BILDAR DOM ANGÅENDE KVITTNINGSINVÄNDNING RES JUDICATA?
AV
DOCENTEN NILS RABENIUS.
II.
Med avseende å svensk rätt är det obestridligt, att enligt den härskande uppfattningen domen träffar ett bindande avgörande beträffande genfordran, som kvittningsvis gjorts gällande. Lika obestridligt är emellertid, att denna mening icke kan hämta sitt stöd i gällande lagbud, vilka som bekant ej lämna några upplysningar om rättskraftens utsträckning. Berörda uppfattning möter i doktrin, praxis och förarbeten till lagförslag. Meningarna äro emellertid delade rörande frågan, hur stort utrymme som bör tillerkännas rättskraften i förevarande fall. Enligt några uttalanden av äldre datum omfattar rättskraften genfordran i dess helhet. 1 I senare tid möter den åsikt, att denna regel skulle gälla endast med avseende å det fall, att genfordrans existens förnekats, varemot ett bejakande av genfordran rättskraftigt avgör densammas existens endast pro summa concurrente. 2 Såsom inledningsvis berörts, har emellertid H. D. i ett nyligen avgjort mål intagit den ståndpunkt, att jämväl förnekandet av genfordrans existens äger rättskraft endast intill summa concurrens. 3 Den moderna rättsuppfattningen i vårt land tyckes sålunda utpräglat tendera mot ett erkännande av rättskraften intill summa concurrens, såväl vad angår existensen som icke-existensen av
genfordran.1 Då emellertid, såsom antytts, gällande lag icke giver stöd vare sig för en regel av berörda innehåll elleröver huvud för ett erkännande av rättskrafts inträde med avseende å genfordran, må det stå fritt att för svensk rätts del undersöka hållbarheten av antagandet, att dom angående kvittningsinvändning bildar res judicata.
I spetsen för undersökningen ställes den numera även för svensk rätt fastslagna satsen: endast anspråket, det i käromålet resp. genkäromålet innefattade tvisteföremålet, beröres av rättskraften; domskäl vinna icke rättskraft. Det är tills vidare tillräckligt att fasthålla denna sats i dess skematiska lydelse utan ingående på dess närmare innebörd, till vilken vi längre fram återkomma. Med denna sats för ögonen är det klart, att det för avgörande av frågan om rättskraften beträffande genfordran måste bliva av principiell betydelse, vilken egenskap man tillerkänner kvittningsinvändningen. Är denna att uppfatta såsom ett med genkäromål likställt angreppsmedel (beträffande vilket man uppgivit fordran på genstämning), bjuder konsekvensen, att avgörandet angående genfordran vinner rättskraft, i vad utsträckning må tills vidare lämnas därhän. Äger åter kvittningsinvändningen karaktär av vanlig sakinvändning, baserad på det faktum, att en (civil) viljeförklaring angående kvittning avgivits, synes avgörandet av fordrans existensresp. icke-existens endast utgöra ett domskäl, som icke äger rättskraft.
Uppfattningen, att kvittningsinvändningen är ett genkäromål, har — såsom den föregående översikten visat — uppträtt i tvenne skilda huvudvarianter. Enligt den ena innebär kvittningsinvändningen, förutom ett yrkande om kvittning intill summa concurrens, jämväl ett dragande under rättens prövning av genfordran i dess totalitet, vilket får praktisk betydelse, om genfordran överskjuter huvudfordran. Domen angående en kvittningsinvändning av denna natur bildar tydligen rättskraft med avseende å hela genfordran. Berörda uppfattning angående kvittningsinvändningens natur jämte dess konsekven-
BILDAR DOM ANG. KVITTNINGSINVÄNDNING RES JUDICATA? 179
ser med avseende å rättskraften kan här prima facie bort elimineras, då den — om den över huvud någonsin ägt någon betydelse för vår rätt — i allt fall numer är helt försvunnen ur svenskt rättsliv. Enligt den andra åsikt, som i kvittningsinvändningen ser ett angreppsmedel, innefattar angreppet ifråga ett yrkande endast om realisation av motfordran i och för kvittning, sålunda pro summa concurrente. Med hänsyn till rättskraften medför denna åsikt den näraliggande konsekvensen, att genfordran åtminstone intill ett mot huvudfordran svarande belopp inbegripes under rättskraften.1 Sistnämnda åsikt rörande kvittningsinvändningens natur har som bekant flerstädes hävdats för svensk rätts del.2 Det är sannolikt, att den härskande meningen rörande rättskraftens utsträckning till genfordran för många av dess representanter framstår såsom en konsekvens av senast berörda uppfattning av kvittningsinvändningen såsom ett angreppsmedel.3
Även denna åsikt bör emellertid förkastas, och man äger följaktligen icke med utgångspunkt från densamma hämta något argument i fråga om rättskraftens utsträckning. Kvittningen är ett materiellt rättsärende, som kommer till stånd genom enensidig viljeförklaring från den kvittningsberättigade partens sida. Invändningen om kvittning innefattar sålunda intet angrepp i mening av ett genkäromål utan blott och bart ett försvar på grundval av det faktum, att kvittning skett. Domen fastslår icke i sin konklusion, att genfordran existerar, utan upptager endast såsom ett domskäl uttalandet om dess existens. 4 Det är med utgångspunkt från denna uppfattning av kvittningens och kvittningsinvändningens natur, som den följande undersökningen skall utföras, och kritiken av den härskande uppfattningen rörande rättskraften träffar sitt föremål, endast om berörda utgångspunkt fasthålles.
