FR. STANG LUND. Sakførergjerningen. Tre Forelæsninger vedUniversitetet i Kristiania. Kristiania 1916. Alb. CammermeyersForlag. 108 s. Kr. 3.50.

 

    "Huru kan en hederlig människa vara advokat?" frågade mig mera uppriktigt än artigt för några dagar sedan en ung fru. "Han måste ju ständigt komma i konflikt med sitt samvete." "Måste åtaga sig saker, vilka han icke kan undgå att inse vara orättfärdiga." "I ett mål måste ju den ene advokaten ha orätt, vilket han i varje fall ofta bör kunna förstå, och det oaktat söker han med allehanda konster förmå domaren att i allt fall döma till hans huvudmans förmån." — I den andan fortgick det, och jag vet ej, om jag lyckades övertyga den unga och stränga domaren, att hon, som naturligtvis aldrig haft någon personlig erfarenhet till ledning för sitt omdöme, yttrade sig som den blinde om färgen. — Nu vill jag ju icke påstå, att den unga fruns funderingar voro så allvarfigt eller djupt menade. Deras syfte var nog blott att få en diskussion i gång och sålunda fördriva en stund. Men säkert är dock, att det ännu i våra dagar på många håll i vårt land råder vissa fördomar i avseende å advokatens yrke. Man borde dock — synes det mig — kunna hoppas, att de, som haft tillfälle att på nära håll pröva och bedöma advokaternas verksamhet, numera förvärvat en stadgad uppfattning angående denna verksamhets viktiga och gagnande samhällsuppgift. Och dockh änder det ännu någon gång, att man från håll, där man hade rätt att vänta annat, överraskas av yttranden, som visa, att vederbörande har en ganska ytlig uppfattning rörande advokatens kall. En godvän — en äldre domare — med vilken jag ofta talat härom, söker sålunda ständigt göra gällande, att advokaten genom sin verksamhet vänjer sig vid att bedöma rättsförhållandena på ett ensidigt sätt, och att därför även en god advokat aldrig kan nå den "upphöjda" ställning, som en domare måste intaga för att vara en god domare. Advokatens yrke kan därför icke inom samhället placeras på samma höga plan, som domaren gör anspråk på för sitt eget yrke.
    Nu skulle jag livligt önska, att åtminstone min vän domaren ville göra sig det besväret eller rättare sagt unna sig det nöjet att läsa den lilla norska bok, vars titel läses härovan. Den har till författare Højesteretsadvokat FREDRIK STANG LUND i Kristiania och innehåller tre föreläsningar, som han hållit vid universitetet där.
    Den framstående advokaten har däri på ett livligt och intressant sätt lagt fram sin på en lång erfarenhet såsom praktiserande advokat grundade syn på advokatens yrke, på dess betydelse för rättslivet

 

