JULIUS LASSEN: Læren om Aftaler ifølge Lov 8. Maj 1917. Indledning til Obligationsrettens almindelige Del. København 1917. G. E. C. Gads Forlag. 238 + VIII sid. Kr. 5.40.
JULIUS LASSENS stora handbok i obligationsrätten — varav allmänna delen utkom 1892 (ny upplaga 1908) och speciella delen 1897 — är ett standardverk, till vilket den svenska juridiska litteraturen saknar och väl länge ännu kommer att sakna motsvarighet. På grund härav och då de ledande grundsatserna på obligationsrättens område till väsentlig del äro desamma i dansk-norsk rätt som i svensk, har LASSENS verk i stor utsträckning fått ersätta bristen på en inhemsk handbok, och svenska domare och praktiserande jurister hava vant sig att "leta i Lassen", då det gällt att vinna upplysning om vad som kan antagas vara gällande rätt, när någon bestämmelse i skriven lag icke finns att åberopa. Inom den allmänna obligationsrätten hava hittills sådana bestämmelser så gott som alldeles saknats i alla de tre skandinaviska länderna, och det är först genom den år 1915 i Sverige och 1917 i Danmark utfärdade lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, som detta tomrum i lagstiftningen blivit fyllt.1 Denna lag företer på grund av arten av de ämnen, som däri behandlas — de stå så att säga inom själva centrum för juridiken — en särställning bland de lagar, som äro frukten av skandinaviskt samarbete, och torde i högre grad än någon av de andra komma att bilda en utgångspunkt för rättsvetenskapligt samarbete mellande nordiska folken. Den litteratur, som växer upp på grundvalen av denna lag, bör därför kunna påräkna allmänt intresse även utom gränserna för det land, där den sett dagen.
I alldeles särskilt hög grad gäller detta om det arbete, som härmed anmäles för Svensk Juristtidnings läsekrets. Jämför man detsamma med motsvarande partier av den välkända handboken och de monografier, vari författaren mera utförligt behandlat samma ämnen,2 överraskas man av att finna, huru litet nytt "Læren om
Aftaler ifølge Lov 8 Maj 1917 " i själva verket innehåller i förhållande till de tidigare arbetena. Förklaringen härtill ligger emellertid däri, att de rättsgrundsatser, som JULIUS LASSEN på sin tid utvecklade och framställde såsom överensstämmande med dansk rätt, numera till stor del äro i lag fastslagna såsom gällande rätt icke blott i Danmark utan även i Sverige och, man kan nu vara viss därom, snart skola bliva det också i Norge. Ingen har därför kunnat med större auktoritet än författaren giva en vetenskaplig framställningav avtalslagens innehåll. Att en sådan kunnat bjudas svenska läsare av en dansk man, är ett glädjande vittnesbörd om att de förhoppningar icke kommit på skam, som, då samarbetet mellan de skandinaviska länderna på lagstiftningens område utsträcktes till den allmänna privaträtten, hystes, att detsamma skulle komma vårt land till godo även genom att göra det delaktigt av den rikare vetenskapliga litteraturen i våra grannländer.
LASSENS nya verk är avsett att ingå såsom en första avdelning i en blivande ny upplaga av obligationsrättens allmänna del, och anordningen av stoffet är därför densamma som i de tidigare upplagorna. Avtalslagens första kapitel — om slutande av avtal —behandlas sålunda av författaren huvudsakligen i §§ 9 och 10, avvilka den förra har den betecknande överskriften "Løfte eller Overenskomst" och den senare innehåller en närmare framställning av de ämnen, som nu regleras i lagens 2 — 8 §§. De om fullmakt gällande rättsreglerna, vilka hava sin plats i avtalslagens andra kapitel, utvecklas av författaren i § 23 under rubriken "Løfters Afgivelse ved Mellemmand", som emellertid handlar även om andra mellanhänder än fullmäktige, nämligen kommissionärer och bud, samt om den i avtalslagens 32 § andra stycket reglerade frågan om verkan därav, att ett telegrafiskt meddelande under befordringen förvanskas. Av avtalslagens tredje kapitel hava i det föreliggande arbetet endast §§ 28 — 34 upptagits till mera ingående behandling. Efter en inledande framställning om "Viljesdogme og Forventningsprincip" (§ 8 i boken) behandlar författaren sålunda tvång (§§ 28 och 29 i lagen) och utnyttjande av ekonomisk övermakt ("Udnyttelse"; § 31 i lagen) i § 15, "manglende Vilje" (§ 32 första stycket och § 34 i lagen) i § 16 samt svek (§ 30 i lagen) och rättshandlingar stridande mot tro och heder (§ 33 i lagen) i § 18.
Förutom dessa numera genom lagbestämmelser reglerade ämnen behandlar författaren rättsreglerna om omyndigas och sinnessjukas rättshandlingar (§ 14), om oriktiga och bristande förutsättningar (§ 17), om rättshandlingar stridande mot lag eller goda seder (§ 20) samt om vissa andra ogiltighetsgrunder (§ 19). Avtal till förmånför tredje man och rättsförvärv genom fullmäktig eller kommissionär hava i arbetet sammanförts i § 24, och i § 25 anföres bland annat underlåten reklamation såsom exempel på "Stiltiende Løfterog Kvasikontrakter".
Redan av denna summariska innehållsöversikt framgår, att det är
flera av rättsvetenskapens mest omstridda spörsmål, till vilka författaren i det föreliggande arbetet haft att taga ståndpunkt. I dem bland dessa, om vilka jag sökt bilda mig en egen mening, har jag så gott som alltid kommit till samma resultat som författaren. Att här närmare ingå på en del frågor, beträffande vilka min uppfattming icke sammanfaller med författarens eller i allt fall den av honom givna motiveringen synes mig mindre övertygande, skulle föra mig allt för långt. Avsikten med denna anmälan har allenast varit att fästa svenska juristers uppmärksamhet på den hjälpkälla för tolkning av avtalslagen, som numera står dem till buds, och tilllika att till författaren framföra ett varmt tack för allt vad jag av honom fått lära såväl vid studiet av hans tryckta verk som vid personligt tankeutbyte under ett mångårigt samarbete inom den skandinaviska lagstiftningen.
Tore Almén.