit vid sina sinnens bruk vid utfärdande av en skuldsedel, hör väl till dem, som tydligast måste hava samma betydelse för skuldsedelns hela innehåll. Det torde emellertid vara svårt att i detta avseende se saken olika, om flere belopp av en och samma skuldsedel göras till föremål för skilda processer, eller om så sker med två skuldsedlar, som utfärdats vid samma tillfälle. Men de flesta torde i senare fallet draga sig för att, när talan på grund av den ena skuldsedeln ogillats av sådan anledning, anse res judicata föreligga, när rättegång anställes om den andra skuldsedeln.
    Någon påtaglig gräns för räckvidden av domskälens rättskraft blir nog svår att påvisa. Starka skäl synas tala emot den ifrågasatta regelns tillämpning å särskilda anspråk, som hava sin grund i ett visserligen gemensamt men delbart skuldförhållande. Skulle man på grund av dessa svårigheter släppa regelns tillämpning å olika poster i ett skuldebrev och olika bestämmelser i ett kontrakt, ligger det nära till handsatt ändå tänka sig dess tillämpning å årligen återkommande prestationer. Om rättegång förekommit angående de för ett år förfallna förmånerna enligt ett undantagskontrakt och käromålet blivit bifallet, kan det sägas vara i domen förutsatt, att rätten till undantagsförmånerna finnes till. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida domen vore bindande med avseende å kommande års prestationer. Härvid är dock att märka, att om man frångått regelns tillämpning beträffande olika delar av ett avtal, rättskraften icke komme att sträcka sig längre än till just de undantagsförmåner, varom i första rättegången varit fråga. Om i ett kontrakt förmåner äro utfästa dels i spannmål och dels i kläder och yrkande först instämmes om rätt att utfå spannmålen för ett år samt detta yrkande bestrides på den grund, att kontraktet ej vore gällande mot svaranden, skulle, om sedermera yrkande instämdes om att utfå både spannmål och kläder för ett senare år, frågan om spannmålen anses för res judicata, medan frågan om kläderna upptoges till prövning. En sådan distinktion är dock svårfattlig. Något skäl kan icke inses, varför man skulle kunna klyva undantagskontraktet, så att säga, på bredden men icke på längden och varför sammanhanget i senare avseendet skulle vara oupplösligt. Så torde ingalunda vara

TILL FRÅGAN OM RES JUDICATA. 359förhållandet. Det är i dessa kontrakt ganska vanligt, att vissa prestationer minskas vid ena makens död eller att vissa prestationer utgå endast vart annat eller vart tredje år.
    Skulle man åter — såsom här ovan först blivit ifrågasatt —vilja inskränka satsen om domskälens rättskraft därhän, att rättskraften finge gälla allenast till det omfång en rättighet utgör en nödvändig förutsättning för den fordringsrätt, som omedelbart genom domen fastlås eller underkännes, har man visserligen satt en någorlunda skarp gräns för regelns giltighetsområde. Men även med denna snäva begränsning kvarstår en oklarhet med avseende å verkan av rättskraften. Visserligen föreligger då möjlighet att giva domskälen samma verkan, som tillkommer en dom i anledning av fördfastställelsetalan. Detta skulle emellertid för det fall, att käromålet i den först uppkommande rättegången bifölles, innebära även att svaranden icke kunde i denna rättegång framkomma med andra invändningar än dem, som förut blivit gjorda. Om t. ex. en innehavare av ett löpande skuldebrev instämmer utfärdaren med krav på ränta och svaranden vet med sig, att han infriat skuldebrevet hos en föregående innehavare av detsamma, kan det mer än väl hända, att han ändå icke gör invändning härom, därest han antager, att käranden är i god tro. Gör samme kärande i en senare rättegång anspråk på kapitalbeloppet, skulle, enligt berörda mening, svaranden vara avskuren från att göra denna invändning, även om han dåmera förvissat sig, att käranden vid förvärvet av skuldebrevet ägt kännedom om betalningen. Det är ej säkert, att man i praxis skulle vilja taga denna konsekvens. Göres däremot rättskraften beroende på invändningarna i den först uppkommande processen, kan i den senare processen uppstå svårighet att avgöra, huruvida en viss invändning förutblivit gjord eller icke.