62 LITTERATUR.och på de krav, som man måste sätta på en god advokat. Han avser icke att närmare behandla exempelvis frågor om de villkor, lagen bör uppställa för rätten att uppträda såsom advokat inför olika instanser, eller om advokattvång, advokatmonopol etc., allt nog så betydelsefulla frågor, som särskilt hos oss för närvarande äro mycket aktuella och som säkerligen snart nog komma att bliva föremål för diskussion. Det är ur andra synpunkter han ser på sitt ämne.
    Han börjar med att tala om advokatvärvets uppgift. I likhet med domarens och rättsvetenskapsmannens är advokatens uppgift att lämna rättshjälp. Det utmärkande för advokatens verksamhet till skillnad från de förras är, att rättshjälpen lämnas åt en part. Advokaten står alltid i förhållande till en part. Det är dennes rättsintresse han skall skydda och värna. Men denna rättshjälp meddelas icke endast, då det gäller frågor, som äro eller skola bliva föremål för behandling inför rätten, utan den avser även att lämna dylik hjälp i alla de livets förhållanden, i vilka sådan behöves. Advokatens yrke kan därför uppdelas uti dels hans verksamhet såsom juridisk rådgivare och dels hans verksamhet i rätten. Och vidare kan man i den civilarättegången skilja mellan å ena sidan hans egentliga rättshjälpandeverksamhet, som består i att han för partens talan inför rätten, ochå andra sidan hans verksamhet såsom partens ställföreträdare, hans fullmäktig, som utövar sin parts rättigheter med bindande verkanför honom.
    Denna olika uppgift har lett till en delning av själva yrket, somförekommer särskilt i länder, vilka berörts eller stått under inflytande av den romerska rätten. Detta förhållande belyses utförligt av förf., som anser, att detsamma haft — etiskt sett — en stor betydelseför advokatyrket. I sin intressanta historiska redogörelse påvisar han närmare, huru förhållandena på ifrågavarande område utvecklat sig inom såväl den romerska som den germanska rätten.
    Berörda arbetsfördelning, som länge kvarlevde även i vissa av de tyska staterna, försvann emellertid i Tyskland genom den nya processordningen, som tillkom, då det tyska riket bildades. I Frankrike och England däremot har man ännu kvar denna skillnad: "avocat"och "avoué", "barrister" och "solicitor". Denna fördelning av arbetet, som förefaller en svensk advokat så egendomlig, obekväm och onödig, utgör — framhåller förf. — ett uttryck av en idé, som har sin fulla giltighet i alla tider, den idén nämligen, att "advokaten icke skall vara identisk med sin part, utan stå oavhängig och fri i förhållande till honom. Han skall tillvarataga och främja hans rättsliga intressen, men som ett led i rättens handhavande och som ett organ i rättfärdighetens tjänst". Han finner bevis på riktigheten härav i det stora anseende, som varit knutet till verksamheten såsom juridisk rådgivare och procederande advokat, och han erinrar i sådant hänseende om förhållandena i forna tider i Rom samt i våra dagar i Frankrike och England, i vilket sistnämnda land de högsta domarämbetena ständigt rekryteras ur barristernas krets.
    Emellertid får härav ej dragas den slutsatsen, att ställningen såsom

LITTERATUR. 63partens fullmäktig skulle innebära någon degradering av yrkets karaktär och värde. Man måste blott strängt fasthålla vid den fordran, att advokaten icke är partens viljelösa redskap, utan att han har att själv bestämma såväl med avseende å mål som medel gränserna för sitt arbete samt att göra gemensam sak med sin part, så långt han finner det med sin plikt förenligt att medverka till rättens utövning. Om detta iakttages, innebär föreningen av värvet såsom procederande advokat och parts fullmäktig väsentliga fördelar. Det blir större enhetlighet i planen för utförandet av rättstvisten, och den personliga omedelbara förbindelsen med parten medför också större kraft vid arbetets utförande.
    Förf. berör i detta sammanhang frågan om sättet för ordnandet av disciplinen inom ståndet. I Frankrike och England hava skapats stränga disciplinära regler, vilka hava full rättskraft. Han betonar, hurusom den kontroll, som sålunda utövas, och vilken sker genomståndet självt, i hög grad bidragit till att hävda advokatståndets nivå. I Norge — liksom i vårt land — handhaves den disciplinära kontrollen av en frivillig organisation, och sker detta efter förf:ns mening på ett tillfredsställande sätt.
    Med rätta betonar emellertid förf., att huru advokatverksamheten än är ordnad, blir den discipfin, som advokaten förmår utöva översig själv, den väsentliga. Och hans förmåga i sådant hänseende är beroende på vilken syn han har på sin egen uppgift. Detta är i sin ordning beroende på den bildningsgrad advokaten och det samhälfe, där han verkar, intaga. Genom citat från äldre tiders lagföreskrifter och litteratur (Holberg) visar han, huru man under dessa tider, då kulturen icke stod på någon hög nivå och sederna även hos de högre klasserna voro nog så råa, såg på advokatens yrke. Det är icke några vackra bilder, som upprullas, men lagstiftningen från samma tider ger också med avseende å domarne exempel, som icke äro mera smickrande.
    Inom den historiska utredningen har förf., såsom naturligt är, givit ett jämförelsevis stort utrymme åt förhållandena inom sitt eget land. Utvecklingen där intill medlet av 1700-talet påminner mycket om våra egna förhållanden under samma tid. Emellertid erhöll Norge 1736 en förordning, som bestämde, att man för att bli "sakfører"skulle hava juridisk examen. Med denna förordning — säger förf.— blev advokatståndet etablerat i sina väsentliga grunddrag så som det ännu i Norge fungerar. Det är av intresse att från vårt landslaghistoria erinra sig, att lagkommissionen i sitt år 1734 för rikets ständer framlagda förslag hade formulerat första punkten av huvudstadgandet angående rättegångsfullmäktig (R. B. 15: 2) sålunda: "The, som för andre måge tala och swara, skola wara oberycktade, ärfige, redfige och lagfarne män". Ständerna ändrade emellertid som bekantordet "fagfarne" till "förståndige". Hade lagkommissionens förslag godkänts, hade även i vårt land då, såsom skedde i vårt grannland, ett advokatstånd kunnat uppkomma och till gagn för rättsbildningen och rättsskipningen utveckla sig. Nu dröjde clet hos oss mera

