CARL W. U. KUYLENSTIERNA: Om rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman med särskild hänsyn till ådesamma förbehållna enskilda rättigheter. Stockholm och Lund 1916. Lindstedts univ.-bokh., Lund. XI + 233 s. Kr. 3.00. (Bilaga till åbokommitténs betänkande.)
    När K. M:t den 29 augusti 1913 föreskrev, att åbokommittén skulle verkställa utredning om villkoren för innehav av s. k. rekognitionshemman och hemman, som skattesålts under bruk, erhöll kommittén en uppgift, vars lösande erfordrade djupgående forskningar i de svenska skogarnas historia. Redan vid kommitténs tillsättandehade KUYLENSTIERNA drivit studier å detta område, och det var därför endast helt naturligt, att kommittén åt honom skulle anförtro att utarbeta en redogörelse för gällande rätt rörande rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman. Då Kuylenstierna efter åratal av intensiva arkivstudier lagt fram resultaten av sitt arbete, har han kunnat bygga på ett material, större än förmodligen någon svensk rättshistorisk forskare hittills kunnat lägga till grund för

 

LITTERATUR. 281en avhandling. Med en utomordentlig omsorg har han samlat allt vad han ansett vara av vikt för sina ämnen allt från 1500-talets början fram till nutiden. Stora delar av de ämnen han behandlat ha hittills varit obruten mark; vad Kuylenstierna här giver är alltså nytt för forskningen. Av andra delar ha förut funnits vetenskapliga framställningar; här har Kuylenstierna gripit in verificerande eller rättande.
    På grund av avhandlingens samband med åbokommitténs uppgifter har Kuylenstierna måst söka lösa ett flertal problem. Var och en av avhandlingens delar är därför i viss mån att betrakta som fristående. Å andra sidan förutsätter alltid ett senare kapitel kännedom om ett tidigare. Hade förf. haft att syssla endast med den uppgift, med vilken han avslutar sitt arbete, hade han alltså måst föra läsaren i huvudsak genom samma marker som nu, om han ock kunnat gå kortare vägar.
    Avhandlingens ämnen beröra hjärtpunkterna i den svenska jord och skogslagstiftningens historia. Grundlinjerna av denna äro redan kända. Vid medeltidens slut är den svenska jorden delad i frälse och skatte, vilka ägdes av enskilde, och krono, som ägdes av kronan och mestadels var upplåten mot lega. Fram till det sjuttonde seklets slut sjunker skattejorden i värde. Skatterna höjas och komma beträffande tusentals hemman i adelns besittning. En allt strängare uppsiktsrätt göres av skattens ägare gällande mot bonden. Skattejorden blir i mångt samordnad med kronojorden, och rätten att av hemman erhålla skatt är av sådan betydelse, att den uppfattas som en äganderätt till hemmanet. Från frihetstidens början visar utvecklingen helt andra drag. Adeln hade genom reduktionen i flertalet fall berövatsde rättigheter till skatt av skattejord, som den tidigare erhållit. Ståndet, som förut sökt sänka skattebondens rätt till hans hemman, hade nu ej större intresse därav. Dess makt hade sjunkit i så hög grad, att det i stället nödgades begränsa sig till att söka bevara sin uteslutande äganderätt till frälse. Skattebondens rätt till sin jord växer därför i styrka. Kronobönderna, som genom reduktionen återblivit en talrik och därför inflytelserik klass i samhället, söka även höja sin ställning, och vid det adertonde århundradets slut ha de lyckats att utan vederlag — i gåva av kronan, skulle nutiden säga— skaffa sig en mycket stor rätt till de hemman de innehade.
    Rättsutvecklingen rörande skogar företer likartade drag. Kronans makt över de stora skogarna stegras till en början men sjunker sedan i mycket tillbaka. Men utvecklingen går här senare. Kronans makt över de stora skogarna i Sverige når sin höjdpunkt i slutet av 1700-talet, då skattet ryckt upp till fullt oberoende ställning ochdå kronobönderna tillkämpat sig ärftlig besittningsrätt. Det är först ett gott stycke in på 1800-talet den börjar dala.
    Inledningsvis söker förf. leda i bevis, att uppfattningen att kronan som innehavare av rätt till skatt av skattehemman skulle hava en äganderätt till dessa — att alltså en dubbel äganderätt skulle förefinnas till skattehemman — icke, som man förut antagit, kan spåras

 

