De nya norska avtals och äktenskapslagarna. Den 31 maj 1918 utfärdades i Norge tvenne nya lagar, vilka äro frukter av det med Sverige och Danmark gemensamma lagstiftningsarbetet, nämligen lov om avslutning av avtaler, om fuldmagt og om ugyldige viljeserklæringer samt lov om indgaaelse og opløsning av egteskap.
    Den nya norska avtalslagen överensstämmer till innehållet nästan fullständigt med den svenska av 1915 och den danska av 1917 (se ang. den senare http://svjt.se/svjt/1917/337). Att den norska lagen icke genom sin rubrik angiver, att den endast gäller på förmögenhetsrättens område, innebär ingen olikhet i sak; en sådan begränsning är nämligen i stället uttryckligen stadgad i lagens sista paragraf. Utan reell betydelse är det också, att motsvarighet saknas till den svenska lagens 1 § första och tredje styckena och 35 § första stycket och att till 32 § fogats ett nytt sista stycke, enligt vilket den, som vållat, att en av honom avsänd viljeförklaring under befordringen till innehållet förvanskats, är pliktig ersätta mottagaren därigenom uppkommen skada.1 En olikhet i sak föreligger däremot beträffande reglerna i 37 § andra stycket om förbehåll, att pant eller annan säkerhet, som blivit ställd för fullgörande av en förpliktelse, skall vara förverkad, om denna icke rätteligen fullgöres (s. k. lex commissoria). Enligt kommittéförslagen skulle sådant förbehåll ej utan vidare vara ogiltigt men väl bliva föremål för jämkning, om det i tillämpningen skulle te sig uppenbart obilligt. I anslutning till en inom lagrådet framställd anmärkning utbyttes vid det svenska förslagets behandling inom riksdagen denna bestämmelse emot stadgandet, att lex commissoria skall vara utan verkan, en regel, som tidigare varit hos oss gällande.2 I Norge, där sådant förbehåll förut ansetts äga giltighet, har man bibehållit kommittéförslaget i denna del oförändrat. De i förslagen upptagna men ur den svenska lagen uteslutna särskilda bestämmelserna om konkurrensförbud för i vederbörandes tjänst anställda personer hava i modifierad form fått inflyta i den norska lagens 38 §. Till 31 § har fogats ett nytt tredje stycke, enligt vilket vid en rättshandlings återgång på grund av ocker vardera kontrahenten är pliktig återställa vad han mottagit eller dess värde, varjämte vid penningförsträckning laga ränta skall utgöras från mottagningstiden; enahanda skyldigheter skola åligga tredje man, som

 

1 Jfr ALMÉN : Lagen om avtal s. 13—15, 208—209, 188—189.

2 Se ALMÉN a. a. s. 226.

 

