Hovrättsreformer på dagordningen. Såsom redan av Nya lagberedningen i dess år 1884 utgivna betänkande förutsattes, torde man kunna utgå ifrån, att vid den blivande reformen av vårt rättegångsväsenden moderna processens grundprinciper om offentlighet och muntlighet skola vinna tillämpning även beträffande våra överrätter och att sålunda parterna själva få sig ålagt att genom sina advokater inför hovrätterna föredraga målen.
    Ett konsekvent genomförande av nämnda principer i överrättsprocessen torde näppeligen kunna uppnås annat än i samband med en allmän rättegångsreform. Tanken på att med bibehållande av det nuvarande föredragningssystemet om möjligt öppna dörrarna till överrätternas sessioner, så att parterna finge åhöra föredragningen av sina mål med rätt att eventuellt muntligen yttra sig inför domstolen efter föredragningen, har dock på åtskilliga håll varit under övervägande och nu erhållit förnyad styrka genom det anförande, som chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, höll vid invigningen av Skånska hovrättens nya byggnad i Malmö under sist lidne december månad och vari betonades önskvärdheten av en dylik partiell reform av hovrättsproceduren. Inom justitiedepartementet har sedermera verkställts en preliminär utredning genom tillkallade sakkunniga angående bl. a. införande av offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt. I det följande skola några av de synpunkter, som gjort sig gällande under utredningsarbetet, antydningsvis beröras.
    Offentlig handläggning har — bortsett från muntliga förhör —icke ifrågasatts i andra fall än då mål i hovrätten föredragas tillslutligt avgörande i själva saken, alltså icke vid sådan anmälan eller föredragning, som avser beslut om anställande av vittnesförhör, muntligt förhör eller annan förberedande åtgärd. Då i fråga om föredragning av besvärsmål svårighet skulle uppstå att med nuvarande princip för kommunikationsförfarandet på förhand bestämma, om föredragningen skall resultera i ett slutligt avgörande eller blott i kommunikation, lär det bliva nödigt att omlägga kommunikationsförfarandet i hovrätt till närmare överensstämmelse med tillvägagångssättet i högsta domstolen, så att förklaring i flertalet besvärsmål infordras utan föregående föredragning inför hovrätten. Slutligen torde offentlig föredragning ej vara av nöden i mål, vari talan ej blivit i behörig ordning fullföljd eller densamma eljest av formella skäl måste avvisas.

 

    En given förutsättning för att parterna skola kunna draga avsedd nytta av offentligheten i handläggningen måste vara, att man på förhand kan veta, när ett visst mål förekommer. Parterna böra därför erhålla kännedom härom genom anslagna upprops listor och eventuellt personliga kallelser. En följd av dessa anordningar blev emellertid, att hovrätternas sessioner ej kunde såsom nu bestämmas till ett visst antal timmar per dag utan, i likhet med vad i underrätterna är fallet, måste avse ett visst antal på dagens föredragningslista uppsatta mål.
    Syftet med en sådan offentlig föredragning skulle framför allt vara att bereda parterna tillfälle att åhöra föredragningen av sina mål i hovrätten, men detta skulle ju icke hava stort värde, om de icke ägde fästa uppmärksamheten på misstag, som de trott sig förmärka, eller skarpare betona någon synpunkt, som enligt deras förmenande icke tillräckligt framhållits. Däremot bör — såvida icke muntligt förhör av hovrätten beslutats — ändamålet icke vara att bereda part tillfälle att komma med nytt processmaterial, som skulle kunna lända till uppskov i målet därför att motparten ej vore i stånd att omedelbart yttra sig över detsamma.
    En mycket svårlöst fråga är den, huru det skall ordnas med muntlig förhandling i mål, däri någon hålles häktad eller talan föres av allmän åklagare. Då en mera genomgripande reform av hovrättsprocessen i brottmål ej torde i detta sammanhang kunna genomföras och det uppenbarligen icke kan överlåtas åt de häktade eller åt åklagarna i underrätten att avgöra, huruvida deras personliga inställelse i hovrätten är erforderlig, kan det möjligen visa sig nödvändigt att i dylika mål göra anordnandet av muntlig hovrättsförhandling beroende av hovrättens bifall till därom från parts sida gjord framställning, dock med rätt för häktad att städse komma tillstädes genom ombud.
    Då skriftväxlingen hädanefter som hittills bör hava preklusiv betydelse, torde i allmänhet anledning ej finnas att taga till protokollet vad part muntligen haft att andraga, där ej hovrätten beslutat muntligt förhör i sammanhang med föredragningen. Dock böra givetvis av part lämnade erkännanden eller medgivanden, som äro av betydelse för målets utgång, antecknas till protokollet, likasom det förhållandet, att part må hava inskränkt eller återkallat sin talan, även som de upplysningar, som hovrätten kan hava av part begärt och erhållit.
    För att parternas inställelse vid föredragningen ej skall urarta till en tom formalitet, allenast bestående däri att de ombud, som till äventyrs utan att äga närmare kännedom om målets beskaffenhet inlämnat skrifter till hovrätten, komma tillstädes och begära ersättning för sin inställelse, torde det vara erforderligt att uppställa krav på vissa kvalifikationer hos dem, som tillåtas företräda parterna i hovrätten vid föredragningen. Då vi ännu ej äga något auktoriserat advokatstånd, synas andra fordringar icke kunna i detta avseende uppställas än på avlagd juridisk examen. Att strängare krav upp