282 LITTERATUR.redan hos Gustaf Vasa utan gör sig gällande först vid början av storhetstiden. De brev av Gustaf Vasa, vilka ansetts stödja den äldre uppfattningen, ger han en ny tolkning. Den sammanblandning av skattehemmans skatt och kronohemmans avrad, vilken man förut ansett förefinnas tidigt under 1500-talet, härrör, enligt vad han söker uppvisa, först från seklets slut. Att under Gustaf II Adolf teorien om den dubbla äganderätten tränger in, ställer han framför allt i samband med det växande adelsväldet och med inträngande av utländsk doktrin särskilt genom Johan Skytte.
    Så övergår förf. till att behandla de rättsregler, som under olika tidsskeden gällt om upptagande av nybyggen å skogar. Särskilt är därvid hans behandling av nybyggesförhållandena å de stora norrländska skogarna av intresse. Han visar i en mycket väl dokumenterad framställning, att de stora norrländska skogarna ända fram till Karl XI verkligen varit res nullius och icke ägts av kronan. De nybyggen, som uppstodo å desamma, blevo även skatte och icke krono. Med Karl XI svänger emellertid uppfattningen; genom skogsordningen den 19 december 1683, vars ytterligt intressanta förarbeten förf.bragt i dagen, förklarade sig kronan hava en privaträttslig rätt tillde stora norrländska skogarna. I följd härav gör sig även en strävan gällande att förvandla nybyggen å de stora skogarna till krono, en strävan, som förefinnes under hela 1700-talet men under 1800-talet stundom får vika för uppfattningen, att de borde bliva av skattenatur.
    I ordningen följer ett kapitel om rekognitionsskogar. Förf. följer till en början rekognitionsskogarnes historia från de första resolutionerna av åren 1681 och 1689 om rekognition av skogar, som av kronan anslogos till bruk, fram till nutiden. Härefter lämnar han en ingående redogörelse för stadganden om skatteköp av rekognitionsskogar jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 och följande författningar. Kapitlet avslutas med en redogörelse för reglerna om rekognitionsskogars nyttjande, varvid förf. även behandlar främmande jordägares rättigheter å rekognitionsskogarna. Vad som i kapitlet är ägnat att tilldraga sig största uppmärksamhet är förf:s behandlingsid. 57 ff. av upplåtande av härads-, socken- och by allmänningar åt bruk under rekognitionsrätt. Det material, han härvid fört i dagen, är av ytterlig vikt icke blott för rekognitionsskogarnas historia utan även för kännedomen om övriga problem, som förefinnas i allmänningarnas histøria.
    När förf. behandlat rekognitionsskogarna, ägnar han sin framställning åt hemmans skatteförsäljning under bruk. Kapitlet innehåller kanske de svåraste av de problem, med vilka förf. haft att syssla, och torde därför vara det, åt vars genomarbetning han ägnat mesta tid. Skatteköp förekommo redan under 1600-talet, men den första förordning, som ger regler för desamma, bär årtalet 1701. Vid början av Karl XlI:s regering hade kronan full dispositionsrätt över det stora flertalet av de hemman den utlegt; landbon (åbon) hade icke större rätt än en nutida arrendator. Skatteköpen, som åsyftade att

 

