RÄTTSFÖRVÄRV GENOM KOMMISSIONÄR
AV
PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.
Man synes allmänt erkänna såsom en för skandinavisk rätt över huvud gemensam rättssats, att då en kommittent till en kommissionär lämnar en sak till försäljning samt kommissionären i överensstämmelse därmed till tredje man avyttrar densamma, äganderätten till saken omedelbart övergår från kommittenten till tredje man.1 Den frågan framställer sig då till besvarande, huru man har att juridiskt förklara, att en person kan på tredje man överflytta äganderätten till annan tillhörig sak, utan att han handlar i den andres namn och utan att saken passerar genom hans äganderättssfär. Bland dem, som i skandinavisk litteratur uttalat sig i denna fråga, är STANG2, och han gör gällande, att förhållandet juridiskt bör konstrueras så, att kommissionären är att anse såsom kommittentens representant i kraft av en honom från kommittentens sida meddelad fullmakt. Härvid menar emellertid STANG, i motsats till vad fallet är enligt den hos oss gängse terminologien,3 med fullmakt en sådan huvudmannens förklaring gentemot tredje man, varigenom han åtager sig rättsverkningarna utav vad "fullmäktigen" å hans vägnar företager, oavsett således huruvida denne handlar i huvudmannens eller i sitt eget namn.
En ståndpunkt i viss mån analog med den Stangska har hos oss förfäktats av WETTER.4 Icke så, att denne författare
vill hänföra den rättsverkan, varom nu är fråga, till en"fullmakt", men så, att han härleder den ur ett "samtycke",som låter sig inordna under det Stangska fullmaktsbegreppet. Och WETTER tvekar för sin del icke att taga konsekvenserna av denna konstruktion. Han framhåller sålunda, att kommittenten blir bunden även genom ett kommissionärens kontraherande utanför gränserna för sin befogenhet, och menar, att denna bundenhet är resultatet av "kommissionsbemyndigandet såsom ett föregående samtycke, en vederbörande rättsägares ensidiga, för annan rättsmaktstiftande viljeförklaring",1 som i lika hög grad som fullmakten är "oberoende av försäljningsuppdraget i mening av det mellan kommittent och kommissionär existerande obligatoriska rättsförhållandet", således ett "samtycke" med det uttryckliga innehåll, att tredje man i sitt rättsförvärv blir oberoende av huruvida kommissionären håller sig inom sin befogenhet eller ej. Detta samtycke betraktar WETTER såsom ett slags vederlag från kommittentens sida för den förmån, som det för honom innebär, att han icke behöver låta innehållet i instruktionen till kommissionären komma till tredje mans kännedom. Härvidlag synes WETTER emellertid hava gjort sig skyldig till samma fel, som han i detta sammanhang förebrår en annan författare, nämligen fiktion. Att en kommittent, som ställes inför valet att antingen alldeles avsäga sig möjligheten att få begagna sig av kommissionsinstitutets fördelar eller att få begagna det under villkor, att han underkastar sig att på angivna sätt bindas även utanför sin instruktion, sannolikt skulle föredraga det senare alternativet, är en sak för sig. Här är fråga om någonting annat,nämligen att den verkliga grunden för kommittentens bundenhet utanför sin instruktion skulle vara att söka i kommittentens ensidiga viljeförklaring, således i en förklaring att vilja bindas utanför instruktionen. Men att vid en analys av kommissionsförhållandet få fram en dylik i rak strid med kommittentens eget intresse gående viljeförklaring torde näppeligen låta sig göra, om man vill hålla sig utanför fiktionens område. Kommittentens vilja går icke ut på annat än att bindas just i överensstämmelse med sitt avtal med kommis-
sionären, detta i direkt motsättning till vad förhållandet är, då det gäller ett handlande i annans namn, i det huvudmannen med hänsyn till den viljeförklaring, på vilken ett handlande i annans namn baserar sig — fullmakten enligt gängse terminologi — ofta äger ett verkligt intresse att kunna bindas även utanför gränserna för det mellan honom och fullmäktigen bestående uppdraget. Den ensidiga viljeförklaringen, fullmakten, kräves ju för att fullmäktigen skall kunna avtala och för att tredje man skall få bekräftelse på att han inom vissa angivna gränser kan avtala med fullmäktigen med den verkan, att icke denne utan huvudmannen själv i eget namn blir genom avtalet förpliktad, och om då huvudmannen, såsom ofta är fallet, har ett intresse att icke framlägga för tredje man sina instruktioner till fullmäktigen, uppkommer ju en latitud mellan fullmakten och uppdraget, som skaparen situation, vari fullmäktigen med stöd av huvudmannens i fullmakten uttalade vilja kan förplikta honom i strid med hans genom uppdraget till uttryck komna vilja. Då någon motsvarighet härtill icke förekommer vid kommission,1 måste grunden till kommissionärens möjlighet att förplikta kommittenten i strid med kommissionsavtalet sökas annorstädes än i en kommittentens viljeförklaring.
