NÅGRA VITTNESPSYKOLOGISKA SPÖRSMÅL.
I allmänhet äro vi benägna ställa alltför stora anspråk på uppfattningsförmågan hos en person, som bevittnat en handling eller en händelse, av vad slag det vara må. Lämnar han i ett vittnesförhör, där hans uppgifter i något avseende äro av vikt, oriktiga eller svävande upplysningar, äro vi alltför snara att beskylla honom för oförlåtlig brist på uppmärksamhet, och ej sällan lägga vi honom till last medvetet uppsåt att föra oss bakom ljuset. Och dock kan man, genom ett mycket enkelt experiment, förvissa sig om otillförlitligheten hos varseblivningar, som gjorts av personer, vilka likväl bemödat sig omatt noggrant iakttaga handlingsförloppet.
Man ställer en vattenkaraffin jämte en kopp och några vattenglas på ett bord, uppmanar uttryckligen de närvarande att noggrant giva akt på vad som kommer att ske och häller så litet vatten i ett av glasen. Alltsammans flyttas därpå bort, och till de kringståendes förvåning riktar man till dem frågan, vad man egentligen gjort. Alla svara med en mun: »Ni har naturligtvis hällt vatten i ett glas.» Man nöjer sig emellertid ej därmed, utan frågar vidare. »Med vilken hand gjorde jag det? Huru många voro glasen? Var stod glaset, i vilket jag hällde vattnet? Hur mycket vatten var i karaffinen? Vad gjorde jag med handen efter ihällandet? Vilken min gjorde jag med ansiktet? Såg ni verkligen icke, att jag räckte ut tungan? Var manschetten synlig?» Och man kan mångfaldiga frågorna efter behag. Det är nu lika lärorikt som lustigt att iakttaga, vilka motstridiga uppgifter som lämnas. Man skall finna, att 25 — 50 procent av svaren äro mer eller mindre felaktiga, och vad fordra vi då ej i jämförelse härmed av vittnena, som oftast skola beskriva betydligt mer komplicerade ting och som — märk väl— ej på förhand äro anmodade att iakttaga särskild uppmärksamhet och ej förhöras genast, utan lång tid efter händelsen,
vilken dessutom kanske åsetts av vittnet i ett tillstånd av fruktan, förskräckelse, förvåning eller ock med fullständig likgiltighet. Att söka frampressa svar av ett vittne måste därför anses fullständigt förkastligt. Inledningar såsom: »Det måtte ni väl veta! Inte är ni väl så slö, att ni inte kommer ihåg om . . .!» åtföljas väl slutligen av ett svar — men vad är det värt?
Det är strävan att söka utforska orsakerna till denna osäkerhet i våra sinnens vittnesbörd, som givit upphov till den specialdisciplin inom den allmänna psykologien, som fått namnet vittnespsykologi och som, tack vare i synnerhet tyska forskares oförtrutna arbete under de två senaste decennierna, alltmer börjat göra anspråk på rangen av särskild vetenskapsgren vid sidan av kriminalpsykologien. Den har satt som sina främsta uppgifter, ej blott att bestämma vilka slag av varseblivningar hos ett vittne i allmänhet utmärkas av största eller minsta trovärdighet, utan även i vad mån dessa varseblivningar differentiera sig allt efter vittnets olika ålder, kön, bildningsgrad o. s. v. — Den praktiska konsekvensen härav blir tydligen den, att vi, med kännedom om i vilka avseenden vittnesutsagan är trovärdig eller ej, äro i stånd att riktigare uppskatta vittnesmålet till dess verkliga, objektiva värde.
Vittnespsykologiens egentlige vetenskaplige grundläggare är professor HANS GROSS, som i sin »Handbuch für Untersuchungsrichter» givit den första systematiska framställningen av hithörande frågor. Den mest betydande bland dem, som fullföljt det sålunda givna uppslaget, är WILLIAM STERN, vilken med ett ganska betydande människomaterial, tillhörande olika kön och åldersklasser, verkställt noggranna experimentella undersökningar, vilkas resultat framlagts i det av honom utgivna verket »Beiträge zur Psychologie der Aussage». Det är huvudsakligen i anslutning till nämnda arbeten några av de viktigare delarna inom vittnespsykologien i det följande komma att vidröras. En förtjänstfull systematisk framställning av vittnespsykologiens nuvarande ståndpunkt finner man för övrigt i ADOLF STÖHRS härom året utkomna »Psychologie der Aussage».