Om man nu från det förhållande, att domsuttalandet rörande genfordrans existens (resp. icke-existens) endast utgör ett domskäl, sluter till att nämnda uttalande icke vinner någon rättskraft, intager man i själva verket en principiellt mycket stark ställning. Man har ju härmed återfört reglerna om rättskraften i förevarande specialfall till den allmänna principen angående rättskraftens omfång i objektivt avseende och sålunda på ifrågavarande punkt bevarat den systematiska enheten, vilket ur vetenskaplig synpunkt alltid är tilltalande.
Det går emellertid icke an att omedelbart godtaga detta resultat. En av de premisser, varå detta vilar, är i behov av ett klarställande, nämligen den ur den allmänna regeln om rättskraftens omfång utspringande satsen, att domskäl icke vinna någon rättskraft. Att endast anspråket, tvisteföremålet, och ingenting därutöver omfattas av rättskraften, är en regel, som i sin skematiska formulering kan vålla missförstånd. Vad som vid ett ytligt påseende kan framstå såsom ett av rättskraften oberört domskäl utgör måhända i själva verketen beståndsdel av det rättskraftiga avgörandet av anspråket. Det gäller att efterse, vilken ställning det domskäl, att en genfordran existerar eller icke existerar, intager i förevarande hänseende.
För ett inträngande i denna fråga bör lämpligtvis för jämförelses skull framdragas ett annat exempel på s. k. domskäl, beträffande vilka det är av stor praktisk betydelse att bestämma, huruvida de omfattas av rättskraften. Detta är fallet, när helst svaranden i en rättegång gent emot kärandens anspråk gör en s. k. moträttighet invändningsvis gällande, exempelvis nyttjanderätt till den sak, som käranden på grund av äganderätt yrkar att utfå. Beträffande detta fall framställes ofta — som det tyckes i överensstämmelse med den allmänna regeln om rättskraftens omfång — den lära, att domsuttalandet rörande nyttjanderätten icke vinner rättskraft. 1 Och detta fullt generellt, sålunda med avseende såväl å det fall, att domen med ogillande av invändningen bifaller anspråket, som det fall, att anspråket med bifall till invändningen ogillas. I denna reservationsfria formulering kan emellertid regeln leda till oriktiga resultat. Domskälet angående moträttigheten intager nämligen ett väsentligt olika läge, allt eftersom det är fråga om gillande eller ogillande av käromålet.
