Villkorlig dom och villkorlig frigivning i deras nya gestalt. När ett införande av den villkorliga domen inom den kontinentala strafflagstiftningen på allvar började ifrågasättas för ett fyrtiotal år sedan, uppstod en livlig diskussion rörande dess förenlighet med den vedergällningsteori, som i större eller mindre grad behärskar den gällande strafflagstiftningen. Motståndet från den klassiska straffrättsskolans män var starkt, särskilt i Tyskland, där den villkorliga domen ännu i denna dag ej är införd utan ersättes av villkorlig benådning. Den villkorliga domens lämplighet såsom en, låt vara ibland litet väl långt gående hjälpare i nöden med de kortvariga frihetsstraffen har emellertid tillförsäkrat den en popularitet, som kommit även de mera ståndaktiga vedergällnings teoretikerna att svikta och slutligen ägna en betydande tankeskärpa åt att finna en tillflyktsort för institutet inom systemet.
Riktigt väl trives dock icke detta institut i en strafflagstiftning sådan som den kontinentala. Skrämd av forna tiders övergrepp har ju denna åstadkommit en oändlighet med distinktioner i syfte att därpå bygga upp stadganden, som till rättssäkerhetens skydd inskränka domarens gottfinnande till det minsta möjliga. Vedergällningstanken befordrar ju ock en ganska frodig begreppsbildning. Den villkorliga domen är däremot även efter receptionen på kontinenten så genomträngd av den anglosachsiska rättsskipningens administrativa tendenser, att begreppsbildningen förblivit ganska mager och gränserna för domarens makt påfallande vida. Särskilt i frågaom lagstiftningens kärnpunkt, själva urvalet av dem, som böra kommai åtnjutande av villkorlig dom, har man oftast givit domaren mycket fria händer. Där man i lagen sökt ange några regler för urvalet, utanför den allmänt förekommande begränsningen till förstagångsförbrytare, som dömts till relativt korta frihetsstraff, har man vanligen nöjt sig med en föreskrift, att förmildrande omständigheter skola beaktas.
Den svenska lagen av år 1906, som den 1 januari 1919 ersättes av den nya lagen av den 28 juni 1918, skiljer sig i detta hänseende i viss mån från den övriga kontinentala lagstiftningen. I den äldre svenska lagen hade man — sedan man gjort den vanliga begränsningen till kortvariga frihetsstraff och förstagångsförbrytare — försöktsig på att fastslå två huvudgrundsatser för urvalet av lämpliga objektför villkorlig dom. Främst skulle komma under övervägande, "huruvida antagas kan, att den tilltalade skall utan straffets undergående
låta sig rättas". Vidare skulle tagas i betraktande, huruvida fara vore, att straffets utkrävande skulle medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet.
I den nya lagen har endast den första synpunkten — den om rättelsen — bibehållits i lagtexten. Den andra — den om påföljd av särskilt menlig beskaffenhet — har fått utgå. Betydelsen av denna ändring och anledningen till densamma torde böra i korthet beröras.
En av grunderna för den villkorliga domens införande för förstagångsförbrytare, som ådömts kortvariga frihetsstraff, är ju uppfattningen, att frihetsstraffet i sådana fall ofta medför så svåra verkningar för den dömde personligen, att de icke stå i skäligt förhållande till gärningens egen beskaffenhet eller gagnet för rättsordningen av straffets verkställande. Från denna synpunkt sett förefaller det helt naturligt att i lagen betona, att faran för sådana påföljder av särskilt menlig beskaffenhet skall särskilt beaktas vid urvalet.
Så mycket egendomligare kan det tyckas, att den synpunkten ej finnes upptagen i några utländska lagar eller lagförslag. Förklaringen därtill är möjligen, att den utländska lagstiftaren befarat, att lagbestämmelser i nämnda avseende oundvikligen komme att lämna ett visst stöd för den villkorliga domens användande i därför ej lämpade fall. Erfarenheten från vårt land synes ock tala för att en sådan farhåga ej är ogrundad.
Det fullständiga stadgandet i 1906 års lag rörande grundsatsens tillämpning lyder: I synnerhet skall tagas i betraktande, huruvida, med anledning av den tilltalades ungdom, honom åliggande försörjningsplikt eller annat förhållande, fara är, att straffets utkrävande skulle medföra påföljder av särskilt menlig beskaffenhet.
