HUGO WIKANDER. Om del materiella arbetsbetinget och dess viktigaste rättsföljder med särskild hänsyn till svensk rättspraxis. Uppsala 1916. A. B. Akadem. bokh. 8:o. 345 s. Kr. 7.50.
    I ett år 1913 utgivet arbete, "Bidrag till läran om arbetsbetingsavtalet enligt svensk rätt," har dr Wikander på grundvalen av omfattande litteraturstudier och redogörelser för utländsk rätt sökt åstadkomma en utredning av arbetsbetingsbegreppet. I detta arbete harförf. till en början redogjort för arbetsavtalets definiering och därvid kommit till det resultat, att förekomsten av ett arbetsavtal i egentlig mening kräver, att en arbetsplikt — icke en upplåtelse eller en förbindelse att överlåta en rättighet — framstår såsom det väsentliga i avtalet, att arbetsplikten åtagits genom avtal och icke skall utgöras vederlagsfritt, att arbetsplikten icke har till uppgift ingående av ett rättsärende eller eljest ett bevakande å annans vägnar av dennes angelägenheter, att fråga icke är endast om bevarande av visst gods samt att arbetsskyldigheten icke har sin grund i ett associationsavtal. För så vitt ett dylikt arbetsavtal går ut på visst arbetsresultat, uppkommer den avart av arbetsavtalet, som benämnes arbetsbetinget. Förf. gör vidare gällande, att det för den svenska rättens del föreligger ett starkt framträdande behov av en fortgående differentiering av självständiga arter av arbetsbeting. Däremot har han icke uppvisat, huru denna differentiering bör företagas i svensk rätt, utan förbehållit detta till en följande framställning. Det är början härtill, som föreligger i här ovan omförmälda avhandling, vilken avser avtal, som gå ut på åstadkommandet av en materiell arbetsprodukt. I förordet till arbetet ställer förf. i utsikt en senare utredning beträffande det s. k. immateriella arbetsbetinget. Liksom i det föregående arbetet bygger förf. även här på synnerligen ingående forskning i utländsk rätt, och den litteraturförteckning, som återfinnes i arbetetsbörjan, inbegriper ett mycket stort antal författare, behandlande skandinavisk och utländsk, dock icke engelsk, rätt. Efter en inledning, som angiver arbetets syfte, behandlar förf. därefter sitt ämne

 

