NÅGRA ANTECKNINGAR RÖRANDE STRAFFPROCESSEN VID DE TYSKA UNDERDOMSTOLARNA.1

 

AV

T. F. REVISIONSSEKRETERAREN NILS ANDERSSON.

 

I.

Straffprocessens allmänna principer.

Förfarandet i den tyska straffprocessen är i princip ackusatoriskt, men den motsatta principen, inkvisitionsförfarandet, är dock ingalunda helt åsidosatt, i det att t. ex. åtalet, en gång väckt, icke får återkallas, utan målet blir domstolens egendom, ej blott när huvudförhandling, d. v. s. rättegång i egentlig mening, öppnats, utan redan i och med inledandet av den på rent inkvisitoriska principer grundade förundersökningen (richterliche Voruntersuchung).
    Det straffprocessuella förfarandet, såvitt angår själva domstolsförhandlingen, karakteriseras vidare därav, att det är muntligt och omedelbart samt offentligt och grundat på fri bevisprövning.
    Vad sålunda angår principen muntlighet och omedelbarhet, har domstolen endast att taga hänsyn till vad parter, försvarsadvokater, vittnen och sakkunniga muntligen andraga, men icke till vad akterna härutöver utvisa. Icke ens åklagarens stämning (die Anklageschrift) får i huvudförhandlingen uppläsas — ett förhållande som med angivna principer blir självklart, då man besinnar, dels att lagen föreskriver uppläsning av rättens beslut om öppnandet av huvudförhandlingen (der Eröffnungsbeschluss), vilket beslut upptager vad som lägges svaranden till last, dels ock att stämningen därutöver icke innehåller annat än en sammanfattning av resultatet av för-förfarandet, vars uppgift ju blott är att förbereda huvudförhandlingen. Däremot är det uppenbart, att innehållet för domaren såväl som för åklagare och försvarsadvokat har informatorisk, orienterande betydelse under deras egna förberedelser till huvudförhandlingen.
    Hela processmaterialet skall emellertid i huvudförhandlingen — och endast där — med den omedelbarhet, som den muntliga framställningsformen innebär, och i ett enda sammanhang framläggas. Går bevisningen ut på att åberopa en persons iakttagelser i ämnet,

 

1 Anteckningarna återgiva iakttagelser gjorda under en stipendieresa i Tyskland åren 1906 och 1908 och utgöra delvis utdrag ur den berättelse, som däröver avgivits till justitiedepartementet. 

196 NILS ANDERSSON.skall denne höras i huvudförhandlingen. Sådant förhör får ej ersättas med uppläsande av protokoll över något förhör med personen i samma ämne på det förberedande stadiet, vore också hans utsaga beedigad, än mindre med föredragning av attester o. d., även om alla parter skulle därtill giva samtycke. En annan sak är, att domaren äger begagna sig av dylika protokoll eller attester till ledning under vittnesförhöret.
    Avvikelser kunna göras, men dessa äro i lagen noga begränsade. Om sålunda t. ex. vittne eller sakkunnig i för-förfarandet blivit av domare hörd, med eller utan ed, men före huvudförhandlingen avlidit eller på annan grund ej kan där bliva ånyo förhörd, så kan istället ske uppläsning av protokollet över förhöret. Men för sådant uppläsande erfordras formligt, motiverat och i protokollet upptaget beslut av rätten, därvid tillika skall anmärkas, huruvida personen ifråga var hörd på ed eller icke.
    Det faller av sig självt, att vid de tyska domstolarna är bannlyst ett förfaringssätt, som nog tämligen ofta lär förekomma vid vittnesförhör inför våra domstolar, nämligen att en vittnesattest, framlämnad av part eller vittnet, med eller utan uppläsning får gälla för vittnesmål, därest vittnet efter generellt framställd fråga förklarar sig på avlagda eden vitsorda handlingens innehåll. I sådant avseende stadgar dock den tyska processordningen, att om ett vittne eller en sakkunnig, som förut vare sig inför domare eller annan myndighet undergått förhör i ämnet, vid vittnesförhöret förklarar sig icke kunna längre minnas ett eller annat förut uppgivet förhållande, så kan tillstöd för vittnets minne förhörsprotokollet i dithörande delar uppläsas. Sådant kan också ske, om det skulle yppas motsägelser mot avvittnet förut lämnade, protokollförda uppgifter och dessa motsägelser ej kunna utredas, med mindre förhandlingen skulle avbrytas. Men härmed äro också angivna de enda fall, då uppläsning ur akterna får äga rum vid förhör med ett vittne.
    I fråga om den tilltalades egna uppgifter förekomma ock ett parfall, då läsning ur akterna kan försiggå. Till bevis om ett erkännande av den tilltalade få nämligen tidigare av honom avgivna förklaringar, som tagits till domares protokoll, ur detta uppläsas; och vidare kan för utredning av motsägelser mot förut lämnade uppgifter protokoll föredragas under enahanda förutsättningar som vid vittnesförhör.
    Om det slutligen anmärkes, att sådana handlingar som utgöra egentliga skriftliga bevis — bland vilka lagen särskilt nämner utdrag av straffregister, mantals- och kyrkoböcker samt utslag rörande tidigare bestraffning — skola uppläsas samt att intyg eller utlåtanden av offentliga myndigheter även som läkarintyg rörande mindre svår kroppsskada kunna uppläsas, så äro härmed antydda de fall, då överhuvud taget handlingar få föredragas eller ha någon betydelse i den egentliga domstolsförhandlingen i brottmål. Protokollet måste alltid innehålla anteckning om sådan uppläsning, vilken, om den skett i andra fall än uttryckligen i lag medgives, kan utgöra revisionsgrund.

