Om böters förvandlingsbarhet. Som bekant förekommer i de flesta lagar och förordningar, i vilka stadgas bötesstraff, föreskrift om att böterna, i händelse tillgång till desammas betalning saknas, skola förvandlas enligt allmän strafflag. Men i åtskilliga förordningar saknas dylik bestämmelse, och tvekan har visat sig råda, huruvida böter i vissa dylika fall kunna förvandlas eller icke. Under det vederbörande myndighet, d. v. s. konungens befallningshavande, i vissa län alltid verkställer förvandling av böter, såvida motsatsen icke uttryckligen stadgas¹, har i andra län dylik förvandling icke ansetts kunna äga rum. För icke länge sedan har på grund härav, såsom längre fram refereras, en konflikt uppstått mellan tvenne myndigheter, och förhållandet har anmälts hos Kungl. Maj:t för den åtgärd, som av saken kan föranledas. Då det givetvis måste anses vara av alldeles särskild vikt, att enhetlighet i rättstillämpningen förefinnes, när det gäller, huruvida en person skall försona ett lagbrott med frihetens förlust, torde man hava skäl att förvänta, att frågan inom icke allt för lång framtid slutgiltigt avgöres, vilket, såsom av det följande torde framgå, lämpligen bör ske genom lagstiftningsåtgärder. Men dessförinnan torde det kunna hava sitt intresse att underkasta frågan en närmare skärskådan. Någon fullständig utredning av frågan har med denna uppsats icke åsyftats, utan uppsatsens ändamål är blott att, under framläggande av åtskilligt material för de förekommande tolkningsspörsmålens lösning, påpeka en hittills tämligen förbisedd bristfällighet i gällande lag.
    Enligt 1734 års lag förvandlades böter efter tvenne olika grunder. I 5 kap. 4 § straffbalken stadgades sålunda, att emot böter ifrån1 daler till och med 10 daler svarade 4 dagars fängelse vid vatten och bröd, ifrån 10 daler till och med 25 daler 8 dagar, ifrån 25 daler till och med 40 daler 12 dagar o. s. v. ända upp till maximum 28 dagar för böter, som överstego 110 daler. Efter denna grundförvandlades de böter, som ådömdes enligt missgärningsbalken. En annan och lindrigare grund för bötesförvandling stadgades i 10 kap. 1 § utsökningsbalken. Enligt denna förvandlades 10 dalers böter till 8 dagars enkelt fängelse, 20 dalers böter till 14 dagar o. s. v.ända upp till 2 månaders fängelse. Denna grund för förvandlingen

 

¹ Så är fallet i Lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland den 25 juni 1909 § 10, vari stadgas: »Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse av bristande tillgång till deras gäldande, ej till fängelsestraff förvandlas.» 

