FRÅN VÅR FÖRSÄKRINGSRÄTTSLIGA PRAXIS
AV
ÖSTEN UNDÉN.
Den jurist, som önskar orientera sig i svensk försäkringsrätt, kan med gott utbyte genomgå ett tiotal årgångar av våra försäkringstidskrifter. De intressanta och ofta invecklade spörsmålen om försäkringsavtalet och dess rättsverkningar ha helt naturligt ofta varit föremål för uppmärksamhet i dessa facktidskrifter, och i deras artiklar, mötesreferat och notiser finner man den rättspraxis avspeglad, som så småningom utbildats av i första hand försäkringsbolagen själva. Domstolspraxis är som bekant icke synnerligen givande på detta område, och inom den juridiska litteraturen ha försäkringsfrågor endast sällan behandlats. I det följande skall jag, på grundvalen av nyssnämnda material, redogöra för och diskutera några viktigare punkter i den hos oss utbildade försäkringsrättsliga praxis, med begränsning dock till livförsäkringsavtalet.
Livförsäkringsavtalet framträder ofta såsom ett avtal angående prestation till tredjeman. I läran om tredjemansavtaletär som bekant den grundläggande frågan den, huruvida tvåpersoner, A och B, kunna genom avtal sinsemellan ge upphov till en självständig rätt för tredjeman X, med verkan att X får ett anspråk på prestation i enlighet med nyssnämnda avtal mellan A och B. Eller tillämpat på försäkringsavtalet: kan försäkringstagaren A betinga sig av försäkringsgivaren B, att B skall vid t. ex. A:s död utbetala försäkringsbeloppet till X, med verkan att X förvärvar en självständig rätt ur avtalet, alltså en rätt att, när försäkringsbeloppet förfaller, utkräva detsamma, men eventuellt också en av A:s dödsbo och borgenärer i viss mån oberoende rätt? I en artikel i Gjallarhornet 1915, s. 56, förklarar en författare (G. P.), att »frågan huruvida två personerkunna sluta ett avtal till förmån för en tredje med den rättsverkan, att en självständig rätt uppstår för denna tredje, synes,
även för den svenska rättens del, numera vanligen besvaras jakande». Förf. ansluter sig ock själv till denna uppfattning, vilket emellertid ej hindrar honom från att, vid besvarandet av en detaljfråga i anledning av ett svenskt rättsfall (N. J. A.1910 s. 145), obetingat förklara såsom konsekvens av sin principiella ståndpunkt: »Geijers sterbhus kan icke grunda någon rätt i anledning av försäkringsavtalet ensamt på den i polisen intagna bestämmelsen, att försäkringssumman vid Juels död skall utbetalas till Geijer.» Jag vill ingalunda bestrida,a tt förf. för denna sin sats kan hämta något stöd i svensk rätt, endast inledningsvis framhålla, att den dock icke kan anses stå i full överensstämmelse med den förut uttalade principen.
Man torde i själva verket kunna påstå, att den uppfattningom tredjemans självständiga rätt, som ovan antytts, ännu icke hos oss trängt igenom i praktiken. Ett uttryck härför finner man ock i Försäkringsinspektionens yttrande (se Gjallarhornet1909 s. 274) angående riksdagens skrivelse den 25 april 1908 om sådan ändring i gällande lag, att gift person kunde erhålla livförsäkring med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till godo. Det heter i detta yttrande bl. a.: »Av denna redogörelse [för utländsk rätt] framgår också, att sakens rättsliga lösning är beroende på frågan om vem som är den berättigade på grund av ett avslutat livförsäkringsavtal. Det svar, som i allmänhet torde, enligt svensk rättsuppfattning, lämnas på denna fråga är, att rättigheterna på grund av avtalet tillkomma å ena sidan försäkringsgivaren och å andra sidan den försäkrade. Konsekvensen härav skulle vara den, att livförsäkringssumman tillkommer den försäkrades dödsbo, försåvitt den försäkrade icke under livstiden i giltig form avhänt sig sina rättigheter på grund av försäkringsavtalet, och således,om boet är gäldbundet, den försäkrades borgenärer.»
Innebörden av detta yttrande är uppenbarligen, att en klausul i försäkringspolisen angående en viss tredjeman såsom förmånsberättigad icke i och för sig medför en självständig rätt för denne. Det skulle erfordras särskild överlåtelse av polisen från försäkringstagaren till tredjeman, för att dennes rätt må tryggas mot t. ex. försäkringstagarens dödsbo.
