Revisionen av den österrikiska civillagen. År 1904 offentliggjorde den framstående österrikiske juristen JOSEPH UNGER i Grünhuts Zeitschrift en legislativpolitisk studie, vari han tog till ordaför ett flertal ändringar i Das allgemeine bürgerliche Gesetzbuch av 1811. Det framställda reformprogrammet upptogs omedelbart av regeringen, som samma år tillsatte en kommission under Ungers ordförandeskap med uppgift att vidtaga förarbeten fören revision av civillagen. Ett första förslag i ämnet förelåg redan 1907, och sedan detta i ett par omgångar blivit föremål för omarbetning, antogs det sålunda reviderade förslaget av Herrenhaus idec. 1912, men kom ej till slutlig behandling i Abgeordnetenhaus före den ifrågavarande riksdagssessionens slut. Den österrikiska grundlagen berättigar emellertid regeringen att, då riksdagen icke är samlad, vid trängande behov utfärda "Notgesetze", och medbegagnande av denna rätt upphöjde regeringen successivt det av Herrenhaus antagna förslaget med några mindre betydande ändringar till lag genom tre "Teilnovellen" av den 12 okt. 1914, den 22 juli 1915 och den 19 mars 1916. Den sistnämnda trädde fullständigt i kraft den 1 jan. 1917.1
Den civillagstiftning, som på detta sätt bragts till fullbordan mitt
under brinnande världskrig, berör inemot 250 av lagens 1502 paragrafer, och de delvis mycket betydelsefulla lagändringarna äro i många fall ägnade att giva en i viss mån ny innebörd även åt sådana partier i lagen, som till formen bibehållits oförändrade.
I det kapitel, som, ägnas åt personrätten, hava reglerna om dödförklaring omarbetats (§ 24) och bestämmelser införts om namnskydd (§ 43).
Vår tids socialpolitiska strävanden avspeglas i ett flertal stadganden på familjerättens område. Sålunda fullfölja vissa av de nya bestämmelserna syftet att åvägabringa större rättslig likställighet mellan man och kvinna; så beträffande behörighet att utöva förmynderskap eller att inverka på valet av förmyndare (§§ 192—197; jfr §§ 211 f.) samt beträffande företräde till vårdnaden om barnen för fall av separation eller äktenskapsskillnad (§ 142). Sistnämnda lagrum överensstämmer i princip nära med vår nya äktenskapslag 6 kap. 23 och 25 §§. Vidare hava bestämmelser meddelats i syfte att på ett mera verksamt sätt skydda barn mot vanvård, missbruk av föräldrarätt o. d. (§§ 178 och 178 a) samt om förmynderskapsfunktionernas utövande av föreståndare för vissa anstalter, vissa andra förvaltningsorgan eller föreningar för ungdomsskydd (§§ 207 och 208). De utom äktenskap födda barnens och deras mödrars rättsliga ställning har i flera hänseenden förbättrats. Sålunda har barnet, som förut allenast ärvde modern, erhållit arvsrätt jämväl eftermödernefränder (§ 754). I förhållande till fadern är barnet däremot alltjämt allenast berättigat till underhållsbidrag, som emellertid ej är begränsat till nödtorften utan bestämmes efter föräldrarnas ekonomiska villkor. Faderns eller hans dödsbos förpliktelser hava dock i vissa hänseenden skärpts (§§ 167, 168 och 171). Särskilt är att märka, att modern tillerkänts ersättningsrätt ej blott för förlossningskostnaderna, utan även för underhållskostnaderna under de första sex veckorna efter nedkomsten och, om av denna förorsakas ytterligare utgifter, jämväl för dessa, samt att fadern kan förpliktas att redan före nämnda tidpunkt utgiva såväl denna ersättning som bidrag till barnets uppfostran under tre månader. Barnet skall i allmänhet liksom förut bära moderns släktnamn, men är modern gift med annan än barnafadern, kan denne med samtycke av modern och barnet eller dess representant i stället giva barnet sitt namn (§ 165). Även i nu nämnda hänseenden är överensstämmelsen med motsvarande regler i den nya svenska lagstiftningen i samma ämne ganska stor. På en annan viktig punkt har däremot den österrikiska lagstiftningen hunnit vår åtskilligt i förväg. Redan i sin ursprungliga lydelse begränsade den österrikiska civillagen intestatarvsrätten till de sex första parentelen, och enligt den nya avfattningen tillkommer denna rätt allenast de tre första parentelen och av den fjärde arvlåtarens förfäder i tredje led (§ 731).1 Den
äkta make sedan gammalt tillkommande arvsrätten har väsentligt förbättrats (§§ 757—759). På obligationsrättens område äro först att nämna de modifikationer, som vidtagits i kapitlet om avtal och rättshandlingar i allmänhet. Den redan förut lagfästade principen om anbudets bindande verkan upprätthålles och utbildas närmare på sätt, som mycket erinrar omde fyra första paragraferna i vår nya avtalslag (§§ 862 och 862 a). Genom vissa modifikationer i reglerna om verkan av villfarelse vid viljeförklarings avgivande och genom tillkomsten av ett stadgande om skenrättshandlings verkan emot tredje man har ock tillits teorienkommit till klarare uttryck än tillförene (§§ 871, 875, 876 och 916). Regeln att ursprunglig omöjlighet gör rättshandlingen ogiltig — naturligtvis med ersättningsskyldighet för ondtroende — har dock i reviderat skick bibehållits (§ 878). Principen att avtal, som strida mot lag eller god sed, äro ogiltiga har uttryckligen fastslagits, och i sammanhang därmed har ockerbegreppet upptagits till behandling och fixerats i nära anslutning till den tyska civillagen (§ 879, jfr B. G. B.§ 138). Vid sidan av ockerregeln har emellertid bibehållits rätten till restitutio in integrum för fall av læsio enormis, "Verletzungüber die Hälfte" (§ 934), en omständighet, som dock ej lärer utesluta förstnämnda regels tillämplighet i fall, då missförhållandet mellan prestation och motprestation är mindre, än i sagda lagrum förutsättes. Betydelsen av grundsatsen om tro och heder, här uttryckt genom en hänvisning till "die Ubung des redlichen Verkehrs", har ock uttryckligen betonats, särskilt med hänsyn till tolkning av avtal (§§ 914 och 863). Behovet av sist berörda lagstiftningsåtgärder har blivit särskilt kännbart på grund av vissa tendenser till affärslivets urartande under världskrigets tryck.