    Då man uti ifrågavarande ämne icke har något bestämt lagbud att lita till och praxis under de sista årtiondena icke varit fullt fast, torde det vara av intresse att undersöka, hurulagen tillämpas beträffande vissa frågor, som äga sammanhang med rättskraftens omfattning. Härvid torde man kunna lämna frågan om rätten att klaga över domskälen åt sitt värde. Så mycket viktigare framstår frågan angående sättet för omröstning till dom. Successiva omröst-

360 GUSTAF CARLSON.ningar om de särskilda sakförhållanden, på vilka domen kan grundas, förekomma icke. Sedan de processuella frågorna äro avgjorda, sker endast en omröstning beträffande själva saken. Härav följer, att icke alla ledamöter alltid komma i tillfälle att yttra sig om varje sakförhållande. Omt. ex. krav sker mot en löftesman på grund av proprieborgen å ett skuldebrev, som förfaller i flera poster, och rättegången angår den post, som först förfaller, kan man tänka sig, att vid omröstning i ett kollegium på tre ledamöter ordföranden ogillar kravet på den grund att förlikning träffats, att vidare en ledamot ogillar kravet på grund av ettårig preskription samt att den tredje ledamoten bifaller anspråket. Domen kommer tydligen att lyda på kravets ogillande med anförande av ordförandens skäl. Om detta skäl vet man emellertid icke mera än att detsamma blivit av ordföranden godkänt och av den tredje ledamoten underkänt; vad den ledamot, som grundat sitt ogillande på preskription, tänker härom, känner man icke. Det vore bra hårt, om domskälen i ett sådant fall skulle bliva bindande i fråga om de ännu icke förfallna posterna. Det förefaller således som om den ifrågasatta utsträckningen av domens rättskraft egentligen förutsätter ett annat omröstningssätt än det vedertagna.
    Vidare har frågan om domskälens rättskraft jämväl inverkan på partens rätt att fullfölja talan mot hovrätts dom, där denna rätt är beroende av värdet utav vad parten i hovrätten tappat. Anser man, att de av hovrätten anförda skäl hava rättskraft, borde denna omständighet tagas med i beräkning vid bestämmande av tvistens värde. Emellertid yttrade i fråga härom justitieministern i propositionen till 1915 års lag följande: "Likasom frågan, huruvida ett mål rörer något, som kan i penningar skattas, eller icke, endast skall bedömas efter domslutet i HovR:ns utslag och ej efter domskälen, så måste även uppskattningen av ett ekonomiskt tvisteföremåls värde ske uteslutande efter innehållet av HovR:ns domslut. Såsom exempel härpå kan anföras en patenttvist, i vilken fordrats skadestånd för intrång i patenträtt med belopp understigande summa revisibilis; då ett uttalande från domstolens sida rörande patentets bestånd eller omfattning här ingår allenast såsom ett led i domsmotiveringen, får HovR:ns utslag i ett sådant mål enligt förevarande paragraf icke

TILL FRÅGAN OM RES JUDICATA. 361överklagas." Det valda exemplet faller icke inom området för det nu behandlade ämnet, men av justitieministerns yttrande framgår med all önskvärd tydlighet, att vid uppskattningen skall tagas hänsyn endast till det prövade anspråkets värde.
    De skäl, som enligt min mening kunna sättas emot utvidgningen av rättskraften till domens grunder, skulle jag vilja sammanfatta sålunda. Gränserna för rättskraftens omfattning och verkan fördunklas, vilket måste anses såsom en väsentlig olägenhet i fråga om ett institut, som tillkommit just för att skapa fasthet i parternas mellanvarande. Den ifrågasatta utvidgningen synes vidare icke vara förenlig med med den hos oss vedertagna praxis å vissa andra områden av rättegångsförfarandet. Och — först och sist — utvidgningen överensstämmer ej med vad som gäller om partens förfogande över tvistens föremål; följderna därav få icke med ovillkorligt bindande verkan sträcka sig utöver den process, däri förfogandet göres. Övervägande skäl synas således tala för att ej sträcka rättskraften längre än till domens resultat eller, såsom man kan uttrycka det, till det genom domen prövade anspråket.