tillämpades, för den, som ådömts böter för ohemul klagan m. m., och för den, som var "till vitesbrott förfallen". Därjämte förvandlades jämlikt 32 kap. 2 § rättegångsbalken alla enligt denna balk ådömda böter efter sistnämnda grund. De förordningar, innehållande stadganden om böter, som därefter intill nya strafflagens antagande utfärdats, innehålla växlande bestämmelser om bötesförvandlingen. I åtskilliga förordningar hänvisas till någon av de i lagen bestämda förvandlingsgrunderna. Så stadgas t. ex. i 1833 års legostadga, att böter skola förvandlas till fängelse efter i lag stadgade grunder, i kungl. förordn. emot fylleri och dryckenskap den 16 nov. 1841, att böter skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd enligt den i 5 kap. 4 § straffbalken fastställda beräkningen, i kungl. kung.den 12 juli 1861 angående hundskatt, att "vid brist av tillgång tillböter gälle vad i avseende å förvandling av vitesböter stadgat är" o. s. v. I andra förordningar fastställas åter för bötesförvandlingen alldeles speciella beräkningsgrunder. Så stadgas t. ex. i 1852 års fiskeristadga, att vissa böter skola förvandlas till "fängelse med tjänligtarbete" efter en från straffbalkens tariff avvikande grund med ända till 1 års fängelse såsom maximum, i 1857 års stängselförordning, att böter, som ådömas enligt förordningen, skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd motsvarande en tredjedel av ådömda bötesbeloppet o. s. v. Men därjämte förekomma fall, där föreskrift om bötesförvandling alldeles saknas. Att i dylika fall någon bötesförvandling knappast avsetts eller i allt fall icke kunde komma i fråga, synes följa redan därav att tvenne olika förvandlingstariffer förefunnos och man sålunda, då stadgande om förvandling alldeles saknades, icke kunde veta, vilken tariff som skulle tilllämpas. Och att i dylikt fall tillämpa den i 10 kap. 1 § utsökningsbalken stadgade förvandlingstariffen såsom den lindrigaste av de två, som kunde tänkas förekomma, förbjudes därav att frånvaron av stadgande om förvandling åtminstone i vissa fall otvivelaktigt måste anses utesluta sådan. Att så var förhållandet framgår av ett kungl. brev till kammarrätten av den 6 juli 1849, tillkommet i avseende å ett speciellt fall. Magistraten i Vänersborg hade nämligen hos K. B. i Älvsborgs län anhållit, att de böter, som  åtskilliga personer blivit ådömda för uteblivna uppgifter till 1845 års mantals- och skattskrivning, måtte i anseende till bristande tillgång hos de bötfällde förvandlas till kroppsstraff. Emellertid resolverade K. B., att "enär bevillningsförordningen icke föranledde därtill att vid bristande tillgång ifrågavarande böter skulle umgällas med förvandlingsstraff, vilket ej heller funnes i nämnda förordning utsatt, K. B. saknade anledning att därå utsätta förvandlingsstraff". I detta utslag förklarade sig kammarrätten icke finna skäl göra ändring, och Kungl. Maj:t förklarade sig fastställa K. B:s och kammarrättens sammanstämmande beslut. Av detta rättsfall, vilket på sin tid ansågs så betydelsefullt, att det publicerades i Svensk författningssamling,¹ synes framgå, att det är uteslutande det förhållande,

 

¹ Se Svensk författningssamling 1849 N:r 51.

 

att i den ifrågavarande förordningen saknades stadgande om bötes förvandling, och icke ifrågavarande förseelses egen natur, som utgörgrunden för Kungl. Maj:ts utslag. Man torde därför vara berättigad att beträffande alla författningar från denna tid, där stadgande om bötesförvandling saknas — och sådana förekommo i stort antal —anse, att förvandling av där föreskrivna böter var utesluten.
    Ehuru det sålunda var ställt utom varje tvivel, att det fanns böter, som icke kunde förvandlas i annat straff, synes detta hava förbisetts vid införandet av 1864 års ännu gällande strafflag. 2 kap. 10 och11 §§ strafflagen föreskriva som bekant, att om tillgång till böters fulla gäldande saknas, böterna skola förvandlas till fängelse, på så sätt att 3 dagars fängelse svarar mot 5 kronors böter och därunder, 1 dagars fängelse mot böter över 5 till och med 10 kronor o. s. v. intill 60 dagars fängelse, som utgör maximum. Dessa stadganden gälla emellertid uteslutande böter, som ådömts enligt allmänna strafflagen. I promulgationslagen till strafllagen föreskrives emellertid i § 8, att "för böter, som efter äldre lag eller författning äro eller bliva ådömda, så ock för viten, vartill någon är eller varder fälld, skall vid bristande tillgång förvandling till annat straff, oberoende av det beslut, som därom förut må vara meddelat, ske efter nya lagen". Genom detta stadgande föreskrives sålunda, att alla böter enligt då förefintliga förordningar äro förvandlingsbara och att härvid alltid skall tillämpas samma grund. Detta gäller sålunda även böter, som enligt gällande stadganden förut icke kunnat förvandlas. Denna konsekvens torde man icke tänkt på vid formuleringen av lagrummet i fråga. Det dröjde icke heller länge, förrän uppmärksamheten riktades å den genomgripande förändring i vissa bötesstraffs karaktär, som sålunda genomförts.
    År 1866 riktade sålunda en kronofogde i Stockholms län till K. B. en förfrågan, huruvida böter, som ådömts enligt 5 och6 §§ i k. förordn. den 20 juli 1861 angående mantalsskrivning m. m., borde förvandlas till fängelse eller avkortas. Vid frågans avgörande uppstod tvekan hos K. B., som därför ingick till Kungl.Maj:t med anhållan om föreskrift i ämnet. Kungl. Maj:t infordrade yttrande från kammarrätten, som i avgivet betänkande, under åberopande bland annat av ovan omförmälda kungl. brev av den 6juli 1849, hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att böter enligt ifrågavarande lagrum icke skulle förvandlas utan i kronoräkenskaperna avkortas. Kungl. Maj:t förklarade emellertid genom beslut av den 2 nov. 1866 med avseende på innehållet i 8 § i promulgationslagen till strafflagen någon särskild förklaring uti ovan berörda hänseende icke vara erforderlig. J. O. fann ärendet vara av den vikt, att han ingående relaterade detsamma i sin till 1867 års riksdag avgivna ämbelsberättelse.¹ J. O. yttrar härvid, att "vid övervägande av de ifrågavarande lagstadgandena man näppeligen lärer komma till något annat svar på den av vederbörande

