G. GRANFELT. Den finska växelrättens grunddrag. Med särskilt beaktande av de åren 1910 och 1912 i Haag utarbetadeförslagen till världsväxelrätt. Helsingfors 1916. Söderström.VII + 316 sidor. Fmk 12.00.

 

    Ovanstående arbete utgör enligt förf:s förord en omarbetning och utvidgning av hållna föreläsningar och är tillika avsett att vara ett förarbete till en översikt i mera sammanträngd form över gällande finsk växelrätt, vilken skall ingå i den planerade finska rättsencyklopedien. Sådant arbetet föreligger, är det ett beaktansvärt bidrag till den svensk-språkiga juridiska litteraturen och kan säkerligen påräkna stort intresse även bland svenska jurister.
    Förf. lämnar en ganska brett skriven, systematisk framställning av finsk växelrätt. Den finska växelstadgan skiljer sig i åtskilliga avseenden från den skandinaviska växellagen, men så enhetliga som de växelrättsliga principerna dock i stort sett äro överallt och i synnerhet inom resp. växelrättsgebit — Finland kan ju liksom de övriga nordiska länderna räknas till det tyska växelrättsområdet — blir GRANFELTS arbete av omedelbart intresse även för studiet av svensk växelrätt. Över allt i framställningen redogöres ock för den skandinaviska växellagens ståndpunkt, varigenom arbetets praktiska värdeför svenska jurister förhöjes. Över huvud har förf. bemödat sig om att ge talrika uppgifter om främmande länders växelrätt. Såsom en särskild förtjänst må framhållas anknytningen vid alla viktigare punkter till de å växelrättskonferenserna i Haag 1910 och 1912 —där förf. varit ombud för Finland — utarbetade förslagen till världsväxelrätt. Även om dessa förslag icke på länge eller i sitt nuvarande skick inte alls komma att definitivt antagas och träda i tillämpning, ha de otvivelaktigt sin stora betydelse såväl för lagstiftningen som för rättstillämpningen i resp. konventionsstater.
    Här är icke platsen för någon ingående granskning av den ståndpunkt förf. intager i de många tvistefrågor, som växelrätten erbjuder. Ofta är argumentationen ock — naturligt nog med hänsyn till arbetets karaktär — helt knapphändig. Så t. ex. när förf. (s. 131) ansluter sig till den meningen, att en person, som förvärvat växel genom vanlig civilrättslig cession, icke äger indossera den vidare, medan en universalsuccessor tillerkännes indosseringsrätt. Eller dåförf. (s. 143) på några få rader behandlar det tysta prokuraindossamentet och därvid förklarar, att indossatarien utåt måste anses såsom ägare till växeln, utan att det därvid klart angives, om endast den legitimerande verkan av indossamentet åsyftas; rätten till invändningar ex persona indossantis hävdas dock på annat ställe (s. 306). Förf:s åsikt, att en vanlig prokuraindossatarie icke skulle kunna i eget namn i konkurs bevaka växelfordringen torde knappast vinna gillande i Sverige (jfr däremot, vad Norge beträffar, mina Växelrättsliga studier I s. 66 noten) och synes även vara inkonsekvent, eftersom det samtidigt antages, att han dock kan uppträda såsom processpart (s. 306 not 7; då där talas om "prokuraindossent", är det tydligen

 

ett tryckfel för prokuraindossat). Alltför generellt är yttrandet (s. 66), att alla till växeln hörande förklaringar, utom indossamenten, böra tecknas å dess framsida. I Sverige förekommer det som bekant ofta, och till synes utan olägenhet, att t. ex. kvittering eller avbetalning tecknas å baksidan. — Ett par tryckfel må ock här anmärkas. Sålunda räknas Belgien (s. 27) till både det tyska och det franska växelrättsgebitet. S. 31 angives såsom datum för den skandinaviska växellagen den 1 maj 1880 i stället för den 7 maj.
    En relativt fyllig framställning ges av de olika växelteorierna, vilket är en förtjänst, särskilt med hänsyn till arbetets användning vid den akademiska undervisningen. De många historiska utvikningarna äro ock ur denna synpunkt fullt motiverade. Beaktansvärda äro vidare bl. a. de utredningar, som lämnas rörande efterindossamentet, blankoväxeln och växelns uppgift att reglera bestående eller framdeles uppkommande fordringsförhållanden, vare sig den gives "pro soluto" eller "pro solvendo".
    En viss ojämnhet i framställningen av de olika spörsmålen är förf., såsom av förordet framgår, själv medveten om. Man kunde ha önskat en vidlyftigare redogörelse i vissa fall, medan i andra däremot en starkare koncentration måhända varit möjlig. Allt som alltbör man emellertid vara förf. tacksam för denna lättlästa och innehållsrika bok.

 

Östen Undén.