I förra fallet utgör domskälet åtminstone till sin allra väsentligaste del enbart en ingrediens i den rättskraftiga konklusionen rörande käromålet. I tillerkännandet av anspråket att utfå saken ingår oupplösligt negerandet av nyttjanderätten. Den dom, som käranden erhållit, skulle göras illusorisk, om det tillkomme svaranden att sedermera göra nyttjanderätten gällande. Domskälet omfattas sålunda av rättskraften såsom en reflex av den rättskraft, som tillkommer anspråket. Att det just är rättskraften rörande anspråket, som utestänger mot rättigheten, visar sig däri, att förre svaranden lika litet kan yrka utgivande av den honom frånkända saken med stöd av någon annan moträttighet, exempelvis panträtt, som till äventyrs må tillkomma honom och som han kanske icke ens åberopat i den första processen. Detta giver en ledning för bestämmandet av omfånget för den rättskraft, som i det anförda exemplet angående nyttjanderätten tillkommer det domskäl, att nyttjanderätten icke existerar. Denna rättskraft får icke överskrida de gränser, som angivas av dess ändamål, som är, att den förnekade rättighetenicke får stå i vägen för det tillerkända anspråket. Skulle nyttjanderätten till någon sin funktion kunna sammanstå med ett effektivt tillgodonjutande från kärandens sida av domsresultatet, då, men endast då, må det erkännas, att den utan hinder av rättskraften kan göras gällande. De exempel, som skulle kunna framdragas på ett sådant förhållande, lära emellertid sakna praktisk betydelse. Det står sålunda fast, som redan nämnts, att domskälet, att nyttjanderätten icke existerar, äger rättskraft till sin väsentligaste del. 1
Vad åter angår det fall, då käromålet med bifall till en hithörande s. k. rättsfullföljande invändning ogillats, är det obestridligt, att invändningsfrågan icke blir res judicata. I detta fall föreligger ett fristående domskäl, som icke utgör en blott osjälvständig beståndsdel av domskonklusionen rörande huvudanspråket. Svaranden kan med avseende å rättskraften ej försig taga i anspråk mer än uttalandet, att käromålet ogillats. Det rättsläge, som en sådan dom skapat, involverar naturligen ingalunda i och för sig, att exempelvis den nyttjanderätt, som
vunnit domstolens bifall, tillkommer svaranden. Med domsresultatet kan det sålunda väl sammanstå, att käranden ägeren av rättskraften oinskränkt möjlighet att bestrida existensen av den nyttjanderätt, som svaranden sedermera gör gällande.
Det har sålunda visat sig, att domskälet rörande en moträttighet i allmänhet med hänsyn till rättskraften äger en väsentligt olikartad innebörd, allt eftersom det innefattar ett gillande eller ogillande av invändningen.
Den närmast föregående undersökningen företogs i syfte att vinna hållpunkter för bedömande av det specifika läge, som intages av det domskäl, varutinnan en genfordrans existens bejakas eller förnekas. För ett rätt begagnande av dessa jämförelsepunkter är det nödigt att till dess huvudbeståndsdelar betrakta en dom, som vare sig bejakat eller förnekat genfordrans existens. Tre moment äro här av intresse. För det första bejakandet resp. förnekandet av genfordran, för det andra gillandet resp. ogillandet av kvittningsrätten (jus compensationis) och för det tredje konklusionen: käromålets fullständiga eller partiella ogillande resp. dess gillande. De två första momentparen utgöra domskäl till domsresultatet. Vad svarar nu mot det förut betraktade domskälet, som innefattar gillandet eller ogillandet av en moträttighet? Uppenbarligen det moment, varutinnan kvittningsrätten bejakats eller förn ekats. Rörande det fall, då kvittningsrätten förnekats, råder en fullständig parallell med vad som för motsvarande fall gäller med avseende å en moträttighet vilken som helst. Det är rättskraftigt uteslutet, att svaranden sedermera för sin del kan taga i anspråk den kvittningsrätt, som i domen förnekats. Beträffande åter det fall, då kvittningsrätten bejakats, saknas jämförelsepunkter med det förut berörda exemplet på moträttighet. Det saknas här varje tänkbart utrymme för rättskraften, enär kvittningsrätten i och med den skedda kvittningen förall framtid spelat ut sin roll. 1
Återstår nu att betrakta det domskäl, som utgör föremålet för vårt huvudintresse, nämligen domskälet, att genfordran existerar resp. icke existerar. Det framgår omedelbart av det
sagda, att detta domskäl ligger på ett helt annat plan än det domskäl, varigenom en vanlig moträttighet bejakats eller förnekats. Mot detta svarade ju uttalandet angående kvittningsrätten. De resultat, som vunnos med hänsyn till rättskraften rörande mot rättigheten, få sålunda icke utan vidare överflyttas till förevarande fall. Här kan nämligen aldrig den fråga uppkomma, huruvida man har att göra med ett osjälvständigt, i domskonklusionen uppgående eller ett fullt fristående domskäl. Här äger nämligen domskälet alltid en självständig betydelse. Det är ju påtagligt, att uttalandet angående genfordran såsom sådan varken i positiv eller negativ riktning berör domskonklusionen rörande anspråket, alldenstund de båda fordringarna äga sitt i förhållande till varandra fullt oberoende liv. Att sålunda kärandens anspråk bifallits med ogillande av genfordran (och den därpå grundade kvittningsrätten), kan från rättskraftens synpunkt förena sig med att svaranden sedermera söker ut sin fullt självständiga genfordran.Det är på denna punkt den specifika karaktären hos ifrågavarande domskäl visar sig, vilket gör det nödigt att hålla detsamma isär från domskälet rörande en moträttighet i allmänhet. På en annan punkt framträder däremot överensstämmelse. Bejakandet av en moträttighet äger ju, som förutnämnts, en klar och tydlig karaktär av självständigt domskäl. I likhet härmed utgör såväl bejakandet som förnekandet aven genfordrans existens ett från domskonklusionen skilt domskäl av självständig betydelse.