Den tidigare omtvistade frågan, i vilken omfattning kommissionären enligt vår rätt kan binda sin huvudman emot dennes vilja, är numera avgjord genom 1914 års lag om kommission m. m. §§ 54 och 55. För att tredje man i god tro skall kunna tillerkännas rätt till kommissionsgods, som avyttrats i strid med kommittentens föreskrifter, förutsättes, att godset befunnit sig i kommissionärens besittning. I motiven 2 framhålles också, att ifrågavarande bestämmelser avse "att bereda skydd för tredje man, som i god tro inlåtit sig i avtal med kommissionären angående gods, som denne innehar för kommittentens räkning". Har däremot kommittenten godset i egen besittning, beröres han icke av ett kommissionärens olovliga förfogande över detsamma. Detta synes
peka på tredje mans goda tro såsom härvid grunden för kommittentens bundenhet. Den första fråga, som framställer sig till besvarande, blir därför, huruvida det är besittningen allena eller i förening med kommissionärens speciella befogenhet, vare sig med stöd av hans kommissionärsställning såsom sådan eller på annan grund, som är avgörande för godtroende tredje mans rätt.
I motiven till 54 och 55 §§ heter det, att grunden till olikheten i behandlingssätt, allt efter som kommissionsgodset befinner sig i kommissionärens besittning eller icke, är, "att kommissionären genom innehavet av godset för tredje man framstår såsom utrustad med ett vidsträckt bemyndigande att förfoga över detsamma" 1, och i anslutning härtill påpekas, att detta gäller lika väl, "då kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört, och då han således är i förhållande till kommittenten oberättigad att över huvud förfoga över godset (55 §), som då han under bestående kommissionsförhållande överskridit sin förfoganderätt (54 §)". Nu frågas emellertid, om kommissionärens förfogande förlänar tredje man i god tro en lika vidsträckt rätt i alla de fall,då kommissionären innehar gods utan att vara berättigad att förfoga över detsamma, och om detta sålunda gäller exempelvis även för det fall, att en kommissionär försäljer gods, som han mottagit till förvaring utan sammanhang med något kommissionsavtal. Man kan icke komma ifrån, att kommissionären också i ett dylikt fall genom innehavet av godset för tredje man framstår såsom behörig att förfoga över detsamma, ty denna hans egenskap beror icke av den ställning kommissionären i det speciella fallet intager till godset i fråga, utan allenast på hans egenskap av kommissionär över huvud, och man skulle i så fall, därest en kommissionärs innehav av gods i och för sig finge anses utgöra grunden för tredje mans rätt, komma därhän, att även i angivna exempel tillerkänna tredje man en lika omfattande rätt till detsamma. Och enahanda borde då med de grundsatser, som vunnit insteg i vår rätt, bli förhållandet, därest kommissionären överhuvud icke äger någon rättstitel alls att stöda sitt innehav på, utan t. ex. stulit godset.
