Om bevakning av överrättsmål. I nära samband med den av advokaten H. Norman i föregående uppsats behandlade frågan om uppskattning av partskostnader i hovrätten står frågan om innebörden av den del av parts förpliktelser hos överrätterna, som består i den s. k. bevakningen av målen. Huru mycket ansvar, som är förenat med ifrågavarande arbete, och huru stora krav detta i själva verket ställer på parterna och deras ombud är nog knappast tillräckligt känt. Jag har därför trott, att det icke kunde sakna sitt intresse att här offentliggöra ett utdrag av en till K. M:t den 20 nov. 1911 ingiven, hittillsv eterligen icke tryckt skrivelse. Denna avlämnades på sin tid av framlidne advokaten Teodor Åström och mig, sedan vi av dåvarande chefen för justitiedepartementet kallats att i frågor, som beröra allmänheten och deras rättegångsombuds intressen, överlägga med inom departementet förordnade sakkunniga för utarbetande av förslag till ny instruktion för nedre justitierevisionen.
    I skrivelsen heter det bl. a. följande:

 

Svensk Juristtidning 1917. 6

 

    »Den i lag stadgade formen för meddelande av överrätters domar och utslagsamt beslut genom s. k. anslag är en anordning, som är föga ägnad att tillfredsställa parternas intressen och som ofta för dem föranleder rättsförluster.Denna form för meddelande av domar, utslag och beslut ställer synnerligen stora krav på vaksamhet och uppmärksamhet hos parternas ombud. Skall en part äga garanti för att icke råka ut för rättsförlust, måste han därför äga tillgång till ett rättegångsombud, som har tillfälle att ägna de s. k. överrättsmålen en mycket ingående uppmärksamhet. Och skall partens intresse verkligen bliva fullt effektivt iakttaget, skall det ombud, som har att bevaka ett mål eller ärende i överrätten, i själva verket vara tvunget att oavlåtligt medföra sitt diarium över alla överrättsmål till vederbörande överdomstol för att noggrant jämföra detta med alla överrättens anslagsböcker. Denna jämförelse kan därvid ofta icke inskränkas till ett jämförande av de i anslagsböckerna förekommande uppgifterna angående namnen på de ombud, som finnas antecknade vid de olika målen. Till en början bemärkes nämligen, att en skiftande praxis förekommer i fråga om den omfattning, vari ombuds namn angives i anslagsböckerna, i det för vissa mål båda ombudens namn upptagas däri, medan i andra fall åter endast den ena partens ombud upptages och slutligen i ännu andra fall inga namn på ombud angivas, och detta även om ombuden blivit antecknade på i målen ingivna skrifter. Sålunda hände för ej länge sedan ¹i Eders Kungl. Maj:ts nedre revision, att i två olika mål vederbörande tjänsteman underlåtit att i anslagsboken göra anteckning om vederbörande part och ombud med påföljd att — i detta fall visserligen utan rättsförlust — utslaget ej blev genast uppmärksammat av ombudet, utan blev upptäckt först vid en förnyad, mera ingående granskning av anslagsböckerna. Men även under antagande, att vederbörande ombud icke låter sig nöjas med den hänvisning till ombuds namn, som möjligen kan finnas upptaget i anslagsböckerna, utan söker att med utgång från parternas namn följa målen, medför detta ej sällan svårigheter och förbiseenden. Det händer ej sällan, att ett ombud i sista stund för bevakning erhåller ett mål från en part, vilken dessutom har ett stort antal medparter, för vilka ombudet ej anmodats bevaka talan. I sådant fall bör ombudet visserligen i sitt diarium anteckna namnen på alla i målet förekommande parter, så att han har tillfälle att vid diariernas jämförande med anslagsböckerna granska varje i anslagsboken antecknad parts namn (i regel antecknas endast ett namn med tillägget m. fl. i anslagsboken) och därigenom kan återfinna målet, även om varken den part, han representerar, eller ombuds namn finnes antecknat i anslagsboken. I vissa fall möter dock hinder för ett ombud att göra dylika anteckningar, beroende därpå, att målet inkommit i sista stund eller att protokoll ej äro bifogade och alla parternas namn ej heller finnas i klagoskrift eller dylikt antecknade. För övrigt kan inträffa, att ombud ej beaktat nödvändigheten av att sålunda förteckna alla parterna. Även om dylik förteckning skett, är det dock givetvis svårt att undvika att icke förbigå ett mål, när de i anslagsboken antecknade parterna äro helt andra än de, som ombudet representerar, i synnerhet om de namn, som angivas i anslagsboken, äro sådana som Andersson, Eriksson eller dylika, medan namnen såväl på den part, som ombudet representerar, som på den motpart,

 

¹ Man torde erinra sig att detta är skrivet år 1911.

