E. KALLENBERG: De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen enligt 1901 och 1915 års lagstiftning i ämnet. Lund 1915. Gleerupska univ. -bokh. 389 s. Kr. 7.50.

 

    Uppgiften att bearbeta svensk processrätt gestaltar sig väsentligen olika, allt efter som arbetet sättes in på något parti, där 1734 års lagtext ännu i huvudsak är normerande, eller det gäller ett av de områden, där senare tiders partiella reformer utförts. I senare fallet få naturligtvis lagtexten och lagens förarbetning en helt annan betydelse som material för undersökningen än i det förra, där rent rättshistoriska hjälpmedel och äldre och yngre prejudikat vid sidan av lagens knappa ord träda i förgrunden. Med det fylligare utbyte och de säkrare resultat, som äro att vänta på de av modern lagtext upparbetade områdena, är det naturligt, att litteraturen härblivit rikligare. Särskilt 1901 års lagstiftning är i detta avseende lyckligt lottad, då den redan varit föremål för tvenne betydande arbeten, det ena tyvärr dock ofullbordat.
    Professor KALLENBERG, som under åren 1902 — 1904 publicerade sina föreläsningar över 1901 års lagverk, har under ovan angivna titel utgivit en andra upplaga av den del av det förra arbetet, som behandlade rättsmedlen, och därmed tillgodosett det behov av en omarbetning av detta, som 1915 års lagstiftning om summa revisibilis framkallat.
    En rättsvetenskaplig behandling av en skriftlig processform fårlätt något torrt beskrivande över sig. Redogörelserna för det rent yttre förfarandet bli gärna dominerande. Där behandlingen går djupare, tenderar den att få en nästan skolastisk prägel. Huru föga givande äro icke exempelvis diskussionerna om de olika reglerna för en libells och en besvärsskrifts undertecknande och ingivande!
    I det föreliggande arbetet har förf. emellertid på ett förträffligt sätt lyckats att skänka friskhet och intresse åt framställningen och trots mängden av detaljuppgifter givit den ett inre organiskt sammanhang. Icke minst ha härtill bidragit den uppmärksamhet, som ägnats den inre sidan av rättsmedelsprocessen, och de rikligt förekommande utvikningarna till centrala processrättsproblem av allmännare innebörd. Här har också författarens skarpsinne och lärdom fullt kommit till sin rätt, då han haft att syssla med några av processrättens svåraste spörsmål. Det ligger, å andra sidan, i sakens natur, att det företrädesvis är på dessa områden, som meningsskiljaktigheterna bryta sig skarpast och även författarens arbete sålunda framkallar diskussion.

 

    En fullständig redogörelse för, arbetets innehåll eller ens för de viktigaste frågornas behandling kan här ej lämnas. Endast några strödda punkter i författarens framställning skola beröras.
    I sammanhang med behandlingen av frågan om vem som äger vädja kommer förf. (s. 73) in på biintervenientens ställning i processen och på de olika s. k. interventionsfallen. Förf. ansluter sig härvid till den traditionella av WACH uppställda tredelningen av dessa, allt efter som interventionsintresset beror därpå, att tredje man träffas av rättskraften hos domen i målet, eller att domen kan utöva en som reflexverkan vanligen betecknad menlig verkan på tredje mans rättsställning, eller att domens verkställighet kan lända tredje man till rättsförlust.
    Det är allmänt erkänt, att WACHS systematik i detta ämne på sin tid betydde ett mycket stort framsteg. Men åtskilligt tyder på attden dock nu är mogen för någon jämkning. Särskilt torde de av KUTTNER gjorda undersökningarna om "Die privatrechtlichen Nebenwirkungen der Zivilurteile" ha öppnat utsikter, som ställa också ifrågavarande problem i ett delvis nytt ljus. För klargörande av de fall av reflexverkan, där biintervention kan förekomma, synes det sålunda nödvändigt att, i motsats till vad WACH och hans efterföljare gjort, uppdraga gränsen mellan de fall, där själva domen är rättsfaktum gentemot tredje man, och de vanliga regressfallen, därdet är det i processen omtvistade materiella rättsförhållandet, som är rättsfaktum. Tydligast framgår denna skillnads betydelse förföreliggande fråga av det fall, då den ena av parterna i processen till tredje man utfäst sig att betala en viss summa, om han vinner processen. Här är domen rättsfaktum för tredje mans rättsställning, och det kan ej bestridas, att en för parten ofördelaktig domär av menlig beskaffenhet för tredje man, men intervention torde väl knappt vara tillåten.
    Om sålunda för interventionsfallens bestämmande uppmärksamheten vändes från domens verkan för tredje man till den betydelseför dennes rättsställning, som det omtvistade rättsförhållandet har,så kan det ifrågasättas, huruvida icke rättskraftsfallen och regressfallen få ett helt annat inre sammanhang än man vanligen antager. Möjligheten av sammanhållande synpunkter på alla de nu i regel såsom tämligen disparata betraktade olika interventionsfallen synes ytterligare ökas, om det betonas, att intresse att intervenera grundar sig redan på den fara för ett försvårat skydd av tredje mans rättsställning, som en process mellan andra parter om ett honom omedelbart eller medelbart rörande rättsförhållande innebär. Med ett sådant betonande framträder också analogien med den förutsättning för fastställelsetalan, vilken brukar betecknas med samma tekniska term som interventionsförutsättningen. Måhända ger ett vidare utförande av dessa synpunkter jämväl stöd för ett annat resultat beträffande intervenientens ställning i processen än det förf. i polemik med LUNDSTEDT försvarar.
    I fråga om vadets suspensiva effekt vid partiellt överklagande av