 

STRAFFPROCESSENS ALLMÄNNA PRINCIPER. 197    I protokollet taga sig dylika episoder av förhandlingen ut på ungefär följande sätt:
    "Beslutat och avkunnat: — på hemställan av åklagaren — att uppläsa protokollet över förhöret med vittnet K. inför undersökningsdomaren (blad 10—12 i akterna), enär K. är för avlägset boende för att kunna inställa sig här personligen.
    Härefter upplästes nämnda protokoll, varjämte det fastställdes, att K. blivit hörd på ed."
    Ytterligare ett par exempel för att visa, hur angelägen man är att i protokollet noga angiva varje liten avvikelse från bestämmelsen, att processmaterialet skall hämtas omedelbart ur den muntliga förhandlingen:
    I ett mål inför 10:de straffkammaren vid Landgericht I, Berlin, mot ett tjuvband om 30 personer, alla häktade, hade en av de tilltalade, H., en dag på väg till sessionsrummet kastat en papperslapp till en av sina medparter, innehållande vissa förhållningsorder för rannsakningen ("Albert, sage wir kennen uns nicht" etc.). Emellertid hade denna lapp uppsnappats av en fångknekt S., som sett, vem som kastade den, och nu skulle höras såsom vittne härom.
    Denna tilldragelse behandlades av rätten och skildrades i protokollet sålunda:
    "Det av vittnet S. överlämnade, med bilaga I betecknade papper, som lär vara skrivet av tilltalade H. och som nu för honom företeddes, blev på hemställan av åklagaren och efter övriga intressenters hörande samt i enlighet med avkunnat domstolsbeslut uppläst i ändamål att få dess innehåll fastställt.
    H. nekade samt fick göra skriftprov, som fogades till protokollet under bilaga II."
    I ett annat fall antecknades i protokollet följande:
    "Efter åklagarens hörande, beslutat och avkunnat: — i och för bevisning om ett erkännande — att uppläsa protokollen över förhören med svaranden den 27 juni och 12 juli 1905. Detta skedde."
    Muntlighets- och omedelbarhetsprincipen är tillämpad jämväl därutinnan, att huvudförhandlingen skall äga rum i oavbruten närvaro av de personer, som skola fälla domen, således domare och i jurymål jämväl de edsvurna jurymännen, samt av en åklagare och en protokollsförare. Under ett och samma måls handläggning kunna således visserligen olika åklagare och protokollsförare fungera å skilda tider, liksom för övrigt mer än en åklagare och försvarsadvokat må samtidigt fungera i målet, men däremot måste samma domare och jurymän oavbrutet tjänstgöra i ett mål från början till slut.
    Åtskilliga mål äro emellertid av den omfattning, att huvudförhandlingen kan pågå flera dagar, ja flera veckor å rad. Det är ju då tänkbart, att en domare eller juryman av en eller annan anledning nödgas avbryta sin tjänstgöring. För sådan eventualitet ochdå man eljes måhända skulle nödgas taga om handläggningen av målet från början, adjungeras alltid en biträdande domare (Hilfsrichter) samt dessutom i jurymål biträdande jurymän (Hilfsgeschworene), vilka allt från första stund oavbrutet skola övervara handläggningen men givetvis måste förhålla sig fullkomligt passiva, så

 