LITTERATUR. 283förskaffa kronan inkomster för drivande av krigen, skedde därför till den mest bjudande. Åbon erhöll förköpsrätt till hemmanet endast om han bjöd lika mycket som annan. Vid frihetstidens början anse sig emellertid åborna böra hava en rätt att framför varje annan och till en särskilt ringa köpeskilling av kronan köpa de hemman, de brukade. Deras vilja segrar. 1719 få de efter värdering lösa de hemman, å vilka de sutto, och 1723 stadgas, att skatteköpeskillingen skulle vara 6 års räntor. Först om åbon ej kunde eller ville lösa, kunde auktion å hemmanet anställas.
    Kronobönderna ha alltså lyckats tillkämpa sig en företrädesrätt till köp av sina hemman. Hemmans skatteförsäljning under bruk bryter skarpt emot denna företrädesrätt. Bruken hade ofta tilldelats rätt till kolning o. d. på skogar, som hörde till kronans utlegda hemman. Skatteköptes hemmanet av åbon, kunde bruket gå miste om denna rätt. Medan 1701 års förordning var i gällande kraft, inköpte bruken hemmanen i konkurrens med bönderna. När åbornas företrädesrätt utformades i 1723 års förordning, vågade man heller icke giva åbo företrädesrätt till skatteköp av hemman, å vars skog bruk hade rätt till kolning. Där ädlare verk eller manufakturverk var inrättat, skulle enligt 1723 års skatteköpsförordning skatteköp endast tillåtas efter prövning av bergskollegium i vart särskilt fall. Denna bestämmelse avsåg å andra sidan icke att giva bruksägarna en företrädesrätt att lösa hemmanen utan var endast ett hinder mot att åbon skatteköpte hemmanet utan särprövning av bergskollegium. Rättstillämpningen gick dock, enligt vad förf. uppvisar, i annan riktning. Trots åbornas gensagor fingo bruken skatteköpa hemman, å vilka de ägde rätt till skogen. Så stark hade emellertid krono åbornas rätt till de hemman, vilka delegt av kronan, redan hunnit växa, att kronan måste söka på annat sätt gottgöra bönderna å de hemman, bruken köpte till skatte. Det stadgas, att bönderna skulle sitta o drivna; bruksägarna ägde alltså icke avhysa dem från hemmanen. Hemmanen skulle alltid vara oskiljaktiga från bruken, och 1766 föreskrives uttryckligen, att om bruk nedlägges, de därunder hörande hemman skulle återfalla till kronan"eller bördeman", för att bonden sedan skulle kunna göra skatteköpsrätt gällande.
    Vilken rätt till skatteköp av under bruk skatteköpta hemman de åbor, som alltjämt sitta kvar på hemmanen, numera kunna hava, är det spörsmål, till vilket förf. i senare delen av kapitlet övergår. Han gör gällande, att åbo kan äga dylik rätt endast i ett fall, nämligen om hemman jämlikt 1766 års förordning skulle återfalla till kronan ("eller bördeman"). 1766 års förordning är förf. f. ö. benägen att tolka restriktivt: under densamma hänför han alltså icke hemman, som skatteköpts under gruvor.
    I sitt sista kapitel behandlar förf. åborättsinstitutet. Han skildrar till en början utvecklingen rörande besittningsrätten till allmänna kronohemman, på vilken punkt förf:s forskningar äro av stort intresse ur allmän historisk synpunkt. Så behandlar han stubbe- och

 

284 LITTERATUR.röjselrätt för att till slut söka fastställa de rättsregler, som gälla å under bruk skatteköpta hemman. De resultat, vartill förf. i detta hänseende kommer, synas för åborna på det hela taget vara synnerligen tillfredsställande. Han fastslår såsom visst, att åborätten är ärftlig och att åbons dispositionsrätt över hemmanet egentligen endast är inskränkt så till vida, att bruksägaren har dispositionsrätt över skogen, vilken åbon endast äger bruka till husbehov. Av den utveckling, vilken lett till att kronan hart när skänkt bort dispositions- och ränterätten å de vidsträckta jordar, den återfått genom Karl XI:s reduktion, ha alltså även åborna å under bruk skatteköpta hemman haft nytta. Endast så till vida förefinnes en skillnad mot vanliga kronohemman, att kronan icke givit rätt åt åborna att mot 6 års ränta förvärva äganderätt till hemmanen och därigenom full dispositionsrätt till skogen.

 

    En kritisk värdesättning av de resultat, till vilka förf. kommit, fordrar av naturliga skäl en ingående kännedom om det källskriftsmaterial, å vilket förf. byggt sin avhandling. De studier i svensk jordhistoria, jag haft tillfälle att driva, ha i allmänhet icke korsat förf:s, och därför vågar jag icke i detta sammanhang till detaljgranskning upptaga hans arbete. På några punkter — i vad förf:s avhandling rör allmänningsrätten — har jag under sysslande med andra problem haft tillfälle att granska källmaterialet och därvid kommit till i huvudsak samma slutsatser som han. Egentligen är det endast på en punkt av central vikt i förf:s avhandling, där jag möjligen skulle anse, att en annan ställning än den han intager är den riktiga. Det i det föregående nämnda förbehållet vid skatteförsäljningar under bruk, att hemman skulle vara oskiljaktiga från bruken, var icke i allmänhet åtföljt av bestämmelse, huru skulle förfaras, om förbehållet brötes. Enligt förf. (sid. 136—140) måste förbehållet uppfattas icke som ett villkor, vars brytande häver avtalet, utan som en ändamålsbestämmelse, en åsikt som han ingående motiverar. Konsekvensen härav bleve, att ett brytande av oskiljaktighetsförbehållet endast skulle medföra, att kronan skulle kunna tvinga bruksägaren, som var ovillig att äga hemmanet, att depossidera den nye ägaren, men däremot icke att kronan hade rätt att själv återfå hemmanet. Att man bör tolka oskiljaktighetsförbehållet i denna riktning, synes emellertid vara osannolikt. En annan tankegång, som även skymtar i avhandlingen, är, att ett brytande av oskiljaktighetsförbehållet skulle medföra en så svår påföljd som förlust av själva bruksprivilegierna. Ej heller detta synes sannolikt. På den bevisning, förf. lämnar för sina påståenden i dessa hänseenden måste därför ställas särskilt höga krav. Den synes mig emellertid på flera punkter icke vara tillräcklig. Utrymmet förbjuder mig att granska den till alla dess delar. Ett par synpunkter må dock framhållas. Bergskollegi av förf. citerade brev den 11 okt. 1742 synes icke kunna stödja förf:s tankegång. I brevet hotas med privilegiernas förlust, i händelse under bruk skatteköpt hemman