Vid behandlingen av sitt ämne anlägga STERN och GROSS iväsentliga avseenden skilda synpunkter. STERN söker genoman ställande av talrika experiment med ett så fullständigt människomaterial som möjligt få fram vissa procentsatser, utvisandede olika vittnesutsagornas sanningshalt. GROSS däremot anser,
att för den praktiske juristen äro sådana genomsnittstal av ringa värde, och för honom är huvudsaken, huruvida just det vittne, om vars hörande är fråga, kan avgiva en riktig vittnesutsaga eller icke. Frågans kärnpunkt blir för GROSS att komma till klarhet rörande orsakerna till att ett och samma händelseförlopp av olika individer kan uppfattas på vitt skilda sätt. Dessa synpunkter äro dock ingalunda oförenliga, utan man torde kunna påstå, att den praktiske juristen kommer att så nära som möjligt uppnå det av honom eftersträvade målet — en objektivt riktig vittnesutsaga — därest han aldrig släpper någon av denämnda synpunkterna ur sikte. Medan han å ena sidan börtaga vederbörlig hänsyn till de genom experimenten uppnådda resultaten, får han sålunda ej uraktlåta att uppmärksamma de faktorer, som i det konkreta fallet kunna påverka ett vittnes trovärdighet.
Den första frågan som framställer sig är, på vilket sätt det är säkrast avhöra en person såsom vittne: antingen man börlåta honom själv avgiva en sammanhängande berättelse över vad han sett eller underkasta honom ett förhör medelst frågor. Experimenten ge vid handen, att de uppgifter, som lämnas på det förra sättet, äro ungefär fem gånger så säkra som svaren på förhörsfrågorna. Men å andra sidan kan man förmedelstförhöret få fram betydligt flera uppgifter angående det ifrågavarande sakförhållandet, vilket dock, som nämnts, blir på bekostnad av trovärdigheten: på två riktiga svar kom vid STERNS försök i genomsnitt ett oriktigt!
Den psykologiska orsaken till denna disproportion ligger tydligen huvudsakligen däri, att den förhörde fattar de till honom ställda frågorna såsom ett visst tvång att taga ställning även till saker, om vilkas existens eller beskaffenhet han egentligen svävar i okunnighet. Ingen anser svaret »Jag vet inte» såsom fullt lika berättigat med ett positivt svar utan blott såsom en nödfallsutväg, ett slags intellektuell bankruttförklaring. Därför lämnas hellre ett svar, likgiltigt vilket, än alls intet.
De frågor, som åstadkomma den ojämförligt största felprocenten, äro de s. k. suggestivfrågorna, vilka utgöra ett synnerligen viktigt kapitel inom vittnespsykologien. En sådan fråga, som genom sin form inbjuder till besvarande i viss riktning, brukar man kalla suggestivfråga. Dylika frågor finnas avflera olika slag och av olika suggestivverkan. Synnerligen för
såtliga äro de s. k. exspektativfrågorna, varigenom den frågande direkt antyder, vilket svar han väntar sig. Om man t. ex.frågar: »fanns ej en kakelugn på bilden?» skall man, ehurunågon dylik ej var å densamma synlig, i förvånansvärt många fallfå ett jakande svar. STERN, som just företagit dylika bildförsök, i det han lät försökspersonerna under en minuts tid noggrant betrakta en bild, föreställande en rums interiör, uppger, att med barn, tillhörande skilda åldersklasser, lyckades det honom — även strax efter det bilden betraktats — i vart tredjefall framlocka uppgifter, bestyrkande existensen av objekt, somvoro alldeles obefintliga.
Ännu farligare äro de s. k. förutsättningsfrågorna, vilka utgåfrån en förutsättning, som i själva verket ej alls föreligger. Om man framställer frågan: »Vilken färg har kvinnans klänning? »och på den förevisade bilden någon kvinna ej finnes, skola de, som förmå motstå suggestionen och i stället för att uppgivanågon godtycklig färg förklara kvinnan obefintlig på bilden, visa sig synnerligen fåtaliga. STERN kallar dylika frågor kort och gott för »falska frågor», då de utmärkas därav, att de över huvud icke kunna riktigt besvaras utan såsom falskt ställda måste tillbakavisas.
En synnerligen viktig faktor är det sätt, varpå frågan framställes. Även den starkaste suggestivfråga kan, dröjande och med tveksamhet framställd, förbli alldeles utan verkan, under det den harmlösaste fråga, som framföres med intensitet och beledsagas av en skarp blick, kan bli till ett andligt gissel, framtvingande snart sagt vilket svar som önskas.