198 NILS ANDERSSON.länge de icke i händelse av inträffande vakans behöva tagas i anspråk.
    Sitt kanske mest påtagliga och konsekventa uttryck finner muntlighets- och omedelbarhetsprincipen vid de tyska underdomstolarna däri, att det hela koncentreras i en enda avgörande huvudförhandling, som, om den avbrytes utan att senast på fjärde dagen därefter fortsättas, måste ånyo företagas från början med nytt förhör av den anklagade samt förut hörda vittnen och sakkunniga o. s. v. Det förekommer också sällan eller aldrig, att en huvudförhandling uppskjutes längre än till andra eller tredje dagen. Det regelmässiga är, såsom förut nämnts, att förhandling, överläggning till utslag och utslagets avkunnande följa i omedelbart sammanhang.
    Från bestämmelsen om offentlighet vid huvudförhandlingen äro stadgade vissa undantag, i det att dels äktenskapsmål på endera partens yrkande skola handläggas inför lyckta dörrar, dels offentlighet kan uteslutas vid handläggning av ett mål eller del därav, om den kan anses innebära någon fara för allmän ordning, i synnerhet statens säkerhet, eller vara för sedligheten stötande, dels ock tillträde tillförhandlingarna kan förvägras minderåriga och vissa andra personer. Dock kan domstolen under alla omständigheter tillåta enskilda personer att övervara icke offentliga domstolsförhandlingar.

 

    Tillämpningen av det ackusatoriska tillvägagångssättet i brottmål medför bl. a., att parterna principiellt få så gott som fria händer i fråga om det bevismaterial de vilja framlägga till behandling i rättegången. Sålunda måste bevisningen eller, sett från domstolens synpunkt, upptagandet av bevisning (Beweisaufnahme) omfatta alla instämda vittnen och sakkunniga, som inställt sig, även som alla övriga i vederbörlig ordning framförda bevismedel, vare sig domstolen anser dem äga betydelse för målets prövning eller icke. Endast idet fall att åklagare och svarande part därtill uttryckligen lämna samtycke, kan domstol underlåta att taga befattning med särskilda delar av de bevismedel, som sålunda framförts.
    Förstnämnda stadgande, genom vilket domstolen uteslutes från all bestämmanderätt över vilka bevismedel som skola upptagas, gäller dock, egendomligt nog, icke de vittnen eller sakkunniga, som på anmodan av parterna infunnit sig och av dem i förhandlingen åberopas utan att vara instämda (vorgeladen), ej heller de bevismedel i övrigt, som medhavas utan att vara såsom bevismedel betecknade i akterna, innan huvudförhandlingen börjar. Upptagandet av dylik bevisning är beroende på rättens beslut i det särskilda fallet. Men stadgandet i fråga är begränsat genom en än mer betydelsefull undantagsbestämmelse. I alla mål, som handläggas inför Schöffengerichteller inför en straffkammare i Landgericht, då denna såsom andra instans över Schöffengericht behandlar mål rörande förseelser (Ubertretungen) och privata åtal, tillkommer det domstolen att bestämmaden omfattning, i vilken upptagandet av bevisning skall äga rum,och detta utan att vara bunden av tidigare beslut eller av parters

 

