Till frågan om av krig vållad prisstegrings egenskap av force majeure. I denna fråga hava advokaterna G. SANDSTRÖM och G. HUSELIUSförra årgången av denna tidskrift förfäktat rakt motsatta åsikter. Bägge ha därvid skärskådat frågan från omöjlighetsbegreppets synpunkt, och man finner lätt, att skiljaktigheten baserar sig därpå, att SANDSTRÖM förnekar och Huselius hävdar det befogade i att för svensk rätts räkning komplettera den logiska omöjligheten med en praktisk omöjlighetssfär. Ty om man medgiver, att den omöjlighet, som jämlikt 24 § köplagen kan fria säljaren från skadeståndsplikt, ej är begränsad till den enbart logiska 1, så kan förvisso ej framkon-

 

Från olika grunder indelas omöjligheten i logisk och praktisk, fysisk och juridisk, vilka äro var från sin synpunkt kontradiktoriskt uttömmande. Som begreppen härfattas, kan den logiska omöjligheten vara såväl fysisk som juridisk, och förhåller det 

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 301strueras något principiellt hinder för av krig orsakade extraordinära förhållandens inrubricerande under det praktiska omöjlighetsbegreppet. En annan sak blir sedan att för vart fall avgöra, om nämnda extra ordinära förhållanden nått omöjlighetsgraden.
    Spörsmålet om det praktiska omöjlighetsbegreppets hemortsrätt hos oss har av ALMÉN1 besvarats jakande, fast med starkt betonande av begreppets begränsning till verkligt utomordentliga omständigheter. ALMÉN använder härvid den formel, att säljaren är fritagen från ersättningsskyldighet, när fullgörandet av ett leveransåtagande skulle kräva ekonomiska uppoffringar, som helt och hållet ligga utanför kontrahenternas förutsättningar. Med denna formulering antyder ALMÉN det nära sambandet mellanden del av omöjlighetsläran, som behandlar den praktiska omöjligheten, och förutsättningsläran. Och med dessa rader avses att belysa här föreliggande aktuella spörsmål med utgångspunkt från svensk rättsställning till frågan om ett avtals beroende av dess förutsättningar.
    När BJÖRLING år 1908 i första upplagan av sin civilrättslärobok2 lämnar en sammanträngd framställning av förutsättningsläran, framhåller han till en början, att den, som på grund av en oriktig, icke av medkontrahenten svikligen bibragt föreställning slutit ett avtal, i vanliga fall ej av nämnda skäl kan komma ifrån sin förbindelse. Emellertid kunna förhållandena gestalta sig så,att misstaget billigtvis kräver hänsynstagande. »Det skall då», säger BJÖRLING»först och främst redan från början ha varit tydligt, att den part, som sedermera finnes ha begått misstaget, vid affärens avslutande utgått från och låtit sig bestämmas av en viss förutsättning; vidare får icke slarv eller bristande eftertanke ha varit anledning till misstaget, utan detta måste vara ursäktligt; och slutligen skola omständigheterna på det hela taget vara sådana, att den villfarandes motpart icke rimligtvis kan anses förvänta, att affären skall komma att bestå trots misstaget. Detta skall sålunda ha varit av särskilt ingripande betydelse.» Emellertid anmärker BJÖRLING till slut, att i frågan råder divergens mellan juristerna. Numera kan dock lugnt sägas, att en stadgad svensk rättspraxis i huvudsak godkänner den av BJÖRLING intagna ståndpunkten. Däremot kan det givetvis vara föremål för olika meningar, om ett visst begånget misstag är av den betydelse, att det fordrar beaktande på nu angivet sätt. Detta spörsmål ankommer för varje fall på den rent praktiska domsprövningen. Angående själva den principiella ståndpunkten äro följande rättsfall av vikt.
    En hustru hade stämt sin man med yrkande om utfående av bl. a. arrendebelopp enligt mellan makarna efter vunnen boskillnad och skedd bodelning slutet kontrakt. Mannen fordrade på visst sätt kvittning, som medgavs. Hustruns yrkande på arrendesumman ogillades såsom stridande mot 22 § boskillnadslagen, varpå hustrun i hovrätten återkallade sitt kvittningsmedgivande såsom endast avseende en avräkning på arrendefordringen och utan samband med övriga omstämda krav. Med sex röster mot en avgjorde högsta domstolen

 

sig på samma sätt med den praktiska. Här är emellertid icke platsen för en närmare diskussion av detta tema, men till förklaring av att den juridiska omöjligheten kan betecknas såsom logisk framhålles beträffande det statligt förbjudna, att detta i idéen ligger utanför människans viljeinnehåll.