 

¹ J. O:s ämbetsberättelse till 1867 års riksdag sid. 108 — 113.

 

gjorda framställningen än det Kungl. Maj:t därå meddelat. Då nämligen det åberopade k. brevet den 6 juli 1849 utfärdades, fanns ej något sådant allmänneligt stadgande om böters förvandling, som 8 § av 1864 års förordning innehåller. "Till följd av den utgång saken fått beslöt 1869 års riksdag efter enskild motion i ämnet en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om lagändring, vilket ock hade till följd tillkomsten av kungl. förordn. den 22 dec. 1869, varigenom stadgades, att böter, som ådömdes enligt 5 och 6§§ i 1861 års mantalsskrivningsförordning, skulle, där den bötfällde saknade tillgång till deras gäldande, i kronoräkenskaperna avskrivas. I sin motion yttrar motionären ¹ bland annat, att man varken av motiven till 8 § i promulgationslagen till strafflagen eller eljest kan finna något, som giver stöd för den åsikten, att med stadgandet åsyftats att införa förvandlingsstraff, där sådant tillförene ej ifrågakommit eller där böterna i brist av tillgång skolat avkortas.
    För att inskränka de icke förutsedda verkningarna av 8 § promulgationslagen till strafflagen har man sålunda i ett fall sett sig nödsakad att tillgripa en särskild lagstiftningsåtgärd — kungl. förordn. den 22 dec. 1869. Men beträffande alla övriga fall, där äldre lagar och författningar stadga bötesstraff, skola dessa numera förvandlas, oavsett om så ägde rum förut eller icke.
    Det är sålunda på grund av stadgandena i 2 kapitlet 10 § strafflagen och 8 § promulgationslagen till strafflagen otvivelaktigt, att bötesförvandling äger rum beträffande böter, som ådömas efter ännu gällande lag eller författning, som tillkommit före 1864 års strafflag, alldeles oavsett om särskilt stadgande om förvandling finnes eller icke. Vad angår viten, synes sistnämnda lagstadgande böra tolkas så, att förvandling alltid skall äga rum, vare sig vitet ådömes efter äldre eller senare lagstadgande. Därjämte bör märkas, att enligt 32 kapitlet 2 § rättegångsbalken alla i denna balk stadgade böter och viten äro förvandlingsbara, och detta stadgande måste givetvis anses innesluta icke endast de i själva rättegångsbalken stadgade bötesstraff utan även alla författningar, som utgöra förändringar eller tillägg till rättegångsbalkens bestämmelser, t. ex. 1882 års förordning angående böter för svarande parts uteblivande och 1899 års lag angående parts uteblivande i brottmål.
    Men huru skall förfaras med böter, ådömda enligt andra efter 1864 års strafflag tillkomna författningar? Något generellt lagbud rörande förvandling av dylika böter finnes icke. I det ojämförligt största antalet författningar förekommer emellertid särskilt stadgande om att i brist på tillgång böterna skola förvandlas efter allmän strafflag, varför beträffande dem någon tvekan icke kan råda. Detsamma är naturligtvis också fallet med sådana fall, där såsom i lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland den 25 juni 1909 uttryckligt förbud mot bötesförvandling finnes stadgat. Men det finnes åtskilliga författningar från olika tidpunkter, där all bestäm-