STRAFFPROCESSENS ALLMÄNNA PRINCIPER. 199yrkanden eller frånträdanden. Dessa undantag kunna visserligen förklaras därigenom, att protokollet över förhandlingarna i Schöffengericht, där endast jämförelsevis obetydliga mål handläggas, skolainnehålla det väsentligaste av bevisningen och att målet i hela dess vidd kan dragas under högre domstols handläggning och prövning (genom rättsmedlet Berufung); men de synas dock stå illa tillsammans med den för tyska straffprocessen gällande ackusationsprincipen. Enligt denna princip skulle nämligen rättegången i brottmål snarast gestalta sig såsom en rättsstrid mellan åklagare och svarande samt parterna följaktligen själva äga bestämmanderätt över bevismedlen och deras användning.
    För den, som någon tid åhört domstolsförhandlingar vid de tyska Schöffengerichte och Landgerichtes straffkamrar, faller denna dualism i den viktiga frågan om förfoganderätt över bevismaterialet genast i ögonen. Man ställer ovillkorligen upp för sig spörsmålet, vilketdera systemet är det bästa. För min del kom jag till den bestämda övertygelsen, att förfaringssättet vid Schöffengerichte obetingat har företrädet.
    Det bör vara domstolens både rätt och plikt att, när ett mål där är anhängiggjort, söka förhjälpa det till en allsidig, uttömmande utredning inom ramen för de framställda ansvarsyrkandena. Härvidlag bör domstolen icke vara hänvisad endast till den av parterna erbjudna bevisningen, utan domstolen bör också ex officio kunna inkalla andra vittnen och anlita andra bevismedel, om den anser dem äga betydelse för målets prövning. Men skall nu domaren vara tvingad att kritiklöst till bearbetning upptaga allt det processmaterial, som parterna behaga framlägga i ett brottmål kanske mindre för bevisningens skull än i annat syfte, så ligger det nära till hands, att hans intresse slappnar och att han under förhandlingarna så småningom kommer att intaga en allt för stor passivitet. Också låg det städse över Schöffengerichte en helt annan fart och energi, ett helt annat liv, än som i allmänhet förmärktes under förhandlingarna inför straffkamrarna. Den påtvungna passiviteten i fråga om förfoganderätten över bevismedlen — detta att domaren ofta skulle tröska med vittnesförhör och sakkunnigutlåtanden, som egentligen lågo utanför ämnet, syntes liksom verka förlamande på hans energi, hans sätt att leda förhandlingarna; och vid många tillfällen måste man beundradet tålamod och den uthållighet, som trots allt presterades av ordförande och ledamöter i straffkamrarna. Sålunda är det mycket vanligt, att i straffkamrarna höras åtskilliga vittnen, som ingalunda ha något "i själva saken sig bekant", utan endast kunna lämna upplysningar av ytterst indirekt, sekundär betydelse — vittnen, vilka blott tillkännage sin åsikt, sin uppfattning om innebörden av något faktum, som möjligen kunde äga betydelse vid målets prövning, eller vittnen, vilkas upplysningar ej ha ens det mest avlägsna sammanhang med målet.
    Än egendomligare ter sig det sätt, på vilket parterna, främst naturligtvis svarandena och deras försvarsadvokater, för bevisningen i

 

200 NILS ANDERSSON.brottmål vid Landgerichte begagna sig av sakkunniginstitutionen. Man överraskades stundom av att finna ända till ett tiotal sakkunniga även i jämförelsevis obetydliga mål engagerade dels av åklagare dels av svarande och försvarsadvokater.
    Sakkunnigas medverkan i brottmål kan ofta vara nödvändig eller i alla händelser äga stor betydelse för sanningens utletande. Men institutionen kan också missbrukas, framför allt när rättegången, såsom lätt kan ske, urartar till ett slags krig mellan åklagare och försvarsadvokater med en sensationslysten allmänhet såsom åskådare, ett krig, där trupperna utgöras av sakkunniga, som, åtminstone då de icke äro officiellt anställda vid rätten, ibland kunna bete sig såsom legotrupper. Det föreföll, som om dylika sakkunniga vid avgivandet av sina utlåtanden en och annan gång allt för gärna ville överskrida gränsen för konstaterandet av fakta, komma in på hypotesernas område och med alltför betänklig iver omhulda dessa hypoteser.
    En mycket anlitad försvarsmetod var att med sakkunnigas tillhjälp söka få den tilltalade eller vissa vittnen förklarade otillräkneliga eller mindre tillräkneliga. Så kallade psykiatrici funnos, om vilka det påfullt allvar påstods, att de principiellt ansågo icke blott varje brottsling, utan över huvud taget varje människa, vilkens sinnestillstånd de skulle undersöka och yttra sig om, vara mer eller mindre sinnessjuk. I detta påstående låg naturligtvis någon överdrift, men åtminstone i ett par av mig iakttagna fall syntes det äga ett visst fog.
    Då en sakkunnigs uppgift ju oftast är att skärskåda och pröva viss del av bevismaterialet till belysning av skuldfrågan, kan det sålunda också inträffa, att han med sitt utlåtande föregriper domaren i dennes bevisprövande verksamhet. I all synnerhet torde detta gälla jurymålen, där edsvurna lekmän skola besvara frågan om den tilltalades skuld. Ty det ligger nära till hands, att jurymännen förr än yrkesdomaren skola låta sig påverka genom dessa sakförståndiga, vilka ändå alltid stödja sig på en viss auktoritet.
    Enda säkra korrektivet mot nämnda olägenheter torde vara att principiellt lägga förfoganderätten över bevismaterialet i domstolens hand, parterna naturligtvis obetaget att därutinnan få framställa sina yrkanden och göra sina påminnelser. Därvid bör domstolen vara skyldig att, i händelse dylikt yrkande avslås, motivera avslaget samt part vara berättigad att få frågan prövad av högre domstol. Förslaget till ny straffprocessordning för tyska riket stadgar också såsom allmän regel, att "Beweisaufnahme" skall omfatta allt vad rätten anser vara av vikt för målets prövning.