 

en dom har förf. (s. 207) uttalat den meningen, att om processen vid underrätten haft till föremål olika självständiga anspråk och part, vars talan i fråga om ett anspråk helt och hållet bifallitsmen i fråga om ett annat helt eller delvis ogillats, klagar i denna senare del, denna klagan ej hindrar, att underrättens beslut i fråga om det förra anspråket betraktas som lagakraftvunnet, men att ialla övriga fall suspensiveffekten omfattar underrättens beslut i dess helhet. Enligt förf. gäller sistnämnda regel sålunda också för det fall, att underrättens beslut gått parten emot i fråga om flera självständiga anspråk men parten ej fullföljer talan i fråga om alla. En sådan mening synes dock knappt kunna upprätthållas. Om man antar, att en svarande, som av obekantskap med kärandens skäl först bestritt hans talan men därefter, så snart han fått kännedom om dem, erkänt och sålunda blivit dömd och jämväl förpliktats ersätta kärandens rättegångskostnader, för talan i högre rätt endast i sistnämnda hänseende, är det föga tilltalande, att icke domen i övrigt skall betraktas som lagakraftvunnen. Väl är det sant, attdet ofta möter svårigheter att bestämma ett ändringssökandes omfattning, men där detta låter sig göra, förefaller det opraktiskt att icke till processens fördel utnyttja den svenska strängheten i fråga om tillåtelsen att utvidga talan under processen. I motsats mot vad förhållandet är exempelvis i tysk rätt gör denna stränghet det nämligen möjligt att låta laga kraft åkomma den del av underrättsdomen, som ej är överklagad, och att bereda den vinnande den mycket rimliga fördel, som är förenad därmed. Förf:s åsikt på den här berörda punkten synes för övrigt icke stå i god överensstämmelse med den mening han (s. 186) hävdar i fråga om överrättens möjlighet att på grund av processuell ogiltighet undanröja en underrätts dom i dess helhet, ehuru talan mot densamma förts endast i viss del. Enligt förf. får nämligen undanröjandet icke sträcka sig utöver ändringssökandets räckvidd, när de olika delarna av domen utgöra olika i förhållande till varandra självständiga anspråk. Som skäl för denna mening anföres, att den omständigheten, att domen angår olika mål, som handlagts i ett gemensamt processuellt förfarande, icke synes för det fall, att talan fullföljts allenast beträffande det ena anspråket, böra medföra annat resultat än om målen handlagts vart för sig och allenast den ena domen överklagats, en argumentering sålunda, som stöder också det nyss debatterade spörsmålets lösning i en annan riktning än den av förf. förordade.
    Ett särskilt intresse tilldrar sig helt naturligt författarens behandling av 1915 års lagstiftning om begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen. Förf. har här i fråga om själva de grundläggande reglerna om summa revisibilis (s. 258) intagit en ståndpunkt, som bestämt strider mot den i förarbetena till lagen hävdade. Åtstadgandet i R. B. 30 : 5 om tvistemål "rörande penningar eller sådant, som kan skattas i penningar" har nämligen av förf. givitsen mycket begränsad innebörd. Två alternativa tolkningar framföras. Enligt den ena är målet sådant, som i 30: 5 sägs, när helst ett

 