64 LITTERATUR.än 150 år, innan grunden till ett sådant blev lagd, och det har skett icke genom lagstiftningen utan på frivillighetens väg genom Sveriges advokatsamfunds bildande 1887.
    Förf. övergår därefter till att tala om de förutsättningar, som äro nödvändiga för att advokaterna skola kunna tillfredsställande fylla sin uppgift.
    Det första och viktigaste är, att advokaten måste stå fri och oavhängig i sin verksamhet.
    Detta krav medför, att advokaten ej får vara beroende av någon officiell myndighet, åt vilken uppdragits rätt att utnämna advokat —även om staten anser sig böra uppställa fordran å vissa kvalifikationer hos dem, som skola äga rätt att utöva advokatverksamhet.En anordning, varigenom verksamheten skulle utövas av vissa avlönade ämbetsmän, skulle — enligt vad författaren för visso riktigt framhåller — beteckna ett oerhört försvagande av advokatens värv. Man anser ju domarens oavsättlighet som en nödvändig förutsättningför en rättfärdig rättsskipning. Ännu mera — säger förf. — bör advokaten vara oavhängig. Det är ju han, som skall framskaffa och bereda den grund, på vilken domaren har att bygga sin dom. Vadförf. i nu berörda hänseende med sådan styrka framhåller bör föross vara av särskild vikt att begrunda. Det har nämligen hos oss— i varje fall vid föregående tillfällen, då det varit fråga om ordnandet av advokatverksamheten i vårt land — yppats tendenser,vilka icke tillmätt sådana synpunkter någon vidare betydelse.
    Av advokaten måste vidare tydligen krävas kunskaper och insikter på rättslivets områden. Och detta gäller icke endast den skrivna lagens område, ehuru det i och för sig, med vår tids oerhört snabba utveckling, är en icke obetydlig fordran. Det gäller för advokatenatt följa med den "oskrivna rättens" utveckling. För ett rätt fullgörande av denna uppgift måste han stå i levande rapport med domstolarnas avgöranden, med rättsvetenskapen och helst också med rättsvetenskapsmännen, vilka här böra kunna lämna värdefull hjälp. Advokaten skall — säger förf. — känna rättsutvecklingen gro undersig, "han maa ha sans for rettens vaarliv". Den samverkan mellan vetenskapsmän, domare och advokater, som Svensk Juristtidningavser att åstadkomma, bör för vårt lands vidkommande kunna bidraga till att främja den sidan av advokatens verksamhet.
    Slutligen erinrar förf. om den betydelse den internationella rätten alltmera fått och de konsekvenser detta har på advokatens utbildning. Han bör kunna sätta sig in i främmande länders lagar och träda i förbindelse med parter från andra länder. Kunskap i främmande språk blir därför av allt större betydelse.
    Efter att sålunda hava framhållit de förutsättningar, som äro nödvändiga för att en advokat skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin höga uppgift i samhället, låter förf. oss se advokaten i arbete inom de olika grenarna av hans verksamhet såsom juridiskrådgivare, såsom procederande i civila rättegångar och såsom försvarare i brottmål.