 

    Av utomordentlig betydelse i den tyska straffprocessen är, att så gott som inga skrankor äro uppställda mot anlitande av bevismedletvittnen, för så vitt dessa kunna lämna någon upplysning i målet. Vittnesjäv i egentlig mening existera sålunda icke, ty principiellt skall envar kunna höras såsom vittne i ett mål. Det är varje medborgares plikt att på kallelse av vederbörande myndighet avgiva sin vittnesberättelse. Endast i vissa undantagsfall äger till vittne åbe-

 

STRAFFPROCESSENS ALLMÄNNA PRINCIPER. 201ropad person åtnjuta befrielse från sådan skyldighet och vägra att avlägga vittnesmål, men det ankommer uteslutande på honom själv,om han vill begagna denna rätt eller icke. Dessa personer äro make, trolovad, syskon, barn och vissa andra skyldemän till en anklagad, d. v. s. icke blott till den, mot vilken åtal — allmänt eller privat— är väckt, utan också till den, mot vilken allmänt åtal är under förberedelse. I vad förhållande således ett åberopat vittne än stårtill exempelvis käranden i ett privat åtal, berättigar detta förhållande icke sådant vittne att undandraga sig vittnesmål. Benämningen vittne (Zeuge) användes och bestämmelserna därom äro tillämpliga jämväl på det förberedande förfarandets stadium, där således ifrågavarande personer också ha rätt att undandraga sig att lämna upplysningar.
    Begagna de sig icke av rätten att vägra vittnesmål, skola de höras, men då icke med nödvändighet på ed, utan äger domstolen pröva, huruvida eden skall tagas av dem eller icke. Principiellt skall vittneseden avläggas före vittnesmålet, men domstolen kan, om den hyser betänkligheter i det särskilda fallet, uppskjuta edgången tilldess vittnesberättelsen blivit avlagd. I detta hänseende syntes det vara allmän praxis, att av vittnen, som avstodo från rätten att förvägra vittnesmål, icke togs ed förr än efteråt. Nyss angivna, till sådan vägran berättigade personer kunna nämligen efter avgiven berättelse också vägra att edfästa sin utsaga. Präster, läkare och advokater äro också under vissa förutsättningar berättigade att vägra avlägga vittnesmål, men de äga icke, därest de avstått från denna rätt, undandraga sig vittneseden. Personer under 16 år, sinnessjuka o. d. även som personer, vilka äro misstänkta eller dömda för delaktighet i det brott, varom fråga är, kunna också höras såsom vittnen, men utan ed.
    Vid de tyska domstolarna skall vittneseden, vare sig den avlägges före eller efter vittnesberättelsen, tagas av varje vittne för sig, icke såsom hos oss av alla vittnena under ett och samma rättegångstillfälle på en gång. Enligt förslaget till ny straffprocessordning skall dock ed kunna tagas av flera vittnen samtidigt. Men däremot skulle det bliva obligatoriskt, att vittneseden tages efter det att berättelsen avgivits eller också först sedan "Beweisaufnahme" avslutats, alltså sedan alla vittnen och sakkunniga blivit hörda samt all annan bevisning ägt rum.
    Det verkade till en början något egendomligt, att t. ex. i åklagarmål såväl målsäganden som dennes hustru och barn o. s. v. fingo höras såsom vittnen; och på det hela taget förekom det, så vitt jag kunde finna, sällan, att åberopade vittnen, som ägde rätt att undandraga sig att vittna eller med ed bekräfta avlagt vittnesmål, begagnade sig av denna rätt. Och aldrig kunde jag för min del spåra någon anledning till betänkligheter mot att behandla personer i dylik ställning såsom vittnen. Domare såväl som åklagare, härom åtsporda, förklarade enhälligt, att om en person under angivna förhållanden beslutat sig för att vittna, så kunde man i regel utgå ifrån att beslutet tillkommit, icke för att föra domstolen bakom ljuset, utan

 