 

ställas på dem, som skola muntligen föra parts talan i hovrätt, än på kommissionärer och underrättsombud, rättfärdigas även av hänsyn därtill, att hovrättsombudets uppgift vid den offentliga föredragningen huvudsakligen blir att kontrollera denna och i anledning av densamma omedelbart muntligen göra sina erinringar, och att för denna uppgifts behöriga fyllande i allmänhet måste krävas större förutsättningar, särskilt i fråga om juridisk insikt, än som kunna uppställas såsom obligatoriska för ombud i allmänhet.

 

    Att en reform i antydd riktning skulle medföra stora fördelar, torde icke kunna förnekas. Redan det ökade förtroende för domstolarna, som följer därav, att var och en, som det vill, men främst parterna själva kunna med egna ögon och öron förvissa sig om, med vilken grad av noggrannhet rättstvisterna framläggas för hovrätterna, ären given vinst. Detta ökade förtroende är också otvivelaktigt baserat på en reell grund, i det att den offentliga kritiken enligt sin natur är ägnad att i flerahanda hänseenden verka förbättrande på de institutioner, som äro föremål för densamma, och på arbetet inom dem. Den muntliga förhandlingens betydelse för sanningsforskningen och målens allsidiga utredning torde även i fråga om överrättsförfarandet vara allmänt erkänd, och muntligheten måste även i dess nu ifrågasatta, mera begränsade användning utgöra en beaktansvärd förmån. Slutligen må även framhållas, att en reform sådan som denna skulle, utan att föregripa det framtida ordnandet av överrättsprocessen efter systemet med ledamots föredragning eller med partsföredragning, just såsom en övergångsform vara ägnad att i avsevärd mån underlätta genomförandet av full muntlighet, som väl av alla eftersträvas, och säkerligen vara av stor nytta för såväl våra domares som våra advokaters utveckling.
    Att även vissa olägenheter dock skulle vara förbundna med detta förfarande, är ju tydligt. Den förlängning av arbetstiden på ämbetsrummet, som givetvis skulle uppstå, om parterna mera allmänt begagnade sig av rätten att komma tillstädes och yttra sig, torde emellertid i viss mån uppvägas därav, att den mellan parterna eller deras ombud förda diskussionen bör vara ägnad att underlätta målets avgörande och minska ledamöternas hemarbete, vartill kommer, att parternas närvaro understundom torde kunna verka rent tidsbesparande, i det visshet omedelbart kan erhållas genom upplysningar från parterna rörande omständigheter, som eljest kunnat bliva föremål för tidsödande överläggningar inom domstolen. Vissa andra olägenheter ur domstolssynpunkt ligga däri, att hovrättsledamöternas diskussion måste uppskjutas till efter det målet föredragits och parterna avträtt, att någon ojämnhet i arbetet kommer att uppstå för ledamöterna genom bundenheten vid föredragningslistorna, och att hovrättslokalerna i regel icke särdeles väl lämpa sig för att lämna allmänheten tillträde; men samtliga dessa olägenheter äro av mera underordnad betydelse i jämförelse med de fördelar, som genom reformen skulle kunna vinnas.

 

    Icke utan ett visst fog kan mot den ifrågasatta anordningen invändas, att hovrättsprocessen därigenom i många fall skulle komma att fördyras. Part, som önskade inställa sig i hovrätten, skulle ofta nödgas bekosta antingen en resa till hovrättsstaden av det ombud han förut begagnat eller ock målets inläsande av en i hovrättsstaden bosatt advokat. I åtskilliga fall skulle denna kostnad bliva utan avsevärt gagn, förutsatt att man icke funne något medel att begränsa muntlighetens användning till sådana mål, där parterna själva ansåge den vara av betydelse. En verkan i dylik riktning skulle otvivelaktigt uppnås genom en bestämmelse av innehåll, att part föratt garantera sig yttranderätt hade att under skriftväxlingen anmäla sin avsikt att komma tillstädes, där ej motparten redan gjort dylik anmälan. Införes en dylik bestämmelse, behöver part i sådana mål, där dylik anmälan ej skett, icke inställa sig enbart för att undgå risken, att motparten kommer tillstädes och yttrar något, som kunde tarva bemötande. Å andra sidan måste presumtionen vara för gagnet av en muntlig förhandling. Påkallar endera parten sådan förhandling, bör den alltså städse beviljas, motparten obetaget att utebliva.
    Olägenheterna ur kostnadssynpunkt av en muntlig hovrättsprocedu räro tydligtvis mest framträdande inom de båda större hovrättsområdena med deras ofta avsevärda avstånd till hovrättsstaden. Dessa olägenheter skulle väsentligen minskas genom utflyttning av ett pardivisioner från Göta hovrätt till Göteborg och från Svea hovrätt till någon plats i Norrland. Måhända bör en dylik uppdelning av de båda större hovrätterna betraktas såsom en förutsättning för reformens genomförande.

