Replik till föregående uppsats.

    Såsom framgår av professor BJÖRLINGS ovanstående inlägg, har meningsskiljaktigheten oss emellan ytterst avseende på frågan, huruvida det undantag från regeln om anbudets bindande verkan, som beträffande formalkontrakten uttryckligen göres i 1 § 3 st. avtalslagen, tvingar till en antitetisk slutsats vad realkontrakten angår. För mig står det klart, att en sådan slutsats icke är berättigad. BJÖRLING invänder nu: exceptio firmat regulam in casibus non exceptis. Såvitt jag förstår, borde denna ståndpunkt, följdriktigt utförd, leda fram till den satsen, att realkontrakt numera äro något för den svenska rätten okänt. Såsom framgår av BJÖRLINGS första uttalande i ämnet, ryggar han emellertid tillbaka för denna slutsats, och detta helt visst på goda grunder. BJÖRLING inskränker sig till att på vissa punkter beskära realkontraktens kategori, och härmed är i realiteten tanken att lösa frågan om realkontrakten med utgångspunkt från 1 § avtalslagen av honom själv uppgiven. Att BJÖRLING i sin tolkning av nämnda lagrum "icke bliver vid hans mening som lagen gjorde", lärer även vara obestridligt; allt tyder på att man vid lagens tillkomst ej haft en tanke på att röra vid realkontrakten utan allenast velat reglera vad jag kallat avtalsmekanismen (jfr ock BJÖRLINGS uttalande Sv. J. T. 1916 s. 355). Denna uppfattning har enligt min mening även fått ett tillräckligt klart uttryck i rubriken till och de särskilda stadgandena uti avtalslagens första kapitel. I 1 § 3 st. ser jag en kasuistisk bestämmelse, om vars behövlighet och lämplighet man kan tvista, men vilken icke kan tagas till utgångspunkt för slutsatser in contrarium.
 

Birger Ekeberg.