216 AKTUELLA SPÖRSMÅL.fått prestationen på sig överlåten och därvid var i ond tro. Den svenska lagen innehåller lika litet för detta som för andra likartade fall några bestämmelser angående påföljderna av att en rättshandling är ogiltig.1 På andra punkter hava däremot vissa mellan kommittéförslagen existerande skiljaktigheter avlägsnats under lagstiftningsärendets vidare behandling i Norge. Särskilt bör nämnas, att i den norska lagen upptagits det främst från teoretisk synpunkt betydelsefulla stadgandet om misstag i 32 § första stycket även som bestämmelsen om s. k. ställningsfullmakt i 10 § andra stycket.
    Det ligger i sakens natur, att överensstämmelsen på äktenskapslagstiftningens område ej kunnat bliva lika fullständig. Skiljaktigheterna äro dock även här i det hela av underordnad vikt i jämförelse med allt det myckna, som är gemensamt.
    Loven om indgaaelse og opløsning av egteskap innehåller inga bestämmelser om trolovning. Från norsk sida önskade man ej upptaga detta ämne till gemensam behandling, då man ej känt något  behov av regler utöver vad den norska strafflagen och dess promulgationslag innehålla om straff och skadeståndsskyldighet för den man som bryter äktenskapslöfte, sedan kvinnan blivit rådd med barn.
    Rörande den viktiga frågan om äktenskapshindren hade de delegerade, trots betydande olikheter mellan de tre ländernas lagstiftning, praktiskt sett uppnått enighet på alla punkter utom en. Det svenska förslaget uppställde, liksom nu 1915 års lag, ett dispensabelt förbudmot äktenskap för den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede. De båda andra förslagens motsvarande bestämmelser voro av väsentligt annan innebörd: den, som lider av könssjukdom i smittosamt skede eller fallandesot, ägde ej ingå äktenskap, utan att medkontrahenten erhållit kännedom om sjukdomen och båda parterna fått muntlig vägledning av en läkare beträffande de med sjukdomen förenade farorna; enligt det norska förslaget gällde denna regel även spetälska. Här nöjde man sig sålunda med en kvalificerad sanningsplikt, åsyftande jämväl ökad upplysning angående de ifrågavarande sjukdomarnas natur. Vid det norska förslagets behandling inom stortinget ändrades emellertid dess ifrågavarande regel i ett viktigt avseende till närmare överensstämmelse med den svenska ståndpunkten, i det att syfilis i smittosamt skede upptogs såsom absolut äktenskapshinder. I sammanhang härmed gjordes i syfte att göra sjukdomshindren mera verksamma ett undantag från läkarens tystlåtenhetsplikt, erinrande om k. kung. den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet i visst fall beträffande könssjukdom i smittosamt skede. Tillstyrkande av hinderslöshet i nu berörda hänseenden kräver den norska lagen, liksom den svenska, försäkran av nupturienterna på heder och samvete. På ett par andra viktiga punkter erhöll däremot den norska lagen under stortingsbehandlingen ett från den svenska avvikande innehåll. Sålunda bestämdes äktenskapsåldern för man

 

1 Jfr däremot de genom avtalslagen upphävda 2 och 3 §§ i 1901 års ockerlag.

 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 217till 20 år i stället för 21, som kommitterade föreslagit, och förslagets dispensabla förbud mot äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling (s. k. respectus parentelæ) uteslöts. Härvid är att märka, att den hittills gällande norska rätten, sådan den i praxis uppfattats, icke uppställt någon fix äktenskapsålder, och att äktenskap redan förut fick fritt ingås mellan ett syskon och det andras avkomling, såvida mannen stod högre upp i ätten, medan i motsatt fall dispens erfordrades. Båda ändringarna vidtogos på förslag av stortingets justiskommitté, som ej närmare motiverat sänkningen av den föreslagna äktenskapsåldern för man men till stöd för sin ståndpunkt ifråga om respectus parentelæ anfört, att olika rättsregler ej böra gälla för här ifrågavarande fall och för äktenskap mellan dubbelkusiner, att vådan i rashygieniskt hänseende av hithörande förbindelser icke kan anses konstaterad samt att den frihet, som beträffande hithörande förbindelser till stor del varit rådande, blott i ringa utsträckning tagits i bruk.
    Enligt förut gällande norsk rätt saknade lysningen så gott som all betydelse såsom medel att bringa äktenskapshinder i dagen. Den var ej påbjuden för andra fall än då äktenskapet skulle ingås i statskyrklig ordning, den företogs allenast en gång och kunde omedelbart följas av vigsel. Bortsett från vissa straffbestämmelser, låg den enda egentliga garantien för att äktenskap ej ingicks i strid emot reglerna om äktenskapshinder däruti, att nupturienterna ställde s. k. forlovere, som vitsordade deras hinderslöshet. Den nya lagens regler om lysning och hindersrannsakan överensstämma däremot nära med vad hos oss gäller enligt 1915 års lag. Följande avvikelser förtjäna dock att anmärkas. Lysningen, som sökes hos "vigselmanden" på endera nupturientens ort, skall offentliggöras i Norsk Kundgjørelsestidendeminst fjorton dagar före vigseln och därjämte uppläsas i kyrkan, om nupturienterna så önska. Liksom enligt svensk lag, kan lysning underlåtas, om endera nupturienten är dödligt sjuk, men amtmanden kan även eljest fritaga från lysning eller förkorta lysningstiden, om uppskov med vigseln skulle vara till stor olägenhet; däremot nämnerden norska lagen ej särskilt det fall, att mannen kallas till uppbrott mot fienden. I Norge saknas motsvarighet till våra kyrkoböcker och följaktligen även till äktenskapsbetyget. Däremot skall lysningssökande förete dopattest eller annan offentlig födelseattest, och forlovere skola upplysa, huruvida nupturienterna förut ingått äktenskap, samt vitsorda, att förvantskapshinder ej föreligger. Försäkran på heder och samvete skall avse jämväl, huruvida nupturient har barn utom äktenskap, ett stadgande, som står i visst samband med 1915 års norska barnalagar och särskilt med den då införda regeln om arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap. Den vid riksdagsbehandlingen av den svenska lagen tillfogade regeln, att ågången lysning under en tid av fyra månader utgör hinder för mannen och kvinnan att erhålla lysning till annat äktenskap, har ej upptagits i den norska lagen, lika litet som den av riksdagen vidtagna förlängningen av lysningens giltighetstid från tre till fyra månader där vunnit efterföljd.