1 Kommentaren till köplagen (2:a uppl.) I s. 338.

2 Se s. 179 f.; jfr s. 103, 160 f.

 

302 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.själva principfrågan till hustruns fördel, enär hennes medgivande av kvittning »måste anses gjort under förutsättning, att hennes yrkande att tillerkännas arrendefordran hos mannen vunne bifall». (N. J. A. 1906 s. 592.)
    Den med ett gammalt gästgiveri förenade, obegränsade rätten till försäljning av brännvin hade utarrenderats mot skyldighet för arrendatorn att, sålänge ägaren av gästgiveriet levde, gälda visst belopp årligen. Sedan genom förordningen den 9 juni 1905 försäljningsrätten inskränkts till att omfatta allenast försäljning till förtäring på stället, bestred arrendatorn, att han längre vore bunden av avtalet. I uppkommen tvist gillade hovrätten arrendatorns ståndpunkt, enär antagas måste, att avtalet »grundats på den förutsättning, att rättigheten skulle äga bestånd i hela sin omfattning, men rättigheten blivit till följd av därefter tillkommen, ändrad lagstiftning i ämnet begränsad till att från den 1 november 1907 avse allenast försäljning till förtäring på stället, samt rättigheten härigenom, enligt vad i saken blivit upplyst, i så väsentlig grad inskränkts, att dess värde efter berörda den 1 november utgjorde blotten ringa del av rättighetens värde därförinnan». Hovrättsdomen stadfästes av högsta domstolen med fem röster mot två; härvid är att märka, att det ena av de dissentierande justitieråden (K. G. Carlson) icke ansåg styrkt, att nämnda förutsättning legat till grund för avtalet. (N. J. A. 1911 s. 593.)
    Vid upplåtelse till A av ett område vid järnvägsstation hade stipulerats såsom villkor, att A skulle där uppföra en restaurationsbyggnad och i denna tillhandahålla resande mat, vin och maltdrycker. A:s rätt överläts sedan å B, varpå utan den senares förvållande utskänkningsrättigheten upphörde. I anledning härav hade B instämt upplåtaren med yrkande om skyldighet för honom att lösa å området efter upplåtelsen uppförda hotellbyggnader. Underrätten biföll detta yrkande, enär så väl i upplåtelsekontraktet för visst fall förekommande bestämmelser om lösen »måste anses grundade på en mellan kontrahenterna förutsatt skyldighet» för upplåtaren att, därest kontraktet utan A:s förvållande komme att upphöra, till honom utgiva gottgörelse för byggnadernas värde, som ock bibehållandet av utskänkningsrätten »måste anses hava utgjort en väsentlig förutsättning för kontraktets tillkomst». I underrättens dom fann hovrätten ej skäl göra ändring, och på hemställan av nedre justitierevisionen fastställde högsta domstolen med sex röster mot en hovrättsdomen. Det skiljaktiga justitierådet ogillade underrättens motivering —ej dess slut — och ansåg beträffande den här debatterade frågan, att det icke vore i målet tillförlitligen utrett, att bibehållandet av utskänkningsrätten utgjort en väsentlig förutsättning för kontraktets tillkomst. (N. J. A. 1914 s. 475.)
    A hade yrkat åläggande för B att återlämna ett skuldebrev, som A utfärdat till B såsom överenskommen likvid av B efter A:s avlidna hustru tillkommande arvsrätt. A:s yrkande godkändes av hovrätten, enär ej B utan C vore rätt arvinge till hustrun och avtalet mellan A och B måste anses ha slutits under förutsättning, att B vore arvsberättigad efter hustrun. Hovrättens ståndpunkt härutinnan gillades av nedre justitierevisionen och högsta domstolen (enhälligt). (N. J. A. 1916 s. 297.)
    En kaféidkare hade för nio år hyrt en lägenhet att användas till kafé och under några år av hyrestiden där idkat ölutskänkning men därefter på grund av lokalens olämplighet ej fått sin utskänkningsrätt förnyad. Hans yrkande om avtalets hävande gillades principiellt av högsta domstolen (fyra röster mot