Uppenbart är, att vid vittnesförhör suggestiva frågor om möjligt böra undvikas. Det har emellertid påpekats1, att framställande av dylika frågor — naturligtvis med iakttagande av vederbörlig försiktighet — ofta kan betraktas såsom det enklaste och mest verksamma medlet att inför rätta fastslå ett vittnes trovärdighet. Av det sätt, på vilket vittnet besvarar en till honom ställd suggestivfråga, kan man nämligen skaffa sig klarhet därom, huru andra av vittnet lämnade uppgifter böra bedömas.
Vända vi oss nu till frågan, om och i vad mån de felaktiga svaren äro beroende av de olika kategorier varseblivningsobjekt,varom fråga är, bör märkas, att alla varseblivningsobjekt ej
låta sig förfalskas med samma lätthet. Tvärtom råder en i ögonen fallande olikhet beträffande det olika sanningsvärde, som i genomsnitt kan tillmätas de olika element, vilka kunna ingå i en vittnesutsaga. Ojämförligt säkrast äro uppgifter, som röra förhandenvaron av personer, och därnäst sådana, som utmärka egenskaper eller relationer, t. ex. en viss handling, som utföres. Betydligt mindre trovärdighet förtjäna uppgifter, avseende saker, och bland dessa återigen utmärker sig nämnandet av själva saken för mindre felaktighet än nämnandet av dess kännemärken. Rumsuppgifter äro ganska säkra; däremot är människans uppmärksamhet för färger ytterst ringa, och vad beträffar uppgifter i detta avseende kan det knappast längre tala som trovärdighet i egentlig mening. Så vitt experimenten lära, äro ungefär hälften av färgutsagorna oriktiga. I likhet med färgutsagorna äro sifferuppgifter föga tillförlitliga.
Såsom allmän regel kan uppställas — och det ligger ju också i sakens natur — att det intresse en person hyser för en viss kategori varseblivningsobjekt är normerande för det sanningsvärde, som kan tillmätas personens utsaga om ifrågavarande kategori. Därav den större tillförlitligheten i uppgifterna angående personer och deras handlingar. Intresset för hennes gelikar är ju ett dominerande drag i människans natur. Å andra sidan är intresset för oväsentliga detaljer i personers yttre, såsom färgen på håret, klädedräkten o. s. v., i allmänhet ytterst ringa, och uppgifter härom förtjäna — för så vitt ej uppmärksamheten särskilt riktats härpå — alls ingen trovärdighet. Och dock händer det ju ofta nog i en straffprocess, att dylika biomständigheter såsom signalement kunna vara av avgörande betydelse.
Vad angår signalementetsuppgifterna har den tyske kriminalisten HEINDL anställt ett intressant massexperiment med omkring 20,000 personer1. Han gick härvid tillväga på tvenne olika sätt. Den ena gången rörde det sig om beskrivning av en person, som den beskrivande blott iakttagit under en kortare tid utan att veta, att han sedermera skulle beskriva personen ifråga. HEINDL lät i skolsalar, kaserner och föreningslokaler under fyra minuter en för alla obekant person visa sig. Ingen erhöll kännedom om att den ifrågavarande personen
sedermera skulle beskrivas; men försöket var alltid så anordnat, att personen var tydligt synlig för alla och föremål för viss uppmärksamhet. Vid det andra försöket var det fråga ombeskrivning av en frånvarande person, som den beskrivande sedan gammalt väl kände. Skolbarn tillfrågades exempelvis rörande en lärare, soldater rörande en frånvarande överordnad. Det visade sig genom detta experiment, att beskrivningarna voro ganska otillförlitliga.