Jag skall till en början anföra de hithörande fall ur högstadomstolens praxis, som jag kunnat finna refererade i N. J. A.I tre likartade rättsfall, ref. i N. J. A. 1895 s. 158, 1896 ss.
133 och 181, gällde det tvister mellan konkursbo och arvingar efter personer, som varit medlemmar i livförsäkringsföreningar, enligt vilkas reglementen visst belopp skulle utbetalas till den avlidnes arvingar (resp.: änka, barn eller anförvant) eller annan person, som han i livstiden bestämt. Någon särskild bestämmelse angående förmånsberättigad synas vederbörande medlemmar icke ha träffat. H. D. tillerkände i samtliga fallen konkursboet det omtvistade beloppet. Det rådde dock meningsskiljaktighet såväl inom H. D. som i lägre instanser. Med hänsyn till att försäkringstagaren icke uttryckligen anvisat någon förmånsberättigad, torde emellertid dessa domar icke kunna anses uttala någon bestämd mening i förevarande spörsmål. — I ett rättsfall, ref. i N. J. A. 1904 s. 475, var det fråga om upptagande i bouppteckning av värdet av åtskilliga livförsäkringar, tagna av den avlidna och ställda till hennes barn eller order. H. D. biträdde med 4 röster mot 3 hovrättens uppfattning, att försäkringsbreven icke borde inräknas i behållningssumman. Här kunde det alltså förefalla, som om domstolarna antagit uppkomsten av självständiga rättigheter för barnen. Emellertid är det troligt, att domstolarna ansett försäkringsbreven ha genomgåva övergått i barnens hand och även behörigen traderats, och meningsskiljakligheterna röra sig i så fall om gåvans verkställighet. — Av större principiell betydelse är en dom, ref. iN. J. A. 1907 s. 547. Här låg saken på det sätt, att den i livförsäkringsbrevet anvisade tredjeman avlidit före försäkringstagaren, varefter vid dennes död tvist uppstod mellan hans dödsbo och tredjemans arvingar. Hovrätten och H. D. underkände utan meningsskiljaktighet de sistnämndas anspråk. Man kunde vara benägen att häri finna uttalat såsom de högre instansernas mening, att tredjeman ej förvärvat en självständig rätt, åtminstone ej i och med försäkringsavtalets slutande, ty eljest borde följdriktigt hans rätt, då försäkringstagaren ej vidtagit någon förändring i sin disposition, ha övergått till tredjemans arvingar.Det heter i hovrättens av H. D. fastställda dom, att »genom åberopade, av B (försäkringstagaren) i hennes ansökning om livförsäkring lämnade föreskrift, att livförsäkringsbeloppet efter hennes död skulle utbetalas till F (tredjeman), förfogande rörande äganderätten till livförsäkringsbeloppet efter B:s död ej kunde antagas hava ägt rum.» Motiveringen går alltså därhän att alldeles frånkänna tredjeman en självständig rätt. Emellertid är
domen i och för sig ej oförenlig med uppfattningen om tredjemans självständiga rätt, även om denna antagits ej ha uppstått före försäkringsfallet.1
I det i N. J. A. 1910 s. 145 refererade rättsfallet hade försäkringstagaren (Juel) överlämnat polisen till den förmånsberättigade(Geijer), vilken givit J. penninghjälp till studier. Därefter hade G. några år betalt premierna, men sedan återsänt polisen till J., med förklaring att J. finge sköta livförsäkringen själv. Tvisten rörde sig om, huruvida en senare av J. till annan person(Lagerlöf) verkställd överlåtelse av polisen gåve denne sistnämnde bättre rätt än G:s dödsbo. Hovrätten åberopade i sin motivering klausulen om G. såsom förmånsberättigad och ansåg att återsändandet av polisen från G. till J. icke vore att anse som en överlåtelse från G:s sida. Häri ligger ett hävdande av tredjemans självständiga rätt redan på grund av klausulen i försäkringsbrevet. H. D. kom till samma slut som hovrätten, men åberopade, förutom nyss nämnda klausul, även den omständigheten, »att försäkringspolisen överlämnats till G., avvilken J. erhållit penninghjälp till sina studier, även som att G. därefter under någon tid guldit försäkringspremierna». För övrigt ser ej heller H. D. i polisens återsändande till J. en återtransport eller ett avstående av rätten från G:s sida. Att H. D. sålunda ytterligare åberopar själva polisens överlämnande, lärer icke kunna tolkas såsom ett ståndpunktstagande emot tredjemans rättsförvärv enbart på grund av klausulen i försäkringsbrevet, i varje fall icke såsom ett uttalande för nödvändigheten av en överlåtelse av själva polisen till tredjeman. — I ett rättsfall, ref. i N. J. A. 1912 s. 330, gällde tvisten en olycksfallsersättning, och den avlidnes hustru gjorde anspråk på försäkringsbeloppet för sig personligen gentemot övriga stärbhusdelägare. Någon bestämmelse om hustrun såsom förmånsberättigad hade emellertid ej träffats av försäkringstagaren, och domstolarnas enhälliga underkännande av hustruns anspråk kan redan av detta skäl ej beröra frågan om tredjemans rättsställning .— Jfr ock N. J. A. 1912 s. 440.