Nya allmänna bestämmelser givas om beräkning av tid (§§ 902och 903), om prestationsort (§ 905) samt om rättsverkningarna avvissa kontraktsbrott (§§ 917 — 921, 932 — 933). I detta sammanhang må ock nämnas, hurusom vid den företagna revisionen grundsatsen om rätt att innehålla förfallen prestation på grund av anteciperad mora vunnit ett vidsträckt erkännande (§ 1052). Åt tredjemansavtalet, som förut ej var berört i lagen, har ägnats några kortfattade stadganden, vilka jakande besvara frågan, huruvida tredje mannen genom dylikt avtal kan förvärva en självständig rätt (§§ 881 och 882; se ock § 1406). Reglerna om anvisning hava helt omskrivits (§§ 1400—1403) ochstadganden om "Schuldübernahme" infogats såsom ett nytt avsnitt (§§ 1404—1410).
Såsom en i obligatoriska rättsförhållanden allmänt gällande grundsats uppställes, att den prestationsskyldige svarar för sin laga ställföreträdares och sina underordnades vållande såsom för sitt eget (§§ 1313 a; se ock beträffande vissa speciella rättsförhållanden §§ 1316 och 970 — 970 c; jfr emellertid även §§ 264, 1010 och 1314). I utomobligatoriska rättsförhållanden inträder däremot alltjämt ansvar för underordnade allenast vid culpa in eligendo vel inspiciendo(§ 1315), och även eljest upprätthålles här culpa-principen med
ganska stor stränghet. Beträffande skada, som orsakats av bristfällighet i byggnad eller tillfogats av djur, har dock nu bevisbördan omkastats till den skadelidandes förmån (§§ 1319 och 1320). Och undantagsvis kan ersättning komma att utgå för skada, orsakad genomrättsenlig handling; så enligt de nya bestämmelserna om ersättning för skada genom nödhandling, vilka åt domstolen inrymma en mycket fri skälighetsprövning (§ 1306 a). Reglerna om ersättningsskyldighet vid förförelse hava bragts i bättre överensstämmelse med vår tids rättsmedvetande (§ 1328).
Redan förut gällde i ett antal fall en preskriptionstid av tre år, en regel, som nu erhållit ett mycket utvidgat tillämpningsområde (§§ 1486-1490).
Den betydelsefullaste nyheten på den speciella obligationsrättens område ligger i den totala omarbetningen av stadgandena om tjänsteavtal och arbetsbeting (§§ 1151 — 1174). Här är ej platsen att redogöra för de principer, som i detta kapitel komma till synes; det må vara nog att erinra, hurusom lagstiftaren här bland annat haft att fatta ståndpunkt till en serie mycket svårlösta socialpolitiska problem, vilka föranlett uppställande av ett antal lagbud av tvingande natur. Av den speciella obligationsrättens övriga institut är det egentligen endast reglerna om nyttjanderätt till fast egendom, som förete några ändringar av större intresse.
Sakrätten har i det hela lämnats ganska oberörd av revisionen. Nämnas bör dock, att nya bestämmelser givits om för grannarna besvärande bruk av en fastighet, s. k. immissioner (§§ 364—364 c), att reglerna om överlåtelse och pantsättning av fast egendom eller byggnad å annans grund i vissa delar modifierats (§§ 432 — 435, 451och 469—470), samt att ett allmänt stadgande upptagits om retentionsrätt för utgifter för annans sak och för ersättning för av densamma förorsakad skada (§ 471).
Under förarbetena till den nu genomförda revisionen diskuterades upprepade gånger frågan, huruvida de nya bestämmelserna borde inarbetas i den allmänna civillagen eller formellt erhålla en i förhållande till denna fristående ställning. Trots svårigheten att vidtaga genomgripande partiella jämkningar i ett lagverk, tillkommet under väsentligt andra sociala och ekonomiska förhållanden än de nu rådande, beslöt man sig för den förstnämnda utvägen, detta bland annat till vinnande av större överskådlighet och till bibehållandeav civillagens natur utav systematiskt fullständig codex. Ehuru man vid uppgiftens genomförande synes hava framgått med storförsiktighet, har på sina håll gjorts gällande, att till följd av det valda tillvägagångssättet lagen kommit att lida av en viss inre splittring. Sakligt sett, hade dock dessa motsättningar mellan nytt och gammalt ej kunnat undvikas genom att gå den andra vägen, och det är att förvänta, att de i lagtillämpningen låta utjämna sig, naturligtvis i den riktningen, att de nya principerna efter hand genomsyra lagverket i dess helhet.
Birger Ekeberg.