LITTERATUR. 347under rubrikerna: Om avtalets ingående m. m., Om arbetstagarens väsentligaste förpliktelser i följd av arbetsbetingsavtalet, Om fel, Om mora, Om arbetsgivarens väsentligaste förpliktelser i följd av arbetsbetingsavtalet, Om faran och Om avtalets upphörande.
    I sin framställning av de olika spörsmålen har förf. i allmänhet tillvägagått på det sätt, att han till en början redogjort för den utländska rättens bestämmelser, att han därefter citerat de föreskrifter, som i ämnet förekommit i den s. k. upphandlingsförordningen (K.F. d. 17 nov. 1893 ang. statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.), att han härpå angivit de bestämmelser i ämnet, som vanligen bruka upptagas i ingångna privata avtal, att han vidare givit en fullständig redogörelse för möjligen förefintlig rättspraxis och att han slutligen på grundvalen av det sålunda lämnade materialet och med hänsyn till förut i litteraturen uttalade meningar om spörsmålet givit till känna, huru han för sin del anser, att detsamma vore att lösa de lege lata och de lege ferenda.
    Arbetets huvudsakliga och mycket stora värde särskilt för den praktiske juristen ligger i de ingående redogörelser, som förekomma i detsamma angående arbetsbetingskontraktens vanliga innehåll och de talrika rättsfallen. Förf. synes härvid hava förskaffat sig tillgång till ett stort antal vid arbetsbetingsavtals ingående nyttjade kontrakt, liksom det av litteraturhänvisningarna framgår, att han tillgodogjort sig ett flertal rent praktiska arbeten, såsom t. ex. BUSCH: Entreprenadboken, En ledning vid uppgörande av entreprenadkontrakt, beskrivningar och kostnadsförslag till husbyggnader, Sthm 1905; OLSSONTeknisk järnvägskalender, Handbok för järnvägsbyggare och banbefäl vid trafikerade järnvägar, Sthm 1905; Svenska Teknologföreningens handbok VIII: Grunder för byggnadsentreprenader, Sthm 1907; Svenska Teknologföreningens handlingar 13: Utredning angående entreprenadsystemets användning vid byggnadsarbeten, med bilagor, Sthm 1908, samt samma förenings handlingar 14: Huvudsynpunkter att beaktas vid utarbetande av normer för enskildas byggnadsentreprenader, Sthm 1908. På grund härav får man av förf:s arbete en mycket god föreställning om, huru arbetsbetingsavtalet för närvarande verkligen tar sig ut i det praktiska livet.Denna föreställning kompletteras dessutom av rättsfallsreferaten. Dessa grunda sig enligt uppgift på studiet av samtliga med ledningav notiserna i Nytt Juridiskt Arkiv funna Kungl. Maj:ts domar, som beröra arbetsbetingsavtalet, i den mån dessa intill sept. 1916 blivit tillgängliga för forskning i riksarkivet. De av förf. gjorda referaten av de rättsfall, som icke äro fullständigt refererade i N. J. A., bilda således jämte N. J. A:s referat och notiser en komplett redogörelse för alla i högsta instans av dömda rättsfall sedan år 1874. Däremot synes förf. icke hava genomgått de rättsfall, som möjligen äro refererade i Schmidt: Juridiskt Arkif, om nu några hithörande prejudikat återfinnas i detta arbete. Givetvis är den redogörelse för rättspraxis, som förf. sålunda lämnat, av mycket stort värde, i synnerhet som

 

348 LITTERATUR.rättsfallen synas vara med stor noggrannhet och samvetsgrannhet refererade och blivit på ett systematisk sätt ordnade.
    Även framställningen av vad som kan anses vara gällande svensk rätt på detta område, som ju saknar skriven lag, har naturligtvis stort värde, om ock, såsom förf. själv antyder i sitt förord, på åtskilliga punkter en mera ingående och utförlig utredning varit önskvärd. I första hand har förf. företagit en undersökning, huruvida de allmänna obligationsrättsliga grundsatser, på vilka den s. k. köplagen vilar, kunna tillämpas på de rättsspörsmål, vartill arbetsbetingsavtalet ger anledning, och förf. har härvid, som det synes med rätta, kommit till det resultat, att dessa grundsatser i stort sett äro tillämpliga, dock icke de i §§ 38 och 54 köplagen uttalade och ej heller utan nödig varsamhet de grundsatser, på vilka denna lags reklamationsföreskrifter vila. Förutom från köplagen har förf. även med skäl hämtat grunder för sin uppfattning om vissa spörsmål från lagen om nyttjanderätt till fast egendom samt från kommissionslagen. Naturligtvis har förf. dessutom på åtskilliga punkter gjort uttalanden angående uppkommande spörsmål, för vilkas lösning han endast haft att hålla sig till mera allmänna rättsgrundsatser. Den utomordentliga försiktighet, som präglar förf:s arbetsmetoder, gör emellertid, att förf. väjat för att taga itu meden mera självständig lösning och bearbetning av det rättsinstitut, varom här är fråga. Å andra sidan är det en följd av förf:s nämnda egenskap, att man i allmänhet har föga att invända mot de resultat, till vilka han kommit i sin framställning. Naturligtvis förekomma dock punkter, om vilka man kan hysa olika meningar.
    Å s. 68 behandlar förf. frågan om arbetstagarens ansvar för skada, som tillfogas tredje man av arbetstagarens medhjälpare eller substitut. Härvid förklarar sig förf. kunna inskränka sig till en hänvisning till WINROTHS utredning i ämnet, varav framgår, att det visserligen finnes rättsfall, i vilka enskild man ålagts att ersätta skada, som förorsakats av folk i arbete för hans räkning, men atti dylika fall vållande på hans egen sida synes hava förelegat och föranlett det fällande utslaget, även om domskälen på denna punkt icke klart uttalat sig. Häremot må emellertid erinras, att redan WINROTH (se Strödda uppsatser IV s. 201) omnämner, att rättspraxis har en viss benägenhet att i fråga om juridiska personer statuera ansvar för underlydandes skada. Men härtill kommer, att i ett flertal rättsfall, från tiden efter det WINROTHS berörda arbete utgavs, arbetsgivare ansetts böra ansvara för underlydandes vållande. Se bl. a. Kungl. Maj:ts domar den 25 sept. 1908 (N. J. A. s. 380), den 30 april 1909 (N. J. A. s. 241), den 1 nov. 1910 (N. J. A. s.628), den 29 maj 1913 (N. J. A. s. 270) och den 27 juni 1917 (N. J. A. s. 349). Jfr emellertid Kungl. Maj:ts dom den 12 febr. 1914 (N. J. A. s. 29). Att härvid, såsom WINROTH gör gällande, tendensen skulle gå ut på att företrädesvis stadga ansvar för aktiebolag och vissa andra juridiska personer, vinner ej stöd av dessa rättsfall. Snarare kan man i dem spåra en sedvanerättens benägenhet