Inom försäkringskretsar är som sagt den allmänna uppfattningen helt visst den, att gällande rätt icke tillstädjer erkän-
nandet av en självständig rätt för tredjeman, ehuru det å andrasidan anses önskvärt att genom lagstiftning få tredjemans rättsställning tryggad. Ett uttryck för denna åsikt ges också i det förut omnämnda yttrandet av försäkringsinspektionen, vari lagstiftning i denna riktning förordas. Söker man efter grunderna för ifrågavarande tolkning av gällande rätt, blir resultatet ganska negativt. Domstolspraxis kan näppeligen åberopas, då, såsom framgår av det föregående, något avgörande prejudikat från H. D. mot den inom försäkringsvärlden önskade tolkningen icke kan påvisas. Vad därefter frågans teoretiska lägebeträffar, kan det väl påstås, att den gamla obenägenheten mot tredjemansavtalets erkännande såsom en självständig rättsfigurhåller på att försvinna. Jag skall icke här inlåta mig på den dogmhistoriska utvecklingen 1 eller på någon redogörelse för utländska förhållanden. Det må endast med hänvisning till allmän europeisk rättspraxis och doktrin framhållas, att snarast den är bevisskyldig, som hävdar, att icke två personer genomsitt avtal skulle kunna ge upphov till en självständig rätt för tredjeman.2 Inom svensk teori har tredjemans självständiga rätt urgerats av LUNDSTEDT i nyss anförda arbete. I BJÖRLINGS lärobok i civilrätt för nybörjare hävdas, att »avtal till förmån för tredje man, så att förstå, att denne blir borgenär utan att själv vara med om avtalet», äro möjliga; »det är i sådana fall beroende på vad parterna i avtalet själva vilja, om verkan avavtalet skall bli den nu angivna» (3 uppl. s. 195 f.). I finländsk litteratur har en i viss mån divergerande åsikt, förfäktad i en redan anförd akademisk avhandling av TAWASTSTJERNA, skarpt kritiserats av prof. EKSTRÖM (Tidskrift utg. av jur. för. i Finland 1913 s. 302 ff.).
När de abstrakta satserna om tredjemansavtalet och tredjemans självständiga rätt skola tillämpas på konkreta rättsfall, uppstå visserligen mångahanda svårigheter. Man har ju ock att särskilja olika meningar om graden av självständighet i tredjemans rättsställning och särskilt rörande hans förhållande till försäkringstagarens borgenärer och arvingar.