Härmed är en av etapperna i undersökningen uppnådd. Den redan förut funna och såsom riktig betecknade satsen, att uttalandet om genfordran såsom varande ett domskäl icke vinner rättskraft, har hittills icke kunnat rubbas. Den premiss, varå den vilar — regeln, att domskäl ej vinna någon rättskraft — har såsom icke fullt klar till sin innebörd måst underkastas en granskning. Det har vid denna också visat sig, att den i sin skematiska formulering icke är fullt adekvat, i det att åt domskäl av ett visst innehåll måste tillerkännas rättskraft. Vad som emellertid är av betydelse, är, att detta förhållande icke berör det domskäl, varom här är fråga, uttalandet, att genfordran existerar eller icke existerar.
Med utgångspunkt från den allmänna regeln, att endast anspråket, icke domskälen, omfattas av rättskraften, står det så-
lunda fast, att domens uttalande om genfordran icke bildar res judicata. Nu gäller emellertid, att berörda allmänna regelicke är vald på måfå utan själv utspringer ur en vidare princip, nämligen den princip, som innefattar ändamålet med hela rättskraftsinstitutet. Det måste då undersökas, huruvida denna princip, vars innebörd nedan skall angivas, påbjuder utöver den allmänt godtagna regeln om rättskraftens omfång — antagandet jämväl av den sats, att domen rättskraftigt avgör frågan om genfordrans existens resp. icke-existens.
Civilprocessens uppgift är att bereda rättsskydd för privata rättigheter. Denna uppgift tages närmast i anspråk av käranden, som i och för fastställandet och realiserandet av sin rätt tager initiativet till rättegången. I den situation, som sålunda skapats, äger jämväl svaranden ett rättsskyddsanspråk, som går ut på att domstolen skall ogilla en orättmätigt väckt talan. Det av staten garanterade rättsskyddet måste sålunda för att rätt fylla sin uppgift verka till gagn för såväl kärandens som svarandens intresse. Som ett synnerligen viktigt led i processens rättsskyddsuppgift inträder rättskraftsinstitutet. Det resultat, vari processen utmynnat, vare sig till kärandens fördel eller nackdel, framstår först genom rättskraften såsom definitivt och för framtiden förbindande. Endast med ett sådant resultat kunna parterna vara betjänta. Utan rättskraften skulle rättsskyddet i många fall te sig mer eller mindre illusoriskt. Den redan slitna tvistefrågan skulle ånyo kunna dragas under rättens prövning, varvid ett nytt resultat kunde framkomma, icke heller det definitivt. Följden bleve ett permanent osäkerhetstillstånd. Dessa missförhållanden är rättskraften ägnad att utestänga. 1
Om rättskraften sålunda står i rättsskyddets tjänst, måste tydligen också dess objektiva omfång bestämmas med ledning av denna dess uppgift. Principen bliver den, att rättskraften"måste verka i den utsträckning, som betingas för effektiviteten av det parterna meddelade rättsskyddet."2 Denna princip är
naturligen synnerligen tänjbar, och dess praktiska bärighet skulle måhända därför kunna sättas i fråga.1 Det skall emellertid visa sig, att den ligger till grund för den redan förut berörda regel, som i svensk rätt är fastslagen angående rättskraftens objektiva omfång. Härmed är också ådagalagt det praktiskt befogade i att uppställa förevarande allmänna princip även som att låta den tjäna som probersten för riktigheten av den gängse uppfattningen, att en genfordrans existens eller icke-existens blir res judicata.