202 NILS ANDERSSON.för att bidraga till sanningens utletande: man kunde lita på att de icke ville svika det stora förtroende till vederbörandes rättskänsla och sanningskärlek, som ju onekligen ligger däri, att personer i så nära förhållande till en part få vittna i målet.
    Det måste också medgivas, att möjligheterna för sanningens utletande samt därmed också för en god rättsskipning kunna bliva väsentligt begränsade genom de ovillkorliga vittnesjäven. Mål finnas så beskaffade, att det endast är i undantagsfall som åtalet överhuvud taget kan stödjas med bevisning, om icke den förfördelade själv eller hans närmaste få vittna. Den, som följer domstolsförhandlingar i brottmål vid de tyska domstolarna, får oavbrutet de mest slående bekräftelser på ohållbarheten av systemet med dessa vittnesjäv i den svenska processen och fördelen av fördomsfrihet härutinnan. Här må endast anföras ett par av de många utav mig iakttagna fall, som föranleda dylika reflexioner.
    En internationell förbrytare S. med fickstöld till specialitet, svensk till börd och hemvist, stod inför en straffkammare vid Landgericht I i München tilltalad för att hava vid utgåendet från en teater i trängseln försökt stjäla en portmonnä med inneliggande större penningsumma från en fabrikör P. Denne hade märkt och förhindrat tilltaget, upptäckt den skyldige, förföljt honom ut på gatan samt behållit honom i sikte och omsider med polismans tillhjälp fått brottslingen fasttagen.
    S. häktades och ställdes under tilltal för fickstöld, men nekade. I rättegången hördes målsäganden P., den ende som visste huru det hela tillgått, även som hans hustru såsom vittnen på ed; varjämte — bland annat — noggranna upplysningar om S:s föregåenden inhämtades. Det framgick av dessa upplysningar, att S. straffats åtta gånger i Danmark, Preussen och Österrike för stölder samt en gång i Sverige för grovt våld. Upplysningarna här hemifrån gåvo också vid handen, att S. in alles fem gånger stått inför svensk domstol tilltalad för fickstöld, men alla gångerna måst frikännas »i brist på bevisning». Åtalet inför Münchendomstolen fick den utgång, att S., tack vare målsäganden P:s och delvis dennes hustrus vittnesmål, om vilka båda makars trovärdighet det för övrigt icke kunde råda det ringaste tvivel, blev dömd tillfyra års fängelse för försök till fickstöld.
    Tillämpning av de bevisregler, som gälla för svensk domstol, skulle omöjliggjort S:s fällande under sådana omständigheter som de angivna. P. var ju »målsägande» eller »angivare» och hade således icke kunnat höras såsom vittne; någon bevisning, som kunnat ersätta denna, fanns icke, ty hela utredningen och bevisningen i övrigt stod och föll med detta vittnesmål.
    På enahanda sätt blevo ett par våldsverkare, som förövat hemfridsbrott och våld, befordrade till straff, i det att målsägandena, nämligen husbondefolket och deras dotter samt en tjänstepiga, avgåvo vittnesmål. Svarandena hade nekat, och det fanns icke någon annan bevisning än de förfördelades edfästa skildringar av förloppet.
    En person blev på en enslig väg under velocipedfärd överfallen och illa slagen av två ligister, vilkas signalement han noga kunde angiva. De häktades och ställdes under åtal samt nekade, men dömdes, tack vare den överfallnesvittnesmål, vars trovärdighet rätten ansåg vara obestridlig.

 

STRAFFPROCESSENS ALLMÄNNA PRINCIPER. 203    Men hos oss få i dylika saker de mest hederliga och trovärdiga människors ord ju icke gälla så mycket som den förklaring en notorisk brottsling avgiver, vore denna förklaring än så uppenbart falsk.

 