Jag skall först något beröra frågan om tredjemans ställning efter försäkringsfallet. En förut citerad förf. i Gjallarhornet 1915s. 56, som accepterar läran om tredjemans självständiga rätt, anser denna rätt egentligen uppkomma först efter försäkringssummans förfallodag. »Klart är att efter försäkringssummans förfallodag förmånstagaren, generellt sett, äger rätt att fordra prestation i enlighet med försäkringsavtalet.» Jag är emellertid tveksam om vad förf. vill inlägga i dessa ord. Om den förmånsberättigade inställer sig hos bolaget och företer polisen, får han i regel helt visst lyfta beloppet. Men hur tryggad är hans rätt vid konflikt med andra och med bortseende från spörsmålet om försäkringspolisens legitimerande betydelse? Antag, att tvist uppstår mellan konkursboet efter den avlidne och den förmånsberättigade, vem äger utbekomma beloppet eller vem har bättre rätt till polisen? Jag är icke säker på att artikelförfattaren är beredd draga ut konsekvensen av sin ståndpunkt om tredjemans självständiga rätt därhän, att han anser denna rätt böra segra i konflikten med konkursboets anspråk. I varje fall torde, såsom ock framgår av försäkringsinspektionens yttrande 1909, den allmänna åsikten bland försäkringsmän icke vara sådan.1 Vid denna punkt synes dock den nyare uppfattningen om livförsäkringsavtalet kunna ha utsikt att bryta igenom utan lagstiftning. Även om man tar hänsyn till svagheten i den rätt, som eventuellt uppstått redan genom avtalet eller vid någon senare tidpunkt (t. ex. tredjemans accept eller ratihabition), även om man med vissa författare är obenägen att tala om en tredjemans rätt, så länge försäkringstagaren kan återkalla den, kan disponera över polisen på varjehanda sätt — en obenägenhet som näppeligen är grundad— så är det kanske lättare att erkänna uppkomsten av ert redjemans rätt i och med försäkringsfallet.2 Från denna utgångspunkt kan man heller icke säga, att någon återkallelserätt står försäkringstagarens rättsinnehavare till buds.3 Tredjemans oåterkalleliga rätt får antagas enligt avtalet uppstå med förfallotidpunkten för försäkringssumman, och det finns ingen anledning att frånkänna avtalet rättslig verkan i enlighet härmed.
Gäller det en försäkring med bestämmelse att beloppet utgår till tredjeman under försäkringstagarens livstid, blir, från den nu antagna utgångspunkten, tredjemans rätt vid förfallotiden definitiv även i förhållande till försäkringstagaren själv, som alltså icke längre kan återkalla densamma.
Emellertid synes det onödigt och oriktigt att tillgripa denna förklaring. Tredjemans rätt existerar redan före förfallodagen, ehuru den är av mera prekär art, så länge försäkringstagaren kan omintetgöra den. Rättigheten att ändra klausulen om den förmånsberättigade tredjeman (återkallelserätten), som tillkommer försäkringstagaren, kan förklaras antingen såsom en rent personlig befogenhet, som icke övergår till hans dödsbo 1, eller såsom en rätt, vilken enligt avtalet upphör i och med försäkringsfallet. Märkas bör den bestämda uppfattning, som EKSTRÖM uttalar rörande den vår rätt så närstående finska rättens ställning: »Är försäkringen [däremot] tagen till förmån för en viss person eller för vissa bestämda klasser av personer,t. ex. försäkringstagarens barn, barnbarn, brorsbarn o. s. v., så kan det icke komma i fråga, att försäkringssumman finge tillgripas i och för betalning av försäkringstagarens gäld.»2 Tredjeman torde sålunda böra tillerkännas företräde framför övriga rättsinnehavare.
Att tillämpa grundsatserna om gåva och från sådan utgångspunkt fordra överlåtelse och tradition av själva försäkringsbrevet till tredjeman är knappast rimligt. Det vore nästan en negering av tredjemansavtalet såsom självständig rättsfigur.Tredjemans anspråk härleder sig ej ur ett gåvoavtal i teknisk mening.
Före försäkringsfallet är som sagt tredjemans rätt i varje fall mera svag och osäker. Försäkringstagaren disponerar över»försäkringsrätten» och kan eventuellt återkalla tredjemansrätt, insätta en annan förmånsberättigad etc. — såvida ej uttrycklig avtalsbestämmelse lägger hinder i vägen.
Härav anses följa, att försäkringstagarens borgenärer ha tillgång till polisen vid utmätning och konkurs. Det kunde väl ifrågasättas, huruvida ej en motsatt uppfattning vore riktigare. Från den utgångspunkt, att tredjeman är ensam subjekt för
rättigheten trots försäkringstagarens särskilda befogenheter att inverka på tredjemans rätt ända till dess omintetgörande, vill sålunda EKSTRÖM — här dock i strid mot finsk praxis —hävda, att tredjemans rätt även i detta fall är oberoende av borgenärerna 1. »Den teori, jag för min del omfattat, måste naturligtvis leda därtill, att försäkringstagarens borgenärer icke äga rätt att fordra försäkringssummans användande till betalning av försäkringstagarens gäld, då försäkringen tagits till förmån för en viss person eller en viss klass av personer (barn, barnbarn o. s. v.). Om en person årligen inbetalat en viss summa på bankkonton för ett vart av sina barn, så kan det väl aldrig efter hans död bli fråga om att borgenärerna skulle kunna bemäktiga sig dessa belopp. Och jag kan icke inse, att man ur moralisk synpunkt kunde invända något mot ett dylikt förfarande. På samma sätt synas förhållandena vid livförsäkringsavtalet böra bedömas. Det enda borgenärerna här kunna göra och ur alla synpunkter måste anses äga rätt att göra, är att, därest deras gäldenärs ställning är dålig, försätta honom i konkurs och söka återvinning beträffande de belopp, för vilka dylikt då kan komma i fråga.»