Emellertid kan emot den nu ifrågasatta tolkningen åberopas de i kommissionslagen §§ 54 och 55 använda ordalagen: "gods, som han (försäljningskommissionären) innehar till försäljning"och "gods, som av honom (inköpskommissionären) innehaves för kommittentens räkning". Dessa uttryck synas snarast giva vid handen, att kommissionärens förfogande gäller till förmån för tredje man i god tro allenast under förutsättning att kommissionären innehaft godset med stöd av ett kommissionsavtal, och att det sålunda icke är kommissionärens innehav i och för sig, som utgör grunden för godtroende tredjemansrätt.
En jämförelse med engelsk rätt är på denna punkt av stort intresse. Den engelska rätten äger icke något begrepp, som alldeles täcker vad vi mena med kommissionär i egentlig mening, men såsom en motsvarighet härtill kan man betraktadet engelska begreppet "factor". En "factor" är enligt engelsk systematik att hänföra under det mera omfattande begreppet"agent" 1 och är närmare bestämt en underart av "mercantileagent", 2 nämligen en sådan "mercantile agent", som erhållit uppdrag att för annans räkning försälja gods, 3 som blivit i
hans besittning 1 anförtrott. 2 Begreppen kommissionär och factor avvika sålunda i flera väsentliga avseenden. Delvis är begreppet factor mera vidsträckt, nämligen därigenom att en factor icke såsom kommissionären behöver handla i eget namn utan kan i huvudmannens namn sluta de avtal, varom fråga är. Å andra sidan är begreppet factor trängre än kommissionär, dels därigenom att en factors uppdrag endastavser försäljning, dels också — vilket i detta sammanhang förnämligast är av intresse — därigenom att endast den är att räkna såsom factor, åt vilken besittningen av det gods, varöver han förfogar, blivit anförtrodd. Olikheten i rättsverkningar, allt efter som det gods, varöver kommissionären förfogar, befinner sig i hans besittning eller icke, har sålundai den engelska rätten i systematiskt avseende fått en större betydelse än hos oss, där den lämnat kommissionsinstitutets enhet i formellt avseende orubbad, under det att den i England varit den mest bidragande orsaken till skapande av ett nytt institut. Factors befogenhet att gentemot tredje man i godtro förplikta sin huvudman regleras nämligen i engelsk rätt genom en särskild lag — Factors Act av den 26 augusti 1889— som avlöst åtskilliga föregående lagar i samma ämne, vilka samtliga tillkommit i syfte att åt godtroende tredje man tillförsäkra en mera tryggad ställning.
Närmast är av intresse att utröna, i vilken omfattning tredjeman enligt engelsk rätt blir berättigad genom en factors förfogande över gods, som befinner sig i hans besittning. Den första förutsättningen är, att godset blivit i hans besittning överlämnat med ägarens samtycke — "with the consent ofthe owner".3 Härigenom uteslutes först och främst det fall, då en factor
stulit det gods, som befinner sig i hans besittning, men också fall, då godsets ägare visserligen varit med om besittningsövergången, men denna skett till en factor, som redan vid besittningens förvärvande haft för avsikt att för egen räkning förfoga över godset. Detta sammanhänger med att tjuvnadsbegreppet i engelsk rätt har en mera vidsträckt omfattning än hos oss, då därunder även inbegripes s. k. "larceny by trick", d. v. s. då gärningsmannen satt sig i besittning av godset genom svek. 1 Vidare förutsättes,. att godset med ägarens samtycke överlämnats till en factor i denna hans egenskap, vilket innebär, att godset måste hava lämnats till försäljning; det nyss berörda fallet, då en factor erhållit gods till förvaring, faller därför utanför de nu ifrågavarande bestämmelsernas räckvidd. Så långt blir sålunda — om man bortser från det speciellt engelska begreppet "larceny by trick" och de konsekvenser detsamma medför — tredje man berättigad i samma grad enligt engelsk rätt och svensk med den tolkning, som nu blivit inlagd i kommissionslagens stadganden.