    Förhörandet av vittnen och sakkunniga samt all "Beweisaufnahme" för övrigt sker principiellt genom rättens ordförande. Men om i ett åklagarmål såväl åklagaren som försvarsadvokaten (således icke svaranden själv) därom göra hemställan, skall ordföranden till åklagare och försvarsadvokat överlåta att förhöra deras vittnen, därvid den, som åberopat vederbörande vittne eller sakkunnig, har företrädesrätt vid framställandet av frågorna, ordföranden obetaget att efteråt görade ytterligare frågor han anser erforderliga till sakens utredning. Vittnes- eller sakkunnigförhör under dylika former (s. k. "Kreuzverhör"), vilka ju innebära, att ordföranden såsom utövare av rättens processledande verksamhet tidtals kan försättas ur funktion, förekomma dock sällan eller aldrig vid de tyska domstolarna.
    Enligt lag har ordföranden också skyldighet att låta bisittare (såväl Schöffen som de rättskunniga) samt åklagare, svarande och försvarsadvokater även som jurymän framställa frågor till vittnen och sakkunniga, men icke till den tilltalade. I de fall, då denna rätt att ingripa i förhöret och handläggningen begagnas, sker det icke såsom vanligen hos oss på det sättet, att de begärda frågorna framställas genom rättens ordförande, utan vänder sig vederbörande med sin fråga direkt till den, av vilken svaret äskas.
    Vanligen var det endast försvarsadvokater, som begagnade sig av denna rätt, och även de gjorde det ytterst sällan. Det måste också sägas, att sådan frågerätt understundom tog sig föga tilltalande uttryck. Icke blott så att därvid framställdes en del olämpliga och onyttiga frågor, utan framför allt därutinnan att försvarsadvokater funnos, vilka tycktes betrakta det såsom sin uppgift att per fas etnefas i rättegången åvägabringa en gynnsam ställning för sin klient. Då gällde det för ordföranden att vara vaksam och påpasslig. Ofta hände det, att om han än så noga examinerat ett vittne och fått änså exakta, klara och rediga svar, så upprepade likväl "der Verteidiger" samma frågor, men i annan, mer eller mindre suggestiv och försåtlig form, och med ganska påtagligt syfte att göra vittnesmålet mera förmånligt för sin huvudman. Lyckades det icke, kunde i allt fall det sålunda förnyade vittnesförhöret medföra den effekten, att intrycket av vad vittnet sagt blev i någon mån utplånat eller att vittnesmålet tedde sig med en eller annan nyans, så att icke sanningen själv,utan ett sken av sanning framstod. Inför Schöffengerichte eller Landgerichtes straffkamrar förekom sådant aldrig, såvitt jag erfor, men däremot inför "Schwurgerichte" en eller annan gång.1 Förklarligt

 

1 Grunddragen av den tyska domstolsorganisationen och instansordningen i brottmål hava i den föregående framställningen förutsatts såsom kända. De allmänna domstolarna i första instans äro: 1) Schöffengerichte, bestående av en Amtsrichter såsom ordförande och två nämndemän, Schöffen, såsom bi-

f204 NILS ANDERSSON.nog, ty domarna själva låta naturligtvis icke föra sig bakom ljuset av sådant så lätt, som förhållandet kan vara med jurymännen. Men också betänkligt nog, eftersom vittnens utsagor i jurymål icke protokollföras och jurymännen för övrigt icke heller få taga del av akterna. Gick det för långt, kunde det hända, att ordföranden måste begagna sig av sin rätt att tillbakavisa "olämpliga eller icke till saken hörande frågor" eller också på annat sätt motade försöket, exempelvis genom anmärkningen: "den frågan har jag redan framställt och fått tydligt besvarad", eller genom att efteråt göra ett uttalande av innebörd, att "resultatet av det upprepade förhöret ju icke blev annat än det ursprungliga".

 

    En given konsekvens såväl av muntligheten och omedelbarheten över huvud som i all synnerhet av frånvaron utav alla ovillkorliga vittnesjäv i ett modernt straffprocessväsen är, att domstolen äger fullständig frihet vid prövningen av bevismaterialet. I detta hänseende vet den tyske domaren icke av några som helst skrankor. Lagens bud är här enkelt, klart och ovillkorligt: "resultatet av utredningen i ett mål (die Beweisaufnahme) prövar rätten efter sin fria, av förhandlingarna vunna övertygelse".
    Med detta lagbud för ögonen — ett lagbud, som skänker domaren det mest obegränsade förtroende, men ock pålägger honom det största ansvar — måste domaren känna det som sin plikt att redan under handläggningen söka utreda icke blott kvantiteten, utan framför allt kvaliteten hos bevismaterialet. Vittnens och sakkunnigas utsagor, beedigade eller icke, måste tillmätas just den betydelse, som betingas av vederbörandes trovärdighet, observationsförmåga, slutledningsförmåga o. d. Domaren får icke och kan icke i det fria bevisprövningssystemet åtnöjas med den jämförelsevis mera ytliga, aritmetiska beräkningen av vad som i bevisningshänseende presterats. Han måste gå mer på djupet med det hela.