 

h218 AKTUELLA SPÖRSMÅL.    Den norska lagstiftningen har hittills, vad vigseln beträffar, endast undantagsvis medgivit den borgerliga formens användande; medlemmarna av statskyrkan hava allenast i kyrklig ordning fått ingå äktenskap. Emellertid framlade år 1909 en kyrklig kommission enhälligt förslag om införande av obligatoriskt civiläktenskap, i syfte särskilt att på denna väg vinna en lösning av frågan om prästs rätt till vigselvägran. Förslaget upptogs ock i en k. prop. av 1911, men påföljande år beslöt odelstinget att ej behandla frågan och anmodade regeringen att giva herredsstyrer och menighetsmøder tillfälle att yttra sig. Sistnämnda år fick den norska familjerättskommissionen i uppdrag att utarbeta ett förslag, grundat på principen om fakultativt civiläktenskap. Bland de av regeringen inhämtade uttalandena förordade ock sedermera det alldeles övervägande flertalet systemet med valfrihet, och då förslaget till äktenskapslag förelades stortinget, följde man även i denna del familjerättskommissionen. Vid stortinget uppblossade emellertid striden på nytt, och inom justiskommittén vanns majoritetför obligatoriskt civiläktenskap. Slutet blev dock, att regeringsförslaget segrade. Avvikelserna mellan den svenska och den norska lagens vigselkapitel äro helt oväsentliga.
    Den norska lagens 4 kap. behandlar i motsats till de föregående ett ämne av mycket ringa praktisk betydelse, egteskaps ugyldighet ogomstøtelse. Här möter emellertid en från teoretisk synpunkt ganska betydelsefull avvikelse från vad den svenska lagens 5 kap. stadgar om äktenskaps återgång. I vår lag uppfattas detta rättsinstitut såsom en med skilsmässa sidoordnad form för upplösning av äktenskap. Upplösningen verkar i båda fallen principiellt allenast för framtiden, ex nunc. Den norska lagen bygger på samma uppfattning, såvitt angår de privata återgångsskälen ävensom sinnessjukdom, vilken, i motsats till vad händelsen är hos oss, berättigar allmän åklagare att påyrka äktenskapets återgång; i dessa fall talar lagen om omstøtelse. Beträffande övriga publika återgångsskäl, viss förvantskap och förut bestående äktenskap, uppställer lagen däremot i anslutning till förut gällande norsk rätt principen, att äktenskapet är från början ogiltigt, ipso iure nullum. Då nullitetsskälet är tidigare gifte, vinner dock det senare äktenskapet giltighet, om det tidigare upplöses, innan nullitetstalan blivit väckt. Naturligtvis har man vidare nödgats tillerkänna äktenskapet betydelse såsom grundläggande äktenskapshinder, liksom särskilda regler givits för det fall att endera eller båda kontrahenterna handlat i god tro (putativäktenskap). Verkningarna av omstøtelse skilja sig från vad hos oss gäller vid återgång därutinnan, att den make, som vinner omstøtelse, kan få det skadestånd, vartill han enligt norsk liksom enligt svensk lag kan vara berättigad, delvis utbytt mot framtida underhåll. Vidare saknar den svenska lagens 5 kap. 8 § motsvarighet i den norska; en bestämmelse i där avsedda ämne har ansetts höra hemma i en tilltänkt lag om släktnamn. Den norska lagen upptager såsom särskilt återgångsskäl den omständigheten, att ena maken, den andra ovetande, vid vigseln hade barn