 

¹ Se motion nr 6 vid 1869 års riksdag i andra kammaren av L. Kinmanson. Svensk Juristtidning 1918. 7 

melse om bötesförvandling saknas, och det är i dessa fall tvekan kan råda, om förvandling kan äga rum eller ej. Frågan härom är av så mycket större intresse, som en del av författningarna i fråga äro av icke ringa betydelse och kunna föranleda bötesstraff av betydande storlek. Författningar, som sålunda sakna bestämmelser om bötesförvandling, äro följande, uppräknade i kronologisk ordning:
    K. förordn. den 29 nov. 1867 ang. fornminnesmärken;

» den 4 juni 1868 ang. sättet för sjöfolks på- och avmönstringm. m.m.;

» den 11 dec. 1868 ang. religiösa sammankomster;

» den 16 nov. 1869 ang. ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran;

    K. reglem. den 4 mars 1870 för sjömanshusen i riket.

    K. kungörelsen den 1 juni 1877 ang. skatt för hundar;

    K. förordn. den 10 aug. 1877 ang. äganderätt till skrift;

» den 9 nov. 1877 ang. förbud mot postbefordran av eldfarligaiämnen;» den 1 maj 1896 ang. stämpelskatt å spelkort.

    Säkerligen skulle en grundligare undersökning giva vid handen, att ytterligare ett antal författningar av samma slag finnas, och den ovan gjorda uppräkningen gör därför ingalunda anspråk på att vara fullständig.
    Frågan om förvandling av böter enligt denna grupp av författningar har varit föremål för uttalande av den kommitté, som år 1913 tillsattes för att biträda med verkställande av utredning angående verkställighet av bötesstraff. I sitt den 10 febr. 1914 avgivna betänkande har kommittén angivit, vilka böter som enligt kommitténs mening kunna förvandlas. Utom böter, ådömda efter strafflagen, yttrar kommittén, att hit bör, "på grund av 32 kap. 2 § rättegångsbalken och 8 § i kungl. förordningen den 16 febr. 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, i första rummet hänföras sådana, som av de allmänna domstolarna ådömas efter ännu gällande lag eller författning, som tillkommit före 1864 års strafflag, såsom böter enligt rättegångsbalken med tillhörande äldre eller nyare författningar samt andra lagbestämmelser av tidigare datum än nya strafflagen. Vidare äro hit att räkna böter, ådömda enligt någon av den mångfald senare lagar och förordningar, på vilka bestämmelsen i först berörda lagrum är tillämplig eller i vilka uttryckligen föreskrives, att böterna vid bristande tillgång skola förvandlas enligt allmän lag, och under vilka inbegripas, bland annat, de ofta tillämpade ordningsstadgarna för rikets städer samt andra ekonomi- och politiförfattningar. Och slutligen kan förvandling ske av böter, som ådömas av vissa andra myndigheter än de allmänna domstolarna, såsom av statsdepartementen, krigsdomstolarna, kammarrätten, länsstyrelserna och överexekutor. I åtskilliga fall, då uttrycklig föreskrift därom icke finnes.