 

LITTERATUR. 349att fastslå driftherrens — han må nu vara enskild person eller juridisk person — skyldighet att ansvara för skada, som hans underlydande under driften åsamkat tredje man.
    Å s. 77 uttalar förf., att om i enlighet med parternas avtal arbetstagaren ställt säkerhet för avtalets fullgörande och det senare skulle visa sig, att denna blivit försämrad, en tolkning av parternas avtal i de flesta fall torde leda därhän, att arbetsgivaren är berättigad att påyrka ställande av ny säkerhet. Som stöd härför åberopas 2 kap. 34 § av lagen om nyttjanderätt till fast egendom d. 14 juni 1907, varjämte förf. erinrar om stadgandet i 31 § av K. F. om inteckning d. 16 juni 1875. För min del är jag dock mycket tveksam, om i de fall, som här avses, arbetsgivaren är berättigad att fordra ny säkerhet, såvida förbehåll ej gjorts därom i arbetsbetingsavtalet.
    I samband med frågan om säkerhet för avtalet berör förf. en delfrågor, som uppstå, då säkerhet ställts genom borgen. Å s. 79 behandlas sålunda frågan, i vad mån det kan inverka på löftesmannens förbindelse, att arbetsgivaren i förskott utbetalar belopp till arbetstagaren. I överensstämmelse med en del kungl. domar uttalar förf. den meningen, att endast om borgensmannen såsom förutsättning för sin ansvarsskyldighet betingat sig iakttagande avvissa bestämmelser med avseende på vederlagets betalande, dessa kunna av honom åberopas, men att, om något dylikt förbehåll icke träffats, det förhållandet, att arbetsgivaren icke ställt sig en bestämmelse i detta avseende i avtalet med arbetstagaren till efterrättelse, icke utesluter honom från möjligheten att av borgensmannen utkräva dennes ansvarighet. För min del håller jag däremot före, att det föreligger goda skäl för att en borgensman, som ikläder sig borgen för fullgörande av en arbetstagares förpliktelse enligt ett visst kontrakt, har rätt att påfordra, att arbetsgivaren icke utbetalar vederlaget till arbetstagaren i annan ordning än kontraktet föreskriver. Det vill nämligen synas, som om borgensmannen endast under denna förutsättning får anses hava iklätt sig borgen; Jfr EKSTRÖM: Om borgen, s. 78 och 136 samt beträffande norsk rättspraxis denna tidskrift årg. 1916 s. 413. Av motsvarande skäl är jag tveksam om riktigheten av vad som å s. 81 uttalas därom, att borgensmannen icke alltid skulle kunna utkräva den del av den innestående ersättningssumman, som belöper på av borgensmannen utfört arbete, utan att t. ex. hinder härför kunde möta däri, att arbetsgivaren har kvittningsrätt för någon motfordran hos arbetstagaren.
    Vad förf. å s. 91 anför därom att, då flera åtagit sig ett arbetsbeting utan att ikläda sig solidarisk ansvarighet, arbetsgivaren icke skulle vara skyldig att finna sig i att arbetstagarnes ansvarighet bleve uppdelad dem emellan, anser jag icke vara riktigt. Stadgandet i K. F. d. 10 aug. 1877 om nya utsökningslagens införande § 10 mom. 8 lärer nämligen vara uttryck för en allmän grundsats i svensk rätt av innehåll, att då flera personer förpliktat sig i ett