LITTERATUR. 65    Vi följa klienterna in i advokatens mottagningsrum och göra bekantskap med olika typer av klienter samt få en föreställning omhuru en klok advokat behandlar dem, råder och hjälper dem. Manfår klart för sig, att ett rätt handhavande av särskilt denna viktigastegren av advokatens yrke — den rådgivande verksamheten — förutsätter icke blott juridiska insikter hos advokaten utan även kombinationsförmåga och fantasi, människokännedom samt ett lugnt och klokt omdöme. Advokaten skall vara icke endast partens jurist utan även något av präst och läkare för honom. Han måste vara fri och oavhängig även gent emot parten, vara fullt uppriktig mot honom och alltså icke draga sig för att ge honom ett råd, som han inser blir tungt för parten att höra. Advokatens första plikt är att tillse, att han icke med sitt råd gör orätt mot någon. Han får icke låta enbart den formella rätten gälla och säga parten, att han kan göraså och så, då han därigenom håller sig inom gränserna för sin juridiska rätt. Om advokaten inser, att parten genom att handla så skulle komma att kränka andras berättigade intressen, som han enligtpliktens eller hederns fordringar bör taga hänsyn till, skall han sägaparten detta och undandraga honom sin hjälp, ifall han icke vill gåden väg, som advokaten anser vara den riktiga.
    "En mager förlikning är bättre än en fet process" är en gammal sats, som ofta kommer till tillämpning, då advokaten skall ge en partråd, huruvida han i ett visst fall bör underkasta sig rättegång eller ej. Och det är givetvis riktigt, att man bör söka undvika process,om en rimlig uppgörelse kan åstadkommas. Men advokaten måste dock alltid komma ihåg, att en förlikning icke bör träffas, då det gäller en persons ära, anseende och ställning, vare sig i samhälleteller i hans dagliga omgivning, och förlikningen icke fullt tillgodoser hans heders krav. I sådana fall kan det vara svårt att råda. "Risikoenved en dom staar mod risikoen ved at unddra sig den." Man fåricke heller glömma, att "der Kampf ums Recht" i sig själv är ettheligt begrepp.
    De två sista kapitlen avhandla "verksamheten i den civila rättegången" och "försvararen".
    I sin egenskap av processfullmäktig skall advokaten alltjämt ha sanningsplikten såsom ledstjärna. Detta gäller med avseende å såvälhans sätt att framlägga sakförhållandet som att sköta bevisningen.Och förf. visar, huru med denna utgångspunkt åtskilliga uppkommandeicke alltid så lätt besvarade spörsmål enligt hans mening böra lösas.I Tyskland har offentliggjorts under rubriken "Wahrheit und Lügeim Civilprozess" en redogörelse för en livlig strid, som pågått där,och under vilken från vissa håll gjordes gällande, att det kunde givas fall, då en advokat i sin parts intresse kunde ha rätt att vikafrån sanningen. Förf. ger exempel på sådana fall, då en advokatgenom att i rättegången mot bättre vetande bestrida ett motpartenspåstående kan åstadkomma ett riktigare resultat än som eljest kunnat vinnas. Det skulle sålunda finnas en "dolus bonus"— man skulle ha rätt att säga en osanning, om det blott skedde för

 

Svensk Juristtidning 1917. 5

 

66 LITTERATUR.ett gott och försvarligt ändamål. Emot en sådan lära såsom ett utslag av en jesuitisk moral vänder sig förf. på det bestämdaste. Partensintresse kan — säger han — aldrig ge honom eller hans advokaträtt att vika från det, som de veta är sanningen.
    Förf. framhåller till sist svårigheten att sköta en rättegång under den rådande rättegångsordningen med skriftlig processform. Jag tror,att vi alla kunna vitsorda riktigheten av den beskrivning han gerav den skriftliga processens otymplighet. Emellertid — denna formär, vad beträffar Norge, snart en övervunnen ståndpunkt. Där harman redan antagit en ny rättegångsordning, som är byggd på partsförhör, bevisomedelbarhet och muntlig procedur, och förf. framhåller, i huru mycket högre grad än det nu rådande systemet en dylikordning är ägnad att höja rättegångens nivå och att bidraga till en mera betryggande rättsskipning. När man läser vad författaren id etta ämne säger, kan man icke undertrycka en viss längtan och önskan, som man låter gå vidare till processkommissionen.
    Till sist några ord om advokatens uppgift såsom försvarare i brottmål.
    På grund av vår föråldrade straffprocessordning har denna del av advokatens verksamhetsområde icke odlats mycket i vårt land. Det är ju först på de senare åren, som advokaterna i allmänhet tagit någon befattning med brottmål. Om vi jämföra förhållandena i detta hänseende i vårt land med dem i Norge, finna vi, huru långt efterblivna vi äro. I sistnämnda land innehåller lagen bestämmelser, som visa, huru angeläget det ansetts vara att bereda varje tilltalad rättshjälp genom en lagfaren försvarare. Den tilltalade har sålunda tillerkänts rätt att på varje stadium av det mot honom inledda rättsliga förfarandet låta sig biträdas av en advokat. Han har rätt att själv välja försvarare och, om han förlorar förtroendet till den en gångvalde, att utse en annan.
    Försvararen är enligt lagen skyldig att tillvarataga den tilltalades intressen och kan, om han visar försumlighet vid fullgörandet av denna sin förpliktelse, straffas och ådömas ersättningsskyldighet. Sålunda åligger det honom bl. a. att ofördröjligen träda i förbindelse med den tilltalade, vare sig denne är häktad eller ej. Är han häktad, har advokaten tillfälle att sammanträffa med honom utan tillsyn. Stor vikt lägger förf. just vid detta, att försvararen genast träder iförbindelse med den tilltalade. Han betonar särskilt betydelsen för den tilltalade därav, att han i sin isolering har en person, med vilken han kan tala fritt. "Forsvareren skal staa for den sigtede, som den han kan ty til og som den han kan tale fortrolig med". Förf. utvecklar detta närmare, och den nobla, humana uppfattning, som lyser därur, gör ett starkt intryck, och det verkar beklämmande, när man därmed jämför våra förhållanden. Vi ha ju ännu icke nått ens så långt, att det i allmänhet anses lämpligt — än mindre nödvändigt —att tillåta en advokat, som antagits till försvarare för en häktad, att få tala med honom utan tillsyn. I Norge däremot har man, så som vi se, ansett nödigt att genom uttryckliga lagbestämmelser medverka