 

FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 303en), enär avtalet måste antagas vara slutet under den ömsesidiga förutsättning, att hinder icke komme att möta mot att i lägenheten utskänka öl. (N. J. A. 1916 s. 357.)
    I samtliga ovan refererade rättsfall1 har vad av domstolarna åberopats såsom förutsättning icke i resp. avtal betonats såsom dylik, ej heller har den oriktiga förutsättningen framkallats av den ena parten till den andras förvillande.2 Däremot visa de, att förutsättningen måste äga karaktären av att ha varit väsentligt bestämmande för avtalets tillkomst även som av att vara av kontrahenterna ömsesidigt insedd eller insebar. Sistnämnda omständighet framträder ännu tydligare i följande prejudikat. A hade efter början av konkurs på grund av borgen för konkursgäldenären infriat dennes skuld hos en bank och därpå av sysslomännen i konkursen erhållit rätt att kvitta sin skuld till konkursboet mot sin sålunda uppkomna fordran. Vid denna uppgörelse ville sysslomännen sedermera icke stå fast, enär de vid densammas ingående utgått från att A:s berörda fordran uppkommit före konkursensbörjan. I denna fråga yttrade högsta domstolens majoritet (fem justitieråd), att »även om antagas finge, att sysslomännen vid träffandet av omförmälda överenskommelse utgått från den felaktiga förutsättning, att borgensförbindelsen infriats före konkursens början, ett dylikt förhållande likväl, då det ejens uppgivits, att villfarelsen framkallats av A eller eljest vid överenskommelsens avslutande insetts eller bort inses av honom, icke kunde inverka på överenskommelsens giltighet». (N. J. A. 1908 s. 221.)
    Den rättsuppfattning, som tagit sig uttryck i anförda prejudikat, giver till resultat, att ett ingånget avtal kan ryggas, om en omständighet, som utgjort en för avtalsslutet — fast outtalad — väsentlig, ömsesidigt insedd eller insebar3 förutsättning, sedermera visar sig vara ej till finnandes. Även bör i enlighet med BJÖRLINGS åsikt fordras, att den part, som kan förväntas önska avtalets vidmakthållande, icke rimligtvis kan motse ett fullgörande av avtalet, men detta utgör icke någon ny självständig betingelse utan blott en konsekvens av ifrågavarande förutsättnings väsentlighet och insebarhet. Har en part vid ett avtals ingående utgått från en viss väsentlig förutsättning, som medkontrahenten åtminstone bort inse, så kräver den mänskliga billighetskänslan av den villfarandes motpart, att han icke gör anspråk på prestation. Häri ligger ju grunden till förutsättningslärans rättsprincip, som ej fått någon i lag uttömmande reglering.4

 

1 Jfr ock N. J. A. 1917 s. 27 (justitierådet Alméns votum).

2 Så däremot N. J. A. 1910 s. 499.

3 Härutöver framställer BJÖRLING kravet på att förutsättningens oriktighet skall vara ursäktlig. Denna fordran gillas så till vida, som ursäktligheten följer av insebarheten, enär det faktum, att en förutsättning bort inses av en parts medkontrahent, jämväl i de flesta fall innebär en ursäkt för förstnämnda part att lägga förutsättningen till grund för sitt handlande. För de undantagsfall åter, att det varit för medkontrahenten insebart, att den villfarande utgått från en förutsättning, som han med iakttagande av tillbörlig omsorg måst förkasta, kunna vi ej finna något giltigt skäl att betaga den villfarande hans annulleringsrätt. Förutsättningsprincipens grund är (se nästföljande not) en förfinad billighetskänsla, och denna reagerar även mot ett illojalt utnyttjande av annans vårdslöshet. I föreliggande fall har BJÖRLIKG tydligen följt den traditionella behandlingen av error facti.4 Det föreligger ingen motsats däri, att det obilliga i förväntandet av prestationsäges vara på en gång konsekvens av en förutsättnings väsentlighet och insebarhet samt grund till förutsättningslärans rättsprincip. Praktiska hänsyn äro bestämmande 