 

 

    För att den ifrågasatta reformen ej skall medföra en minskning av hovrätternas arbetsprodukt, torde vissa extra åtgärder i tidsbesparande syfte böra vidtagas. I denna riktning skulle införandet av obligatorisk kommunikation av flertalet besvärsmål givetvis komma att verka såsom följd av den tidsödande dubbla föredragningens bortfallande. Önskvärt vore jämväl i detta hänseende ett stadgande, attdom eller utslag skall givas inom viss kortare tid efter föredragningen, exempelvis i regel inom tre veckor, och att tiden för givningen skall tillkännagivas genast eller inom viss kort tid efter föredragningen. Det är ju en erkänd sats, att arbetets tyngd växer i samma mån, som det utan nödtvång uppskjutes.
    En annan och säkerligen icke ringa lättnad i arbetet skulle otvivelaktigt vinnas genom en rationell och vittgående specialisering av målen på de olika rotlarna, varigenom varje enskild föredragande skulle förvärva sig större sakkunskap på sitt område och därigenom större lätthet att skyndsamt sätta sig in i likartade mål. Häremot kan måhända erinras, att det skulle medföra ensidighet hos en domare att mera uteslutande syssla med vissa slag av mål och att en större mångsidighet i utbildningen vore mera önskvärd. Givet är också, att en domare under de tidigare stadierna av sin utveckling har stor nytta av att få handlägga och pröva mål av skilda slag, och i regel

 

ge ju också de förhållanden, under vilka domarutbildningen sker, de unga juristerna tillfälle att under förordnanden på olika tjänster erhålla en tämligen allsidig skolning. Men då det gäller att rationellt ordna arbetsfördelningen inom ett ämbetsverk eller en domstol ochnå de bästa möjliga arbetsresultat ur både kvalitativ och kvantitativ synpunkt, måste här liksom på alla andra områden specialiseringsprincipen vara den riktiga.
    Förslag i denna riktning hava också flera gånger varit under debatt beträffande hovrätterna utan att dock hittills leda till något praktiskt resultat. Vad Svea hovrätt beträffar, krävde visserligen för några år tillbaka ett starkt norrlandsintresse, att några divisioner av denna hovrätt skulle ombildas till en hovrätt för Norrland, med bland annat den motiveringen, att norrlandsmålen i mångt och mycket hade en säregen karaktär. Då man emellertid ej var böjd för denna åtgärdmen å andra sidan ej ansåg sig kunna helt och hållet negligera norrlandskraven, blev följden den halvmesyren, att man inom Svea hovrätt inrättade två huvudavdelningar, av vilka den ena skulle handlägga mål och ärenden från de norrländska länen. Sålunda skapade man på sätt och vis en hovrätt för Norrland utan att förlägga densamma till nämnda landsdel samt påbörjade en specialisering av målen efter i huvudsak lokala i stället för reala synpunkter.
    I nedre justitierevisionen, där specialiseringsfrågan blev aktuellvid omorganisationen 1911, lyckades denna princip, ehuru icke utan ett visst motstånd, att tränga sig igenom, varvid särskilda special rotlar infördes — utom för skiftesmål och rågångstvister samt krigsrättsmål, vilka förut varit hänvisade till specialrotlar — jämväl förbl. a. sjörätts- och tullmål, vattenmål, gruvmål och mål rörande patent, varumärken, införsel av varor med oriktig ursprungsbeteckning, rörande skada i följd av olycksfall i arbete, järnvägsdrift, automobiltrafik, elektriska anläggningar m. m.
    Sedan numera inom justitiedepartementet påbörjats en utredning jämväl angående vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar¹, däribland också i fråga om målens specialisering, lärer det väl vara att förvänta, att denna fråga omsider skall bringas till en tillfredsställande lösning i eller utan samband med förslaget om en viss offentlighet i överrättsproceduren.
 

Johan Bååth.