HANS GROSS ställer sig emellertid, såsom ovan antytts, ganska skeptisk gent emot det praktiska värdet av dylika experiment och yttrar på tal om HEINDLS försök: »Oss hjälpa ingalunda allmänna slutsatser, och även om de äro grundade på hundratusentals iakttagelser, är för oss blott individens, det förhanden varande vittnets, beskaffenhet avgörande. Och individen har man ju alltid till förfogande, ty eljes vore det ju intet vittne».1
Vad härefter könsskillnaden beträffar, har STERN, som anställt försök med ett större antal gossar och flickor, kommit till följande resultat. På frågor av svårare beskaffenhet, såsom suggestiva frågor och frågor rörande färger, erhöllos betydligt flera felaktiga svar av flickorna än av gossarna. Sålunda visade gossarna större motståndskraft mot suggestiva frågor än flickorna, i det på två oriktiga svar hos gossarna kommo fyra, men hos flickorna blott tre riktiga svar. Att flickornas uppgifter rörande färger visade en väsentligt högre felprocent än gossarnas, förefaller ganska märkligt. Det har emellertid påpekats, att det resultat, vartill STERN i sistnämnda avseendekommit, ingalunda kan betraktas såsom slutgiltigt. Sålunda anser sig HEINDL genom sitt ovan berörda experiment i stället ha fastslagit, att kvinnan uppfattar färger betydligt bättre än mannen. — STERNS försök gåvo slutligen vid handen, att flickornas intresse för allt, som rör personer och deras handlingar, eller de s. k. personliga kategorierna, är betydligt överlägset gossarnas. Detta tog sig vid försöken sålunda uttryck, att vid den frivilligt avgivna berättelsen de personliga kategorierna hos flickorna bildade en tredjedel men hos gossarna blott en fjärdedel av berättelsens innehåll. Gossarna däremot föredrogo att i berättelsen redogöra för saker och vad därmed ägde samband.
Angående minderårigas trovärdighet över huvud taget, såsom
vittnen, är man långt ifrån ense. Enligt STERN bör man akta sig för att tillmäta vittnesutsagor, avgivna av minderåriga, någon större trovärdighet. Sålunda anser han sig genom sina försök ha fastslagit, att barnens motståndskraft gent emot suggestiva frågor är ofantligt mycket mindre än de fullvuxnas. Och ju yngre ett barn är, desto större är dess suggestibilitet. Vid STERNS försök sjönko de genom suggestivfrågorna framkallade felaktiga svaren från 50 procent hos sjuåringarna till 20 procent hos femtonåringarna. Därtill kommer, att hos barnen den frivilliga berättelsen för det mesta är synnerligen torftig, på grund varav förhöret med alla dess vanskligheter redan på ett tidigt stadium måste anlitas. Slutligen måste man även taga hänsyn till, att omedvetna lögner, framsprungna ur en alltför livlig fantasi, lätt kunna smyga sig in och förvanska barnets uppgifter.
HANS GROSS ser emellertid betydligt mindre pessimistiskt på nu ifrågavarande spörsmål. Han finner det visserligen ganska vanskligt för den förhörande att sänka sig ned till barnets nivå, att sätta sig in i barnets sätt att se saken. Men han är dock benägen att anse den välartade gossen utgöra det bästa tänkbara vittne, blott man förstår begagna sig av honom på riktigt sätt. Gossens blick är nämligen ännu icke grumlad av livets motsatser och stridigheter, utan han kan obehindrat ägna sig åt det, som förefaller honom märkvärdigt, och på grund härav uppfattar han ofta saker och ting bättre än den fullvuxne. Det nu sagda gäller enligt GROSS ingalunda om flickor, i synnerhet om de befinna sig i pubertetsåldern. Han anser dem i stället såsom ytterst otillförlitliga, ja, t. o. m. farliga vittnen, då de genom det romantiska i sin läggning kunna förledas att färglägga sina intryck på sådant sätt, att de långtifrån överensstämma med verkligheten, utan i mer eller mindre grad kunna betraktas såsom fantasiprodukter.
För att något närmare belysa den av HANS GROSS förordade individualprövningsmetoden skola vi härefter i korthet beröra tvenne olika faktorer, vilka kunna giva upphov till felaktiga iakttagelser. Först är då att uppmärksamma, huruvida vittnet i det ögonblick, då iakttagelsen gjordes, befann sig i ett upprört sinnestillstånd. Då det ej är ovanligt, att personer, som under gynnsamma yttre betingelser iakttagit ett och samma händelseförlopp, kunna härom erhålla vitt skilda uppfattningar
är det uppenbart, att detta måste i ännu högre grad vara fallet, därest iakttagaren av någon orsak befunnit sig i ett tillstånd av fruktan eller förskräckelse. Tvenne exempel, belysande det sagda, må här anföras. GROSS var en gång närvarande vid en avrättning, vid vilken bödeln ansett nödvändigt taga på sig handskar. Efter avrättningen tillfrågade han fyra personer, vilka å tjänstens vägnar övervarit densamma, rörande färgen på skarprättarens handskar. Svaren lydde: svarta, ljusgrå, vita; den fjärde tillfrågade var övertygad därom, att bödeln över huvud taget icke haft några handskar. Alla hade likväl befunnit sig alldeles nära avrättningsplatsen, alla svarade utan betänkande och i fullkomlig övertygelse, att deras iakttagelse var riktig. — I ett norskt fängelse hade en beryktad inbrottstjuv nått friheten därigenom, att han under en promenadtur plötsligt störtade sig över fångvaktaren. Denne såg i rymlingens hand en lång kniv blixtra och flydde, varefter tjuven gjorde sammalunda. Efter det denne sedermera infångats, blev genom anställd undersökning ådagalagt, att han i handen haft en sill, som den dödsförskräckte fångvaktaren hållit för en lång kniv.