Först hänvisas således till menlig påföljd för den tilltalade personligen och sedan till sådan påföljd för hans närmaste. Slutligen upptages det fall, då faran för påföljd av särskilt menlig beskaffenhet uppkommer på grund av annat förhållande, d. v. s. enligt ordalydelsen av vilken anledning som helst. Att stadgandet skulle tolkas så vidsträckt, som ordalydelsen synes angiva, har säkerligen ej varit lagstiftarens mening. Så torde t. ex. faran för utrikespolitiska förvecklingar i händelse av verkställighet av straff, som ådömts en utlänning, ej utgöra av lagstiftaren avsedd tillräcklig grund för villkorlig dom. Ej heller, om av andra liknande, för den dömande verksamheten främmande skäl det vore särskilt menligt, att den dömde måste avtjäna straffet.
Bland alla de omständigheter, som kunna anses inbegripna i uttrycket "eller annat förhållande", hava, som förut erinrats, i lagtexten särskilt framhållits dels visst men för den dömde personligen och dels menliga påföljder, som sammanhänga med honom åliggande försörjningsplikt. Bestämmelsen i sistnämnda del, vilken hänvisar tillen så i ögonen fallande och ömmande omständighet som försörjningssvårigheter för den brottsliges närmaste, synes i praxis hava föranlett villkorlig dom även i fall, då starkare men mera djupt
liggande skäl talat däremot. Någon bestämmelse i denna riktning har därför icke upptagits i den nya lagen.
Men ej nog härmed. Såsom förut nämnts, har hela stadgandet, således även beaktandet av menet för den dömde personligen, strukits. Mot synpunktens lagfästande även i betydligt inskränktare omfattning än hittills förelågo nämligen starka betänkligheter. I förarbetena tillden nya lagen framhölls, att om till exempel den dömde i samhället intoge en mera bemärkt ställning, som svårt skadades av en fängelsevistelse, straffets följder mången gång vore oproportionerligt svårai förhållande till brottet. Även om, med utgångspunkt från grundvalen för ifrågavarande institut, det ej kunde anses oberättigat att taga hänsyn till en dylik omständighet, kunde dock från andra synpunkter sett ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt, om ett sådant hänsynstagande, som ju skulle medföra en olika behandling beroende på den samhällsklass personen tillhörde, komme att spela någon avsevärd roll. Bestämmelsen fick därför utgå i dess helhet. Samtidigt erinrades likväl, att den omständigheten, att ifrågavarande synpunkt icke finnes i den nya lagen uttryckligen omnämnd, ingalunda innebär, att den ej fortfarande får beaktas. Tvärtom bör alltjämt vid det allsidiga beaktande av skälen för och emot villkorlig dom, som lagen förutsätter, hänsyn tagas till fara för ifrågavarande påföljd. Men en sådan betydelse som den i lagen kvarstående synpunkten — den brottsliges rättelse — vilken i den nya lagen t. o.m. uttryckligen fastslagits såsom ovillkorlig förutsättning för villkorlig dom, har den icke. Den delar öde med andra i lagen icke upptagna omständigheter, vilkas större eller mindre betydelse för urvalet domaren har att avväga utan ledning av lagtexten. En god fingervisning rörande omständigheter, som i detta avseende ansetts beaktansvärda, lämnar dock det formulär, som Kungl. Maj:t fastställtför förundersökarnas rapporter.
Om den nu berörda skillnaden mellan den nya och den gamla lagen icke torde föranleda någon betydligare ändring i det nuvarande tillståndet, så innebära bestämmelserna i den nya lagen om övervakning av villkorligt dömda en så mycket mera ingripande nydaning.
Den moderna anordningen med övervakning över villkorligt dömda har lika litet gemensamt med forna tiders polisuppsikt som den moderna fångvården med dess omvårdnad om fångens yrkesutbildning samt moraliska och fysiska stärkande har med äldre tiders enkla åtgärd att sätta fången i tornet. I själva verket kan man säga,att den moderna övervakningen innebär en form av brottsförebyggande verksamhet, som har utsikter att i ej ringa utsträckning bilda en ersättning för eller komplement till vissa av de nuvarande frihetsstraffen. Fängelsets skarpa frihetsinskränkning utbytes mot enviss begränsning av handlingsfriheten utom fängelset, och fängelsetjänstemännens omvårdnad om fången ersättes av övervakarens omsorger om hans utbildning, avstängande från dåliga inflytelser, anskaffande av arbetstillfällen m. m. Även fängelsevistelsens till-
godoseende av vedergällningsstraffets och generalpreventionens kravpå lidande har sin, om ock betydligt svagare, motsvarighet i obehaget att stå under övervakning och därmed förenat tvång.
