Nya äktenskapslagen och skilsmässofrekvensen. Statistiska centralbyråns chef har benäget ställt till Sv. J. T:s förfogande några siffror angående skilsmässofrekvensen under de tre sista åren. Siffrorna, som förut ej varit publicerade, äro visserligen allenast preliminära, men torde ej nämnvärt skilja sig från dem, som den definitiva sammanräkningen en gång kommer att uppvisa. Av särskilt intresse är statistiken för 1916, det första år, då nya äktenskapslagen varit i gällande kraft.
    En återblick på tidigare år visar, att antalet skilsmässor från att på 1850 talet hava utgjort omkring 120 om året vid sekelskiftet hade stigit till något över 400, 1910 till 609, 1912 till 659 och 1913 till 770. Den nu verkställda sammanräkningen visar för åren 1914 och 1915 — de båda sista år, då äldre lag var ensam tillämplig — en ytterligare stegring till 775 resp. 834. I jämförelse särskilt med sistnämnda år företer 1916 en icke oväsentlig minskning, nämligen till 734.
    Under såväl 1914 som 1915 meddelades inemot hälften av samtliga skilsmässor — 376 resp. 414 — med tillämpning av G. B. 13: 4 (egenvilligt övergivande). Övriga mera betydande siffror voro dessa år: oenighet 273 resp. 293; äktenskapsbrott 61 resp. 37; straffdom 32 resp. 30; sinnessjukdom 15 resp. 27; slöseri, dryckenskap och våldsamt sinnelag 9 resp. 15. Av skilsmässorna under 1916 äro flertalet meddelade enligt äldre lag med tillämpning av regeln att en vid nya lagens ikraftträdande (1/1 1916) påbörjad skilsmässoprocedur skulle slutföras enligt äldre lag. Sålunda har K. M:t, som enligt nya lagen ej äger upplösa äktenskap, under 1916 meddelat ej mindre än 321 skilsmässor (därav302 för oenighet), och domstol har under året jämlikt G. B. 13: 4 upplöst 100 äktenskap. Av de 40 skilsmässor, som ägt rum för horsbrott,¹ och de 33, som

 

¹ Vid den nya lagens tillkomst uttalades starka farhågor för att horshindrets avskaffande skulle åt horsbrottet såsom skillnadsgrund förläna en hittills okänd betydelse. Dessa farhågor hava, såsom framgår redan av ovanstående siffror, under det gångna året ej besannats. Det kan tilläggas, att siffran för horsbrott 1911 utgjorde 48, 1912 43 och 1913 57.

föranletts av makes sinnessjukdom, hava många ådömts enligt äldre lag. I 3 fal saknas uppgift om skillnadsanledningens art. Återstående 237 fall äro alla bedömda enligt nya lagen och fördela sig sålunda på de olika skillnadsanledningarna: makarna sedan minst tre år faktiskt skilda på grund av söndring 142; ena maken har under två år egenvilligt undandragit sig sammanlevnaden 29; ena maken försvunnen sedan tre år 6; tvegifte 2; stämpling mot makesliv eller grov misshandel mot make 2; dom till straff eller tvångsarbete 8; grovt missbruk av rusgivande medel 22. I 5 fall har vederbörande domstol såsom skillnadsgrund uppgivit »oenighet» och i 21 fall »söndring». Vilket lagrum med dessa uttryckssätt åsyftas är ej klart, men sannolikt är här fråga om skilsmässa för det makarna under minst tre år faktiskt levat skilda på grund av söndring. Är detta antagande riktigt, har antalet på denna grund meddelade skilsmässor uppgått till icke mindre än 168.
    Vid studiet av dessa siffror har man att erinra sig följande. Den nya lagstiftningen stängde den korta väg till skilsmässa efter överenskommelse, som är allmänt bekant under namnet »Köpenhamns-resorna», och satte i stället en annan, som mycket påminner om vad man tidigare brukade kalla »den långavägen». Detta förhållande har medfört ett forcerat anlitande av förstnämnda utväg mot slutet av 1915 och förklarar, att strax i början av 1916 ett stort antal skilsmässodomar avkunnades under åberopande av G. B. 13: 4.¹ Denna siffra kommer att för framtiden helt bortfalla, liksom antalet av K. M:t meddelade skilsmässor redan innevarande år lärer bliva reducerat till ett jämförelsevis ringa fåtal. Den enda betydande posten på den nya lagens konto —168 fall för minst tre års faktisk skillnad på grund av söndring — är ej heller vägledande. Här är fråga om äktenskap, som i verkligheten redan för flera år sedan upphört att existera, låt vara att det yttre rättsliga bandet fått fortbestå. Att särskilt många övergivna hustrur ur de fattigare klasserna nu kommit sig för med att söka få dylika förhållanden ordnade, har sin förklaring ej blott i den ifrågavarande skillnadsgrundens införlivande med vår rätt, utan även i de ändringar, som vidtagits i den äldre lagens oefterrättliga regler om äktenskapsskillnads rättsverkningar, och särskilt i de nya bestämmelserna om underhållsskyldighet mot frånskild make. Det är helt naturligt, att den här ifrågavarande skillnadsgrunden figurerar med en hög siffra under den nya lagens första år, då det gällt att reda upp förhållanden av denna art för lång tid tillbaka. Sannolikt kommer denna siffra att sjunka väsentligt. Om sålunda vissa tillfälliga faktorer under övergångsåret 1916 verkat till ökning av skilsmässofrekvensen, hava åter andra bidragit att för detta år hålla totalsiffran nere. Detta gäller särskilt om försvårandet av möjligheten att vinna skillnad efter överenskommelse. De, som för sådant ändamål varit hänvisade till nyal agen, hava under året ej kunnat bringa det längre än till hemskillnad, vilken först efter loppet av ett år och under förutsättning att makarna ej försonats kan leda till äktenskapets upplösning.
    Någon nämnvärd förskjutning i relationen mellan siffrorna för landsbygd och för stad är ej att anteckna. Visserligen faller av de under år 1916 meddelade skilsmässorna för egenvilligt övergivande en vida större del än vanligt

 

¹ Av de 100 domar, det här gäller, torde det övervägande flertalet hava fallit underårets första veckor.

— 47 av 100¹ — på landsbygden, men denna förskjutning torde hava sin förklaring i den långsammare rättsskipningen på landet, som föranlett, att ett jämförelsevis stort antal processer av denna art där voro anhängiga vid nya lagens ikraftträdande.
    Hela antalet under 1916 ådömda hemskillnader utgör 704 (på landsbygden 210,därav 99 på båda makarnas ansökan; i städerna 494 resp. 220); härtill komma 38 domar till skillnad till säng och säte. Totalsiffran är närmast jämförlig med summan av alla under visst tidigare år meddelade domar till skillnad till säng och säte (under 1914 361, därav 128 på landsbygden; under 1915 404, därav 138 på landsbygden) och till skilsmässa för egenvilligt övergivande (1914 376, 1915 414).
    Det är uppenbart, att siffrorna från övergångsåret ej kunna giva någon säker ledning beträffande den nya lagens verkningar, helst som de i mycket abnorma förhållanden, under vilka vårt folk de sista åren levat, helt visst ej varit utan inverkan på skilsmässofrekvensen. Först flera års erfarenhetkan lära oss, huruvida särskilt hemskillnadsinstitutet äger förmåga att förebygga förhastade skilsmässor.
Birger Ekeberg.