Av de anförda exemplen torde framgå, att man i särskilt hög grad bör akta sig för att tillerkänna signalementsuppgifter, lämnade av personer, som befunnit sig i upprörd sinnesstämning, någon egentlig trovärdighet. Att det enda ögonvittnet i fallet Gyllenpalm kunnat lämna ett förhållandevis riktigt signalement, måste därför betraktas såsom något ganska enastående.
Synnerligen försiktig måste man vidare vara vid avhörande av personer, vilka tillfogats skador i huvudet. En större eller mindre grad av minnesslöhet brukar nämligen härav bliva följden. I ett av GROSS anfört fall blev en bonde på väg till en kreatursmarknad svårt misshandlad genom slag i ansiktet, och penningar, varmed han ämnat inköpa en ko, blevo honom berövade. Då mannen dagen efter överfallet förhördes, gav han vid klart medvetande en noggrann och med andras iakttagelser överensstämmande skildring av förloppet vid misshandeln. Dock fasthöll han envist därvid, att man fråntagit honom den köpta kon och icke pengarna, varmed kon skulle köpas. Det hjälpte icke, att man för honom framhöll, att han ju blev rånad på vägen till marknaden och dagen före densamma. I det föreliggande fallet kunde uppgiftens oriktighet med lätthet fastslås,
men eljes hade den kunnat bliva ödesdiger, helst alla andra av den överfallne lämnade uppgifter visat sig vara riktiga. Ett annat fall, visserligen icke av kriminell natur, men dock för kriminalisten av stort intresse, är följande: En person, som i sällskap med några vänner gjorde en bergsbestigning, råkade falla utför en fjällbrant, därvid han ådrog sig betydande skador, bl. a. å huvudet, så att han flera dagar förblev medvetslös. Det märkvärdiga är nu, att han vid uppvaknandet icke hade det ringaste minne vare sig av nedstörtandet eller av något, som tilldragit sig under en och en halv timme före olyckshändelsen. Däremot erinrade han sig i detalj allt, som hänt vid uppbrottet, början av bestigningen o. s. v.1 Om vi nu antaga, att en person, som blivit svårt misshandlad, skulle påstå, att han icke kunde komma ihåg något, som skett en och en halv timme före misshandeln, skulle helt visst denna uppgift mottagas med misstro. Och i fall det vore fråga om att höra personen såsom vittne, skulle man utan vidare tro honom? Man skulle kanske snarare förklara för honom, att hans uppgift vore orimlig, och därefter ansätta honom så länge med frågor, till dess han förmåddes berätta något, som kunde ha inträffat, men varom han i själva verket ingenting hade sig bekant.
Till sist skall en kort redogörelse lämnas för den s. k. associationsmetoden eller, såsom den på tyska benämnes: »Die psychologische Tatbestandsdiagnostik», till vilken metod tvenne av HANS GROSS' lärjungar, WERTHEIMER och KLEIN, äro upphovsmän. Denna metod avser att konstatera trovärdigheten av en persons uppgift, att han icke iakttagit ett visst händelseförlopp eller icke har kännedom om en viss lokalitet. Den grundar sig på följande argumentering. Om man tillropar en försöksperson vissa ord, på vilka han skall svara med det ord, som närmast faller honom in, kan man av det utav honom nämnda associationsordet och det sätt, varpå svaret avgives, draga vissa slutsatser. Om nämligen försökspersonen har kännedom om ett visst händelseförlopp eller en viss lokalitet och man genom olika associationsord bringar den ifrågavarande saken på tal, så måste personen till slut förråda sig därigenom, att han giver associationssvar, som han icke hade kunnat
giva, därest sakförhållandet icke varit honom bekant. Och besvarar han ett associationsord, som anspelar på sakförhållandet, först efter längre betänketid än eljes, har man anledning misstänka, att han har kännedom om saken och därför söker undgå att förråda sig genom att uttänka ett ofarligt associationsord; men just genom den längre betänketid, som härför erfordras, förråder han sig i stället. Ett exempel skall kanske klargöra det sagda.