Man kan väl knappast bestrida önskvärdheten av att dessa grundsatser i stort sett bleve gällande. Utan lagstiftning lärade dock ej bryta igenom hos oss. Riksdagen har i sin förutnämnda skrivelse pekat på möjligheten att utvidga regeln iU. L. § 67 till vanliga livförsäkringspoliser, en metod snarlik den, som Danmark redan begagnat. Det må ock erkännas, att de möjligheter i valet av försäkringsformer, som numera stå till buds, skulle kunna utnyttjas till borgenärernas förfång på ett betänkligt sätt, om tredjemans rätt skyddades utan andra inskränkningar än de, som följa av konkurslagens återvinningsregler.
Hittills har det varit fråga om »tredjeman» utan närmare bestämning. I regel torde emellertid den förmånsberättigade enligt polisen vara försäkringstagarens hustru eller barn, och det gäller då att undersöka, huruvida ovan antydda grundsatser därav måste modifieras.
Att större svårigheter skola möta erkännandet av tredjemansrätt i dessa fall är givet. Våra familjerättsliga grundsatser antagas allmänt stå hindrande i vägen, åtminstone i fråga om möjligheten att bereda hustru en tryggad rätt. Denna uppfattning har tydligen också legat till grund för riksdagens förutnämnda skrivelse den 25 april 1908 med begäran om lagstiftning i ämnet. I denna skrivelse heter det bl. a.: »Det torde nämligen vara obestridligt, att för en man eller hustru tryggandet av den efterlevandes eller barnens framtid i ekonomiskt hänseende är ett önskemål av så tvingande natur, att detsamma, där det genom en livförsäkring i någon mån kan uppnås, ej minst ur samhällelig synpunkt bör av lagstiftningen uppmärksammas och understödjas, för så vitt andras berättigade intressen därvid icke kränkas. Lika säkert torde emellertid vara, att under nuvarande förhållanden ändamålet med endylik försäkring i allmänhet icke kan med säkerhet uppnås utan vidtagande av särskilda mera eller mindre motbjudande åtgärder, som innebära ett kringgående av lagen.»
I en utredning, som 1895 verkställdes av v. häradshövding KARL STAAFF och är publicerad i Gjallarhornet 1907 s. 261 ff., lämnas en framställning, som torde återgiva den alltjämt bland försäkringsjurister gängse åsikten. Det framhålles här, att en livförsäkring, tagen före giftermålet, kan genom äktenskapsförord göras till hustruns enskilda egendom. Tages åter försäkringen under äktenskapet, kan ifrågasättas, att hustrun i sammanhang med boskillnad beredes en tryggad rätt (sannolikt enligt STAAFFS mening därigenom, att vid skifte av boet försäkringspolisen tilldelas hustrun), så att försäkringen därefter blir att betrakta som hennes enskilda egendom. »Att utan vunnen boskillnad direkt åt hustrun taga eller å henne överlåta en livförsäkring med den rättsverkan, att densamma bliver hennes enskilda egendom, är i alla händelser för mannen omöjligt. ... Vill mannen således till hustruns förmån taga eller å henne överlåta en livförsäkring, finnes intet annat sätt än att anordna tvenne gåvohandlingar, en, varigenom mannen till en tredje person överlåter livförsäkringen, och en, varigenom denne tredje person överlåter försäkringen till hustrun, med villkor att den skall tillhöra henne enskilt. Om ett sådant avtal icke sker i avsikt eller har till resultat att undandraga borgenärer uppfyllelsen av deras rättmätiga anspråk, lärer det icke kunna
anses obehörigt ur moralisk synpunkt.» I detta sammanhang kan ock påpekas en uppsats i Gjallarhornet 1907 s. 110, vari givas några anvisningar för räddande åt hustrun av konkursgäldenärs livförsäkring. Det framhålles, att försäkringsbolagets ombud bör i sådant syfte dels råda hustrun att söka boskillnad dels ock förmå konkursförvaltningen att, mot bekommande av återköpsvärdet, sälja försäkringsbrevet till bolaget, varpå bolaget kan överlåta det till hustrun och samtidigt ge henne lån därå till återköpsvärdets belopp för gäldande av köpeskillingen.