En annan viktig förutsättning för tredje mans rätt är, att
en factors förfogande över godset måste falla inom ramen av de för en "mercantile agent" övliga transaktioner, eller, för att använda den engelska lagens uttryckssätt, måste vara aven sådan person vidtagna, "when acting in the ordinary course of his business". Vid bedömande av om ett förfogande är av denna natur eller ej har man icke att ta någon hänsyn till, vilken slags rörelse ifrågavarande "agent" i det speciella fallet bedriver, eller om förfogandet är inom rörelse av sådant slag vanligt eller icke, utan man undersöker endast, om förfogandet är att hänföra under en mercantileagents rörelse i allmänhet eller, närmare bestämt, om det går ut på "either to sell goods, or to consign goods for the purpose of sale, or to buy goods, or to raise money on the security of goods".1
Ifrågavarande förutsättning för tredje mans rätt har i vår svenska lag om kommission erhållit en avfattning, som ganska väsentligt avviker från den engelska rätten. Även där "försäljningskommissionär annorledes än genom försäljning olovligen förfogar över gods, som han innehar till försäljning, så ock där inköpskommissionär utan att vara därtill berättigad förfogar över inköpt gods, som av honom innehaves för kommittentens räkning", blir enligt § 54 mom. 2 sådant förfogande gällande till förmån för tredje man i god tro, och motsvarande gäller enligt § 55, när förfogandet sker efter det "kommissionärens uppdrag återkallats eller av annan anledning upphört". I motiven 2 heter det härom: "Lika litet som en försäljningskommissionär äger annorledes än genom försäljning förfoga över gods, som han har till salu, har i allmänhet en inköpskommissionär något bemyndigande att sälja eller annorledes förfoga över inköpt gods. Det skulle därför kunna ifrågasättas att för båda dessa fall låta det hava sitt förblivande vid de regler, som för närvarande gälla angående förvärv i god tro av lösa saker. Vid kommission föreligger dock alltid det särskilda förhållandet,
att kommissionären är berättigad att handla i eget namn, då han köper eller säljer, och det synes därför kunna försvaras, att man tillämpar samma rättsregler när helst han förfogar över gods, som han innehar för kommittentens räkning." Man har sålunda hos oss, i motsats till i England, gjort tredje mans rätt oberoende utav, huruvida förfogandet över godset faller innanför gränsen för en kommissionärs egentliga verksamhet eller icke. Även där en kommissionär t. ex. olovligen skänker bort kommittentens gods till tredjeman i god tro — denne tror exempelvis och har anledning tro, att kommissionären härvid handlar för egen räkning —erhåller tredje man samma rätt till godset, som om han av kommissionären köpt detsamma. Man kan då spörja efter grunden till att tredje man förvärvar större rätt, när han avtalar med en kommissionär utanför gränserna för kommissionärsverksamhet, än då han inlåter sig med en annan person, vilken som helst, som har godset i sin besittning. Att kommissionären genom innehavet av godset skulle mer än var och en annan framstå för tredje man såsom legitimerad att förfoga över detsamma, äger tydligen icke någon giltighet i dessa fall, där kommissionären icke uppträder i sin egenskap av kommissionär, vilket ju utan vidare måste stå klart för tredje man, så snart det är fråga om annat förfogande över godset än försäljning. Men härmed är väl också skälet bortfallet till att i dessa fall förläna tredje man en mera gynnad ställning än enligt de allmänna reglerna om förvärv i god tro. Motiven synas dock vilja göra gällande, att det verkligen föreligger ett annat skäl, nämligen "det särskilda förhållandet, att kommissionären är berättigad att handla i eget namn, då han köper eller säljer". Men då denna behörighet icke sträcker sig längre än till inköp eller försäljning, borde väl området för tredje mans bättre rätt begränsas till just dessa fall av förfoganden och där utanför samma regler gälla, vare sig en kommissionär eller någon annan är tredje mans medkontrahent. För att taga nyss anförda exempel, att kommissionären bortskänker kommissionsgodset, synes ju god tro hos tredje man förutsätta, att denne har anledning förmoda, det kommissionären handlar för egen räkning, och tredje man är sålunda i detta fall icke ens medveten om kommissionärens behörighet att för annans räkning handla i
eget namn. Återstår då endast den möjligheten, att kommissionärens behörighet att sälja eller köpa i eget namn har betydelse från den motsatta synpunkten, nämligen med hänsyn till icke så mycket tredje man som fastmera godsets ägare, och att vid konflikt mellan dessa båda personers intressen den senares anspråk framstå såsom försvagade därigenom, att han överlämnat godset till kommissionären med bemyndigande för honom att sälja detsamma i eget namn.
