De s. k. penaltyklausulerna i engelsk rätt. I en för Sveriges Advokatsamfund på sin tid utarbetad redogörelse för förslaget till avtalslag ² tillät jag mig framhålla, att man kan ifrågasätta en inskränkning i avtalsfriheten så att säga i motsatt riktning mot bestämmelserna i 36 och 37 §§ om rätt attnedsätta uppenbart obilliga viten m. m. Även en rätt för domstolar och skiljemän att jämka uppåt på oskäligt ogynnsamma avtalsbestämmelser kan hava fog för sig. Jag erinrade därvid bl. a. om vissa hyreskontrakts stränga bestämmelser, att hyresgäst icke under några förhållanden, även om den förhyrda lägenheten icke alls motsvarar skäliga anspråk, skall hava någon rätt till ersättning, samt om vissa mäktiga entreprenadgivares på förhand tryckta

 

¹ Stortingsvalgene i oktober har bekræftet denne antagelse.

² Kôersner: Obligationsrättskommitténs förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, Stockholm 1915, s. 79. 

kontraktsformulär, som bestämt från säga entreprenadgivaren skyldighet att betala något som helst skadestånd, även om entreprenad tagaren förhindras isitt arbete genom direkt vållande från entreprenad givaren eller hans underlydande. Ett annat område utgör försäkringsväsendet, i det försäkringsavtalens stränga bestämmelser nog i vissa fall kunde behöva av lagen kompletteras tillskydd för försäkringstagarna.
    Under kriget har spörsmålet uppkommit också inom sjörätten beträffande de ofta använda klausulerna »Penalty for non performance of this agreementestimated amount of freight» och »Penalty — — agreement proved damagesnot exceeding the estimated amount of freight». Att dessa klausuler enligt nu gällande rätt¹ vanligen anses stadga en begränsning av skadeståndsskyldigheten uppåt, så att högre ersättning än fraktbeloppet ej kan utdömas, torde vara otvivelaktigt. Men lika visst lärer det vara, att denna begränsning i vissa fall obehörigen gynnat redarne, vilka stundom gjort synnerligen goda vinster på att bryta sina certepartier och betala det stipulerade skadeståndet, det vill säga det i certepartiet stipulerade fraktbeloppet, som då vida understigit de frakter, som kunnat utbekommas genom nya fraktavtal.
    Av synnerligen stort intresse är det att taga del av den ståndpunkt, som de engelska domstolarna intaga till förevarande klausuler. Härvid har man att erinra sig den egendomliga skillnad, som den engelska rätten² uppställer mellan å ena sidan kontraktsbestämmelser om s. k. »liquidated damages» eller »limitation of liability» och å andra sidan s. k. penaltyklausuler. I vissa fall anses bestämmelsen vara en verklig »limitation of liability-clause», och för sådan händelse föreligger en verkligt avtalad begränsning av skadeståndsskyldigheten, vilken ej får överskridas. Exempel på en sådan klausul är visst vite per dag eller vecka för dröjsmål vid leverans eller entreprenad. Ett annat exempel utgör följande limitationsklausul i ett certeparti: »owners or agents are not to be accountable for any goods of whatever descriptionbeyond £: 2 per cubic foot for any one package unless shipment be made upon a special order containing a declaration of value and extra freight as maybe agreed upon be paid». Men i många fall lärer den föreliggande bestämmelsen anses vara en s. k. penaltyclause eller ett slags egenartat konventionalstraff. Den typiska formen för denna klausul för certepartierna är ovan berörda "Penalty for non performance of this agreement estimated amount of freight». På grund av en gammal lagbestämmelse sedan Wilhelm III:s tid har innebörden av denna klausul varit, att visserligen icke högre skadestånd än det kalkylerade fraktbeloppet kunde utdömas, men att å andra sidan ej heller detta maximibelopp, såsom klausulens ordalag ger vid handen, alltid fick påyrkas utan att, om klausulen åberopades, den skadeståndsberättigade måste styrka storleken av skadan. Klausulen hade således samma innebörd, som om den haft ordalydelsen: »Penalty — — agreement proved damages not exceeding the estimated amount of freight». Då en dylik penaltyklausul förekommer i ett kontrakt, anses det å andra sidan i praxis ankomma på den skadeståndsberättigade att själv avgöra, huruvida han överhuvudtaget vill

 

¹ Jfr N. J. A. 1901 not. A nr 6 och 1909 s. 534.

² Jfr. Anson: Principles of the english law of contract, Oxford & London 1917, s. 327 samt Das bürgerliche Recht Englands von G. Schirrmeister u. W. Prochownick, Berlin 1906—1913, I s. 616 och II s. 211 ff. 

åberopa klausulen eller i stället »disregarding the penalty» yrka skadestånd oberoende av kontraktets föreskrifter och därvid utan någon begränsning till beloppet. Föreligger således en klausul, innefattande »limitation of liability», är den skadeståndsberättigade bunden, men kan klausulen anses innefatta en »penaltyklausul», kan han förklara sig icke vilja påkalla dess tillämpning, och isådant fall är hans skadeståndsrätt obegränsad. Huruvida det ena eller andra slaget av klausul föreligger, avgör domstolen efter omständigheterna och oberoende av klausulens ordalag. Även om denna i kontraktet uttryckligen förklaras vara en limitation of liability, kan domstolen anse den vara enpenalty klausul; och beträffande certepartier hava domstolarne ansett denna karaktär tillkomma ej blott typ klausulen »Penalty estimated amount offreight» utan även klausulen »Penalty proved damages not exceeding the estimated amount of freight». I saken Wall mot Rederiaktiebolaget Luggude förklarades sålunda även sistberörda klausul hava nämnda egenskap, och då den skadeståndsberättigade ej åberopade sig på klausulen utan yrkade ersättning för verkligen orsakad skada, behövde han ej nöjas med kalkylerade fraktbeloppet £ 1125 utan tillerkändes ersättning för bevislig skada med £3000. Den, som vill inför engelska domstolar försäkra sig om begränsning av skadestånd för certepartibrott, kan sålunda ej inskränka sig till begagnandetav de ovan berörda sedvanliga klausulerna. Scrutton¹ varnar också förden s. k. penaltyklausulens användning i engelska certepartier.
    Den engelska rättens uppfattning av penaltyklausulen, både i dess ursprungliga och i dess senare lydelse, har av Kristiania sjöret, ehuru med meningsskiljaktlighet, ansetts tillämplig även enligt norsk rätt på ett certeparti visserligen avslutat på engelska språket men mellan norska kontrahenter se (Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender 1916 s. 257 samt 1917 s. 202 och 209). Såsom i de avvikande meningarna i dessa mål framhålles, kan emellertid icke den omständigheten, att certepartiet är avfattat på engelska språket gärna få föranleda, att en så säregen och så uteslutande på speciellt engelska rättsåskådningar grundad tillämpning skulle i utlandet överföras på en klausul,vars ordalag så tydligt pekar hän på en annan tolkning och vars innebörd i enlighet med ordalagen säkerligen varit av parterna avsedd.
    För svensk rätt lärer det, som ovan antytts, ej kunna bli tal om att den engelska uppfattningen skulle få tillämpning. I Danmark har Sø- og Handelsretten i København i dom den 17 juni 1916 (Nordiske Domme i Sjöfartsanliggender 1916 s. 236) beträffande klausulen »Penalty proved damages, not exceeding the estimated amount of freigth» förklarat, att densamma begränsar skadeståndet uppåt.
 

Albert Kôersner.