 

LITTERATUR. 285skildes från bruket; bakom detta utläser förf., att själva hemmanet icke återfölle till kronan. Brevet anger sig emellertid icke uttryckligen omfatta det fall, att oskiljaktighetsförbehåll förelegat vid skatteköpet. Möjligt är, att brevet endast har för ögonen skatteköp utan förbehåll. Då oskiljaktighetsförbehållet icke förefanns vid skatteförsäljningar under bruk under 1700-talets första decennier, torde de utan förbehåll under bruk skatteköpta hemmanen varit mycket talrika. Gäller emellertid brevet endast skiljande av sådana hemman från bruken, är det helt naturligt, att kronan hotar med privilegieförlust, emedan den icke hade annat medel i sin hand. Icke heller torde man äga rätt att hämta stöd för förf:s ståndpunkt därav, att "det vid 1755—56 års riksdag i åbornas intresse väckta förslaget, att skiljande från ett bruk i gång av därunder skatteköpt hemman skulle medföra skatterättens förlust, blev — —av riksdagen avslaget såsom synnerligen 'eftertänkligt'" (sid. 139), såsom diskussionen härom återgives hos förf. Av förf:s framställning av förhandlingarna i denna fråga vid nämnda riksdag (sid. 119 — 121) framgår nämligen icke tydligt, om icke vad riksdagen fann betänkligt i själva verket var, att sådana hemman, vid vilkas upplåtande icke gjorts förbehåll om oskiljaktighet från bruket, skulle vid risk av återfall till kronan vara oskiljaktiga från bruket. Var detta fallet, säger diskussionen ingenting om vad verkan oskiljaktighetsförbehållet ansågs äga. Det synes heller icke riktigt, när förf. sid. 140 tager även K. M:ts dom den 18 febr. 1916 (N. J. A.1916 sid. 221) till intäkt för att nutidens rättstillämpning skulle omfatta den tolkning av innebörden i oskiljaktighetsförbehållet, han gjort till sin. Kronans talan på att återfå ett frånskilt hemman, som under oskiljaktighetsförbehåll skattesålts under bruk men sedermera bortsålts, underkändes i detta mål, enär bruksägaren vid skatteköpet varit innehavare av även besittningsrätten till hemmanet. Enligt den uppfattning, som torde varit domstolens, hade alltså själva införandet av oskiljaktighetsförbehållet varit en oriktighet. Om domstolen emellertid skulle stå på denna ståndpunkt, kan ur dess dom icke utläsas, huru den skulle ställa sig till ett oskiljaktighetsförbehåll, som varit materiellt riktigt.
    Skulle den uppfattning av oskiljaktighetsförbehållets rättsverkan, vilken här antagits som den sannolika — att märka är, att den underkännes i kungl. domar den 8 juni 1897 om rekognitionsskogar — vara riktig, medför detta givetvis avsevärda konsekvenser för tolkningen av 1766 års förordning.
    Några punkter av mindre vikt, där min åsikt icke stämmer medförf:s, kanske även kunna beröras.
    Enligt förf. (sid. 23, 24, 26) skulle hälsingelagen fordrat en treårshävd, för att odlare skulle erhålla äganderätt till vad han intagit av de stora vidder, som voro res nullius. Man har emellertid svårt att föreställa sig, att hävdetid skulle erfordras för att ockupant skulle få äganderätt till intaga å mark, som ingen ägde. Vilken skulle kunna skilja honom från intagan under hävdetiden? Icke gärna

 

