CARL GOOS †
Två egenskaper framför andra ställde CARL GOOS i allra främsta ledet bland de nordiska ländernas jurister i vår tid; en ovanlig klarhet i tänkandet och en ännu ovanligare förmåga att i arbetet finna all sin lust och glädje. Då han nu vid 83 års ålder bortgick, hade han använt snart sagt varje stund av sin långa arbetsdag vida bättre än de flesta av oss använda sin korta dag. Och likväl fanns in i det sista tillräcklig livskraft kvar för att låta hans bortgång kännas såsom en verklig förlust.
Hur tungt än Goos' namn väger inom rättsvetenskapen, var det under senare hälften av hans liv blott en mindre del av hans arbetskraft, som gick åt detta håll. Såsom det hänt flere framstående jurister i hans land, hände det även honom nel mezzo del cammin di nostra vita, att han — säkerligen utan synnerligt eftersträvande — indrogs i politiken, varmed snart nog följde mångfaldiga administrativa göromål av växlande och krävande art. Man kan ju beklaga, att en man med så eminent teoretisk begåvning därigenom drogs från den rena vetenskapen till sysslor, dem väl mången hade kunnat sköta lika väl; dock är en sådan klagan knappast rättvis, då man måste erkänna, att Goos i trots härav och ej minst under sitt livs senare hälft även inom vetenskapen gjorde en hel mans verk och litet därtill.
Redan innan Goos beblandade sig med politiken, hade han lagt en fast grundval för sitt anseende som vetenskapsman dels genom sina under 1870-talet utgivna, brett anlagda arbeten om dansk allmän straffrätt, dels genom sin år 1882 utgivna, i Nordisk Retsencyklopedi ingående komparativa framställning av de nordiska ländernas allmänna straffrätt. För Danmarks och Norges räkning hade han ju här ingående undersökningar — främst sina egna — att stödja sig på, men för svensk räkning knappast annat allmänt underlag än CARLÉNS
kommentar. Goos icke blott övervann de stoffliga svårigheterna; han förstod dessutom att hamra materialet till en i sanning genomskinlig klarhet — i den delen ett verkligt mönster av komparativ översikt.
Bland Goos egna insatser i straffrättsliga detaljfrågor faller den främsta under hans tidigare verksamhet såsom professor: undersökningen av handlingsfrihetens begrepp. Tillsvidare stannade emellertid dessa viktiga resultater inom den muntliga undervisningen; GETZ, även som något senare v. BAR, fick därigenom prioritet i vad angår tryckt framställning. Goos genomförde visserligen icke tanken fullständigt i sitt system (i nyssnämnda arbete av 1882): han opererar, på alldeles olika ställen i systemet, å ena sidan med begreppet handlingsfrihet (i sammanhang med den brottsliga handlingen såsom element i brottsrekvisitet), å andra sidan med "objektiva straffrihetsgrunder", varunder de typiska intressekollisionerna, sådana som nödvärn etc., införas. Men uppslaget var givet och gick vidare; utan tvivel skall åtminstone framtiden erkänna, att en mängd av den allmänna straffrättens svåra frågor på denna väg erhållit sin enkla och naturliga förklaring. Det är väl icke osannolikt, att utvecklingen på denna punkt skulle gått hastigare, om problemet från början framkommit i världslitteraturen uti den form, vari det framlades av de nordiska forskarne; nu blev i stället för lång tid v. BARS framställning utgångspunkten, en framställning, som — kanske icke alldeles utan upphovsmannens eget förvållande — länge mötte nästan endast motsägelse och missförstånd.
Goos' nästa stora verk ligger inom en annan juridisk disciplin, nämligen den allmänna rättsläran (Forelæsnin eger over denalmindelige Retslære, 1885 — 1892). Samma klara och metodiska ande som i straffrätten framträder även här, om det ock naturligen måste erkännas, att förf. icke här behärskar hela det oändliga materialet på samma sätt som inom de allmänstraffrättsliga undersökningarna. Förf:s synnerligen utpräglade begåvning för det abstrakta, för generalisationer, gör honom för ingen del blind för praktiska krav; tvärtom genomsyras hans arbete av en mycket stark utilitetshänsyn.
Ehuru särskilt under 1890-talet mycket starkt upptagen av politiska och regeringsbestyr — han var under detta årtionde bl. a. tvenne gånger minister — medhann Goos under samma
årtionde, förutom avslutande av nyssnämnda arbete i allmän rättslära, ej mindre än tvenne stora huvudverk i straffrätt: "Den Danske Strafferets specielle Del I—III, 1895-1896" och "Den Nordiske Strafferet. Speciel Del. 1899". I förstnämnda arbete övergick Goos — med förbigående av de delar av dansk allmän straffrätt, som han icke behandlat under 1870-talet till en grundlig utredning av dansk speciell straffrätt, ett verk, lika klart i den teoretiska analysen som genomarbetat i avseende på rättspraktiska detaljer — över huvud en av de bästa moderna systematiska framställningar av speciell straffrätt. —Det år 1899 utkomna arbetet utgör en fortsättning på det ovannämnda år 1882 utgivna; angående svårigheterna för särskilt den svenska rättens vidkommande gäller 1899 alltjämt detsamma som 1882. Med vilken energi Goos bemästrade dessa svårigheter, kan ingen bättre intyga än förf. av dessa rader, vilken såsom ett slags medhjälpare under dessa år ofta samarbetade med Goos; Goos behärskade i själva verket den svenska rättens detaljer åtskilligt bättre än "medhjälparen", då nybliven professor i straffrätt. Detta Goos' verk utgör som bekant ännu alltjämt den enda — visserligen helt översiktliga systematiska framställning av den svenska speciella straffrätten.
Efter 1890-talet fick Goos icke så mycket tid övrig att framträda såsom vetenskaplig författare; bl. a. var han ytterst upptagen av kommittéarbeten på skilda områden. Ett mycket viktigt sådant var hans deltagande, såsom medlem och småningom såsom ordförande, i den "kommission", som utarbetade det danska strafflagsförslaget av 1912. Kanske bör det medgivas, att han i detta verk och såsom lagstiftare icke står påsamma höjd som i den tidigare rent vetenskapliga produktionen. I en del frågor, särskilt inom det kriminalpolitiska, hade tiden gått förbi Goos; i några sådana frågor kan det kanske sägas, att Goos rört sig i en riktning rakt motsatt tidens, att hans ståndpunkt av 1912 är rätt mycket konservativare än hans gamla ståndpunkt från 1870-talet. Det kan ha gått Goos så som flere med honom, att svårigheterna att fullt konsekvent genomföra den preventivprincip, han en gång velat göra allena rådande, kommit honom att kapitulera i förtid och åter böja knä för gamla gudar. I vissa andra punkter synes Goos något okritiskt hava anslutit sig till den nya norska lagen, där man kunnat vänta sig en utveckling över
dess ståndpunkt. Allt detta hindrar naturligen icke, att även detta Goos' sista stora verk — ty såsom Goos' verk torde det utan orättvisa kunna betecknas — är ett särdeles märkligt arbete, även utan avseende på att förf. starkt närmade sig 80-talet.
Ett klart, fulltonigt, helgjutet livsverk — sådant är det totalintryck Goos efterlämnar inom vetenskapen, och man måste förvisso förvånas, då man betänker, att allt detta hans arbete inom vetenskapen dock är blott en bråkdel helt visst den mindre delen — av hans livs arbete i det hela.
Lund i januari 1918.
Johan C. W. Thyrén.