 

sittare, för alla förseelser (Übertretungen) och åtskilliga ringare förbrytelser (Vergehen), t. ex. sådana, för vilka straffet utgör högst tre månaders fängelse eller 600 marks böter, vissa tjuvnads-, förskingrings-, bedrägeri- och skadegörelsebrott, när värdet eller skadan ej överstiger 150 mark, vissa privata ärekränkningsmål m. m.; 2) Strafkammern vid Landgerichte, vid huvudförhandlingen bestående av fem rättsbildade ledamöter, för de »Vergehen», vilka ej höra till Schöffengerichte, och för vissa grövre förbrytelser (Verbrechen), däribland flertalet brott, vilka ej äro belagda med svårare straff än 5 års tukthus, vissa otukts-, tjuvnads- och bedrägeribrott samt brott av minderåriga; 3) Schwurgerichte, bestående av tre rättsbildade domare från vederbörande Landgericht jämte en jury om tolv ledamöter, för de grövre förbrytelser, vilka icke höra till straffkamrarnas upptagande. Från Schöffengerichte fullföljas målen i andra instans till Landgerichtes straffkamrar, därvid i allmänhet bestående av blott tre ledamöter, och i tredje instans genom det till rättsfrågan inskränkta rättsmedlet revision till Oberlandesgerichte (fem ledamöter). De av straffkamrarna i första instans avgjorda målen fullföljas allenast genom revision, i regel till Reichsgericht (sju ledamöter), i undantagsfall till vederbörande Oberlandesgericht. Från Schwurgerichte fullföljas målen genom revision till Reichsgericht, som därjämte i första och enda instans avgör vissa förräderimål. 

STRAFFPROCESSENS ALLMÄNNA PRINCIPER. 205    Det kan icke bestridas, att i ett sådant rättsskipningssystem domarens verksamhet är ytterst svår och maktpåliggande, men på samma gång upplyftad på ett högre plan; den skall ovillkorligen bliva mer tilltalande för honom själv, ty han har dock fria händer att vid letandet efter sanning och skipandet av rätt gå så långt som det står i hans mänskliga förmåga. Han behöver aldrig komma i det predikamentet att av bevisregler tvingas döma emot sin övertygelse. Ej heller kan det förnekas, att domaren i sådan ställning har alla förutsättningar att vinna allmänhetens förtroende. Vid framläggande av sina domsgrunder både kan och måste han ärligt och utförligt samt på ett tydligt och begripligt språk meddela, varför hans dom utfallit så, som den gjort. För den, som tager del av dessa domar eller skall bliva dem underkastad, bör det kunna stå klart, att här har en dömande medmänniska, icke ett juridiskt maskineri, varit i funktion.
    Må det tillåtas att här anföra ett par exempel på de iakttagelser, som vid åhörandet av domstolsförhandlingar och studerandet av akterna i brottmål gjordes i fråga om innebörden av dessa muntlighetens, omedelbarhetens och den fria bevisprövningens principer.
    En agent, A., hade tilltalat en köpman, B., för grov ärekränkning, varjämte B. genkärade om ärekränkning och misshandel. Ett av de hörda vittnena, C., konkurrent till köpmannen, hördes såsom vittne och uppgav sig ha hört B. emot A. utfara i vissa grova tillmälen. B. förklarade, att han visserligen under uppträdet fällt omvittnade uttryck, men icke till A. eller i sådant sammanhang, att de åsyftat honom. Dessa tre personers uppträdande inför domstolen gav tydligt vid handen, att A. var en häftig, något brutal natur, B. däremot mera lugn och försiktig, samt att vittnet C. icke var vidare sympatiskt stämd emot köpmannen B.
    Allt detta kom till uttryck i de domsgrunder, med vilka domaren efter förhandlingens slut muntligen beledsagade utslaget (d. v. s. dess »kläm») och vilka sedermera inrycktes i den skriftliga motiveringen (Gründe). Det hette nämligen bland annat: »Det strider emot B:s försiktiga och återhållsamma väsen att hava emot A. utfarit på sådant sätt, som vittnet C. påstår. C:s ställning till B. och för övrigt också till A. är sådan, att C. mycket väl, om också omedvetet, kan ha något färglagt sitt vittnesmål. I varje fall kan han hava och har säkerligen också misstagit sig, och därför kan domstolen icke fästa allt för stor vikt vid hans vittnesmål. Vad vittnen intygat och för övrigt förekommit angående A:s beteende vid tillfället i fråga stämmer däremot överens med vad B. härom uppgivit samt för övrigt också med A:s impulsiva natur o. s. v.»

 

    Ett annat exempel:

 

    Domsgrunderna i ett åklagarmål rörande svår misshandel börja omedelbart med en skildring av tilldragelserna vid överfallet och misshandeln. Därefterheter det: »Fastställandet av de sålunda skildrade tilldragelserna vilar på den misshandlades eget vittnesmål, vilket på rätten gjort intryck av den fullkomligaste trovärdighet och varigenom svarandens avvikande uppgifter vederläggas.»