Innan jag övergår att undersöka nu ifrågasatta grund för godtroende tredje mans rätt med stöd av ett kommissionärsavtal, skall jag något beröra ett spörsmål angående godtrosförvärv av mera allmän innebörd. WINROTH 1 vill med hänsyn till omfattningen av tredje mans rätt, när fråga är om förvärv i god tro, göra skillnad, allt efter som förvärvaren grundar sin goda tro blott och bart på fångesmannens besittning, eller den goda tron stödes ej allenast härpå utan även på omständigheter, som måste anses ådagalägga en fångesmannens laga förfoganderätt och som antingen kunna hänföras till "ägarens egna åtgöranden (återkallad men icke återtagen skriftlig fullmakt)" eller "till eljest föreliggande sakförhållanden", i vilket avseende, vad angår lös egendom, hänvisas till kungl. förordningen huru förhållas bör med egendom, som tillhört den, vilken längre tid varit borta utan att låta höra av sig, den 27 november 1854 § 5. Fattar man detta uttalande efter dess ordalydelse, ger detsamma anledning till vissa invändningar. Man måste nämligen bestrida, att det i fråga om lös egendom har någon direkt betydelse för godtrosförvärvet, huruvida den goda tron beträffande medkontrahentens förfoganderätt stöder sig på besittningen allena eller vid sidan därav även på andra omständigheter. Eller m. a. o. förutsättningen för ett förvärv i god tro är i förvärvarens person uppfylld, så snart hos honom finnes en på fångesmannens besittning grundad god tro angående dennes förfoganderätt; huruvida denna goda tro grundar sig även på andra omständigheter, är i denna del irrelevant, men dessa omständigheter kunna i ett annat avseende hava betydelse för godtrosförvärvet, nämligen genom att försvaga ägarens anspråk på återfående av godset och därigenom bereda väg för realiserande av tredje mans rätt. Bland
de särskilda omständigheter, WINROTH omnämner såsom i förening med besittningen grundande tredje mans goda tro, måste först och främst utsöndras "återkallad, men icke återtagen skriftlig fullmakt". Om en fullmakt är äkta, och det är ju tydligen detta WINROTH har i sikte, blir nämligen i ett dylikt fall huvudmannen genom fullmäktigens förfogande bunden gentemot tredje man i god tro omedelbart på grund av fullmakten, men icke omedelbart genom förvärvarens på besittningen grundade goda tro. Detta blir tydligt dels därigenom att besittningen i detta fall är utan betydelse — huvudmannen blir ju bunden, även om han har föremålet kvar i sin egen besittning — dels därigenom att, i händelse fullmakten varit förfalskad, tredje mans på fullmakten grundade goda tro icke i och för sig skaffar honom någon rätt och, om besittning tillkommer, är obehövlig för att ge upphov till den rätt, som redan den på besittningen allena grundade goda tron förmår giva.