304 FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.    Jämför man ALMÉNS definition på praktisk omöjlighet med den här ovangivna på förutsättningsprincipen, framträder en fullständig överensstämmelse ity att, om en väsentlig, insebar förutsättning för ett avtal bortfaller, förhållanden inträda, vilka helt och hållet ligga utanför kontrahenternas förutsättningar, och vice versa. Följaktligen måste den svenska rättens godkännande av förutsättningsprincipen i sig innefatta den praktiska omöjligheten och inga principiella hinder föreligga för av krig vållad prisstegrings egenskap av force majeure. Alldeles uppenbart hyllar jämväl ALMÉN numera i andra upplagan av sin kommentar till köplagen1 denna uppfattning, då han särskilt framhåller, att en säljare i här debatterade fall är leveransskyldig, om han vid krigsutbrottet i tillräcklig myckenhet har den sålda varan på lager, samt att, om den lagrade varumängden ej förslår till alla köpares fulla tillfredsställande, en i förhållande till de köpta myckenheterna proportionell fördelning skall äga rum. Resultatets riktighet styrkes också av den av SANDSTRÖM2 om nämnda omständighet, att skiljedomar — tydligen influerade av det praktiska affärslivets män — givits, i vilka spårats en bestämd tendens att betrakta den av kriget vållade stegringen av produktionskostnader och varupris, när denna stegring nått en relativt betydande höjd, såsom giltig orsak till dröjsmål med leveransavtalets fullgörande. I dessa utslag har den praktiska billighetskänslan dekreterat, att köparne icke rimligtvis kunnat förvänta prestation.
    Undersökningen har sålunda givit vid handen, att om betingelserna för praktisk omöjlighet föreligga, säljaren kan häva avtalet på grund av en utav krig vållad prisstegring. Utöver det så vunna resultatet kan det vara lämpligt att i detta sammanhang påpeka, att begagnandet av termen praktisk omöjlighet är onödigt, sedan förutsättningsprincipen självständigt utan samband med omöjlighetsläran trängt sig fram. Ty beteckningen omöjlighet är inadekvat för i synnerhet sådana fall som de av SANDSTRÖM och HUSELIUS berörda, då säljare av extraordinär ekonomisk styrka äro i fråga. Att det praktiska omöjlighetsbegreppet uppkommit beror helt enkelt därpå, att förutsättningsprincipens ratio först gjorde sig gällande på den logiska omöjlighetens gränsområden. Sedan sagda princip numera kämpat sig fram, kan man för svensk rätts räkning utan fara slopa det praktiska omöjlighetsbegreppet i dess hittillsvarande skickelse och behandla de dithörande rättsföreteelserna under förutsättningsläran. Det blir då än mera uppenbart, att man svårligen kan uppleta några skäl, som skulle berättiga till anläggande av en särsynpunkt på de fall, då krig orsakat en överdriven prisstegring. Vad som blir avgörande bör även här vara förutsättningens väsentlighet och insebarhet — väl till att märka är förutsättningen i det föreliggande fallet negativ: att icke ett krig av världskrigets omstörtande karaktär utbröte.3
    Malmö, januari 1918.
 

Julius Rosén.

 

för billigheten, som är utslag av hur rättskänslan reagerar mot vissa fakta. I föreliggande fall utgöras fakta av berörda väsentlighet och insebarhet; dessa framkalla rättskänslans reaktion, och rättskänslan inkarnerar sig i en rättsprincip. — Angående anledningen till att förutsättningsläran ej i lag uttömmande reglerats se motiven till nya avtalslagen § 33; N. J. A. II 1915 s. 264.

1 Se I s. 357 ff.

2 http://svjt.se/svjt/1917/178 Se

3 Jfr de, sedan ovanstående artikel skrivits, tillkomna rättsfall, vilka finnas refererade i N. J. A. 1918 s. 20.