Parternas rättsskyddsanspråk är i eminent mening knutet till processföremålet, det civila anspråket. Liksom detta utgör hela processens grundval, så utmynnar ock processen i en dom rörande anspråket. Den rättsskyddande uppgift, som tillkommer rättskraften, måste därför åtminstone innebära, att anspråket inbegripes därunder. Härmed är ett absolut säkert minimum av rättskraftens omfång angivet. Den skulle förfela sitt ändamål, om den ej ägde detta omfång. Däremot måste sägas, att parternas rättsskyddsintresse ej med tillnärmelsevis liknande intensitet, som gäller med hänsyn till anspråket, omfattar sådana i processen uppkommande rättsfrågor, vilka i domen återfinnas såsom blotta domsgrunder. Endast såsom medelbart påverkande domsresultatet utgöra de föremål för ett principalt rättsskyddsintresse. Men detta blir uttömmande tillgodosett i och genom uppfyllande av det intresse, som knyter sig till anspråket. Däremot måste förevarande rättsfrågors slutgiltiga fastställelse i och för sig endast utgöra ett sekundärt intresse för parterna. Deras legitima rättsskyddsintresse är därför tillräckligt tillgodosett med en rättskraft, som icke omfattar domsgrunderna. Det förut angivna minimum för rättskraftens omfång bör sålunda icke överskridas; det utgör tillika ett maximum. Härmed står sålunda fast, att den i svensk rätt fastslagna regeln, att enbart anspråket och icke domsgrunderna utgör res judicata, endast är en tillämpning av den princip, att det är parternas rättsskyddsintresse, som normerar rättskraftens omfång. Bärigheten av denna princip är härmed också ådagalagd, vilket är av vikt, då det
härefter gäller att med utgångspunkt från densamma undersöka, huruvida rättskraften sträcker sig jämväl till frågan om en genfordrans existens eller icke-existens.
Dessförinnan må emellertid här några ord inskjutas med avseende å en utbredd åsikt, som vill lägga den i vår rätt gällande regeln om rättskraftens omfång på en annan grund än den, som här ovan hävdats. Det säges, att den i civilprocessen gällande dispositionsprincipen förbjuder ett utsträckande av rättskraften till domsgrunderna.1 Om sålunda exempelvis en part i full överensstämmelse med denna princip vansköter den processuella utredningen av en uppkommen prejudicialfråga, bör härav icke följa ett rättskraftigt fastslående av den för honom menliga utgången av domen i detta stycke. Man torde bevisa för mycket med detta resonnemang. Dispositionsprincipen äger jämväl och framför allt tillämpningmed avseende å anspråket. Men de dispositioner, som parten träffar i denna del, bliva ju icke förty avgörande för det framtida omfånget av rättskraften. Med framdragande av dispositionsgrundsatsen har sålunda ingen grundval vunnits för det positiva omfånget av rättskraften. I motsats härtill harden här hävdade rättsskyddsprincipen visat sig utgöra en normför rättskraftens omfång såväl i positiv som negativ riktning.2
Härefter återstår att utreda det spörsmål, som kan sägas bilda själva den innersta punkten i förevarande undersökning: är det med rättsskyddsprincipen, vars giltighet med hänsyntill rättskraften numera måste anses fastslagen, förenligt eller av densamma rent av påkallat att låta rättskraften omfatta frågan om en genfordrans existens resp. icke-existens? Be-
jakades denna fråga, innebure detta, såsom redan visats, ett avsteg från den ur rättsskyddsprincipen utspringande satsen, att domskäl i allmänhet icke vinna rättskraft. Det måste sålunda — för ett bejakande av frågan — påvisas, att med hänsyn till det speciella domskäl, varom här är fråga, rättsskyddsprincipen själv påkallar ett undantag från den vanliga regeln. Detta låter sig, såsom framgår av det följande, icke påvisas.