I det fall, som omhandlas i kungl. förordningen den 27 november 1854 § 5, är det däremot fråga om ett godtrosförvärv i egentlig mening. Om dödförklaring skett, men den dödförklarade befinnes vara vid liv, skall enligt detta lagrum hans egendom återbäras av de arvingar eller testamentstagare, som tillträtt densamma, men "har någon, sedan han egendom så tillträdde, den överlåtit, pantsatt eller inteckna låtit, stånde överlåtelsen, pantsättningen eller inteckningen fast, där egendomen, panten eller inteckningen är av innehavaren på godtro åtkommen". Den särskilda omständighet, som i detta fall tillkommer, är tydligen dödförklaringsbeslutet. Men att en person för att fredas mot anspråk av den dödförklarade icke behöver grunda sin goda tro på annat än medkontrahentens besittning, framgår till fullo därav, att förvärvet blir orubbat, så snart egendomen "är av innehavaren på god tro åtkommen", och sålunda alldeles oberoende av, huruvida förvärvaren ägde kunskap om dödförklaringen eller ej; i själva verket är det först kännedom i någon form om dödförklaringen och dess ogiltighet, som upphäver den goda tron. Å andra sidan är det naturligen dödförklaringsbeslutet, som är anledningen tillatt godtrosförvärvaren icke behöver utgiva saken ens mot lösen; grunden härtill är, att hans medkontrahent genom rättens
beslut om dödförklaringen erhållit formell behörighet 1 att förfoga över saken och att den dödförklarades anspråk på att återfå densamma därigenom i avsevärd grad försvagats.
Det skulle kunna ifrågasättas, om det ens är riktigt att säga, att tredje mans goda tro måste grunda sig på avlåtarens besittning. Visserligen är det otvivelaktigt, att godtrosförvärvet med nödvändighet förutsätter, att avlåtaren haft saken i besittning, men möjligen är det nog med detta och sålunda likgiltigt, huruvida tredje man haft kännedom om besittningsförhållandets existens. Om t. ex. avlåtaren i överensstämmelse med verkliga förhållandet påstått, att han haft saken i sin besittning, men tredje man underlåtit att göra sig underkunnig om förhållandet, tryggar då traditionen tredje mans förvärv? I detta fall är ju tredje man i god tro med hänsyn till besittningen, men den goda tron grundar sig ej på denna. Möjligen skulle någon i den omständigheten, att då besittning icke förefunnits men tredje man haft skäl att antaga en sådan, detta i alla fall icke förmår stärka dennes ställning, vilja se ett stöd för att tredje mans goda tro och avlåtarens besittning böra behandlas såsom i förhållande till varandra isolerade förutsättningar för tredje mans rätt. Detta låter sig dock icke säga. En sak är, att besittningen har en så avgörande vikt, att densamma icke kan av någonting annat ersättas, men en annan sak, huru man har att bedöma denna besittningens betydelse. Verkar densamma huvudsakligen till förstärkande av tredje mans anspråk eller till försvagande av ägarens eller i ungefär lika mån i båda riktningarna? Då ägaren frivilligt avhänt sig besittningen, synes detta lända till försvagande av hans rätt i tävlan med tredje mans, men denne senares företräde har ju efter hand blivit erkänt även för det fall, att ägaren icke medverkat vid besittningsövergången, och då följaktligen något försvagande av hans anspråk på angivna grund ej förelegat. Tyngdpunkten måste därför ligga på den motsatta sidan, eller m. a. o. tredje mans anspråk måste tillerkännas seger på den grund, att det stöder sig på avlåtarens besittning, men tredje mans anspråk kan i denna mening stöda sig på besittningen allenast då han varit under
kunnig om densamma. 1 Har sålunda avlåtaren icke yppat för tredje man, att han har saken i sin besittning, framstå både ägarens och tredje mans anspråk utan speciellt stöd i förevarande avseende, och status quo bör därför bibehållas. Jämväldå tredje man underlåtit att verifiera avlåtarens påstående om besittning, är han enligt min mening i saknad av den egentliga grundvalen för sin rätt; denna är för handen förstdå verklig kunskap i detta stycke förefinnes.