Den av STAAFF anförda argumenteringen är icke i och för sig bindande, ifall man utgår från den uppfattningen av tredjemansavtalet, att detsamma är ett avtal mellan promittent (försäkringsgivaren) och promissar (försäkringstagaren), i vilket avtal tredjeman (den förmånsberättigade) icke är part. Grundsatsen att i vanliga fall avtal mellan makar äro ogiltiga får ingen direkt tillämpning å livförsäkringsavtal, innefattande försäkring, tagen av mannen å hans liv till förmån för hustrun. Ett avtal mellan makarna föreligger icke här. Det invändes kanske, att detta är ett formalistiskt sätt att betrakta saken. Må så vara, formalismen är dock icke större här än i det fall, att makarna använda en mellanman enligt den metod, som av STAAFF i nyss anförda uttalande omnämnes. Och ett dylikt tillvägagångssätt har i liknande fall godkänts av högsta domstolen (se i synnerhet N. J. A. 1911 s. 24).
En sak för sig är, i vad mån en till förmån för hustruntagen livförsäkring — antaget, att försäkringsavtalet icke komme att anses ogiltigt såsom innebärande ett avtal mellan makarna— kan räddas undan mannens borgenärer.1 Först och främst gäller därvid det ovan sagda angående borgenärernas befogenhet före försäkringsfallet. Men vidare är det tydligt, att därest egendomsgemenskap mellan makarna råder, hustruns rätt enligt försäkringspolisen, såsom varande av lös egendoms natur och stiftad redan under äktenskapets bestånd, blir kommunikabel och enligt vanliga regler häftar för makarnas gäld. Det kan ej heller ifrågasättas, att en uttrycklig klausul i polisen av innehåll, att det av bolaget utfästa beloppet skall betraktas som hustruns enskilda egendom, har någon rättslig betydelse.
Därest egendomsgemenskap ej råder (äktenskapsförord, boskillnad), kan däremot hustruns rätt enligt polisen få karaktären av hennes enskilda egendom och försäkringsbeloppet följaktligen bliva i motsvarande grad befriat från anspråk av mannensborgenärer. (Det bör även framhållas, att en försäkring, tagenå mannens liv före giftermålet, kan genom äktenskapsförord bli hustruns enskilda egendom.)
Ifall en fader tar försäkring å sitt liv till förmån för ett omyndigt barn, kan detta avtal icke behandlas som en gåva i juridisk-teknisk mening från fadern till barnet, vilken skulle för sin giltighet kräva tradition till någon god man, som å barnets vägnar mottoge gåvan.1 Det är visserligen möjligt att anlita sistnämnda utväg för vinnande av syftet och sålunda överlåta (och tradera) livförsäkringspolisen till barnet, representerat av en särskilt förordnad god man eller förmyndare.2 Men barnet måste anses förvärva en självständig rätt även utansådan omgång, ifall det insättes som förmånsberättigat i polisen. Ett avtal mellan fadern och försäkringsbolaget till förmån för barnet är ett tredjemansavtal, som i enlighet med avtalets syfte skapar en självständig rätt för barnet i samma utsträckningsom eljest för en förmånsberättigad tredjeman. Huruvida denna konsekvens av läran om tredjemansavtalet har accepterats såsom gällande rätt inom försäkringskretsar, må dock lämnas därhän.
Slutligen några ord om försäkringspolisens karaktär. I mitt arbete »Om panträtt i rättigheter» har jag uttalat såsom min uppfattning, att livförsäkringsbrev, ställda på viss man, äro att betrakta som icke löpande papper, men däremot, beträffande poliser ställda på innehavaren, hävdat, att de i vissa avseenden ha naturen av löpande papper. Häremot har invänts av en i det föregående citerad förf. i Gjallarhornet 1915 s. 56, att poliser med klausul om innehavaren såsom förmånsberättigad icke kunde betraktas såsom löpande förrän, såvitt jag rätt förstått, efter försäkringsfallet. Dessutom synes förf. antaga, att en å brevet tecknad transport av innehåll, att detsamma »med
full äganderätt överlåtes å innehavaren», förvandlar polisen till löpande även före försäkringsfallet. Slutligen meddelas, att det inom vissa bolag förekommer, »att försäkringsbrevet från början på grund av särskilt avtal erhåller sådan formulering, att försäkringsrätten måste anses tillkomma den, som innehar försäkringsbrevet».