Till en början må en dom betraktas, som jakat kvittningsinvändningen och därmed genfordrans existens. Här kan, såsom framhållits vid behandlingen av den utländska rätten, rättskraften tänkas avse tvenne skilda ting, nämligen å ena sidan premissen, att genfordran — frånsett kvittningen — existerar, å den andra, att den numera — såsom bortkvittad —icke längre existerar.1 I förra fallet skulle rättskraftens praktiska funktion endast framträda i sådana undantagsfall, som exempelvis då kvittningsresultatet — t. ex. genom betalningfrån svarandens sida — så att säga annullerats och svaranden sedermera gör gällande sin motfordran. Här skulle sålunda rättskraften vara till i svarandens — innehavarens av genfordringen — intresse. Det säger sig genast, att en undantagsföreskrift med hänsyn till detta fall icke är påkallad. Det äger nämligen en synnerligen underordnad betydelse, och dess inträffande torde icke föresväva parterna ens som den avlägsnaste möjlighet. Något rättsskyddsintresse av en styrka,som skulle kunna taga rättskraften för sig i anspråk, förefinnes icke. Den andra innebörd man kan inlägga i en dom, som bejakat kvittningsinvändningen, eller att genfordran icke längre existerar, kommer till synes i normalfallet och äger därför större praktisk betydelse än näst förut behandlade fall. Rättskraften skulle i förevarande fall tjäna som ett skydd för käranden, för den händelse svaranden ånyo ville göra sin fordran gällande. Att rättskraften här kunde visa sig praktisk nyttig och ur rättsskyddssynpunkt försvarlig, tyckes vid första påseendet icke kunna bestridas. Käranden har ju med att ha nödgats släppa till sin fordran vid kvittningen redan uppfyllt svarandens fordran. Han synes då också äga ett legitimt intresse i att icke på nytt behöva utsättas för krav från motpartens sida. I själva verket är emellertid exceptio rei judic atæ
här obehövlig för käranden. Mot ett förnyat krav äger förre käranden ett lika verksamt skydd i invändningen, att kvittning ägt rum. Att kvittning skett, framgår med ofrånkomlig evidens ur den första processens förhandlingar, och dess giltighet kan icke sättas i fråga på samma sätt som ett faktum vilket som helst, som av domstolen prövats och bejakats. Kvittningen ligger nämligen på ett helt annat plan än ett vanligt naket faktum, i det att den innefattar ett materiellt rättsärende med självständiga materiella rättsverkningar. Den enda olikhet i förre kärandens ställning, om å ena sidanexceptio rei judicatæ, å den andra sistberörda materiella invändning står honom till buds, består däri, att han i förra fallet ernår ett omedelbart avvisande, i senare fallet ett materiellt ogillande av motpartens talan. Då det materiella resultatet i bägge fallen kommer på ett ut, ligger häri ingen reell olikhet, som skulle kunna motivera antagandet av en rättskraft i förevarande fall. Man bör sålunda stanna därvid, att för det fall, som här avses, rättskraften är obehövlig för käranden.
Härefter övergå vi till behandlingen av det fall, då genfordran till existensen förnekats. Påkallar här ett legitimt rättsskyddsintresse å kärandens sida, att genfordrans icke existens blir res judicata? Detta är så litet förhållandet, att rättskraften i föreliggande fall är ägnad att verka direkt skadligt. I detta avseende skola här närmare utvecklas de synpunkter, som ovan 1 antyddes vid behandlingen av dansk rättsståndpunkt till denna fråga.2 En dom, som ogillar kvittningsinvändningen, kan göra detta av två skäl. Antingen därför att fordringen, ehuru rättsligen existent, saknar en förutsättning för kvittning, med andra ord icke är kvittningsgill, eller också därför att genfordran icke existerar. Beträffande förra fallet säger det sig självt, att frågan om tillvaron av genfordran är oberörd av rättskraften. Detta förhållande giver en anvisning på att rättskraft icke heller i senare fallet då domen förnekat genfordrans existens bör inträda. En dom, som ogillat en kvittningsinvändning, lämnar nämligen
merendels rum för tvekan, av vilken anledning detta skett. Om en dom — såsom ofta sker — ogillar en kvittningsinvändning med den motivering, att svaranden icke styrkt sig äga kvittningsgill motfordran, framställer sig frågan: är det här kvittningsgillheten blott och bart eller genfordrans existens, som förnekats? Inför det förra alternativet tyckes det synnerligen vanskligt att tillerkänna uttalandet i fråga någon rättskraft. Anledning till tvekan, hur man rätteligen bör tyda en dom av förevarande innehåll, är så mycket större, som man kan antaga, att domstolarna ännu i stor utsträckning betrakta likviditeten såsom en materiell förutsättning för kvittning. Ty med hänsyn härtill ligger det synnerligen nära till hands att antaga, att domstolen med uttalandet, att svaranden icke visat kvittningsgill genfordran, endast velat utsäga, att, eftersom svaranden till följd av genfordrans illikviditet icke gittat styrka densamma i föreliggande process, så ogillas invändningen. Antagandet av rättskraft i ett sådant fall leder till ett materiellt orättfärdigt resultat.1 Nu är det visserligen sant, att likviditeten ej bör uppställas såsom en materiell förutsättning för kvittning. Låtom oss antaga, att också domstolarna ansluta sig till denna uppfattning. Betraktar man saken fördomsfritt, lärer ändock det förhållande, att genfordran i invändningens form införts i processen, i praktiken ofta komma att medföra, att genfordran icke får den uttömmande prövning, som skulle ha kommit den till del, om den självständigt omstämts. En genfordran, som tarvar en vidlyftig utredning, kommer merendels att röna en mer eller mindre styvmoderligbehandling från domstolarnas sida. Om domstolen till sistogillar invändningen, kan man ofta ha anledning återföra detta resultat till att svaranden ej beretts nödigt rådrum att styrkasin genfordran.2 Med hänsyn härtill bör sålunda — även då
man icke uppställer fordran på likviditet såsom en förutsättning för kvittning — förnekandet av genfordran icke vinna rättskraft. Vad angår sådana oundgängliga föutsättningar förkvittning som exempelvis att genfordran skall vara förfallen eller av samma slag som huvudfordran, lärer måhända endom, som ogillat kvittningsinvändningen, icke så ofta giva anledning till den ovan berörda ovissheten, huruvida ogillandet hänför sig till kvittningsförutsättningen eller till genfordrans existens. Beträffande hithörande fall torde nämligen ofta materialet i den första processen lämna erforderlig ledning. Utesluten är dock ej heller här en felaktig tydning av domen. Ej heller av hänsyn till sådana fall bör man därför låta rättskraften inträda.