Övervakningen i dess moderna form uppkom i Nordamerikas Förenta Stater, närmast på grund av önskvärdheten av vårdnad och tillsyn över brottsliga barn. Den låga straffbarhetsåldern förde massor av barn in i fängelserna, och dessas miserabla skick gjorde de ödesdigra verkningarna härav än mer i ögonen fallande. Barnen undsluppo därför i stor utsträckning "dessa högskolor för brott" men ställdes under övervakning. För att möjliggöra det brottsliga barnets förbättring infördes så småningom övervakning jämväl i fråga om föräldrar, som gjort sig skyldiga till vanvård av barnet. Slutligen utsträcktes möjligheten att använda övervakning även till vuxna förbrytare — alltjämt med samma program för verksamheten: stöd, uppfostran och kontroll.
I Amerika användes övervakningen både isolerad och i förening med villkorlig befrielse, helt eller delvis, från annat statsingripande av repressiv beskaffenhet. Bäst komma dock institutets goda egenskaper till sin rätt i en dylik kombination. Övervakaren behöver bakom sig farhågan hos den brottslige för ett kraftigt obehag i händelse av dåligt uppförande. Därtill kommer, att just den skonsamhet, som visats den villkorligt dömde, är ägnad att skapa den rätta miljön för övervakarens arbete. Det har ock alltmera känts såsomen betydande olägenhet vid den villkorliga domen, att den dömde under prövotiden lämnats åt sig själv, utan stöd och utan starkare känning av nödvändigheten att taga sig i akt för framtiden. För den villkorligt dömde uppstår lätt känslan av att saken är utagerad i och med den villkorliga domen. Ibland lär ju denna till och med uppfattas såsom rent av ett frikännande. Ställas de villkorligt dömda som regel under övervakning, torde den missuppfattningen snart skingras.
Behovet av ett något så när avsevärt obehag såsom påföljd av dåligt uppförande under prövo- och övervakningstiden har kraftigt framhållits i förarbetena till den nya lagen. De sakkunniga, som utarbetat lagförslaget, hava i sina motiver påpekat, att villkorlig dom synes ej böra meddelas, om vid ett förvandlingsstraff eller till och med vid ett kortare, direkt ådömt fängelsestraff övervakningen på grund av individuella omständigheter blir en påföljd, vars allvar står i uppenbart missförhållande till straffets obetydlighet.
Men naturligtvis beror övervakningsinstitutets framgång i främsta rummet ej på dylikt hot utan på övervakarens person. Lyckligtvis är i Sverige marken ej alldeles oberedd, då det gäller anskaffande av lämpliga övervakare. Tack vare det initiativ, som redan för ett tiotal år sedan togs från enskilt håll (registrator Harald Salomon) för en frivillig övervakning av villkorligt dömda, finnes redan nu kärnan till en övervakningsorganisation. Meningen är att genombildande av filialer till föreningen Skyddsvärnet, vilken sedan åtskilliga år har övervakningsverksamhet bland sina uppgifter, eller
på annat dylikt sätt få över så stora delar av landet som möjligt igångsatt en föreningsverksamhet, som kan ställa till domstolarnas förfogande ett erforderligt antal lämpliga övervakare. Kunna domstolarna själva skaffa övervakare, står det dem fritt — domstolen bestämmer ensam, vilken person som skall förordnas till övervakare. Men det är att förmoda, att domstolarna med glädje begagna sig av den hjälp, den enskilda föreningsverksamheten därutinnan kan erbjuda.
Frågan om ersättning åt övervakarna har man tänkt sig löst så, att de enskilda föreningarna göras intresserade för anskaffande av övervakare, som fullgöra sitt arbete utan ersättning, men att, om sådana övervakare ej kunna anskaffas av föreningen eller av domstolen, möjlighet finnes att bereda övervakaren erforderlig gottgörelseför arbete och kostnader. Innevarande års lagtima riksdag har ock till bestridande av kostnader för övervakning av villkorligt dömda beviljat ett förslagsanslag av 25,000 kronor.