 

AKTUELLA SPÖRSMÅL. 219utom äktenskap eller var havande eller hade avlat barn, som sedermera födes.
    De båda lagarnas bestämmelser om grunderna till hemskillnad (ophævelse av det egteskapelige samliv) och äktenskapsskillnad äro i sak nära överensstämmande. Den omständigheten, att frågor enligt skillnadskapitlets fyra första paragrafer enligt den norska lagen ickeskola handläggas av domstol utan i administrativ väg, har föranlett vissa skiljaktigheter i avfattningen, men någon saklig olikhet är ej därmed åsyftad. Viktigare är, att hemskillnadstiden enligt den norskalagen, när blott ena maken önskar få äktenskapet upplöst, är två år istället för ett, samt att denna lag ej medgiver omedelbar skilsmässa på den grund att make är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel. Den hos oss på lagrådets hemställan uteslutna bestämmelsen om misshandel mot barnen såsom skilsmässogrund har bibehållits i den norska lagen, och stadgandena om äktenskapsskillnad på grund av straffdom och utsättande för venerisk smitta förete vissa skiljaktigheter.
    Reglerna om rättsverkningarna av hemskillnad och äktenskapsskillnad äro i båda lagarna delvis givna i form av hänvisning till andra delar av rättssystemet, beträffande vilka överensstämmelseländerna emellan ännu ej vunnits. De bestämmelser i ämnet, som upptagits i nu förevarande lagar, voro enligt kommittéförslagen så gott som fullständigt enhetligt utformade. Emellertid hava underärendets vidare behandling i Norge vissa ändringar vidtagits. Enligt den norska lagen gå sålunda de förmåner vid bodelningen, som tillkomma en make, vilken vinner hemskillnad på grund av andra makens pliktförgätenhet eller dåliga vandel, betydligt längre än enligt den svenska. Denna ändring motiverades bl. a. med en hänvisning till en genom lag den 28 april 1918 företagen utvidgning av beneficium competentiæ. Enahanda förmåner vid bodelningen kunna enligt den norska lagen även tillerkännas make, som vinner omedelbar skilsmässa på grund av en grov kränkning från andra makens sida.Såsom en konsekvens av 1915 års lagstiftning om barn utom äktenskap är upptagen den regeln, att make, som vinner skilsmässa pågrund av horsbrott, äger få boet delat efter de vid återgång gällande reglerna, om i den brottsliga förbindelsen fötts barn, som är arvsberättigat efter den brottslige maken och alltjämt är vid liv, då skillnadsmålet instämmes. Även i andra fall kan, när skäl föreligga, i bevillingen eller domen bestämmas, att återgångsdelning skall ägarum. Sistnämnda viktiga regel föreslogs av justiskommittén utannärmare motivering. Enligt den norska lagen kan underhålls bidragtill frånskild make utdömas villkorligt, att utgå under förutsättningatt maken sedermera icke själv kan skaffa sig tillräckligt underhåll. Huruvida denna förutsättning är för handen, får vid tvist prövas avamtmanden. Frågan om barnens vård och underhåll vid skilsmässa är i Norge reglerad genom 1915 års lov om forældre og egte barn, vars stadganden i denna del innefatta vissa avvikelser från den svenska äktenskapslagens. Regeln om jämkning av skillnadsavtal

 

220 AKTUELLA SPÖRSMÅL.gäller enligt den norska lagen, i motsats till vad fallet är enligt den svenska, även om avtalet slutits under hemskillnad.
    Kapitlet om rättegång i äktenskapsmål har ej varit föremål för gemensam behandling.
    Den norska avtalslagen har redan trätt i kraft, varemot äktenskapslagen skall gälla först från den 1 januari 1919.
 

Birger Ekeberg.