 

i vederbörande författning, torde osäkerhet råda, huruvida böter kunna förvandlas. "Kommittén ingår icke närmare på frågan om vare sig huru i praxis förfares eller huru bör förfaras i de tveksamma fallen, utan inskränker sig till yttrandet, att "en allmän bestämmelse härutinnan för den skull måste anses önskvärd, men lärer icke falla inom gränserna för det uppdrag, vilket genom denna utredning fullgöres".¹
    I praxis har frågan, såsom jag inledningsvis framhållit, erhållit växlande lösningar, i det vissa K. B. ansett sig utan vidare böra förvandla dylika böter, under det andra vägrat att verkställa förvandling. Helt nyligen har denna växlande praxis varit föremålför behandling av justitiekanslersämbetet. K. B. i Gävleborgs län begärde nämligen hos K. B. i Göteborgs och Bohus län om förvandling av böter, ådömda enligt 1877 års kungörelse om hundskatt. K. B. i Göteborgs och Bohus län vägrade emellertid att förordna om förvandling, då 1877 års kungörelse hörde till de efter 1864 års strafflag tillkomna författningar, vari intet stadgas om bötesförvandling. I anledning härav anmäldes saken av K. B. i Gävleborgs län för J. K. I resolution av den 30 mars 1917 uttalar J. K. såsom sin mening, att den omständigheten, att 1877 års kungörelse icke innehåller bestämmelser angående bötesförvandling samt att promulgationslagen till strafflagen saknar föreskrift om förvandling av böter, som bleve ådömda enligt författning, som tillkommit efter strafflagens införande, icke i och för sig är avgörande för frågan, huruvida nu avsedda böter kunna förvandlas eller icke. "Det naturliga synes vara", yttrar J. K., "att böter, som icke kunna gäldas, bliva förvandlade till annat straff; och då promulgationslagen till strafflagen stadgar, att förvandling av böter, ådömda enligt äldre författning, skall ske efter nya lagen, torde det ligga närmast till hands att antaga, att strafflagens ifrågavarande bestämmelser skola tillämpas även beträffande böter, ådömda enligt senare tillkommen specialförfattning, därannat ej uttryckligen stadgats." J. K. ansåg sig dock icke i saken kunna vidtaga annan åtgärd än att "anmäla för Kungl. Maj:t vad i ärendet förekommit för de åtgärder i lagstiftningsväg, Kungl. Maj:t må finna av omständigheterna påkallade".
    Naturligtvis innebär det en inkonsekvens, om t. ex. böter för orättmätigt intrång på annans litterära äganderätt icke skulle kunna förvandlas, under det att så skulle kunna ske med böter för orättmätigt intrång på annans konstnärliga äganderätt, eller omböter mot förordningen om stämpel å spelkort skulle i förvandlingsavseende behandlas på annat sätt än böter mot förordningen om punschstämpel. Och ännu mera skärande blir inkonsekvensen, om böter enligt gällande författning om hundskatt av år 1877 icke skulle vara förvandlingsbara, under det kungl. kungörelsen den 12 juli 1861 angående skatt för hundar, som ersatts av den förra, uttryckligen i sin 6 § föreskrev,

 

¹ Se betänkande med förslag i fråga om verkställighet av laga kraftvunna bötesbeslut, 1914, sid. 14. 