 

350 LITTERATUR.avtal, ansvarigheten är delad, om icke solidarisk ansvarighet uttryckligen ingår i åtagandet.
    Å s. 136 omnämner förf., att det är i hög grad vanligt, att kontrahenterna i sitt avtal intaga en klausul angående hänskjutande till skiljedom av frågor rörande omfattning av skada, som uppkommit genom felaktigt fullgörande av avtal. Och förf. finner en sådan åtgärd vara synnerligen att rekommendera. För min del är jag ej lika övertygad om det lämpliga i denna onekligen mycket vanliga praxis, i det erfarenheten ingalunda ger stöd för nyttan ur rättssäkerhetens synpunkt av att på förhand hänskjuta ens dylika tvister till skiljemän. Vanligen vinner man ju ett snabbare avgörande genom skiljedom. Men om båda kontrahenterna verkligen kunna enas om att på ett korrekt sätt på denna väg avveckla ett uppkommet mellanvarande, kan ju detta lika väl ske genom en efterföljande överenskommelse om denna speciella frågas avgörande genom skiljemän. Ej sällan visar det sig nämligen, att den uppkomna tvisten i själva verket mycket säkrare skulle avgöras domstolsvägen, och för sådan händelse är då den på förhand intagna skiljedomsklausulen i avtalet ett hinder, om den ena kontrahenten vidhåller densamma. I övrigt är ej sällan den bästa utvägen, att frågan anhängiggöres hos domstol, som avgör själva rättsfrågan men propriomotu hänskjuter bestämmandet av ersättningsbeloppet till gode män, ehuru med klagorätt för missnöjd part.
    Till sist måste man beklaga, att då förf. givit ett mycket stort utrymme åt den s. k. upphandlingsförordningens föreskrifter, han icke begagnat tillfället att dels något analysera denna förordningsrättsliga innebörd och dels kritiskt genomgå dess både svårtydda och i vissa fall motsägande bestämmelser. Ett dylikt ställningstagande till denna förordning skulle hava varit av så mycket större betydelse, som förordningen sedan år 1913 är under omarbetning av en särskild kommitté. För denna kommittés arbete hade det varit av stor vikt att från så sakkunnigt håll som författarens få fastslaget, att förordningen i fråga i själva verket icke bör vara annat än en instruktion för statens förvaltningsmyndigheter viduppgörande av avtal, i vilka staten är part, samt att det helt säkert är ett önskemål, att vid omarbetandet av förordningen ur densamma borttages allt, som kan anses ha karaktären av ett slags civilrättsliga bestämmelser. Det sätt, varpå förf. alldeles reservationsfritt citerat förordningen som om den vore gällande privaträtt och icke blotten administrativ förordning, är ägnat att skymma blicken för nödvändigheten av en verkligt genomgripande omarbetning av upphandlingsförordningen. Jag torde få tillfälle att i annat sammanhang återkomma till denna fråga.
    Med det nu anförda har jag icke velat på något sätt förringa värdet av det i så många avseenden förtjänstfulla arbete, som jag härmed rekommenderar till Svensk Juristtidnings läsare.

 

Albert Kôersner.