Provisoriskt avskaffande av de engelska grand juries. I England fungera som bekant Quarter Sessions och Assizes såsom domstolar i första instans för vanliga brottmål, som icke falla under den för mindre brott avsedda summariska rättsskipningen. Som domare sitta i Quarter Sessions i regelgrevskapets fredsdomare, minst två, vanligen ett flertal bildande ett kollegium,
åtskilliga städer åter juridiskt bildade yrkesdomare, the Recorders. För att som domare leda förhandlingarna vid Assizes resa medlemmar av High Court i London omkring i landsorten efter det kända Circuitsystemet och handlägga som ensam domare de till dessa domstolar hörande svårare brottmål. I London är som motsvarighet härtill inrättad the Central Criminal Court likaledes med juridiskt bildad domare.
Det utmärkande gemensamma draget hos proceduren inför dessa domstolar är bruket av jury av två olika slag, den s. k. grand jury eller anklagelse juryn och den s. k. petty jury eller bevisjuryn.
Förfarandet börjar vanligen därmed, att den för brottet misstänkte, som ide ojämförligt flesta fall häktats, inställes för fredsdomaren, som företar den förberedande undersökningen. Vid denna uppträder the prosecutor, d. v. s. åklagaren eller målsäganden, och för talan mot den misstänkte, varvid bevisning å ömse sidor förebringas. Undersökningen, som är mycket summarisk, går ut på att fastställa, om ett s. k. prima-facie-fall föreligger, d. v. s. om misstanken är grundad. Finnes misstanken grundad, beslutar domaren, att målet
får fullföljas, den tilltalade blir committed for trial; i motsatt fall får målet nedläggas.
Innan det mål, vars fullföljande medgivits, därefter kommer inför den dömande domstolen, har det hittills måst passera ännu ett stadium, nämligen anklagelsejuryns prövning.
Anklagelsejuryn består av minst 12 högst 23 personer och är i stor utsträckning sammansatt av de mest ansedda personerna i trakten, vid Assizes i regel av grevskapets fredsdomare. Anklagelsejuryn skiljer sig i detta hänseende sålunda ganska mycket från bevisjuryn. I en bill of indictment framför käranden sin talan inför juryn, och efter en muntlig förhandling, vid vilken endastkäranden är närvarande och för sin bevisning, förkastar eller godkänner jurynanklagelsen. I senare fallet, då juryn har funnit, som det heter, a true bill,upptages den vanligen omedelbart av domstolen, och förhandlingen inför bevisjuryn vidtager. För anklagelsens godkännande erfordras, att minst 12 röster inom juryn avgivas för den.
Hela förfarandet inför anklagelsejuryn lider, som synes, av en stor ensidighet och ytlighet; den misstänkte får icke ens vara närvarande, ännu mindre föra någon bevisning till sin favör. Förfarandet hade därför börjat nedsjunka tillen ren formalitet. Det var ytterst sällan, som juryn förkastade anklagelsen. År 1912 blevo sålunda blott 208 av 13,286 förkastade. Tyngdpunkten i processen blev därmed helt och hållet förlagd till förfarandet inför bevisjuryn.
Den ställning, som institutet oaktat de betänkliga processuella bristerna intagit i det engelska rättslivet, beror till stor del på historiska förhållanden. Uppkommen för att tjäna som medel att uppdaga brott och åvägabringa åtal har anklagelsejuryn särskilt vid Assizes tidigare gjort sig till förmedlare av den allmänna meningen gentemot konungens kringresande domare. Denne harå andra sidan använt tillfället att ta kännedom om fredsdomarnes praxis i sina domstolar och instruera och kritisera dessa lekmannadomare. Som medel för dessa syften hade juryn emellertid under en modern tid med alla dess kommunikationer likaledes börjat förlora sin betydelse.
I det stora hela overksamt som processuellt hjälpmedel och berövat också sin ställning som beaktansvärt förbindelsemedel mellan traktens notabler och domarne från High Court stod institutet kvar egentligen blott som en äre vördig dekoration, onekligen bidragande till domstolens värdighet. Sedan ganska lång tid tillbaka ha röster dock höjts för dess avskaffande. Dess rent praktiska olägenheter ha varit ganska betydande; det har bidragit till den också i England överklagade långsamheten i rättsskipningen och har krävt tid och besvär av en mängd upptagna personer. Den kommitté, som 1913 sysslade med orsakerna till långsamheten vid High Court, slutade också med att bland annat förorda avskaffandet av anklagelsejuryn. Med sin kända vördnad för traditionen ställde sig den engelska opinionen emellertid ingalunda odelad för denna reform. Och först under världskrigets tryck har med vissa mindre betydande undantag en provisorisk suspension av denna jury genomförts. Denna suspension, som närmast avser endast tiden till sex månader efter krigets avslutande, ägde rum genom the Grand Juries Suspension Act 19171. Enligt denna författning skall i de vanliga brottmålsfallen så tillgå, att så snart den förbe-
redande undersökningen slutat med att den tilltalade blir committed for trial, kan anklagelsen omedelbart överlämnas till vederbörande domstol för huvudförhandling inför bevisjuryn. Med engelskt sinne för fiktioner heter det, att när anklagelsen så överlämnats skall därmed förfaras »as if a true bill had been found and presented in the court by a grand jury».
Thore Engströmer.