286 LITTERATUR."rätter ägare" (tidigare ockupant), ty fanns sådan, hade den senare ockupanten icke intagit mark, som var res nullius, och helt andra regler komma i tillämpning. Alldeles avgjort icke ännu senare ockupant. Icke heller samhället — därom finnes icke antydan i lagarna. Hälsingelagens regler om hävd (W. XVI pr.) hava även med säkerhetavseende å intaga, som redan förut tillhört annan och alltså, låt vara att den är övergiven, icke är res nullius.
    Förf:s påstående sid. 186, varmed ett yttrande å sid. 184 står i samband, att landslagen icke skulle uttala sig om att odlingar å allmänningar voro att betrakta som lös egendom, vilar på ett förbiseende av Eds. B. kap. 31 § 1.
    Däri att man vid 1600-talets början sammanblandade skatterätterna och de bördsrätter till kronojord, som Johan III försålt, finner förf. (sid. 19) en tendens till sänkning av äganderätten till skatte. Bördsrättshemmanen voro nämligen enligt förf. hemman under emphytevtikarisk rätt, och bakom sammanblandningen skulle ligga, att skattehemmanen även började uppfattas som innehavda med emphytevtikarisk rätt. För min del skulle jag vilja påstå, att sammanblandningen berodde på att de rättigheter, vilka kronan vid försäljningarna förbehållit sig, kommit att te sig värdelösa och därför bortglömts. De bestämmelser, vilka enligt förf. (sid. 13 ff.) skulle angiva, att kronan vid försäljning av bördsrätt endast upplät emphytevtikarisk rätt men icke äganderätt, äro stadganden i försäljningsbreven, att hemmanen ej fingo fritt försäljas och att kronan vid behov ägde återköpa dem. Förbehåll att gods, som kronan avhänt sig, skulle gå i viss arvsföljd eller i visst fall skulle återgå till kronan eller kunna återförvärvas av denna, voro i början av 1600-talet mycket vanliga —sådana förbehåll funnos ju vid norrköpingsbeslutsgods och vid frälseköpta gods. Lika litet som förbehållen vid försäljning under bördsrättkommo de att spela någon roll. Anledningarna härtill voro flera: främst medverkar väl ett adelsintresse, därnäst att kronan icke ansåg sig skäligen kunna eller vilja återfordra vad den för länge sedan avlåtit, helst godsen väl i regel voro förbättrade och alltså antingen förlust skulle träffa den nye ägaren eller kronan nödgas lösa godsen, vartill den ej hade råd. En orsak till utvecklingen har emellertid med största sannolikhet även varit, att den kronan förbehållna rätten varit ekonomiskt tämligen värdelös. Då är det även hart när visst, att man häri äger att söka orsaken till att bördsrättigheterna började betraktas som skatte av vanligt slag. Att märka är f. ö. att, även om den rätt, kronan sålde till bördsrättshemman, juridiskt kanske är att betrakta som en emphytevtikarisk rätt, köpebreven dock, såsom av förf:s framställning framgår, angåvo, att köparen erhöll hemmanet under evärdelig ägo.
    När förf. å sid. 192 hävdar, att de bestämmelser i landslagen om rätten till uppodlingar å allmänningar (stubbe- och röjselrätt), till vilka icke motsvarighet finnes i 1734 års lag, genom lagens ikraftträdande skulle upphört att gälla, synes han mig heller icke träffadet rätta. 1734 års lag avser ju enligt sin stadfästelseresolution icke

 

LITTERATUR. 287att reglera hela det svenska rättsområdet. Bland annat har man undantagit allt vad ekonomiförordningar angår samt "några besynnerliga mål, som sällan förefalla". I dessa hänseenden skulle alltså äldre rätt gälla. Vanligen torde man ägt tillämpa 1600-talets förordningar, men principiellt förefinnes icke hinder att gå tillbaka ända till lands- och stadsrätten. I ett fall som detta, där landslagens regler om stubbe- och röjselrättshemman icke återfinnas i 1734 års lag och man utan. varje tvekan kan våga påstå, att man icke velat ändra den äldre rätten, torde det vara nödvändigt att gå tillbaka till landslagen.
    Må det till slut tillåtas mig att uttrycka den förhoppningen, att förf. snart måtte få glädjen att se de framstående och grundliga forskningar, vilkas resultat han framlagt i sin avhandling, sätta frukt i en lag, som på rättshistorisk grundval reglerar förhållandet mellan bruksägare och åbo.

 

Åke Holmbäck.