att "vid brist av tillgång till böter gälle vad som i avseende å förvandling av vitesböter stadgat är". Onekligen ligger det närmast till hands, såsom J. K. säger, att antaga, att förvandling äger rum även i de fall, där uttryckligt stadgande härom saknas. Likaledes torde man kunna instämma i J. K:s yttrande, att den omständigheten, att dylikt stadgande saknas och att promulgationslagen till strafflagen saknar föreskrift om förvandling av böter, som ådömes enligt författning, som tillkommit efter strafflagens införande, icke i och för sig är avgörande för frågan. Dennas lösning torde nämligen vara beroende på huruvida en analogisk tillämpning av 8 § promulgationslagen till strafflagen i nu förevarande fall kan komma i fråga. Det torde nämligen vara klart,att då det i lagstiftningen förekommer både uttryckliga stadganden, att förvandling vid bristande tillgång skall äga rum och att förvandling i dylikt fall ej får äga rum, man icke utan vidare av det förra förhållandet kan draga den slutsatsen, att när intet nämnes, förvandling icke skall ske, lika litet som man av förekomsten av stadganden av det senare slaget får draga någon slutsats i motsatt riktning.
    Att en sådan analogisk tillämpning av ett straffstadgande, varom här är fråga, eller med andra ord en laganalogi kan vara tillåten i svensk rätt, torde vara allmänt erkänt. Men för att detta skall kunna ske, fordras ovillkorligen, att mellan det föreliggande fallet och det, varom straffbudet är givet, icke förefinnes minsta skiljaktighet, som rimligen kan ifrågasättas hava varit en anledning till att fritaga det föreliggande fallet från förvandling (jfr Hagströmer: Svensk straffrätt sid. 48 ff.).
    Nu är ju förhållandet otvivelaktigt det, att ett bötesstraff, som icke kan förvandlas och som därför har samma karaktär som ett privaträttsligt vite, icke i och för sig är någon rättslig företeelse, som står i strid med den gällande rättens principer. Såsom här ovan påpekats, förekomma sådana böter åtminstone i ett fall uttryckligt stadgade i nu gällande svensk rätt. Och vad äldre rätt beträffar, lärer man icke kunna giva annan tolkning åt de ganska många före 1864 års strafflag gällande författningar, vilka stadgade bötesstraff utan att lämna särskild föreskrift om förvandling, än att böterna icke voro förvandlingsbara. Då därjämte anledning lärer saknas att antaga, att 8 § promulgationslagen till strafflagen verkligen åsyftat att utsträcka förvandlingen till böter, som förut icke voro förvandlingsbara, utan tvärt om den formulering med motsatt innebörd, som lagrummet erhållit, torde tillkommit utan tanke på stadgandets verkningar i berörda avseende, lärer man ingalunda kunna utesluta möjligheten därav, att lagstiftaren efter 1864 velat pålägga vissa brott och förseelser icke förvandlingsbara böter och ansett sig giva denna avsikt till känna genom att, på sätt som före 1864 års strafflagskedde, utesluta bestämmelse om bötesförvandling.
    Ett alldeles särskilt stöd för att så kan hava varit fallet synes k. förordningen den 6 aug. 1894 angående mantalsskrivning lämna. Idenna förordning förekommer bötesstraff i ett flertal fall. I 14 § stadgas sålunda böter för vissa tjänstemäns försummelse att inställa

 