    Frågan om rättskraftens omfattning äger ett visst sammanhang med den utsträckning, vari rättegångsordningen medger rätt till fastställelsetalan. Det måste i många fall — även där möjlighet att anställa en talan, som åsyftar att erhålla enexigibel dom, icke förefinnes — vara av intresse för den, som anser sig äga en viss rätt, att få denna rätt genom dom fastslagen, liksom det för den, vilken vet, att en viss rätt kommer att påstås mot honom vara gällande, är av intresse att få avgjort,om denna rätt existerar. Man har påstått, att rätt till fastställelsetalan hos oss ej skulle finnas och åberopat frånvaron därav såsom ett skäl emot domsgrundernas rättskraft. Jag tror snarare, att om lagen helt och hållet förmenade en part dylik talan, man skulle vara mera böjd att åt domskälen tillerkänna en verkan, som i viss mån kan fylla en sådan lucka i lagstiftningen. I vår lag är emellertid genom 6 § i preskriptionsförordningen rätt till provokatorisk rättegång tillerkänd varje gäldenär, så snart han erinrats om skulden. Här är sålunda i ett viktigt fall rätten till fastställelsetalan i lagen särskilt omnämnd; ett sådant omnämnande har också skett i vissa andra fall. Att härav sluta

362 GUSTAF CARLSON.till att lagen i andra fall icke medgiver rätt till dylik talan synes icke nödvändigt. Denna rätt bör vara beroende av det intresse parten kan uppvisa. I de särskilt uppräknade fallen har lagen endast angivit, att partens rätt till talan äro villkorlig, enär tillräckligt intresse då alltid anses föreligga. Det förekommer nog också i stor utsträckning, att domstolarne oberoende av dessa bestämmelser upptaga frågor om giltigheten av kontrakt. Man lärer därför icke heller kunna åberopa våra processuella bestämmelser för rättskraftens utsträckning utöver det prövade anspråket.
    Då jag begränsat ämnet för dessa rader till fordringsanspråk på grund av förbindelse eller kontrakt, har anledningen varit, att förhållandena här te sig enklast. Beträffande andraanspråk inverkar, bland mycket annat, tolkningen av anspråket på ett mera störande sätt; parten kan ofta därmed hava avsett att få sin rätt i framtiden fastslagen utan att detta uttryckligen utsäges. Så är t. ex. nästan alltid fallet vid vindikationstalan. Någon svårighet i nämnda hänseende torde mera sällan förekomma vid fordringsanspråk av nu ifrågavarande beskaffenhet. Det är nämligen av vikt att hålla frågan omdomskälens rättskraft i sär från frågan, huruvida yrkandena kunna tolkas så, att en fastställelse talan må anses föreligga. En sådan talan kräver, när den behörigen framställts, under alla förhållanden ett svar från domstolens sida. Domskälen bemöta däremot oftast vad parterna under pläderingen anfört; ett sådant bemötande — och följaktligen också den ifrågasatta rättskraften — kan komma eller utebliva, beroende på den ordning, i vilken frågorna upptagas. Man får icke häri se någon inre motsägelse i läran om domskälens rättskraft, ty denna lära går just ut därpå, att rättskraften går längre än vad stämningsyrkandena föranleda. Med avseende å den rätt oberäkneliga karaktären hos den ifrågasatta rättskraften kan man knappast förundra sig över att SAVIGNYvilken väl mera än någon annan bidragit till denna lärasutveckling, åt domstolarna gav det rådet, att i sammanhang med domsmotiveringen särskilt utmärka, vilka domskäl vore egnade att vinna laga kraft. Rådet är gott; men dess tillämpning länder parterna i den process, där domen gives, tillföga upplysning, åtminstone om domen meddelas i sista instans.