Wertheimer anställde med sju personer följande experiment. Han besåg först själv noggrant en rumsinteriör och uppmanade sedan en av de sju personerna att också bese rummet, varemot de övriga icke skulle se detsamma. I rummet fanns bl. a. ett inramat kopparstick: en bild av Wellington. Naturligtvis talade man ej om för Wertheimer, vilken av de sju, som besett rummet. Härpå begynte Wertheimer sina associationsförsök medde sju försöksobjekten i tur och ordning samt förklarade, att de fyra först undersökta ej kunde hava sett rummet. Den femte, som skulle undersökas, var en professor. Efter en serie likgiltiga associationsfrågor inledde Wertheimer saken sålunda: Fråga: Spik? — Svar: Hänga. Krok? — Hänga upp. Ram? — Förgylld. Tavla? — Trafalgar. Wertheimer sade:»Trafalgar — Nelson — Wellington — Ni var i rummet!»
Detta befanns också riktigt, och professorn förklarade eftertryckligt, att han under loppet av associationsförsöken naturligtvis märkt, att Wertheimer hade kopparsticket i sikte; han hade därför föresatt sig att undvika detsamma, men han hade likväl, nästan tvångsmässigt, kommit att nämna ordet Trafalgar. Ty han hade för sig själv vidare associerat sålunda: Wellington låg närmast till hands, därifrån kom han till Nelson och därifrån till Trafalgar. Professorn förmenade också, att även om han denna gång kunnat stå emot, så hade detta vid någon av de följande associationerna varit omöjligt, då han kände det tvångsmässiga i att associera något av de ord, som svarade mot uti det ifrågavarande rummet sedda föremål.
Att den nu vidrörda metoden ur teoretisk synpunkt är synnerligen intressant, torde vara obestridligt. Däremot har densammas användbarhet för den praktiske juristen från vitt skilda håll, särskilt av STERN och hans skola, dragits i tvivelsmål. Den viktigaste bland de invändningar, som riktats mot densamma — och på vilka det i övrigt skulle föra för långt att
här ingå — torde vara den, att man icke alltid kan uppdraga en sträng gräns mellan personer, som hava kännedom om ett visst sakförhållande, och sådana, som sakna dylik kännedom. Ty nästan var och en, som kommer i beröring med domstolen vare sig såsom anklagad eller såsom vittne, vet i allmänhet,varom fråga är, även om han icke gjort någon personlig iakttagelse rörande sakförhållandet. Därför kan lätt inträffa, att den skyldige och den oskyldigt misstänkte liksom även det åsyna vittnet och den, som endast genom andra erhållit kännedom om händelseförloppet, vid associationsförsöken reagera på alldeles liknande sätt.
Det ligger i öppen dag, att den praktiska betydelsen av vittnespsykologien, sådan den av GROSS och STERN närmare utformats, bör kunna vara ganska stor, i synnerhet inom straffprocessen, där vittnets uppgift angående någon skenbart likgiltig detalj kan vara avgörande för en persons väl eller ve. Även om vi ej utan individuell prövning i det konkreta fallet kunna blint lita på de resultat, var till man genom experimenten kommit, lämna de dock en värdefull fingervisning därom, i vilka avseenden en särskild försiktighet bör iakttagas, vilka svar vi kunna ha grundad anledning antaga vara oriktiga samt huru vi säkrast undgå att framkalla dylika.
Onekligen måste vår uppfattning om vittnesbevisets trovärdighet i väsentlig grad korrigeras, men vi sättas även med tillhjälp av vittnespsykologien i stånd att uppskatta vittnesmålet till dess verkliga värde och därigenom undvika ödesdigra felslut. Likaledes bliva vi mildare vid bedömande av vittnen, som lämnat oriktiga uppgifter, då dessa oftast kunna förklaras ur normalpsykologiska faktorer, och vi kanske även själva skulle gjort oss skyldiga till liknande misstag. Dock måste naturligtvis vederbörlig hänsyn tagas till de fall, vid vilka finnes anledning antaga, att vittnena medvetet söka föra oss bakom ljuset. Att man emellertid lär sig inse de ofta orimligt höga anspråk, som ställas på vittnena, då de förutsättas hava sett eller hört så gott som allt, som försiggått i deras omedelbara närhet — det är kanske den viktigaste lärdomen vittnespsykologien har att giva.
Arvid Wachtmeister.