Jag framhöll tidigare, att kommissionslagens stadganden i§§ 54 och 55 syntes peka på att det icke är kommissionärens innehav i och för sig, som utgör grunden för godtroendetredje mans rätt. Då det gäller att söka utfinna, vad som jämte kommissionärens innehav av godset kan utgöra grunden för godtroende tredje mans förvärv, ligger nära att antaga, att kommissionslagens olika behandlingssätt av gods, som lämnats kommissionären till försäljning och i annat syfte, kunna giva en viss ledning; därav borde framgå, att uppmärksamheten måste inriktas på sättet för godsets övergång i kommissionärens besittning. En dylik omständighet hör tydligen enligt det betraktelsesätt, som förut anlagts, till dem, som icke direkt kunna stödja tredje mans anspråk utan endast indirekt såsom försvagande rätte ägarens. Frågan blir då, om verkligen ett överlämnande till kommissionären för försäljning skulle kunna tänkas försvaga ägarens anspråk gentemot tredje man i högre grad än t. ex. ett överlämnande till förvaring. I båda fallen är det ju fråga om ett överlämnande med ägarens vilja, och i båda fallen göra sig tredje mans anspråk med lika styrka gällande. Den enda åtskillnad av någon betydelse, som torde kunna utletas, är den, att ett överlämnande till försäljning förlänar kommissionären en till sitt innehåll längre gående befogenhet än t. ex. ett överlämnande till förvaring. Såsom stöd för den positiva rättens
ståndpunkt synes alltså något annat betraktelsesätt icke kunna åberopas än att ett kommissionären givet uppdrag att säljaeller att köpa såsom förlänande honom en vidsträcktare befogenhet än övriga gemenligen honom givna uppdrag —annorledes däremot t. ex. ett uppdrag att bortskänka — också i högre grad än dessa böra försvaga rätte ägarens anspråk.
Emellertid får icke det plus i behörighet, som ett överlämnande till försäljning förlänar kommissionären framför ett överlämnande i annat syfte, till sin betydelse förstoras. Man har att hålla fast vid att det i båda fallen faktiskt föreligger ett förvärv i god tro och att den för båda förvärven gemensamma grunden är den på besittningen grundade goda tron. Härpå måste huvudvikten läggas, under det skiljaktigheten —att förvärvet i förra fallet icke är men i det senare är underkastat lösningsrätt från rätte ägarens sida — i jämförelse härmed bör mera träda i bakgrunden. Enligt detta betraktelsesätt synes man befogad att i samtliga de fall, då tredje man blir berättigad genom kommissionärens förfogande i strid med eller utan stöd av ett kommissionsavtal, se grunden för tredje mans förvärv i hans på medkontrahentens besittninggrundade goda tro. Det speciella stödet för att tredje mans förvärv i vissa fall är fredat mot lösningsanspråk av rätte ägaren ter sig åter såsom mindre starkt grundat och torde böra ses från synpunkten av att ifrågavarande stadganden i kommissionslagen äro att betrakta såsom uttryck för en tendens att utvidga gränserna för ett av lösningsrätt icke graverat förvärv i god tro. De lege ferenda kunna ju angivas åtskilliga skäl, som tala för att släppa våra bestämmelser om lösningsrätten såsom en allmän modifikation med hänsyn till dessa förvärv, varigenom ett förvärv i god tro komme att behandlas lika, vare sig det skedde från en kommissionär eller från en annan person och varigenom sålunda besittningen i samtliga dessa fall bleve den enda grunden för förvärvet. Förklaringen till att icke ens kommissionslagen själv tagit steget fullt ut torde icke kunna vara någon annan än den, att omsättningens krav icke gjort sig i samtliga fall med samma styrka gällande.1 Därmed har man visserligen icke givit någon juridisk förklaring utan endast påpekat, varför någon
sådan icke kan lämnas, men också på samma gång angivitett stöd för de nu anlagda synpunkterna genom att reducera ifrågavarande avvikelser till deras rätta betydelse.
Om det ovan utvecklade är riktigt och hypotesen om kommissionären såsom kommittentens representant måste övergivas, lärer man icke kunna vinna någon enhetlig förklaring av äganderättens omedelbara övergång från kommittent till tredje man utan vara nödsakad att konstruera äganderättsövergången olika allt efter som kommissionären handlar i enlighet med kommissionsavtalet eller icke. 1 I förra fallet skulle den vara att härleda ur detta avtal självt, nämligen ur kommittentens till kommissionären givna och av honom accepterade bemyndigande att i förhållande till tredje man handla för kommittentens räkning, men i det senare fallet i första hand ur tredje mans goda tro.