På övervakarens personliga inflytande beror som sagt det mesta Man har ej ansett vare sig behövligt eller lämpligt att somregel ålägga den dömde lydnadsplikt emot övervakaren. Om den dömde för ett ordentligt liv och fullgör lagens föreskrift i fråga om honom ålagd skyldighet att gälda skadestånd samt ej bryter mot de bestämmelser, som givits för att underlätta övervakningen, så kan, såsom de sakkunniga framhållit, något förverkande av anståndet ej ifrågakomma, även om han handlar i rak strid mot övervakarens råd. Den dömde har då visat, att han kan reda sig på egen hand och att övervakarens verksamhet i den delen är överflödig. Endast den unge — den, som vid åtalets anhängig görande ej fyllt 21 år —må i domen kunna åläggas skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.
Övervakningen har ställts under domstolarnas vårdnad. Detta innebär, att domstolarna fått sig ålagda uppgifter, som i viss mån gå utöver den egentliga dömande verksamheten. Det har ju ibland klagats över att domarne stå främmande för livet omkring dem. Vanligen har väl därmed menats, att domarnes sysselsättning, fastän den ju berör så gott som allt mellan himmel och jord, likväl icke kommer dem att se sakerna inifrån, och att de därför icke alltid ha tillräcklig förmåga att sätta sig in i tankegång och känslovärld hos de personer de få att göra med. De åtgärder, som under senare tid vidtagits för att hålla statens ämbetsmän från privat verksamhet, ha ju ock, även om de från viss synpunkt kunna vara välgrundade, haft den olägenhet med sig, att de gjort ämbetsmännen mindre förtrogna än förr med olika sidor av livet. Det kan då ifrågasättas, om ej ett nedstigande ibland från domaresätet, med dess opartiska och så att säga ointresserade verksamhet, till ett ingripande i hjälpande och stödjande syfte kan i någon mån bidraga att bota vad sålunda anmärkts.
Ett litet steg i denna riktning innebär nu den domstolarna pålagda
vårdnaden över övervakningen. Domstolarna skola tillse, att övervakare finnes, pröva anmärkningar mot övervakaren och, där så kräves, förordna annan i hans ställe. Så långt sträcker sig ju uppgiften ej avsevärt utöver de plikter, som redan nu åligga domstolarna i fråga om t. ex. förmyndare. Men åt domstolarna har beretts möjlighet att intressera sig långt mera ingående för övervakningens förlopp. Övervakaren skall minst var tredje månad, samt även eljest då domstolen eller dess ordförande så påfordrar, avgiva skriftlig rapport angående den dömdes uppförande, antalet hos denne avlagda besök och vad därvid iakttagits, den dömdes inställelser hos övervakaren och andra omständigheter, vilka kunna vara av betydelse för vårdnaden å övervakningen. Med ledning av detta material kan domstolen ingripa i åtskilliga avseenden. Då sex månader av prövotiden förflutit, kan vårdnadsdomstolen bestämma, att övervakningen skall upphöra. Därom skall förordnas, så snart av särskilda skäl kan antagas, att den dömde skall låta sig rättas utan övervakning. Efter samma tid kan domstolen förordna, att ålagd lydnadsplikt skall upphöra. Slutligen har domaren fria händer att med sin förtroendeman, övervakaren, som tillsättes och entledigas av domaren utan attklagan däröver är tillåten, rådpläga om åtgärder, som för den övervakade kunna befinnas gagneliga.
Räcker tiden till för en intresserad domare, har han således här ett ganska rikt fält för en långt gående hjälpande verksamhet, som jämväl lämnar intim inblick i de dömdes rent personliga förhållanden.
I nära sammanhang med införandet av övervakning står den nya lagens utvidgning av den villkorliga domens tillämplighetsområde. Villkorlig dom får enligt den nya lagen meddelas i fråga om straffarbete ända upp till sex månader och fängelse i ett år.