ekonomiskt intresse ligger bakom partens talan; enligt den andra skall det omtvistade materiella rättsförhållandet i och för sig hava förmögenhetsvärde. Förf. ansluter sig till den senare tolkningen och anför som stöd härför utom stadgandets avfattning den omständigheten, att stadgandet blir lättare att tillämpa med denna tolkning och att man därmed undgår den oegentligheten, att målet för ena parten är revisibelt, för den andra icke.
    Praktiskt sett har differensen en ganska stor betydelse. Ett icke oväsentligt större antal slag av mål skulle med den av förf. antagna tolkningen falla utanför summa-revisibilis-regeln ; särskilt skulle detta gälla om de s. k. preparatoriska käromålen, t. ex. mål om redovisnings avgivande eller om edition av skriftliga bevis, likaså om mål rörande skyldighet att avgiva viss viljeförklaring eller utfärda viss handling, t. ex. enligt lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna § 1 o. s. v.
    Utom vad av SCHLYTER i hans uppsats om summa revisibilis redan anförts mot denna tolkning må ytterligare framhållas, att detär synnerligen tvivelaktigt, huruvida verkligen stadgandet med denna tolkning skulle bli lättare att tillämpa. Först och främst är det tydligt, att även denna tolkning i sin ordning skulle medföra vissa svårigheter. Huru skulle t. ex. det fallet bedömas, då käranden yrkat avgivande av redovisning åtföljd av verifikationer och bland dessa finnas värdehandlingar, som äro bärare av rättighet? Men därjämte synes erfarenheten från utlandet jäva författarens mening, att stadgandet, tolkat på annat sätt, skulle vara svårtillämpligt. Det förhållandet, att utländsk rätt på motsvarande område rör sig med begreppet förmögenhetsrättsligt anspråk, taget i en tämligen vid bemärkelse, d. v. s. just det förra av de ovan nämnda alternativen, tyder icke på några väsentliga svårigheter i detta hänseende. Och från Danmark kan anföras, att den där nu brukade bagatellprocessen tillämpas endast på "smaa Gældssager", varvid gäld fattas som skyldighet att betala penningar, men att den nya danska rättegångsordningen icke tvekat att vid avgränsningen av bagatellsaker i stället begagna sig av förmögenhetsrättigheternas kategori i likhet med utländsk rätt i allmänhet. Den danska rätten har sålunda övergivit det ytterst lätt avgränsade gäldsbegreppet och i stället antagit samma mer omfattande begrepp, som 1915 årssvenska lagstiftning likaledes under avvikelse från äldre inhemska föredömen fullt medvetet velat införa.
    Visserligen kan det ej bestridas, att ordalagen i 30 : 5 kunnat vara lyckligare valda, men inför det bestämda uttalandet i förarbetena och det starka stödet i utländsk rätt och sakens natur synes det icke välgrundat att antaga författarens tolkning. Svensk praxis tyckes ej heller hittills hava anslutit sig till densamma (se rättsfallen i denna tidskrift 1916 s. 388 och 1917 s. 465).
    Även på ett par andra punkter är författarens tolkning av reglerna om summa revisibilis ägnad att väcka gensaga.
    Om den tvist, som dragits under hovrättens prövning, rört dels

 

Svensk Juristtidning 1918, 14

 

ett kärandens betalningsanspråk och dels ett svarandens eventuellt framställda kvittningsyrkande och hovrättens dom gått svaranden emot i båda avseendena, skola enligt motiven det belopp, som käranden begärt, och det, varmed svaranden yrkat kvittning, sammanläggas vid uppskattningen av motgångsvärdet. Förf. vill (s. 265) emellertid här uppdraga en skillnad, allt efter som kvittningsyrkandet blivit rättskraftigt avvisat eller dess ogillande beror t. ex. på att motfordringen icke är förfallen och sålunda ej kvittningsgill.
    En sådan ståndpunkt låter naturligtvis väl tänka sig, men den har vittgående konsekvenser, ty den bör rimligtvis leda till att undan regeln om summa revisibilis dragas alla hovrättens slutliga utslag, där en prövning av själva saken ej förekommit. Redan ordalagen i 30 : 5 stå emellertid i strid mot en sådan mening, och stadgandet i andra stycket av 30 : 10 har givit ett otvetydigt uttryck åt motsatsen.
    I detta sammanhang behandlar förf. ett annat fall rörande beräkningen av motgångsvärdet vid kvittningsyrkande. Om käranden yrkat utbekomma 2,000 kronor och svaranden erkänt denna skuld men yrkat kvittning samt underrätten med ogillande av detta yrkande dömt svaranden att betala 2,000 kronor och hovrätten ej gör ändring häri, så är enligt förf. svarandens rätt att fullfölja talan mot hovrättens dom beroende av det till kvittning åberopade beloppets storlek. Understiger detta belopp summa revisibilis, så äger svaranden icke fullfölja, men uppgår beloppet till revisionssumman, så har han fullföljdsrätt, oberoende av grunden till kvittningsyrkandets ogillande.
    Detta resultats riktighet synes vara beroende av en faktor, som förf. lämnat å sido i exemplet. Har svaranden från underrätten till hovrätten fört talan allenast rörande kvittningsyrkandet, är resultatet riktigt. Men har hovrättens avgörande rört både kärandens anspråk och kvittningsanspråket, kan som i det nyss omnämnda fallet först en sammanräkning av de båda beloppen giva besked därom, huruvida summa revisibilis uppnåtts eller ej. Den omständigheten, att avgörandet om huvudanspråket grundar sig på erkännande har lika liten betydelse här som i ett något tidigare i författarens framställning (s. 264) givet exempel, där förf. själv säger, att det avgörande är vad domen går ut på och icke det material, varpå domslutet grundas.
    Bland författarens många intressanta undersökningar av allmännare problem av betydelse utöver rättsmedelsförfarandet kan anmälaren icke underlåta att påpeka behandlingen av saklegitimationsbegreppet (noten s. 175 ff.). Här har förf. i väsentliga delar avvikit från motsvarande framställning i det förra arbetet samt giviten mycket belysande och klargörande utredning av denna fråga, efter vilken utredning den osäkerhet, som på denna punkt hittills rått inom doktrinen, borde i huvudsak vara undanröjd.

 

Thore Engströmer.