LITTERATUR. 67till att ett tillits förhållande uppstår mellan försvararen och den tilltalade.
    Huru har försvarsadvokaten att förhålla sig, då han känner till upplysningar, som icke framkommit under sakens behandling, och vilka äro ägnade att ställa saken i ett annat ljus, om domstolen känt dem? Förf:ns utredning härom är särskilt belysande för hans uppfattning angående den tilltalades ställning i processen och försvarsadvokatens uppgift. Klart är, säger han, att advokaten icke har rättatt lämna domstolen dessa upplysningar, vare sig han fått dem av parten själv eller på annat sätt. Den tilltalade bör ju därigenom, att han fått en försvarare, icke komma i en sämre ställning än om han alls ingen försvarare haft. Detta gäller också för det fall, att den upplysning advokaten erhållit utgöres av den tilltalades erkännande, som han avgivit till advokaten, men som han icke vill upprepa infördomstolen. Försvararen må i sådana fall — de äro enligt förf:nserfarenhet mycket sätlsynta — avsäga sig försvaret, därest han icke genom ett sådant steg direkt eller indirekt komprometterar den tilltalades ställning under förhandlingarna. Skulle emellertid i ett sådant fall försvararen anse sig —- t. ex. av hänsyn till den tilltalade —icke böra avsäga sig saken, kan ingen förebrå honom, att han fortsätter. Man får nämligen komma ihåg, att den tilltalade icke har någon rättslig plikt att säga sanningen, än mindre att avlägga bekännelse. Åklagaren, som påstår, att han är skyldig, har att föra bevis därom, och den tilltalade har ej någon rättslig skyldighet att lätta hans bevisbörda genom att bekänna. Och vad försvarsadvokaten beträffar, kan han naturligtvis i ett sådant fall som det nu berörda icke uttala någon personlig uppfattning rörande skuldfrågan, men vad han har att göra är att framhålla, att det är de i saken framkomna upplysningarna och intet annat, som får inverka, då det gäller frågan om den tilltalades fällande.
    Gentemot en dylik uppfattning stå vi här i vårt land nog ganska undrande och spörjande, och det gör ett ganska egendomligt intryck att se en dylik uppfattning uttalad av en person, som, då det rörc ivilprocessen, så starkt betonar sanningspliktens betydelse. Emellertid har förf. för sin uppfattning anfört skäl, som nog äro värda beaktande, och det må framhållas, att förf. till stöd för sin ståndpunkt kan, såsom han upplyser, åberopa bl. a. en så framstående kriminalist som VON LISZT, vilken givit tillkänna en liknande uppfattning, då dessa ämnen varit under debatt i Tyskland.
    Det är med stor behållning man tager del av förf:ns framställning. Det är icke blott den framstående juristen, som därur talar till oss, utan även en människokännare och människovän. Den livliga personliga stilen gör också läsningen till ett verkligt nöje. De svenskaadvokater, som taga del av boken, erfara en känsla av stor tacksamhet gent emot sin norske kollega för vad han genom densammag ivit dem.

 

Otto Mannheimer.