En viss tveksamhet kan förspörjas i de sakkunnigas motiver rörande lämpligheten av en så långt gående utvidgning. Det framhålles där, att statistiken rörande villkorlig dom synes tyda på att en större återhållsamhet från domstolarnas sida vid beviljandet av villkorlig dom synes vara av nöden. Det påpekas, att uppfattningen i de lager av befolkningen, varifrån det största antalet lagbrytare kommer, efter den villkorliga domens införande icke är främmande för tankegången, att "en gång är ingen gång", ett förhållande, som i längden måste verka ofördelaktigt särskilt i generalpreventivt avseende. Å andra sidan erinras emellertid, att omständigheter kunna föreligga, då betänkligheterna att låta en akut brottsling göra bekantskap med fängelset äro så stora, att jämväl vid något längre strafftid möjlighet bör öppnas för domstolen att medgiva anstånd med straffverkställigheten, även där det från andra synpunkter kunde ligga i rättsordningens intresse, att straffet utkrävdes.
Övervakningens införande ansågs då vara det plus, som möjliggjorde utvidgningen. Man förutsatte, att då den dömde komme att under en avsevärd tid framåt stå under övervakares tillsyn, detta
skulle väcka en starkare känsla av den villkorliga domens allvar ej blott hos den dömde själv utan jämväl hos allmänheten.
Skyldigheten för domstolen att skaffa lämplig övervakare kommer väl även att bidraga till att den tar sig en extra funderare, innan den meddelar villkorlig dom. Ännu kraftigare verkar givetvis i detta avseende den genom nya lagen införda särskilda förundersökningen. Redan den gamla lagen förutsätter, att villkorlig dom skall föregås av en undersökning av den tilltalades personliga förhållanden. Återförvisningar från högre rätt hava ock förekommit, då utredningen brustit härutinnan. Men uttrycklig bestämmelse saknas i lagen, och, vad värre är, åklagarna tyckas ej ha haft större intresse för denna del av utredningen. Genom den nya lagen har därför införts ett särskilt biträde åt domstolen för åstadkommande av erforderlig utredning. Denne förundersökare, som förordnas av domstolens ordförande, skall med ledning av anvisningar, givna i utfärdade formulär, verkställa en, så vitt möjligt, fullständig utredningom den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt samt omständigheter, vilka eljest äro ägnade att ådagalägga, huruvida skälig anledning är antaga, att han skall låta sig rättas utan undergående av straff. Denna särskilda förundersökning är obligatorisk endast i fråga om häktade, som under polisutredningen erkänt brottet. I andra fall beror det på domaren att pröva, om sådan förundersökning är behövlig.
Naturligtvis är det ej utan betänkligheter att skilja ut en del av förundersökningen i brottmål från polis- och åklagarundersökningen och lämna den åt en domstolens förtroendeman. Den enhetlighet i förundersökningen, som åtminstone i dess tidigare skede kan vara oundgängligen nödvändig för ett gott resultat, kan därigenom äventyras. För att förebygga detta har emellertid i både lagen och motiverna givits uttryck åt den uppfattningen, att någon särskild förundersökning med hänsyn till eventuell villkorlig dom ej bör ifrågakomma, innan den tilltalade erkänt den gärning, som lägges honom till last. Då en gång erkännande föreligger, ha några avsevärda olägenheter i nu antytt avseende ej ansetts i regel föreligga. Av motiverna framgår därjämte, att anordningen uppfattats såsom ett provisorium i avvaktan på en sådan reform av åklagar väsendet, att åklagarna kunna antagas i erforderlig mån ägna tid och intresse jämväl åt en dylik uppgift.
I de sakkunniges utlåtande har påpekats, att i en del fall häradshövdingens biträden synas kunna anlitas såsom förundersökare. De skulle säkerligen kunna i regel utföra detta på ett tillfredsställande sätt. En sådan verksamhet skulle ock för dem utgöraen god förberedelse för deras kommande domarvärv i brottmål. De blivande domarne få därigenom en mera personlig kännedom om de förhållanden, som disponera för brott — brott, som visserligen ej tillhöra det värsta slaget men dock äro så pass allvarliga, att de kunna tänkas bestraffade med sex månaders straffarbete. De skola såsom förundersökare taga reda på den tilltalades familje-, bo-
stads- och hemförhållanden, hans ekonomiska ställning och fortkomst möjligheter, sjukdom och defekter hos honom samt kriminalitet, alkoholism m. m. hos honom och hans närmare anhöriga, sannolika anledningar till brottet etc. En icke föraktlig utbildning således för en blivande brottmålsdomare.