sig vid mantalsförrättning och andra likartade förseelser. Om dessa böter stadgas i 5 mom., att de vid bristande tillgång skola förvandlas enligt allmän lag, men detta stadgande avser uttryckligen endast "böter, som efter denna § ådömas". Beträffande övriga, i förordningens 11 och 16 §§ stadgade böter finnes däremot ingen bestämmelse om bötesförvandling. Det är uppenbart, att lagens mening är, att under det böter enligt 14 § skola kunna förvandlas, detta icke skall vara fallet med övriga i förordningen stadgade bötesstraff. Då det sålunda åtminstone i ett fall ansetts, att frånvaron av stadgande om förvandling utan vidare utesluter sådan, torde det näppeligen kunna anses uteslutet, att lagstiftaren även i andra fall kunnat utgå från samma ståndpunkt.
    Vid tolkningen av de olika ifrågavarande förordningarna torde ock böra beaktas, huruvida desamma hava ersatt äldre förordningar, som innehålla stadganden om bötesförvandling. I vissa fall, t. ex. 1877 års kungörelse om hundskatt, är, såsom redan nämnts, så förhållandet; i andra, t. ex. 1896 års förordning om stämpelskatt å spelkort, som ersatt kungl. kungörelsen den 15 december 1854 angående bevillningsavgiften för spelkort, är åter så ej fallet.
    Såsom ovan angivits, gäller stadgandet i 8 § promulgationslagen till strafflagen alla böter enligt äldre författningar. Någon skillnad göres sålunda icke på böter, som ådömts av domstolar och exekutiva eller administrativa myndigheter, och böter, som ådömas av andra organ, t. ex.kommunala myndigheter. De böter, som kunna ådömas av de kommunala myndigheterna enligt 1862 års kommunallagar, torde sålunda jämväl vara förvandlingsbara.¹
    Det är ju otvivelaktigt, att den nuvarande bristande överensstämmelse i lagtillämpning, som tagit sig uttryck i den ovan omnämnda anmälan till justitiekanslersämbetet, bör hävas. Som det nu är, kan tydligen en person, som ådömts böter för en förseelse av det slag, varom i anmälan är fråga, undgå förvandlingsfängelset helt enkelt genom att bosätta sig i ett län, vars K. B. företräder den mening, som hos justitiekanslersämbetet gjorts gällande av K. B. i Göteborgs och Bohus län. Att få denna rättskänslan stötande anomali ur världen på annat sätt än genom lagstiftning synes dock omöjligt. De olika författningar, beträffande vilka frågan kan uppkomma, äro av skiftande natur, och tolkningen av desamma torde, såsom ovan berörts, kunna påverkas av deras olika ställning till äldre lagstadganden i samma ämnen. Ett avgörande rörande förvandlingen av böter enligt den ena förordningen kan därför icke utan vidare anses prejudicerande rörande böter enligt andra förordningar. Givetvis kan frågan enklast lösas på såsätt, att ett generellt lagstadgande gives av det innehåll, att alla

 

¹ Jfr Montan: Smärre juridiska uppsatser sid. 173, som även anser, att böter och viten, ådömda av kommunalnämnd, måste anses hemfalla under 8 § promulgationslagen till strafflagen och förty i händelse av bristande tillgång förvandlas såsom vanliga böter. 

böter och viten, som ådömas av offentlig myndighet, göras förvandlingsbara, där ej annat uttryckligen stadgas. Men det torde väl med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen är lämpligt att låta alla böter, och sålunda jämväl av kommunala myndigheter ådömda böter, i händelse av bristande tillgång förvandlas. En hel del av de förseelser, för vilka dylika böter ådömas, t. ex. böter, som av stadsfullmäktige ådömas en ledamot för förfallolös utevaro från sammanträde, synes knappast vara av den art, att anledning finnes att låta förseelsen eventuellt sonas med frihetsstraff.

 

    Sedan denna uppsats skrivits, har genom kungl. kungörelsen den 28 sept. 1917 (publicerad i Svensk författningssamling den 27 nov.1917) till 1877 års kungörelse om hundskatt fogats ett stadgande, att enligt författningen ådömda böter vid brist på tillgång skola förvandlas enligt allmänna strafflagen. Denna lagändring har uppenbarligen tillkommit i anledning av justitiekanslerns här ovan omförmälda skrivelse. Det förtjänar att beaktas, att man sålunda funnit sig föranlåten att genom lagändring inrycka förvandlingsföreskrift till och med i en efter 1864 tillkommen författning, vilken ersatt ett äldre stadgande där bötesförvandling varit uttryckligt föreskriven. Det är icke uteslutet, att man häruti kan se en antydan om att böter, som utdömas enligt en efter 1864 utfärdad förordning, icke utan särskild föreskrift äro förvandlingsbara. I varje fall kan den nämnda lagändringen endast öka den tveksamhet, som gjort sig gällande i fråga om tillåtligheten av bötesförvandling, då positivt stadgande därom saknas. Den bristfällighet, som nu avhjälpts i kungörelsen om hundskatt, föreligger som nämnt i ett flertal andra förordningar, däribland några äro av betydligt större vikt än kungörelsen om hundskatt. Det torde vara otvivelaktigt, att lagändring även i dessa fall är erforderlig.
 

A. Hemming - Sjöberg.