som för honom angives vara den egentliga motparten, hava fullt egenartade namn.
    Även oavsett vad nu anförts, föreligga i själva verket synnerligen avsevärda praktiska svårigheter för rättegångsombud att utan ekonomisk förlust fullgöra en verkligt effektiv bevakning av överrättsmål. Det arbete, som är förenat med bevakningen av överrättsmål, består nämligen icke blott uti ifrågavarande minutiösa och tidsödande granskning av anslagsböckerna och jämförelse med ombudets diarier utan omfattar även annat.
    Det förutsätter, att någon varje dag på ombudets kontor skall finnas tillstädes för att mottaga de inkommande målen, genomgå desamma, erkänna deras mottagande, införa desamma i ombudets diarier, vilket införande, som ovan antytts, bör ske synnerligen detaljerat, att vidare göra noggranna anteckningar idag böckerna angående de olika tiderna för skriftväxlingen (dag för exception,duplik, replik etc.), att ingiva huvudmannens skrifter och uttaga motparternas skrifter samt översända desamma, att skicka meddelande till huvudmannen angående förelägganden samt utlösa och översända expeditioner, varjämte även är nödvändigt att åtminstone genom ett hastigt genomgående av handlingarna bilda sig någon föreställning om målets innehåll och beskaffenhet samt skrifternas formulering. Dessutom nödgas ombudet ej sällan genom brev, telegram eller telefon påminna glömska huvudmän eller ombud samt erinra om uteblivna vadebevis etc., vartill kommer skyldighet att anmäla missnöje, anskaffa hovrättens protokoll, utkvittera fullmakter och annat extra besvär. Lägger man nu härtill, att den, som ombesörjer bevakningen, genom sin skyldighet att hålla reda på fatalietider och ett noggrant iakttagande av anslaget i själva verket har ett synnerligen vittgående ansvar sig pålagt, så skulle man lätteligen kunna tro, att vederbörande ombud anses berättigat att för ombesörjande av detta uppdrag betinga sig någon avsevärd ersättning. Nu är emellertid förhållandet, att i hovrätten i allmänhet såsom ersättning för talans utförande iett för allt icke utdömes högre ersättning än 40 å 50 högst 75 kronor, varav 10 à 12 kronor utgöra ersättning för stämpel å utslag, samt att Eders Kungl.Maj:ts Högsta Domstol utdömer i ersättning i ett för allt från 50 till 200 kronor. Naturligen är det härvid den, som verkligen varit partens ombud i saken, d. v. s. författat skrifter i målet, som i första hand anser sig berättigad till ersättning för sitt arbete i målet, och härav följer, att endast en ringa del av nämnda belopp anses böra tillkomma den, som bevakat målet. Taxan för bevakningsärenden varierar visserligen, men torde icke någon gång, annat än av alldeles särskilda orsaker, överstiga 25 kronor för varje mål. Tvärtom torde ett sådant pris anses vara bland de högst beräknade, så att ofta 10 å 15 kronor per mål, ja, till och med mindre belopp, debiteras såsom bevakningsarvode.»
    En viss lättnad i bevakningsskyldighetens fullgörande har onekligen vunnits därigenom, att en framställning, som gjordes i fortsättningen av nyss citerade skrivelse, vann beaktande. Jag åsyftar härvid de föreskrifter om skyldighet för vederbörande tjänsteman att genom posten underrätta part eller ombud om anslag angående domar, utslag och förelägganden, vilka införts såväl i instruktionen för nedre justitierevisionen den 23 september 1915 som arbetsordningarna för rikets hovrätter den 12 december 1915. Utan tvivel hava vederbörande parter härigenom erhållit ett värdefullt biträde vid fullgörandet

av bevakningen av målen. Emellertid är bestämmelsen i § 35 av instruktionen för nedre revisionen beträffande frågan om vem som skall erhålla underrättelse ej fullt klart avfattad. Och, ehuru densamma, efter vad jag tror, tilllämpas på samma sätt, som om den hade den lyckligare formulering, vilken givits åt hovrätternas arbetsordning, är det ej uteslutet, att komplikationer kunna uppkomma med anledning av ifrågavarande otydlighet. Likaså är det ju möjligt, att underrättelser kunna komma på villospår, med anledning av adressförändringar för part eller ombud eller andra omständigheter. Och slutligen är att betona, att den underrättelseskyldighet, som ålagts vederbörande tjänstemän, helt naturligt endast innefattar ett tjänsteåliggande i fråga om en ordningsföreskrift, som ej har någon betydelse för frågan om den i lag föreskrivna formen för domens eller utslagets meddelande. Har anslag i vederbörlig ordning skett, är således domen eller utslaget vederbörligen meddelat, även om underrättelseplikten eftersatts. I instruktionen och arbetsordningarna finnes också i fråga om beslut, som innefatta föreläggande, föreskrivet, att om detsamma blivit vederbörligen anslaget, försummelse från vederbörande tjänstemans sida att avsända underrättelse icke må lända part till ursäkt för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse.
    Av det nu anförda framgår, att man icke har rätt att förlita sig på effektiviteten i det införda underrättelsesystemet, fastän detsamma naturligtvis är till stor nytta. Då nu ej sällan oersättliga värden kunna vara beroende av att fatalier iakttagas och förelägganden efterkommas, måste därför en kontrollerande verksamhet alltid utövas av ombuden även beträffande denna detalj. En sådan verksamhet underlåtes ej heller av samvetsgranna ombud. Men häravföljer, att bevakningsarbetets vedermödor och ansvar i trots av lindringen ifråga i stort sett kvarstå. Och att även detsamma, oavsett dyrtid o. d., kräver större beaktande vid mätandet av kostnaderna åtminstone i hovrätterna torde vara uppenbart.

 

Albert Kôersner.