Alla äro ju ense om att en försäkringspolis icke kan annat än i begränsad mån tillerkännas löpande karaktär. Det följer av försäkringsavtalets natur, att t. ex. bolaget kan åberopa vissa invändningar även gentemot innehavare i god tro av en »löpande» polis (oriktiga uppgifter vid avtalets ingående, försummad premiebetalning etc.). Men å andra sidan kan polisen vara fri från flera eller färre sådana invändningar och därmed i allt högre grad förvärva negotiabel karaktär (»fripoliser», försäkringspoliser med slutbetalda premier). Det är svårt att uttala någon bestämd uppfattning om innebörden av den praxis, som i avseende å försäkringsbrevets juridiska natur må ha utbildat sig bland försäkringsbolagen. Jag är dock icke övertygad om att ha i mitt nyssnämnda arbete oriktigt bedömt rättsläget.
Till en början vill jag gentemot förf. i Gjallarhornet anmärka, att rättsfallet, ref. i N. J. A. 1910 s. 145, näppeligen har någon betydelse för frågan om försäkringsbrevets natur. Även om där hade varit fråga om en polis, ställd på innehavaren såsom förmånsberättigad, hade givetvis ett överlämnande av polisen (från Geijer till Juel) icke ovillkorligen behövt betyda en överlåtelse. För övrigt kan från domstolspraxis antecknas dels en dom, ref. i N. J. A. 1909 s. 318, vari försäkringsbolag ålagts utbetala försäkringssumman, oaktat den till rättsinnehavaren (ej till »innehavaren») ställda polisen förkommit, dels ett rättsfall, ref. i N. J. A. 1910 s. 348, anmärkningsvärt därutinnan, att nedre justitierevisionen synes ha, beträffande en polis ställd till viss man, tillmätt innehavarens goda tro betydelse för botande av en i och för sig ogiltig överlåtelse i enlighet med grundsatser om löpande papper.
I Gjallarhornet 1907 s. 17 f. behandlar en förf. (C. A. GÖTHE) frågan om förkomna livförsäkringsbrev och gör därvid en bestämd skillnad mellan försäkringsbrev, ställda till innehavaren, och sådana till viss man. »Ty att ett försäkringsbrev är 'ställt till innehavaren' — yttrar artikelförf. — betyder givetvis någon
ting mera än vad ordalydelsen i försäkringsbrevet angiver, och det är, att den, som har brevet i sin hand, äger rätt att bestämma däröver även under försäkringstiden, d. v. s. kan fordra att få det återköpt o. s. v.» Förf. lämnar en redogörelse för, vilka åtgärder livförsäkringsbolagen kunna vidtaga, då anmälan om förkommen polis inges, i syfte att tillvarataga både bolagets och försäkringstagarens intressen. Särskilt framhållas svårigheterna i det fall, att det är fråga om innehavarebrev med slutbetalda premier eller fripolis, ställd på innehavaren. Och slutsatsen blir, att »på en sådan förkommen försäkringspolis, som i detta fall är fråga om, kan varken lån, återköp, vinst eller försäkringssumma utbetalas, förrän sagda tid förflutit [syftar på klausuler angående preskriptionstid], och såvida ingen dessförinnan emot uppvisande av vederbörliga handlingar gjort sina anspråk gällande». Det enda fall, som icke medför någon risk eller något obehag för vare sig bolaget eller försäkringstagaren, är enligt samme förf. det, då polisen är ställd till den försäkrades rättsinnehavare eller till viss person.
Jag har sålunda kunnat åberopa ett uttalande från försäkringshåll, som direkt stöder den i mitt arbete förfäktade ståndpunkten. Att det i längden skall visa sig svårt att upprätthålla de gränser mellan olika innehavarebrev, som den förut citerade förf. i sin kritik av min ståndpunkt hävdat, förefaller mig i varje fall uppenbart.1