I det närmast föregående har sålunda gjorts gällande dels med avseende å frågan om genfordrans existens, att rättskraften är obehövlig, dels med avseende å genfordrans icke-existens, att den är olämplig eller skadlig. Det är — som ånyo må framhållas— från rättsskyddsprincipens synpunkt, som den undersökning förts, som lett till sagda resultat. Det bör vidare erinras om utgångspunkten för ifrågavarande undersökning: för att rättskraften i förevarande fall skulle äga något berättigande, måste dess inträde förestavas av ett speciellt rättsskyddsintresse, som äger tillämpning på det domskäl, varom här är fråga, och icke på något annat. Hittills har endast framdragits omständigheter, som icke blott icke tala för, utan i vissa avseenden tvärtom starkt tala emot antagande av rättskraft i förevarande fall. Det kan nästan prima facie antagas, att de negativa skäl, som sålunda befunnits gälla i denna fråga, skola vara tillräckliga för att utesluta antagande av rättskraften. Särskilt måste det falla i ögonen, att dessa negativa omständigheter icke äga motsvarande tillämplighet beträffande vanliga mot-
rättigheter. Från rättsskyddsprincipens synpunkt kunde dessa fastmera sägas vara närmare belägna rättskraften, än vad som är fallet beträffande en genfordran. Likväl är man ense om att för berörda moträttigheters räkning icke vilja vindicera någon rättskraft.1 Man skulle vara frestad att härav hämta ett argument a fortiori för ett förnekande av rättskraften med avseende å genfordran.
Om vi emellertid antaga, att de skäl, som hittills framdragits och som tala emot erkännande av rättskraften å förevarande område, icke kunna tillmätas den betydelse, som här ovan gjorts gällande, så frågas, om de rent av måhända uppvägas av positiva grunder i motsatt riktning. Till en början må dåfrån utgångspunkt av den här antagna rättsskyddsprincipen spörjas, om några sådana grunder stå att framleta. Är frågan om genfordrans existens — frånsett de omförmälda skälen inegativ riktning — förknippad med ett rättsskyddsintresse av den eminenta styrka, att därav föranledes antagande av rättskraft? Ett bejakande av denna fråga skulle till äventyrs kunna tänkas stödja sig på följande argumentering. Visserligen är kvittningen åvägabragt genom den kvittande partens rent civila handling, som för domstolen därför endast äger betydelse som motivering för domen. Härav få emellertid icke undanskymmas följande omständigheter av betydelse. I kvittningen ingår såsom ett moment realisationen av genfordran, och den nämnda domsmotiveringen innefattar sålunda ett fastslående av densamma. För att nå fram till denna motivering har domstolen i självaverket måst underkasta genfordran en lika intensiv prövning som huvudfordran. I förening ha sålunda dels den rent civila handlingen, kvittningsförklaringen, dels den på grundval härav stödda invändningen skapat ett processuellt resultat, som är alldeles likställt med det, som åstadkommits genom väckande av käromålet. Det är då också rimligt, att det förra resultatet bör anses omfattat av ett rättsskyddsintresse, som är lika starkt som med avseende å käromålet, och att sålunda reglerna om rättskraftens inträde skola lämpas därefter. Med andra ord, liksom domen angående käromålet rättskraftigt fastslår anspråkets existens resp. icke-existens, så avgör ock domen an-
gående kvittningsinvändningen med rättskraft frågan om genfordran.