För domstolarna innebär bestämmelsen om förundersökning en kraftig inskärpning av nödvändigheten att vaka över utredningens fullständighet. Förundersökaren är domstolens förtroende man. För opålitlighet och försummelse från hans sida svarar domstolen, om den ej gjort vad den kunnat för att komplettera och kontrollera hans utredning. Bestämmelsen har ett visst intresse även därutinnan,att den ingalunda tyder på några tendenser i svensk lagstiftning i riktning mot ett rent ackusatoriskt förfarande.
Ett par andra nyheter i processuellt avseende äro även att anteckna. Beslutanderätten är i ett flertal fall överflyttad från domstolen till dess ordförande. Vidare har, ehuru i mycket blygsam omfattning, anordnats ett slags förberedande förfarande. Då framställning göres om förverkande av anståndet med straffets verkställande, utan att detta sker i samband med åtal för nytt brott, eller då varning avden villkorligt dömde begäres, kan nämligen ordföranden genom att anordna en förberedande skriftväxling reda upp frågan till domstolens sammanträde.
Samtidigt med den nya lagen angående villkorlig straffdom genomfördes även en utvidgning av tillämplighetsområdet för lagen angående villkorlig frigivning. Den minimitid, två år, som enligt gällande stadganden fången skall hava tillbringat i fängelset, innan villkorlig frigivning kan äga rum, har sänkts till ett år. Man har velat därigenom bereda möjlighet att låta ett större antal fångar än nu är fallet kunna, under uppsikt och med stöd av särskilda tillsyningsmän, komma ut från fängelset före avtjänad full strafftid. Ändamålet med den villkorliga frigivningen, sådan den är anordnad ivårt land, är givetvis ej i första rummet att förebygga återfall. De villkorligt frigivna skola ju utväljas främst med tanke på sannolikheten, att de skola på fri fot förhålla sig väl. Hade de, som erhålla denna förmån, frigivits i vanlig ordning, skulle säkerligen återfallen ej blivit avsevärt flere. Vad man kan vinna med den villkorliga frigivningen i dess nuvarande gestalt är emellertid dels ett kraftigt stöd för disciplinen i fängelset, då ett gott uppförande därstädes ju i hög grad inverkar på tiden för frigivningen, och dels en kortare fängelsevistelse än den, som eljest av hänsyn till rättsordningens upprätthållande vore nödvändig.
I de sakkunnigas motivering till förslaget till ifrågavarande lagändring har ock påpekats, att ett utnyttjande av den villkorliga frigivningens möjligheter att förebygga förnyad brottslighet skulle förutsätta ett helt annat system än det i nuvarande lag tillämpade. De, som främst behövde den uppsikt och det stöd en villkorlig frigivning innebär samt trycket av risken att i händelse av dåligt uppförande återkomma till straffanstalten för att avtjäna återstoden av straffet,
vore, såsom även professor THYRÉN erinrat, naturligtvis icke de mera förhoppningsingivande fångarna, d. v. s. de som för närvarande frigivas, utan de mera svårartade. De sakkunniga ansågo en sådan villkorlig frigivning ej vara omöjlig att infoga i vår nuvarande lagstiftning i samband med nedsättande av det minimum av avtjänad strafftid, vid vilken nu stadgad, belönande straffavkortning kan äga rum. Så kunde t. ex. bestämmas, att villkorlig frigivning skulle obligatoriskt äga rum, då den dömde utstått fem sjettedelar avstraffet, för såvitt den tid, under vilken straffet är verkställt, utgör minst två år. Prövotiden kunde sättas till tre gånger den återstående strafftiden, dock minst ett, högst tre år.
Längre än att sålunda skissera upp ett förslag till obligatorisk straffavkortning ha de sakkunniga dock ej gått, då de ansett ett utarbetande av förslag till en dylik helt ny art av villkorlig frigivning falla utanför deras uppdrag. Frågan torde väl emellertid komma att finna sin lösning i samband med strafflagsreformen.
Den viktigaste av de här ovan behandlade reformerna är givetvis den villkorliga domens förening med övervakning. Sverige har därigenom först av alla kontinentala stater upptagit denna anglosachsiska idé i dess fulla utsträckning. Det är att hoppas, att den tillit, som därmed visats särskilt under domstolarnas förmåga av intresse för de brottsliga men hoppingivande individer, som komma under deras bedömande, skall visa sig välgrundad, och att det prov, varpå domstolarna därigenom ställas, skall utfalla så, att en blivande strafflagsreform skall kunna åt dem anförtro än mera krävande ochtacksamma uppgifter.
Algot Bagge.