TILL FRÅGAN OM TILLÄMPNINGSOMRÅDETFÖR AVTALSLAGENS FÖRSTA KAPITEL.
Professor BJÖRLING har ägnat en uppsats i första årgången av denna tidskrift (s. 353—362) åt en utredning, huruvida den genom 1915 års lag om avtal fastslagna grundsatsen om anbudets bindande verkan är tillämplig jämväl med avseende å sådana avtal, som hittills ansetts icke äga giltighet, med mindre det kommit till realprestation, — som med andra ordan setts hava naturen av realkontrakt. Ett jakande svar å detta spörsmål skulle bland annat innebära, att den svenska lagstiftningen, så vitt angår lös egendom, uppgivit grundsatsen, att löfte om gåva ej är bindande. Att ifrågasätta en sådan tolkning av avtalslagen vore enligt BJÖRLINGS mening ej orimligt: lagens 1 § förklarar helt allmänt "anbud om slutande av avtal . . . bindande för den, som avgivit anbudet", de danska och norska texternas så gott som ordagrant likalydande bestämmelser gälla otvivelaktigt även i här avsedda fall, och i de svenska förarbetena ordas upprepade gånger om överensstämmelse med grannländernas rätt, utan att något förbehåll göres i nu förevarande hänseende.
Att tanken på en så radikal förändring av förut gällanderätt varit avtalslagens upphovsmän främmande, står emellertid utom tvist. Redan den omständigheten, att frågan icke med ett ord beröres i de svenska förarbetena, är ett vittnesbörd härom så gott som något. Såsom BJÖRLING (s. 355) framhåller, giva de danska motiven vid handen, att med den svenska textens "avtal" åsyftats allenast ömsesidigt förpliktande rättshandlingar, och uttalar sig ALMÉN, som ju tagit verksam del i lagens utarbetande, i sin kommentar till denna för enahanda begränsning av dess avtalsbegrepp. ALMÉN tillfogar emellertid, att, även om därunder innefattades s. k. ensidiga avtal, den beträffande gåva av gammalt gällande rättsgrundsatsen måste anses bestå orubbad.
I likhet med BJÖRLING anser jag det vara mest överensstämmande med svenskt juridiskt språkbruk att fatta avtalsbegreppet i sistnämnda vidsträcktare bemärkelse. Och även den, som härutinnan är av annan mening, torde medgiva, att det vore föga lyckligt, ifall frågan om avtalslagens ställning till realavtalen verkligen vore beroende av ett dylikt terminologiskt spörsmål. Enligt BJÖRLING skulle emellertid detta, åtminstone till en viss grad, vara händelsen. Hans ståndpunkt är följande. Det berörda stadgandet i 1 § är så avfattat, att det enligt sin ordalydelse avser även anbud om slutande av sådana avtal, som för närvarande hava karaktären av realkontrakt. Det vore dock ej rimligt att anse en så stadgad rättsgrundsats som den, att gåva av lös egendom blir giltig först i och med traditionen, härmed vara upphävd och detta utan ett ord till motivering. Om det sålunda förbjuder sig självt att anse alla de hittills varande realavtalen underkastade de nya bestämmelserna, måste dock undantagen bliva så få som möjligt, då det gäller tillämpligheten av en alldeles ny lagregel och undantagen egentligen icke hava något stöd vare sig i lagens ord eller i dess förarbeten. Och det kan förmodas, att inkongruensen mellan lagens ord och rådande rättsuppfattning skall visa tendens att utjämnas därigenom att gränserna kring realkontrakten dragas allt snävare.
Den kritik av avtalslagens första paragraf, som BJÖRLING framfört, verkar onekligen bestickande: enligt nämnda lagrum är anbud om slutande av avtal bindande; de hittillsvarande realkontrakten äro avtal; alltså är enligt lagens ord även häranbudet bindande. Ehuru jag, som nämnt, i den terminologiska frågan delar BJÖRLINGS mening, känner jag mig likväl ej övertygad av hans bevisföring utan tror fastmera, att avtalslagens första kapitel alls icke har avseende å realkontrakten. Att dessa måste anses falla utanför, oaktat här helt allmän tordas om avtal, beror enligt min uppfattning på stadgandenas begränsade syfte, sådant detta framgår av deras innehåll och av kapitlets rubrik. De hava till uppgift att reglera vad jag skulle vilja kalla avtalsmekanismen, men däremot alls icke frågan, huruvida ett avtal av viss typ över huvud har laga verkan eller ej. Allt vad här stadgas om anbud och svar vilar sålunda på den förutsättningen, att fråga är om ett avtal, vilket såsom sådant av lagen erkännes
såsom giltigt; där detta ej är händelsen, kan naturligtvis än mindre ett anbud om slutande av avtal anses bindande. Svaret på frågan, huruvida för ett avtals bindande verkan förutsättes, att det kommit till realprestation, är sålunda ej att söka i detta sammanhang, och man lärer ej med fog kunna förebrå lagstiftaren, att han icke i texten upptagit någon erinran härom. Däremot är de svenska motivens fullständiga tystnad på denna punkt onekligen anmärkningsvärd. Måhända ville ock någon göra gällande, att även hänvisningen i 1 § tredje stycket till vad särskilt är stadgat om formalavtal bort vara borta, såsom händelsen är i de danska och norska texterna — detta till vinnande av större följdriktighet och till förebyggande av missuppfattning beträffande lagens ställning till realkontrakten. Kraven på form och på realprestation såsom villkor för avtals giltighet äro dock helt skilda saker; i ena fallet gäller det en egenskap hos själva avtalet, i det andra något utanför detsamma liggande. Att formalkontrakten särskilt uppmärksammats i lagtexten, lärer ock sammanhänga därmed, att formkravet grundar sig på skriven lag.1
Birger Ekeberg.