Denna argumentering är icke hållbar. Dess väsentliga fel består däri, att den förbiser gränserna för kvittningsinstitutets funktion. Kvittningen är knuten till ett rent tillfälligt rättsläge, som korteligen kan sägas bestå i den samtidiga tillvaron av alla de för kvittningen nödiga förutsättningar. Tänker man sig denna situation så att säga inflyttad i processen, så kan — om man närmast ser saken från den kvittande svarandens synpunkt — denne ej rimligen begära mera än att få njuta frukterna av själva kvittningsresultatet, d. v. s. att få med rättskraft fastställt, att kärandens fordran icke längre existerar. Men däremot ligger det utanför hans rättsskyddsintresse att få genfordran fastslagen jämväl i och för sig, d. ä. utanför den ram, som betecknas av kvittningssituationen. Den ovan berörda argumenteringen låter sig för övrigt avvisas även på en annan linje än den hittills angivna. Man måste nämligen spörja sig: åsyftar icke en svarande, som gör gällande en vanlig moträttighet, att underlägga denna en prövning, lika uttömmande som den, vilken kommer en genfordran tilldel, och kommer icke jämväl en sådan prövning till stånd? Förvisso är detta händelsen. Svarandens rättsskyddsintresse är sålunda lika starkt dokumenterat i detta fall som med avseende å en kvittningsinvändning. Då det likväl ej sättes i fråga att utsträcka rättskraften till detta fall, förefinnes ingen anledning att skänka kvittningsinvändningen någon undantagsställning.
Den ovan angivna och här tillbakavisade argumenteringen till stöd för rättskraften med avseende å genfordran låter sig sålunda ej upprätthållas, om man verkligen gör allvar av den ståndpunkt, att kvittningen är ett materiellt rättsärende och kvittningsinvändningen en vanlig sakinvändning. Om ifrågavarande försök — liksom varianterna därav — att taga rättskraften i anspråk med avseende å kvittningsinvändningen gälleri själva verket, att de mer eller mindre förtäckt leda sitt ursprung från den äldre och här förkastade uppfattningen, att en kvittningsinvändning är ett förstucket genkäromål.
Det har emellertid även gjorts försök att under medvetet avståndstagande från sist berörda uppfattning på annan änförut angiven väg prestera ett försvar för rättskraftens utsträckning i förevarande fall. Rättskraften skulle vara påkallad
av "processuella ändamålsenlighetshänsyn".1 Eftersom genfordran redan vunnit en uttömmande behandling i den första rättegången, bör en förnyad prövning av densamma uteslutas genom rättskraftens inträde. Detta argument — som visserligen äger ett samband med den här hävdade rättsskyddsprincipen — går tillbaka till en grundsats, som förr har uppställts såsom vägledande för hela rättskraftsinstitutet och som formulerats i orden: non eadem quæstio revocetur. Såsom ledande princip har denna grundsats övergivits av den moderna rätten. Eadem quæstio innefattar ju icke blott anspråket, processföremålet, utan jämväl allehanda rättsfrågor i övrigt, som efter att hava avgjorts i en process dragas under en förnyad prövning. Principen i fråga äger tydligen den närmaste gemenskap med SAVIGNYS lära, att icke endast anspråket utan även domskälen omfattas av rättskraften. Med den stora räckvidd, som grundsatsen äger, låter det sig därför ej göra att med densamma vilja motivera rättskraftens utsträckning till genfordran. Man bevisar för mycket därmed. Det inses ej, varför ifrågavarande princip skulle äga tillämpning å genfordran men icke exempelvis på mot rättigheter i allmänhet.
De positiva skäl, som skulle kunna åberopas för antagande av rättskraft med avseende å genfordran, hava sålunda genomgående visat sig ohållbara. Riktigheten av den mening, som här hävdats, torde alltså stå fast: dom angående kvittningsinvändning bildar icke res judicata med avseende å genfordran.2
Detta resultat kan måhända förefalla främmande, ur den synpunkten, att det icke överensstämmer med den lösning, som det föreliggande spörsmålet vunnit i något av de moderna rättssystem, för vilka redogjorts i förra delen av denna uppsats. Vår lösning saknar dock ingalunda beröringspunkter med nämnda system. Såsom framgår av den i första avdelningen av denna uppsats givna översikt, står densamma till sitt ena led i överensstämmelse med det tyska och till sitt andra led med det dansknorska systemet.